Krisen, del 84: Tonår och krisår – hur blev vi till 70-talister, 80-talister och 90-talister?

“Generation -87 som jag själv tillhör gjorde sin klubbdebut i högkonjunktur”, skriver Kajsa Haidl i Sydsvenskan. Jag vet inte om hon syftar på makroekonomiska konjunkturer. Inte heller vet jag om just “klubbdebuten” är det som starkast präglar en årgång. Men jag går igång på sättet att historicera. Nu kör vi!

Hypotes I: För många människor är 17–19 årsåldern en formativ period. Nya umgängeskretsar tar form, inte minst i festsammanhang (på klubb eller inte).
Hypotes II: Beroende på vilket år människor är födda, har den formativa perioden inträffat i en viss tidsanda, vilken är intimt förbunden med den ekonomiska konjunkturen.

Spekulativt så det räcker och blir över, men låt oss testa. Först tre “högkonjunkturare”.

Om alltså Kajsa Haidl är född 1987, inträffade hennes formativa period år 2004–2006. Vilket inte bara var en tid då Malmös klubbkultur kokade, utan också en global kreditdriven högkonjunktur utan motstycke.

Själv är jag född 1978, vilket skulle betyda att min formativa period inträffade 1995–1997. Likaledes en konjunkturuppgång, intimt förknippad med internets genombrott och “den nya ekonomin”.

Mathias Wåg (född 1971) skriver i “Öppningen som blev ett avslut” om hur han formades politiskt av åren 1989–1991. Då var han alltså 18–20 år och upplevde hur Sverige gick från en högkonjunktur med en “känsla av att ett anarkistiskt uppsving var nära förestående”, in i en djup kris där det rasistiska våldet exploderade, samtidigt som folkhemmet monterades ned. Krisens tillslag kunde upplevas på olika sätt, men ingen knappt någon som föddes i början av 1970-talet kan ha förblivit opräglad.

Krisen var som djupast 1991–94 och allra mest kännbar för ungdomar: arbetslösheten steg dramatiskt liksom förskrivningen av antidepressiva mediciner och betydligt fler tjugofemåringar bodde kvar i föräldrahemmet.

Då kan vi alltså spekulera i att de som föddes 1974–75 blev allra mest präglade av nittiotalskrisens tidsanda. Läsare som känner sig träffade får gärna träda fram och kommentera.

Även jag präglades förstås av nittiotalskrisen, även om den kulminerade under mina högstadieår. Jag minns mycket väl hur “alla” började lyssna på Ultima Thule sommaren 1993. Det var en kall och regnig sommar som troligtvis hade stor betydelse i att forma den klick, dominerad av män i just min egen ålder, som senare skulle ta över Sverigedemokraterna.
Jimmie Åkesson var förvisso bara 14 år. Men vem har förnekat att högstadietiden kan ha ett avgörande inflytande på en människa? Oj, det kanske var jag. Utgångspunkten för detta inlägg var ju att de sena tonåren, snarare än de tidiga, utgör en formativ period. Möjligtvis utgick jag bara från mig själv.

Så om vi breddar den första hypotesen…

Hypotes IIb: Tonåren är en formativ period.

…så låter det ganska urvattnat. Men vi filar vidare och lägger sedan till en tredje, som följer:

Hypotes IIc: På ett personligt plan är tonåren ofrånkomligen en krisprocess, i vilken samhälleliga kriser kan få en särskild resonans. Av dessa skäl är tonåren en formativ period utan motstycke.
Hypotes III: Först när människan inträder i tonåren kan hon skaffa sig en självständig uppfattning om tidsandan.

Utifrån dessa hypoteser går det att tänka sig att nittiotalskrisen kan ha präglat tre uppväxande åldersgrupper på delvis olika sätt:
a) De som föddes under första hälften av 1970-talet hann bli tonåringar innan krisen och tydligare uppleva ett omskakande skifte i tidsandan.
b) Vi som föddes mellan 1977–81 blev tonåringar i krisen, så att vår fortsatta tonårsutveckling löpte parallellt med den konjunkturuppgång som blev en IT-bubbla.
c) De som föddes senare, från kanske 1982 och framåt, har inte blivit personligen präglade av nittiotalskrisen på samma sätt.

Håller det? Eller drar det iväg åt rena rama astrologin? Är särskilt nyfiken på att höra vad alla 70-talister och 80-talister säger om saken.

Sen kan man ställa frågan om något liknande gäller för IT-kraschen med efterföljande lågkonjunktur (2000–2002), vilket ju även var en tid av geopolitisk dramatik. Själv var jag 22–24 år och präglades synnerligen djupt, men kanske inte på samma sätt som om jag varit tonåring. Och detta var ju i någon mening “krisen som inte blev av”, eftersom centralbankerna visade sig synnerligen beslutsamma i att snabbt blåsa upp en ny kreditbubbla. Konjunkturuppgång präglade därför tidsandan 2003-2007.

Att tillämpa ovanstående resonemang på den nuvarande krisen, som bröt ut på allvar år 2008, kan inte bli annat än spekulativt, men vi testar. Tonåringar vid krisutbrottet var de som fötts mellan 1989 och 1995. Och medan krisen rullar vidare i år, kommer den årgång som föddes år 2000 att gå in i sina tonår – utan att ha någon självständig uppfattning om hur tidsandan var innan krisen.
Kanske bör vi vara försiktiga i att tala om “nittiotalister”, för en skiljelinje verkar gå mitt i nittiotalet. De som föddes före 1995 har en erfarenhet av att vara tonåringar i nollnolltalets kreditdrivna högkonjunktur, men för dem som fötts efter 1995 kommer hela tonårsperioden i någon mening att definieras av krisen.

Brasklapp I: Människor formas givetvis i andra åldrar också.
Brasklapp II: Var i landet människor växer upp spelar givetvis stor roll, liksom ekonomiska förhållanden.
Brasklapp III: Tidsanda” är ett metafysiskt begrepp.
PS: Detta inlägg kan eventuellt läsas som en övning i vad Gunnar Pettersson kallar narrativism.

110 kommentarer ↓

#1 Daniel on 16 February 2013 at 4:55 pm

Jag är född 78, som du.

Känner igen mig. Ultima Thule var på tapeten.
När jag gick i åttan eller nian så hade vi en lärare som frågade oss om bandet var rasistiskt eller inte. Alla skulle blunda och räcka upp handen antingen när hon (läraren) sa att “Ja,det är dom” eller “Nej det är dom inte” – när alla senare gick ur salen när vi slutat så drog läraren in mig salen igen och sa “Du var den enda som sa ja… du får nog vara lite försiktig.”

Annars påverkade massmedia mig – ZTV blev stående slötittarkanal. Indie med Linda Norrman som hon nog hette då. Det påverkade. MTV med Alternative Nation och Chill Out Zone.

Minns dock mest träffsäkert i mitt huvud krisen och vad krisen gjorde med oss, min familj. Nästan inga pengar alls. Pappas lilla målarfirma fick inte mycket till jobb. Vi vände på varenda krona.

Och sen internet, tidigt ute med Netscape 1.0 och sen 2.0 som kunde visa animerade giffar (!).

Jag har 1. – Familjeliv med bara 2 kanaler (min lyckligaste tid i livet). Jag har 2. – När butiken Media gav mig mitt första modem och kvällen då jag kom fram till AltaVista för första gången. OSV – Och Så Vidare, Tiden ->

#2 Karl on 16 February 2013 at 5:13 pm

Jag är född i mitten av 80-talet men vill nog ändå hävda en djup prägling av nittiotalskrisen eftersom de ekonomiska betingelserna för min familj förändrades på ett sätt som var påtagligt även för ett litet barn.

Att jag sedan blev tonåring runt millennieskiftet ser jag som betydligt mindre viktigt. Givetvis utvecklades jag mer eller mindre till den jag är idag i den vevan, men det varken var eller är en process jag skulle sätta i relation till varje sig nationalekonomi eller geopolitik.

#3 JN on 16 February 2013 at 5:15 pm

I järna var Ultima Thule – trenden lyckligt kortlivad, och den nästan lika vidriga hihop – trenden dröjde ett deccenium. Istället hade vi en slags försenad hippie-epok, med folköl, parkhäng, hasch, svamp och upplopp – till stor del driven av bristen på pengar.
I efterhand ser jag ju förstås att bristen på mobiler och sociala nätverk spelade ganska stor roll för utvecklingen, man fick gå ned på byn om man ville träffa någon.
Perioden dominerades kulturellt av grunge och alternativrock. Det var mycket därför den tidigare klyftan mellan “antisar” och “gruntisar” slöts – vi antisar såg ju redan ut som idolerna, och var därmed inte längre de parias vi varit under det mindre hippiekompatibla 80 – talet.

Kan mycket varmt rekommendera Ruben Wättes bok om Järna som till ganska stor del kretsar kring denna tid: http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/ruben-watte-visit-norrtuna

http://www.visitnorrtuna.se/information.html

#4 Gabrielle Björnstrand on 16 February 2013 at 5:17 pm

Nu talar jag som den impressionist jag föredrar att vara i bloggsammnhang: Ett av mina gudbarn, och en del andra unga, har en mytoman bild av att vårt 70-tal, dvs Freewheelin´mellan 67 och kanske 73 (när allt började bli medvetet och ibland sekterisktiskt politiskt) var den bästa tiden att vara ung i. Subjektivt så klart. Men jag tyckte det var skitbra. Och då var det ju ståfräs på konjunkturen och lilla Erlander-Palme-Sverige höll i sina tåtar av sjukvård och apotek, skolor, tåg, Själva.

Så min upplevelse av 67 – var att en stor port öppnade sig i tiden och så – hokuspokus; var allt liksom ett internationellt flyt. Men jag tror att just det gjorde vår generation överoptimistisk och lite sorglös, jämfört med danskar och norrmän som hade varit i närheten av kriget. Ett annat allvar där har jag märkt på vänner.

Själv tyckte jag nog att 63-67 var lika skoj: Filmerna, beatpoesin, Dylan kom då. Men sen kom medvetenheten om det j-a Vietnamkriget, som fick så många att vakna.

Kriserna, de ekonomiska, som kom sen, har jag upplevt mkt senare i livet och liksom halkat igenom på ett banaskal. Det kan man inte om man är ung, nu, eller efter 2003, 2008.

Jag tror att de här generationerna, precis som punkarna i England under Thatcher-eran, är mycket mycket argare än vi var. På gott och ont. Frågan är vad man gör av det. Också min fråga. Fortfarande.

#5 JN on 16 February 2013 at 5:29 pm

Just det, jag är född 1977. Järnaupploppet skedde 1993 och den lokala “summer of love” var 1995.

Min erfarenhet av “kris” är med andra ord mycket positiv: gemenskap och uppror.

#6 Iggy Drougge on 16 February 2013 at 5:37 pm

Att gå i mellanstadiet under Sovjetunionens fall och med flytande krona var “intressant” – åtminstone för lite brådmogna barn.

Kanske är det just den tidiga 90-talskrisen som format mig, trots att jag är 80:a och inte själv minns vilken omställning 90-talets första år var rent samhällsekonomiskt (alla nya tv-kanaler gjorde nog större intryck). Den krisen var inte någon kort svacka, det var allt på en gång: reklam-tv, moderatregering, industrinedläggningar och Ny demokrati. Sedan EG och internet. Det som formade 90-talet.

Som 80:a gjorde jag “klubbdebut” runt millennieskiftet, men jag tror att för alla de årgångar som gjorde det efter 90-talskrisen är konjunkturen rätt så ovidkommande. 19-åringar är inte vad Reinfeldt kallar “etniska svenskar mitt i livet” och har sedan riksbanken släppte kronan inte haft tillgång till den organiserade ekonomin. Det var svårt att få jobb 2004 och det är svårt att få jobb 2013. För den som just gått ut skolan har det nog sett ganska likartat ut ända sedan 1991.

#7 Daniel on 16 February 2013 at 7:16 pm

Att sammanfatta vad det egentligen innebär som varelse född 1978? Vad kriserna inneburit? Jag skulle vilja/behöva använda Heidegger-liknande-neologismer för att kunna spegla känslorna/verkligheterna. Från dagis till hypertrendiga fester i Göteborg. Ett liv i NIHILISMENS TECKEN. Det brinner bakom mig, jag måste fram – det är vassa armbågar som gäller. Och sen – ? Ha! – Inga svar, HÄR lever vi nu -jag sätter inte ens en punkt

#8 Gunnar on 16 February 2013 at 10:58 pm

Den senaste krisens början sätter du vid 2008, som vanligt är (Lehmankraschen?). Men den slog inte igenom förrän minst ett år senare. När jag tittar på mina räkenskaper från tre marknadsstånd i Londons East End – där jag säljer såpass extremt trendkänsliga ting som miljövänliga hushållsvaror och liknande – så märkte vi inget av krisen förrän sent 2009. Hur det sedan påverkar de yngre generationerna ska jag låta vara osagt. Men “fördröjningar” är värda att ta i akt.

#9 Marcin de Kaminski on 16 February 2013 at 11:00 pm

Det här var en väldigt sympatisk artikel, med tanke på att jag formades mest (politiskt) av åren 97-01 (när jag alltså var 16-20). Mathias Wåg var inte helt frånvarande i den processen.

#10 Klaus on 17 February 2013 at 1:59 pm

Okej, vi testar att leta efter intressanta mönster i min personliga historiska kaffesump, utifall att ett uppväxtnarrativ från den senaste hög- och lågkonjunkturen kan vara av intresse:
Jag föddes under åttiotalets sista år, så jag upplevde min tonårs- och gymnasietid under 00-talets högkonjunktur.
Efterdyningarna av elfte september och USA:s “‘krig’ mot ‘terrorismen'” (here be scarequotes) var formativa inte minst politiskt och hade förmodligen större inverkan på mig, för vilken detta var ett nytt dramatiskt skeende, än för senare födda, för vilka postlegala drönarattacker lite varstans i världen är en del av tingens vanliga ordning. Parallellt med denna pessimism vad gällde världen i stort fanns dock en, mer eller mindre oreflekterad, övertygelse om att saker sakta men säkert bara skulle bli bättre och bättre, åtminstone på hemmaplan.
Internet kom sent till min familj (bland det första som mötte mig var en flashanimation med dansande grävlingar), och ungefär samtidigt som jag började utveckla en egen kultursmak, vilket var viktigt inte minst om man som jag var rätt ensam och bodde i en relativt liten stad, varför utbudet av underhållning i köttrymden var ganska begränsat. Jag har därför det bara aningen svårare att förhålla mig till den mytologiserade forntiden med “bara två tevekanaler” som till en tid där teve och radio var de primära medierna för film och musik.
Den ekonomiska krisen utbröt i princip samtidigt som jag flyttade hemifrån och började på universitetet, varför detta blev en tydlig brytpunkt i mitt fall. Jag fortsätter på pin kiv min väg mot studiemedelstyngd icke anställningsbar akademiker samtidigt som arbetslinjen utropas till en officiell statsreligion som försvaras alltmer hårdhänt ju mer uppenbara dess brister blir. Syndabockar uppfinns och kättare sätts mer eller mindre i arbets- och indoktrineringsläger (fas 3, jobbcoacher, någon?). “Prekariatet” går från teoretiskt begrepp till alltmer påtaglig empirisk verklighet. Krisen framstår alltmer som det nya normaltillståndet.

Kommentar 1: Tror precis som Rasmus att det går en viktig skiljelinje mellan födslarna någonstans i mitten av nittiotalet, mellan dem som upplevde 00-talets högkonjunktur och för vilka krisen är “det nya normala”, och dem som inte gjorde det, och för vilka krisen är “det enda normala”.

Kommentar 2 (se Rasmus Brassklapp II): Jag misstänker att just de ekonomiska konjunkturcyklernas inverkan på själv- och omvärldsförståelsen är som störst för medelklassen (åtminstone givet en tillräckligt vid definition av, i första hand ekonomisk, medelklass), då de fattigastes medvetande om sig själva som fattiga, och de rikastes medvetande om sig själva som rika är mer sociokulturellt “hårdkodade”, och mer oberoende av omedelbara penningflöden. Däremot undgår naturligtvis inte dessa att känna av tidsandan på andra sätt (och en (oproportionerligt?) stor del av det vi kallar tidsandan utgörs väl just av medelklassens förhoppningar och bekymmer).

#11 kcl on 17 February 2013 at 9:20 pm

Jo, som brådmoget mellan/högstadiebarn var nittiotalets första hälft en intressant tid, samtidigt tror jag inte man ska underskatta den betydelse som 11 september hade på dem som var i 20 årsåldern då jämfört med folk födda under andra hälften av 80-talet eller första hälften av 90-talet. Min evidens är förvisso anekdotisk och bygger på studenter i Sverige och USA. För folk födda post-1987 eller så, är kriget mot terrorismen, det post-konstitutionella samhällstillståndet och en demokrati som blandar oligarkiska strukturer med karismatiska ledargestalter (mest utvecklat i USA, men även hos (halv)figurer som Blair och Sarkozy) och diverse bisarra säkerhetsarrangemang normaltillståndet.

Vad gäller den ekonomiska krisen ska man kanske lägga till att den framförallt är en fråga om mycket större risker för framförallt medelklassen, de som fått det drastiskt mycket sämre är ju ganska få den här krisen också (men föralldel, fler än vid t.ex. IT-bubblan). Som svenskfödd akademiker i 30-årsåldern med småborgerlig bakgrund är det ganska påtagligt, samma eller t.o.m. bättre inkomster än vad man kunde hoppas på tidigare, men stora begränsningar i trygghetssystemen.

#12 rasmus on 17 February 2013 at 10:10 pm

JN (#3): Ruben Wättes bok har jag varit nyfiken på ett bra tag nu, bra att du påminde. Sen tänker jag ju spontant Järna som väsensskilt från hela resten av riket, men dessa fördomar vilar på grumliga grunder.

Grunge… I efterhand framstår fenomenet som synonymt med Nirvana, även om det fanns oräknerliga band som försökte surfa på deras popularitet.
Som musikalisk trend var nog grunge relativt långlivad. Nevermind slog i slutet av 1991 och jag tror inte att kulmen var passerad innan Kurt Cobain kolade våren 1994.
Däremot hade intresset för “alternativ rockmusik” i Sverige börjat ändra karaktär redan under 1993. Publiken efterfrågade band som sjöng på svenska: återutgåvorna av Ebba Grön sålde som smör, ofta till samma tonåringar som upptäckte Ultima Thule samma regniga sommar. Samtidigt var trallpunkvågen på uppgång, och nådde väl sin kulmen när Dia Psalma helt otippat blev tokstora nån gång samtidigt som Kurt Cobain försvann.
Efterfrågan på “svenskhet” hade ännu fler sidor om man ser till skivförsäljningen 1993–94: Lisa Ekdahl, Cajsa-Stina samt inte minst Nordman…

Svenskspråkig musik som var omöjlig att dansa till men som signalerade “äkthet” i någon form. Detta var de djupa krisårens karakteristiska soundtrack i Sverige, tänker jag.

Latin Kings befann sig kanske på tröskeln mellan detta och något som kom efter. De rappade på svenska och uppfattades (faktiskt) som “äkta”, men det var samtidigt varken röckbröl eller gitarrvisor utan (faktiskt) dansant musik.

#13 Daniel Wiklander on 17 February 2013 at 10:17 pm

Fast grunge uppfanns ju knappast av Nirvana. Nevermind var deras andra album, crossoverhiten som gjorde dem gigantiska och behovet av ett namn på genren/scenen akut.

Då hade jag och mina polare lyssnat på Sub-pop (efter Seattlelabeln Sub Pop) i flera år. Nirvanas första, Bleach, var OK, men bara ett album i mängden. Favoriterna var istället i dag tämligen bortglömda Mudhoney och deras mini-lp Superfuzz/Bigmuff. Samt första Soundgarden, The Fluid, TAD, Green River osv.

#14 Diogenes on 17 February 2013 at 10:18 pm

Jo, tror också på att det är andra faktorer än rena konjunkturcykler som spelar in under sina formativa år. Det har snackats om kriget mot terrorismen men för mig var det framförallt Seattlevågen och den globala rättviserörelsen som kom att påverka mig. Göteborgskravallerna – då var jag 18 – är troligen den enskilda händelse som haft störst betydelse för mig, hur klychigt det än kan låta…
Sen tror jag Iggy Drougge har en poäng med att vi har levt i en permanent kris sen 90 – talet och precis som Karl påpekar så påverkades nog även vi lite yngre ganska mycket av den. En rätt bra skildring av 90 – talskrisen ges av – tro det eller ej – Gustav Fridolin i hans “Blåsta”. Han är född 83

#15 rasmus on 17 February 2013 at 10:23 pm

För folk födda post-1987 eller så, är kriget mot terrorismen /…/ normaltillståndet“.
Här tror jag att kvl (#11) sätter huvudet på spiken. Precis som Klaus #10) i fråga om drönare, även om det då rör sig om en annan generation. Vi i västvärlden har ännu inte trädit in i den tid då drönare blivit en del av vardagen, då de används rutinmässigt av polis och för andra typer av övervakning. Men för vissa nollnolltalister kommer drönare framstå som en given del av världen.

#16 rasmus on 17 February 2013 at 10:31 pm

Daniel Wiklander (#13): När vi snackar om s.k. grunge, tror jag vi bör skilja mellan musiken och trenden. Här tänkte jag främst på trenden, alltså det faktum att framförallt Nirvana blev så ofattbart stora vid en given tidpunkt.
Det betyder ju inte att Nirvanas musik uppstod som något slags omedelbart uttryck för 1990-talskrisen, däremot att den fick större resonans då.
(Har själv ett vagt minne av att TAD var bra, men vågar verkligen inte kontrollera saken i efterhand. Och även om de inte kallades grunge, bör kanske ändå Sonic Youth nämnas i sammanhanget.)

Sverige sitter fortfarande fast i ett vedervärdigt grunge-grepp. ‘Alla’ har fått för sig att de måste gilla ointelligent, usel muskelrock.” (Andres Lokko, 10 mars 1993)

#17 Malte on 17 February 2013 at 10:39 pm

“Latin Kings befann sig kanske på tröskeln mellan detta och något som kom efter. De rappade på svenska och uppfattades (faktiskt) som ‘äkta'”

För en som tog sina stapplande första hiphopsteg i det tidiga 90-talets Göteborg framstod TLK mer som töntar som inte kunde rappa, än äkta.

#18 rasmus on 17 February 2013 at 10:44 pm

Malte: Återigen – just i detta sammanhang är jag mer ute efter symptom på tidsandan. Latin Kings uppfattades som äkta av det politiska och massmediala etablissemang som från 1994 började krama ihjäl dem. Det skrevs otaliga tidningskolumner om hur viktigt det är att “vi” nu lyssnar på vad dessa ungdomar från förorten har att berätta om sin hårda vardag. Denna hausse kring Latin Kings var, tror jag, politiskt signifikant – alldeles oavsett vilka kvaliteter man kan ser eller inte ser i Latin Kings själva.

#19 Andreas on 17 February 2013 at 10:45 pm

Blåsta! Nedskärningsåren som formade en generation av Gustav Fridolin är ett boktips.

#20 Daniel Wiklander on 17 February 2013 at 10:54 pm

TAD var bra, särskilt albumet 8-Way Santa.

Jo, jag förstår ju vad du menar, hade så sent som igår en liten twitterdiskussion om acid house (den brittiska subkulturen) kontra acid house (musikstilen från Chicago) där jag intog den ståndpunkt du gör här.

Och det var kanske också det allra viktigaste som både grungen och den svenska trallpunkvågen var ett uttryck för (liksom den parallella vågen av death och sedan black metal) – det var dags för jeans och flanellskjorta igen, en enklare stil efter 80-talets synt och pudel/glamhårdrock.
Band som Sonic Youth, Pixies, Dinosaur JR och Hüsker Düs avläggare fick möjlighet att nå en större publik.

Lokkos reaktion är begriplig, men främst om man syftar på alla värdelösa band som kom i kölvattnet på Nirvana. Alice in Chains och allt vad de hette. Nirvana till exempel var ju knappast muskelrock.

#21 Malte on 17 February 2013 at 10:57 pm

Jo, det har du alldeles rätt i Rasmus.

Det var en konstig känsla, att något som man själv uppfattade som mer eller mindre bluff – eller som ett svenskt Fat Boys snarare – antogs vara viktigt och berätta något om såna som sig själv och ens vänner.

#22 rasmus on 17 February 2013 at 11:01 pm

Ser även att såväl kvl (#11) som Klaus #10) verkar mena att skillnaden mellan låg- och högkonjunktur märks av mest hos den s.k. medelklassen. Mot detta vill jag protestera, särskilt om vi pratar om 1990-talets kris i Sverige. Under dessa krisår uppfattade många högre tjänstemän och egenföretagare att de fick det bättre ställt ekonomiskt. Industrinedläggningarna slog inte mot dem, men här snackar vi faktiskt om en snabbt utbrytande massarbetslöshet. Bland de som drabbades allra hårdast fanns däremot ungdomarna. Under 1990-talskrisen blev det betydligt vanligare att unga människor fortfarande bodde kvar hos föräldrarna fast de fyllt 25 år.

Iggy (#6) sammanfattar det bra: “Den krisen var inte någon kort svacka, det var allt på en gång: reklam-tv, moderatregering, industrinedläggningar och Ny demokrati. Sedan EG och internet. Det som formade 90-talet.

#23 Umeit on 17 February 2013 at 11:03 pm

Jag är född -71 och ditt resonemang stämmer rätt bra in på mej. Jag upplevde ett skifte i tidsandan.

#24 bananders on 17 February 2013 at 11:12 pm

När ni talar om kriget mot terrorismen som formande så tänker jag (född 1971) på kalla kriget som formande. Det ständiga kärnvapenhotet, och nedrustningssamtalen som väl allmänt uppfattades som ett spel för galleriet. Falklandskriget, kriget i Afghanistan, alla krig där USA stödde ena sidan och Sovjet den andra.

Händelser som jag tydligt minns var jag var när jag fick reda på dem: ubåten i Karlskrona 1981, nedskjutningen av KAL 007 1983, Tjernobyl 1986, och så när muren föll då 1989…

#25 Jakob Lewander on 17 February 2013 at 11:19 pm

Jag klev in i metal-världen 93. Min minnesbild är att vid samma tidpunkt hade grungen omfamnats av både mtv och lyssnare med rena och hela kläder. samma sak gällde väl ultima thule bortom skinhead-kretsar. Svensk indie blev ju snabbt extremt crossover. Döds- och svartmetallvärlden var underbar på det sättet eftersom den var en stor och framför allt stängd subkultur. Även om vissa svenska band breddade sig enormt så var gigen aldrig på större ställen på 44:an eller konstiga lokaler i typ Kungsängen. Det fanns och finns i hög utsträckning fortfarande en hög tröskel för att träda in i normalmediala sammanhang. Den identiteten präglades i allra högsta grad av att inte ha ngt att göra med “normalsamhället”, heller inte att kräva deras uppmärksamhet pga framgång. Jag tror att TLK kompanikramades ihjäl pga att de just var krambara, de fungerade både på radio och det fanns ett politiskt stoff i texter för populärkulturjournalisterna att tolka och abstrahera.

#26 adam on 17 February 2013 at 11:23 pm

Som 90-talist kan jag skriva under på att kriget mot terrorismen är default, undantagstillstånd är normaltillstånd! Krävdes att jag öppnade historieboken innan jag förstod att det anses utgöra en vändpunkt.

Om grunge förstås den väl ofta som en förlängning av punken.. 91(och nevermind) som året “the year punk broke” som dokumentären heter. Broke som i “broke mainstream”, Sonic Youth skrev på för Geffen etc. Och vad gäller flannell får vi inte glömma mike watt i åttitalsbandet minutemen!!

#27 Erik Larsson on 17 February 2013 at 11:26 pm

Jag är född 89 och var barn under 90-talets kris där mina föräldrar hade det tufft ekonomiskt, sedan började det bli bättre under 2000-talet och de tidiga tonåren som främst präglades av “kriget mot terrorismen”. Den riktiga brytpunkten när jag var i den mest formbara åldern var väl 2008, och det var också i samband med krisutbrottet jag vände mig mot mer ekonomi och började med Marx osv, köpte Kapitalet…och sedan har det gått utför :)

Sedan måste jag säga att 2011 kändes som ytterligare en brytpunkt, både som en öppning mot något nytt men även en helt ny insikt om allvaret och att det faktiskt inte längre är någon lek längre. Revolutioner, strejker, krisprotester, Utöya osv, för mig personligen ett omtumlande år rent politiskt.

Jag tror att min generation kommer fokusera mycket mer på ekonomisk teori än förut, då vi är präglade av ett brott med den liberala kapitalismens totala hegemoni. Vi har varit tvungna att konfronteras med en verklighet i konstant kris, kanske kommer detta ses som normaltillståndet till slut?

#28 Malte on 17 February 2013 at 11:29 pm

Gå efter ställen där uppmärksamheten är allra mest opportunistisk. Bästa sättet för mig att få grepp om tidsandan är att följa tonårskrisande bild-tumblrs. Ohämmad kopimi-lusta och ett viktigt pågående dokument över vad som animerar tonåringar i dag. Skriv tumblr.com/tagged/[nyckelord] och hitta själv.

#29 Gunnar on 17 February 2013 at 11:36 pm

I feel so old.

#30 rasmus on 17 February 2013 at 11:41 pm

“det var dags för jeans och flanellskjorta igen” – kärnfullt sammanfattat av Daniel.

Vändningen vi snackar om hade nog motsvarigheter på många håll i populärmusiken runt om i västvärlden. Just i Sverige kom som sagt grungevågen att följas av en vurm för “svenskhet”. Man kan spekulera i att det handlade om en kombination av allmänt nationalistiska strömningar och de kulturella konsekvenserna av devalveringen.

Kan inte samma slags vändning även anas i den brittiska popmusik som inte minst nämnde Andres Lokko framhöll som en motpol till “rock”?
Madchester-scenen peakade väl 1988–90, med “second summer of love“. Det rådde finansdriven högkonjunktur och popmusik betydde dansmusik.

Så vitt jag förstår hade det tidiga 1990-talets recession kännbara effekter för britterna, även om jag är okunnig i fråga om detaljer.
Hur som helst: 1991 hade Madchester fått träda tillbaka för shoegazing – slut på det dansanta, med andra ord. Och på den elektroniska musikscenen riktades intresset vid denna tid mer mot ambient: The Orb toppade brittiska albumlistan, och så vidare. Massive Attack bröt vallen för en våg av triphop, som också kan framstå som en tämligen depressiv krismusik.
(Om jag har några preferenser, ligger de nog här. Lyssnar en del på Chapterhouse för tillfället. I skrivande stund söker jag den rätta känslan genom att lyssna på ett fint shoegaze/ambient-möte från 1993.)

Ställ allt detta mot vad som sedan tog över: britpop och jungle bildade soundtrack till en uppåtgående konjunktur under resten av 1990-talet. Det ena pekade fram mot Tony Blair, det andra mot… Nick Land?

#31 Gunnar on 17 February 2013 at 11:44 pm

Med vilket jag egentligen menade att såna här diskussioner blir särskilt livliga när de gäller de genetationer som deltar i krig. “The Generation of 1914” och allt det… Född kring 1895-1900 fanns smärre chans att bli skickad till fronten, men det är just denna kohort som blev mest radikal under efterkrigstiden. Född 1885-1895 var du antingen död, galen, eller skadad, och den kohort som blev minst angelägen att omstörta samhället. Att INTE ha varit med om kataklysmen som formade din äldre brors/systers liv är gnistan som tänder branden, ofta.

#32 Daniel Wiklander on 17 February 2013 at 11:56 pm

Rasmus: “på den elektroniska musikscenen riktades intresset vid denna tid mer mot ambient: The Orb toppade brittiska albumlistan, och så vidare.”

Det gjorde de i och för sig mycket för att folk var ute och festade några år och behövde chilla. Tror det blir fel att dra för mycket paralleller mellan just konjunktur och musik, det handlar också om en rätt stor grupp människor som inte orkar parta lika hårt längre och söker sig mot lugnare musik – samtidigt som dansscenen i UK blev hårdare och mer tjackorienterad. Tydligen ska det ha varit svårare att få tag på bra e tidigt 90-tal än under sent 80-tal.

Gunnar: Jovisst, kärnan i de högerradikala tyska frikårerna efter första världskriget var unga kadetter som utbildats för krig men aldrig fått resa till fronten (pga påstådda dolkstötar osv) och tog igen besvikelsen på varje arbetarmilis deras uppdragsgivare pekade på.

#33 adam on 18 February 2013 at 12:28 am

Men uppstod inte 90-talsambient snarare som ett komplement till mer dansant elektro.. typ att man efter lång hård natt gick till “efterklubb”, lyssnade på klf’s chillout och tog nedåttjack..?

#34 rasmus on 18 February 2013 at 12:34 am

Daniel Wiklander: Som sagt, jag tänker att dessa spekulativa parallellerna mellan konjunktur och musik inte handlar så mycket om vad som hände inom specifika scener, utan vad som vid olika tidpunkter fick resonans i “mainstream” och hur detta kan begripas som symptomatiskt.

Och ja, visst är det fantastiskt att kunna diskutera happy hardcore och tyska frikårer i samma tråd! (För övrigt går det väl i vissa sammanhang att just i drogerna, som du nämner, se den materiella kopplingen mellan slagfält och dansgolv. Tänk bara på Serbiens krigande under 1990-talet, som skedde till tonerna av turbofolk – musik för militariserade unga män på uppåttjack.

#35 kcl on 18 February 2013 at 1:02 am

Min poäng är att många högre tjänstemän/professionella/ företagare (det är väl de som hör till småborgerligheten/övre medelklassen om man räknar den riktiga borgerligheten som “the 1%”?) har klarat sig alldeles utmärkt nu också. Däremot gör åtminstone de yngre i dessa grupper det på en högre nivå av ekonomisk risk (bl.a. till följd av bostadslån, ändrade pensionssystem etc.) än tidigare. Vad gäller den s.k. medelklassen (vilka det nu är, TCO-medlemmar + folk med kortare akademisk utbildning??) så är de utslagna ur den fortfarande en begränsad skara även om deras barn helt klart får det allt svårare att hitta bostad i de större städerna.

Den här bilden är dock svensk, jämfört med länder som drabbats av de akuta men strukturella kriser som EMU utlöst, om än inte ensamt orsakat är den svenska situationen givetvis måttlig. I hela södra Europa finns just en utbrytande massarbetslöshet, och där är bilden förstås annorlunda.

#36 Patrik Ehn on 18 February 2013 at 2:23 am

Född 1967. 14 år när U137 gick på grund. Året därpå språkresa till Thatchers England som just vunnit Falklandskriget. 19 år och en dag då Olof Palme mördades. Vägrade kollektivanslutning till SAP på mitt första jobb på plywoodfabriken i Otterbäcken. Där fanns inga klubbar, men i Mariestad hade restaurang Hembygden diskotek på helgerna. Spelade Oi! med brorsan och två andra kamrater.

#37 Erik Larsson on 18 February 2013 at 2:54 am

En liten fortsättning på svensk hiphop. Efter svensk hiphops första trevande genomslag med Infinite Mass och TLK i 90-talets kris så tycker jag att hiphopen urvattnades allt mer ju bättre konjunkturen blev. Visst vi hade Ken Ring som väl får anses vara det sena 90-talets rebell men även han kom ur det tidiga 90-talets krisår. Sedan fick vi ju Petter i slutet av 90-talet med den talande låten “vinden har vänt” som får symbolisera svensk hiphop 10 år framåt. Visst, det var väl lite mer samhällskritiskt ibland med Looptroop, Fjärde Världen osv men inget djupare eller hårdare verklighetsbaserat.

Plötsligt efter krisen 2008 och det årets förortskravaller exploderar en helt ny svensk hiphopscen i och med Kartellens hårda gangsterrap. Från mesiga svennebanan(Promoe) Snook 2006 till Kartellen 2009 som pratade om droger, misär, bankrån, skjuta snutar och bränna ner riksdagen. Från denna miljö kom flera ny akter där speciellt individerna runt gruppen Labyrint slagit igenom stort. Det är hårda socialrealistiska texter som tagit ett steg ifrån Kartellens mer pubertala gangsterrap.
Denna utveckling sker i princip totalt under radarn på det mediala etablissemanget förutom de vanliga avståndstaganden mot våld. Polisen försöker till och med stoppa Labyrint och Kartellen från att få spela sin musik ett flertal gånger och lyckas ibland få spelningar inställda.

Idag toppar Aki från Labyrint och Kapten Röd listorna och har slagit listrekordet för en svensk hiphopakt med denna låt: http://www.youtube.com/watch?v=W-BkWPk9Hqo

Det tycker jag är ganska talande för min generation. De första som faktiskt växt upp i misär under hela sina liv, från 90-talets kris, en kris som vi aldrig riktigt kom ur innan IT-kraschen kom och sedan några få mellanår direkt till den pågående krisen 2008. En generation där många har totalt brutit med det övriga samhället och därför är det väldigt talande att den nya hiphopen byggdes upp under etablissemangets radar och fortfarande är kvar där. Jag tror att dagens hiphop helt enkelt är för verklighetsfrämmande för innerstadens medelklass, men tydligen inte för arbetarungdomar.

#38 kjell on 18 February 2013 at 7:40 am

..jag vill bara tacka för mkt lärorika bloggposter, detta kan man inte läsa någonannanstans än hos Rasmus, (kurslitteratur). Född 1948 kunde det bara gå uppför (vi devalverade oss ur lågkonj.) Sedan kom min generation att skära i sjukvård och skola, nu pensionerar vi oss.
http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/varlden/vi-lever-i-historiens-storsta-bluff_7636778.svd.
Tack för lektionen

#39 Daniel on 18 February 2013 at 9:17 am

“Lokkos reaktion är begriplig, men främst om man syftar på alla värdelösa band som kom i kölvattnet på Nirvana. Alice in Chains och allt vad de hette. Nirvana till exempel var ju knappast muskelrock.”

Att AiC skulle vara muskelrock? Knappast. Lokko var emot den mesta grungen och om han har hört AiC det vet jag inte. För honom var det väl Primal Scream som gällde back in those days.

Ian Curtis och Layne Staley är ganska lika. Kanske inte riktig lika begåvade.

En av de mest upprivande texter om droger finns i låten “Junkhead”, eller hur Layne sjunger i sidoprojectet Mad Season – “Wake Up”. Hans längtan att bli från de monstermassor av knark han satte i sig.

Det handlar on ens egna ljugande, om att en dag svära sig fri. Men AiC var dömt från början.

Layne dog 34 år gammal år 2002 av en överdos. Hans genialitet ska jag aldrig förneka.

Man kan ta hans resa som ett exempel på nutidens meningslöshet. Men där kan man diskutera länge.

Jag skriver bara detta för Layne. Så att ett viktigt geni inte glöm. Tack.

#40 bananders on 18 February 2013 at 11:50 am

Mina egna reflektioner om arbetsmarknad och sånt åren kring 1990 är att i slutet av 80-talet när jag gick i gymnasiet hade vi uppfattningen att det var lätt att få jobb. Min flickvän som är tre år äldre och redan hade börjat jobba då bekräftar detta. Hon uppmanades att söka jobb som hon inte alls var kvalificerad för, och arbetsgivarna sa “jo, men kom, vi lär dig det du behöver när du väl är här.” Mina ett par år äldre kamrater tog jobb som vårdbiträden och fick ibland hoppa in som undersköterskor för att det inte fanns tillräckligt med utbildade att fylla platserna.

Sommaren 1990 gick jag ut naturvetenskaplig linje på gymnasiet med höga betyg och hade från alla håll hört hur bra och berömvärt detta var. Fylld av självförtroende gick jag till Arbetsförmedlingen, för jag trodde att det var så man skulle göra får att få ett jobb. Precis som bostadsförmedlingen förmedlar bostäder till dem som anmäler sig, liksom. Men där avfärdade de mig mycket bryskt, och stämplade mig “ingen utbildning” eftersom N-linjen inte var yrkesförberedande. Okej. Så jag fixade ett jobb som vaktmästare på egen hand och började leta efter en lämplig postgymnasial utbildning.

Sen kom kraschen. En bekant gick arkitektlinjen på Chalmers, och samma dag som hon tog examen hade tidningen Arbetet en löpsedel med texten “Byggkris hotar. Första varslen bland arkitekterna.” Jag kom tillbaka till Arbetsförmedlingen och det var tydligt att handläggarna där under hela 80-talet mest hade hanterat personer som inte riktigt kunde, eller faktiskt inte ville, jobba. Missanpassade, av olika slag, som AF gav lite bidrag till men inte pressade alltför hårt. Men nu vällde det in helt vanliga människor som faktiskt ville ha jobb, och som ställde helt andra krav som handläggarna inte alls förmådde att möta. Mig gav de bara en hög trave broschyrer om olika bidrag man kunde söka, och när jag svarade “jag vill inte ha bidrag, jag vill ha jobb” så tittade de på mig med lika delar förvåning och förnärmelse. “Vi informerar faktiskt bara dig om dina rättigheter.”

Medan krisen rullade på hade jag hittat en utbildning att gå på, och de där dagarna med 500 procents ränta hösten 1992 passerade utan att påverka mig personligen, men jag såg hur andra runtomkring var skakade. Det var också spöklikt att se hur en stor del av reklamplatserna i Stockholms tunnelbana gick tomma och osålda. Ett påtagligt tecken i stadsrummet att ekonomin hade stannat av.

#41 kjell on 18 February 2013 at 11:59 am

…glömde, bloggposterna här hos Rasmus, går inte att läsa sig fram till, utan är empiri av högsta dignitet.

#42 Jakob Lewander on 18 February 2013 at 12:19 pm

Klart att “sökandet efter det svenska” i musiken sammanfaller med devalveringen (utsvältning, cleansing) men jag har såhär ett dygn senare svårt att se grungen som alls relevant i sammanhanget. De enda som kom vidare inom svensk hiphop var de som höll sig inom ramarna för det som beskrevs som svensk hiphop. Samma utveckling skedde inom alternativa popen och rocken. Vägen från “alternativ”, “oberoende”, “extrem” in i P3, grammys och allsång på skansen gick via omhuldandet av något som kunde definieras som svenskt.

#43 J on 18 February 2013 at 1:46 pm

Det finns en Mannheim (se länk) som har skrivit om hur generationstillhörigheten präglar oss. Hans tankar om “fresh contact” (alltså när man börjar se världen genom sina egna ögon i stället för vuxenvärldens) verkar ligga ganska mycket i linje med tankarna i detta inlägg.

#44 ulfharn on 18 February 2013 at 1:48 pm

På tidigt 90-tal lyssnade man på Popsicle. De var bra!

#45 Daniel Wiklander on 18 February 2013 at 7:03 pm

“För övrigt går det väl i vissa sammanhang att just i drogerna, som du nämner, se den materiella kopplingen mellan slagfält och dansgolv.”

En berättelse som inte verkar ha berättats är amfetaminets roll i 1900-talets krig. Snackas krig och droger är det ju mest LSD i Vietnam eller stridsvagnsförare i Irak på ecstasy. Men folk måste ju ha varit höga som hus under andra världskriget. Och det borde ha påverkat dem på olika vis.

#46 Daniel Wiklander on 18 February 2013 at 7:16 pm

Ska väl dra den också:

Jag är född 1972 i Eskilstuna i en medelklassfamilj. När jag gick i gymnasiet var det fullt möjligt att bli utslängd från skolan på måndagen och ha ett jobb på Volvo BM på torsdagen, vilket hände ett nasseskin i mitt plugg. Andra gick direkt från högstadiet till industrin. Eller från humanistisk linje till industrin eller vården. Vi spelade i rockband och dansade på svartklubbar eftersom vi varken fick eller ville komma in på de kommersiella dansställena. I Stockholm hade de börjat med något som kallades acid, men vi hatade acid. Vi ville röja till Misfits, Discharge, Slayer och nåt vi kallade sub-pop, det senaste från Seattle.

Jag sade till min pappa vid något tillfälle på 80-talet att “det är bara att bereda sig på att bli mycket mer egoistisk. För det är en ny tid som kommer nu. Man måste klara sig och det kommer att bli hårdare”.
“Varför säger du så?” frågade han upprört. Han var socialdemokrat och hade åkt upp till Stockholm för att gå på Palmes begravning. Jag var anarkist och nästan ensam om det i min skola.

Fyra, fem år senare kom krisen. Industrin klappade igen, vårdjobben blev färre. Gatorna fylldes av nazister i svarta uniformer. 250 stycken räknade de till i vår lilla stad på 80 000 invånare.

Men då hade jag redan flyttat därifrån. Den verkliga krisen, med ränteexplosionen och högerregeringen genomlevde jag i Stockholm, som städare och sedan som student.

#47 Linus Walleij on 18 February 2013 at 8:54 pm

Sen till showen. Här var det inte mycket att relatera till. Född 1972 antar jag att jag formades 1989-91, och även om jag kan relatera till den musik som kom då (minns första acidtolvan 1987, Nirvanas debutalbum dagen det släpptes, Guns’n’Roses (!), och att jag ryckte alla Prodigy-singlarna som ingen annan ville ha) så kan jag inte säga att jag berörs så där mycket av det idag. Detta var vid tiden för första Irakkriget, och jag lyssnade mest på SID:ar. De berör mig än.

Vid detta tillfälle skuttade Anne Wibble och Bengt Dennis runt i finanskrisen vid 90-talets början och försökte rädda den fasta svenska kronkursen, men fick ge upp då George Soros till sist gick till full attack. Jag satte in pengar jag ärvt på banken och fick 15% i årlig ränta. Detta fick jag behålla i 5 år. För pengarna kunde jag köpa bl.a. en NAD-förstärkare, dubbelkassettdäck, VHS och slutligen en MiniDISC.

Så på ett personligt-materiellt plan kan vi se raka samband här … men samhällsligt? Guns’n’Roses symboliserade för mig en förängd genomkommersiell Yuppiekult. Musiken presenterades på MTV och Z-TV av personer som Henrik Schyffert, Kristiane Backer och Ray Cokes. Det var alltigenom kommersiellt och krystat opolitiskt, som bl.a. Schyffert senare vittnat om. Dagen då USA invaderade Mogadishu raljerade Cokes om detta i c:a 30 sekunder. Under slutet av min formativa period skakades Balkan sönder av ett förfärande inbördeskrig. Återigen knappt ett omnämnande i den breda musiken från den tiden.

Det märkliga är väl snarast skuggan av krisen som präglar musiken från den här tiden. Likt det s.k. “bekymmerslösa” 1920-talet var det “bekymmerslösa” programflödet på MTV och Z-TV symptomatiskt för en reklamfinansierad television som var livrädd för att befatta sig med politiken, och skapade en märklig, bekymmerslös musik. Jag minns det inte som en glad tid, utan som en ganska grå tid.

Jag är lite osäker. Allt sånt där generationstillhörighetstugg alienerar mig, känns som jag är på utsidan och tittar in. Kanske för att jag satt inne i en subkulturell bubbla som inte finns längre under min formativa period då.

#48 Gunnar on 18 February 2013 at 10:46 pm

Daniel: andra världskriget var alkoholkriget, det finns mycket omvittnat. Folk i maktposition och “in action” var för det mesta drätpackade. Drogerna kom med Koreakriget och, så klart, Vietnam.
Studera parallellt “kill rate”. Under WWII sköt merdelen av de stridande (vad jag minns c:a 60%) över huvudet på fienden, av skrupler. “Problemet” uppmärksammades i en berömd essä. Vid Vietnam hade siffran sjunkit till, typ, 20%, och vid Irak mer eller mindre noll. Yrkesarméer, brutalisering, etc. Lessen att vara så vag faktamässigt, har inte siffrorna framför mig, kan dock lätt hittas om du önskar.

#49 goto80 on 19 February 2013 at 10:28 am

Ungefär 1993, när jag var 12, började jag lyssna på hårdingmusikstilen gabber från Holland (tack vare reklam för Rave the City på MTV). Jag & min kompis var ute efter extrem musik. Jag minns att vi funderade över “hur kan det bli hårdare än det här?”. Hur ska det kunna bli snabbare, mer distat, brutalare, osv? Bra tankar för ett bubbelbygge, minst sagt!

Har förstått att gabber var relativt mainstream i Holland. I Sverige fanns det inte ens en känd motsvarighet till The Prodigy, vad jag minns. Ravekommissionen stukade väl de möjligheterna rätt väl, eftersom det (ganska nyss?) blivit olagligt att ha droger i kroppen. För mig känns det där som en mustig detalj med svensk 90-talskultur.

Mina tidiga tonår var nog väldigt formativa för mig. Jag minns också BBS-nazister från den här tiden. Bodde en inte så långt från mig som drev sin egen BBS och fick polispåhälsning en morgon, men lyckades radera det mest olagliga eftersom polisen inte fattade Amiga-multitasking.

1998 antogs BBS-lagen bl.a för att hantera nazister, men också de som spred oanständigheter eller piratvaror över telefonlinjerna. Samma år släpptes Copyright Finns Inte, som fick mig att hålla väldigt förvirrade samtal om upphovsrätt.

Fast ja, tidsanda var det ju. Eh. En tanke: det här med for-the-lulz hacking – kan det vara förknippat med konjunkturen på ngt sätt? Idag har vi LulzSec och Anonymous, då hade vi 020-KNULLA-DÖDEN, Keso och SHA. Det är ju ändå sådant som tvingar sig ut i mainstreamen också, menar jag.

#50 Daniel on 19 February 2013 at 1:27 pm

Glömde Killinggänget. När började “I manegen…”? Kan bara säga att jag nog hade mått bättre som människa om det gänget aldrig existerat. Viss humor “förstår man” och sen skrattar. Viss humor skrattar man direkt och likt en reflex åt. “Följ retningar, inte spår” – som nån fransman skrev. Denna tanke hoppade bara på mig. Den är inte så “färdigtänkt”.

#51 Gabrielle Björnstrand on 19 February 2013 at 1:54 pm

Bra om killinggänget där. Men vad BETYDER det, tror du?

Är deras -och inte minst Björn Gustafssons – gubbar neo-arketypiska för svensk frustration. I så fall – konjunktur: kollektiv utbrändhet.

#52 Gabrielle Björnstrand on 19 February 2013 at 1:55 pm

tillägg: fast på vissa syns det inte, det bara imploderar under en skitdyr kostym. Hej!

#53 Daniel on 19 February 2013 at 2:17 pm

Kanske det är en från mitten av nittiotalet liten grupp som visste exakt vilka tangenter man skulle trycka på för att vara vad dom själva kallade att vara “på”. Detta var vida känt i media. Denna grupp kunde inte ha fel, eller att vara “av”. BETYDELSE? De drev indie-rätt-ha-rätt-skivor-senare-att-kallas-hipsters in i “folkhemmet”. Kanske Spotify och På Spåret (med hippa programledare och musiker) inte hade funnits idag utan detta gäng. En för radikal tanke? Nej. Vi bara skrapar på ytan. Oldsberg.

#54 Daniel on 19 February 2013 at 2:23 pm

Att deras figurer (vissa) blommar upp från nån sorts tafatt folkhems-man. Ja. Men jag kom på mig själv att skratta åt en förvirrad dansbandstyp. Det var läskigt, det tyckte jag faktiskt redan då.

#55 rasmus on 19 February 2013 at 3:20 pm

Daniels teori (#58) är extremt intressant: Killinggänget skapade den “förfolkligade hipsterismen” som skapade Spotify, typ?

För att få kronologin på plats: Killinggänget startades 1991, I manegen med Glenn Killing sändes hösten 1992. Hösten som annars präglades av valutakaos och politisk desorientering.
Sen dröjde det tre år innan NileCity (1995) som alltså kom i en tid när internet var jävligt cyber.

#56 Linus Walleij on 19 February 2013 at 3:34 pm

goto8o: trevligt att direkt kunna förvirra någon. Jag har hört att några dumheter jag skrev 1994-1997 har kommit att influera en del människor. Jag kan inte relatera till det. Jag beklagar om det råkade störa en del känsliga krisprocesser hos folk i tonåren.

Här är i alla fall en helt off-topic poäng: i början av 90-talet hävdade jag att de som kallades hackers/crackers/knäckare/etc/whatever till största delen var nihilister som tog för sig av den nya tiden utan att direkt intellektualisera kring det. När jag ser TPB AFK idag så verkar det ännu stämma till 2/3. Det var nog hela poängen.

Den där hipsterklubben som i början av 90-talet visste vad som var rätt och visste vad The Heavenly Social i London var för ställe, gav ut tidningen Pop och skapade Killingen – har inte Mats Jonsson klätt av dem ganska bra i sina serieromaner? Jag tror det var en slags kulturnisch för revanschlystna outsiders. Mainstream-outsiders. Inte för att det skulle vara speciellt meriterande att vara outsider på riktigt, det är bara ensamt.

Vad ingen tagit upp är huruvida FOSS (Free Open Source Software) är ett svar på en kris. Eric S. Raymond hävdar (min tolkning) att det är ett svar på den s.k. “mjukvarukrisen”, att t.ex. operativsystem har blivit så komplexa att de inte är möjliga för enskilda företag att hantera utan vi är tvugna att skapa en global, social process där utvecklingen kan ske gemensamt över alla gränser. Mjukvarukrisen som begrepp har funnits sedan 1968 och har i sin tur uppstått som en följd av Moore’s lag. (Liten bait till Rasmus där att göra en avvikare in i mjukvarukrisen.)

#57 Daniel on 19 February 2013 at 3:56 pm

Ok. Jag säger inte att K-gänget skapade i sig själva det som ledde till den generation som med plirande ögon visste genom brittiska tidningar och tidigt internet “när man verkligen kunde börja lyssna på hiphop”. Det där var en liten överdrift, kanske. Men ni förstår. Det är ett spindelnät att fånga gammal tid. Jag skrev Spotify som ett snabbt exempel, men kanske, kanske, Spotify inte hade existerat utan gänget. Kanske.

#58 JN on 19 February 2013 at 5:12 pm

Härligt att se det kommenteras som om det vore 2009. Har lite nätsemester, men några korta kommentarer.

Rasmus: stämmer absolut att Järna på intet sätt är representativt för Sverige i stort. Just på 90 – talet, särskilt första halvan, låg vi dock rätt väl i fas med tidsandan, med dess betoning på det “alternativa”.

Men vad det gäller kopplingarna mellan bredare internationella trender och kris: nog var väl 90 – tals – krisen framförallt en lokal företeelse, som främst drabbade Sverige och Finland? I resten av världen var det väl snarast en liten dipp i konjunkturen?

Intressant för övrigt att så få fäster vikt vid den stora geopolitiska händelsen vid den tiden, kommunismens fall. Och med viss rätt: som jag minns det vande man sig ruskigt snabbt vid sakernas tillstånd. För oss som växte upp med det – jag var väl 12 år gammal när muren föll – togs det ganska snabbt för givet. Största effekten lokalt var väl att marknadshögern blev jävligt sturska där ett tag, lagom till Bildt-regeringens systemskifte.

Och Dennis/Wibbles kronförsvar, var inte det något av en “controlled demolition”, för att ta på sig foliehatten? Min morsa hörde hur som helst till de drabbade, tvingades sälja en bostadsrätt i skarpnäck och har kvar skulder än idag. Vilket lärde mig att undvika lån. Förutom CSN då, som jag behandlat som min egna lilla trustfund. De som fastnat i dagens många skuldfällor: är de för unga för att minnas 500 procents ränta?

Sen måste det naturligtvis påpekas att begreppen “på” och “av” kommer från Killinggängets drift med Expressen Fredag – eller ska man rentav säga deras drift med sig själva? Vilket påminner mig om hur tongivande den bilagan var för 90 – talets hipserism.

Längre kommentar än jag trodde, men det är så jävla kul att snacka 90 – tal. För oss i Järna har det decceniet som tidigare antytt blivit något av ett lokalt 60 – tal, inklusive naturligtvis ett evigt tjat från oss oldtimers på de stackars kids som missade allt. “På nittiotalet vettu, då kunde man röka brajj på Torinos uteservering utan att nån höjde ögonbrynen. Och all folköl var 3,5!”

#59 Daniel on 19 February 2013 at 6:10 pm

Ok, sista inlägget. Minns ni likt jag när det inom vissa kretsar var förbjudet att lyssna på hiphop för att den var så sexistisk? Detta gällde inom feministiska-, got-, indie- och många andra kretsar. Detta var ju helt fel – det klart att det fanns sådan hiphop men den representerade absolut inte hela den “genren”. Detta om något är ett viktigt tidsdokument. Kanske inte hör hemma här i denna tråden MEN TÅL VERKLIGEN ATT TÄNKAS PÅ. Det är inte länge sen – och kanske det kan ses som ren rasism. Nu signar jag out från denna tråden. Danke.

#60 Staffan Lundgren on 19 February 2013 at 6:43 pm

Född 1975. Uppvuxen i Huvudsta (Solna). Som mycket ung aktiv i SSU som då präglades av en rädsla för entrism liknande den som drabbade Labour. Det räckte med titta någon som sålde Offensiv så fanns misstanken (och Stern) där.
Närmade mig modscenen i sena tonåren och jobbade på Nitty Gritty där intressanta möten mellan skinskallar och hip-hopare uppstod i jakten på M65-jackor. Börjar efter att ha hoppat av gymnasiet jobba på krogen och driva mindre framgångsrika klubbar.
Vad jag tycker är intressant är hur delar av klubbscen mot slutet av 90-talet blir inkorporerad i krogarnas varumärkesbyggande och hur scenen själv också blir mer professionell och mindre subklulturell. DiscoSthlm är väl emblematiskt i sammanhanget. Jag undrar om inte hipsterfenomenet till viss del har sin grund genom att att kopplingen till subkulturerna försvinner. Allt blir attribut att låna.

#61 Staffan Lundgren on 19 February 2013 at 7:08 pm

En möjligen inte oviktig detalj som jag glömde, alternativt trängde, bort är att jag 1999-2000 hade en tjänst som Soul Manager (ja, att förstås i relation till Deleuzes iakttagelse om att “företagen nu har en själ”) på ett fötetag i hospitalitetsindustrin.

#62 Gabrielle Björnstrand on 19 February 2013 at 7:26 pm

Absolut Parentes: Är det här en kill-blogg, eller ;)

#63 Sanna Samuelsson on 19 February 2013 at 9:22 pm

Spännande inlägg och kommentarer. Som 87:a som började gå ut runt 2005-2006 upplevde jag en tydlig tendens till att det glammiga var eftersträvansvärt, vilket jag i efterhand kopplar samman med högkonjunkturen då. Tror att jag och mina kompisar egentligen varit “indie” sedan högstadiet, började vi, först lite ängsligt ironiskt men sedan
ganska uppriktigt, flörta med riktigt kommersiell musik och mode. Tex var vår favoritlåt under en period Paris Hiltons Stars Are Blind. Det får väl sägas vara typiskt 2006. En arvtagerska som blir en it-girl och gör en låt med text som är skriven utifrån någon slags marknadsundersökning och har en lorem ipsum-text, men som vi ändå kände uttryckte vad vi kände just då. Någon slags ungdomligt rus som kanske är lättare att känna under en högkonjunktur. Då bodde jag i Linköping och gick på studentställen med öl för 25 kronor. Men jag minns också att vi gick till lite mer bratiga ställen på försök och även att jag köpte några stövlar som jag uppfattade som lyxiga i läder, till skillnad från mina tidigare obligatoriska vinterskor Converse.

När jag flyttade till Stockholm hade en klubbvåg dragit igång med Nacht på Spybar som kombinerade skeva lite queera men skitsnygga klubbkids i konstiga kläder med ett klassiskt bratställe som Spybar. Det skulle komma många fler såna klubbar. På Berns, Riche och F12 där fokus låg väldigt mkt på utseende och klädseln och att hamna på mingelbilder på Stureplan.se. Folk hade ofta mingelbilder som profilbild på Facebook. Till och med indieklubbar som Ace hade mingelbilder. Det finns fortfarande kvar lite men började minska efter typ 2009.

Idag upplever jag att det finns en helt annan strömning. De stora klubbarna är mer Berlin-orienterade och vill verka underground. Under bron har tex fotoförbud, antagligen för att de vill likna Berghain. Många av mina vänner vill hellre gå på smalare klubbar med mer musikinriktning och öppnare/mindre elitistisk stämning. Man har små klubbar på små ställen. Det är mer snack om politik i klubbvärlden, både vad gäller könsfördelning och exkludering. Eller det kanske bara är i min lilla bubbla. Jag är med i ett separatistiskt festkollektiv som heter Grupp 13… Bara det. Haha. Hade inte hänt 2006.

#64 Daniel Wiklander on 19 February 2013 at 10:11 pm

“Vad jag tycker är intressant är hur delar av klubbscen mot slutet av 90-talet blir inkorporerad i krogarnas varumärkesbyggande och hur scenen själv också blir mer professionell och mindre subklulturell. DiscoSthlm är väl emblematiskt i sammanhanget.”

Som medlem i Bomben såg jag mig och oss som DiscoSthlms totala motpol.

#65 rasmus on 19 February 2013 at 10:35 pm

När vi nu är inne på nollnolltalet, efter Sannas extremt intressanta kommentar, kan jag inte låta bli att återknyta till Piratbyrån.

Jag betraktar Piratbyrån som en produkt av den kraschade IT-bubblan. (Det är en tes som jag även lanserar i sista bandet av Sveriges historia som inom kort utkommer på Norstedts.) Överflöd av tid (arbetslöshet och studenttillvaro) i kombination med överskott av bandbredd (delvis tack vare statliga satsningar).
Piratbyrån föddes i mitten av 2003, samtidigt som konjunkturen började vända uppåt.

Monki blickar tillbaka med dessa ord:
Piratbyrån was pop to the bone. Piratbyrån was about going to awards and sippin champagne, hustling free tickets for movie premiers that was already out on the pirate bay, about being super good looking and fine connoisseur of movie, music, software and philosophy, living the life-style to the fullest, but getting it all for free. Piratbyrån was about accelerating contemporary culture. Wellfare begins at 100mbit, yes, let’s all live life anti-oedipal, now!

Redan innan Piratbyrån hade Asocialstyrelsen lyft fram den fiktiva aktivistgruppen Decadent Action: “De vill krossa kapitalismen genom lyxliv och överkonsumtion.” Maximal kredit och hyperinflation – för att sedan kunna börja om från noll.

Piratbyråns aktiva existens (2003–2009) hänger intimt samman med nollnolltalets kreditdrivna finansbubbla. Sista fasen (från Valborg 2007) gick ut på att söka nya vägar, vilket kan begripas som en reflexion över bubblans annalkande slut.

#66 Kalle Jonasson on 19 February 2013 at 10:56 pm

Hej har länge funderat på vad du skulle ta vägen med det här folkton-spåret, mkt spännande. Kommer fokusera folkton här. Trallpunken är fortfarande med mig när jag musicerar, dock i något slags amalgam med angloamerikansk alternative.

Född 1976. Mycket intresserad av vad som hände under mina formativa år. Undersöker detta på många sätt (skriver, lyssnar, tittar).

Betraktade brorsan (född 71) och hans gäng i sin formativa period. De var gudar som hade acid jazz-fester (89-90) och spelade in blade runner-parafraser (gärna i kombination) i silosar i Helsingborgs hamn.

Att han lyssnade på Sisters of mercy, Cure och Stone roses kunde emellertid inte hindra att jag sjönk in i den svenskspråkiga våg som du talar om. Hade Docenterna i lurarna när jag började gymnasiet (92). Detta förvandlades raskt till Philemon Arthur and the Dung, för att landa i trallpunk Mitt band, Sement, släppte tre i regionen omtyckta demon. Vi sjöng på rikssvenska med inspiration från Dia Psalma och senare Radioaktiva Räker. “Definitivt femti spänn”-samlingen men framförallt första Dia psalma-epn “Hon får” var våra rättesnören. Vi brukade presentera våra sånger med att säga ” den här låten handlar om en kille/tjej som det är synd om (Arbetslös, alkoholist, knarkare, döv, lam, mobbad, våldtagen, girig, etc.).

Jag var vänster, men sångaren tjusades vid tillfället av sverigedemokraterna. Kommer ihåg att han ståndaktigt presenterade detta parti på samhällsvetenskapen och fick så mycket skit av hela klassen. Det hände Ultima Thule spelades. Kommer ihåg att jag tycker att det var jobbigt att de också hade folkton i sina låtar. (Hedningarna kom jag plötsligt att tänka på).

Vi var rätt ensamma med mellansverigepunk i Skåne tror jag, för de flesta andra i replokalssvängen körde indie, grunge, eller skatepunk (Jag hade såklart ett artsyfartsy-indieliv också som jag alternerade med). När vi spelade i en idrottshall (95) en gång med ett gäng andra band (blandning som ovan), kommer jag ihåg att de fikasäljande mammorna tyckte att vår musik var så fin, att man hörde vad vi sjöng, att vi sjöng på svenska och att det var så fina melodier.

Minns också regissörens Stellan Olssons TV-serie om ett främlingsfientligt parti i ngn slags Romeo och Julia-tappning, från denna tid (utspelade sig till och med i Helsingborg).

Det här var kul!

#67 monki on 19 February 2013 at 10:57 pm

När jag ändå blir pingad passar jag på att kommentera här. Jag växte ju upp i Ultima Thules hemstad Nyköping. När jag var 12-13 slog de väl igenom stort. Sågs bland oss kids som ett lokalt rockband som blev stora. Vi var nog något för unga för att fatta vad de handlade om. Var en gång i deras studio till och med ditbjuden av en kompis. Tur att man inte fastnade i det träsket i den åldern!

Annars, skejtade och lyssnade på den subkulturens rätt kassa musik, upptäckte hiphop runt -94 men då från amerikanska västkusten snarare än sverige. Gjorde trackermusik och kom in på elektronisk musik, säkert i samma veva den blev mainstream som talas om ovan. Upplever att jag i efterhand var relativt opåverkad av makroekonomiska skeenden här. Både föräldrarna hade jobb vid den här tiden som varken gick upp eller ner.

Studenttiden var en tid av överflöd av bredband och tid, i varje fall om man läste kassa utbildningar inom humaniora och samhällsvetenskap som jag gjorde. Alltså mycket internet, fildelning och upptäckande av krånglig filosofi.

Sen var jag ju med i piratbyråvevan 2003-2009 och den sammanfaller med det som Sanna är inne på, dvs elektrifieringen av den svenska indien — från elektropop vidare till klubbmusiken. Om man bodde och åt sunkigt kunde man köpa synt för studielånet, spela in på piratkopierad mjukvara och lägga upp på nätet. Sen var det bara att åka iväg till festivalspelningarna (skedde väl en eller två gånger för mitt band högst…).

Berlinvågorna är en kul grej också. Jag tror att Berlinvågen Sanna pratar om är en andra Berlinvåg där den innan kom runt 2005-2006. Det är här indiepubliken blir en klubbpublik, folk drar till berghain och tillbaks. Jag bor i Malmö här och där är detta en grym klubbtid. Slagsmålsklubben åker skytteltrafik till Berlin och får med sig beats och billigt vin. Jaiku föregår twitter som realtidskopplat socialt medium (vilket senare ligger till grunden för att twitter lanseras som realtidsbevakare kring TPB-rättegången vad jag vet första gången det fyller den funktionen i sverige). Vissa har redan internet i mobilen där de postar om var hetaste klubben är vid detta klockslag på kvällen (ja, Malmö är så kompakt att man är på olika klubbar varje timme).

#68 avgå alla on 19 February 2013 at 11:01 pm

fick fast jobb 1990 på en tunnelbaneverkstad och blev kvar där i tio år. Hade förmånen att få ägna mig åt arbetsplatskamp i en liten ö av motstånd mot allt skit som redan hade börjat. Och som idag uppfattas som normalt av t e x en 20 -åring ( individuella löner, chefen bestämmer, flexiskiten, hjärntvätten att bära företagets värderingar etc etc etc )
Det som präglade dom åren var hur den materiell basen- krisen /massarbetslösheten – satte sina spår på den ideologisk miljön i såväl vänsterpartiet som autonoma miljön. Läs id pol i negativ bemärkelse. Personligen lyssnade jag på Bruce, och körde raggarbil då som nu.

#69 bananders on 19 February 2013 at 11:38 pm

Är det avsiktligt att citatet Piratbyrån was about accelerating contemporary culture ovan lånar från Generation X av Douglas Coupland? Bokens undertitel är ju “tales for an accelerated culture.”

#70 rasmus on 19 February 2013 at 11:47 pm

bananders: Jag vet inte, men i första hand hänvisar det nog till den mer filosofiska diskussion om “accelerationism” som började föras av bl.a. K-punk hösten 2010.

#71 Gabrielle Björnstrand on 20 February 2013 at 12:45 am

Intressanta historier här. Vi lär oss mer om generationer av utgådda skor än vi vetat på 20 år. Personalen vill aldrig gå hem.

#67; avgå alla – är en bra titel på en bok jag gärna vill läsa.
Skriver du den – innan du avgår?

#72 monki on 20 February 2013 at 12:47 am

bananders: nej inte avsiktligt. rasmus prickar in referensen. den accelerationismen har en stark referens i jungle/tjack. vet inte det är samma referenser för coupland.

#73 Desiree on 20 February 2013 at 9:28 am

Mycket intressant ämne, med bra kommentarer -tonåren är ju så intimt förknippat med populärkultur. Är 85:a som befann mig på The University of Toronto i 2005, efter att ha flytt Stockholm, innan dess hade jag mest bara dyrkat allt Amerikanska och Brittiska band på konserter (The Strokes, New York, Belle & Sebastian). Klubbar i Toronto var intima, med små dansgolv där Diplos remixar spelades på högvarv, bildbloggar från hipstermingel var populära ( The Cobrasnake) det var den hipsterkultur där alla läste VICE och tyckte att ironiska pannband från American Apparell var det snyggaste att synas i. American Apparells bilder på halvnakna tjejer i porriga poser satte djupa spår, trots att jag såg mig själv som feminist, man ville till varje pris se lika snygg ut i samma åtsittande klänningar som modellerna. Att vara ung tjej handlade för mig om (handlar fortfarande?) att försöka skapa en egen identitet bland alla konsumtionshetsande ,ofta misogynna ideal som klubbutbuden storstäder glorifierat. Några av mina vänner på The University of Toronto andvände Facebook mycket,  men ingen i Stockholm tycktes ha hört talas om det 2006/tidigt 2007, sociala medier började som smått prägla tidsandan då, jag började följa dagboksliknande bloggar, och man såg människor (klubbkids exempelvis) börja skapa/odla personliga varumärken online. Det fanns en D.I.Y-kultur (sakletare som skapade subkulturer kring thrifting, sampling och remixing) som anordnade mindre kulturella happenings och festivaler som kretsade kring 8-bit musik och stand-up komedi i Toronto. När jag kom hem var Spybars Nacht väldigt tilltalande med den blandning av dekadent-utstyrslade klubbkids och magisk electro som Sanna beskrivit. Gränserna kändes uppluckrades och ingenting verkade som det kostade extremt mycket pengar; varumärken ordnade gratisfester i City mitt på dagen, flyget till Berlin kostade mindre än en konsert och inte ens bostadsrätter i innerstan som nu är ouppnåbara för medelklassstudenter var svåra att köpa (själv hade jag inte råd, men såg medelklasskids göra bostadskarriär runtomkring mig). Trots att Stockholm var mycket mer homogent än Toronto kände jag att staden på allvar nu började öppna upp sig för utländska influenser, därför har SDs intåg i riksdagen präglat mig djupare än milstolpar jag upplevde under tonåren som 9/11 eller mordet på Anna Lindh. Det blev väl ett slags wake-up call, för mig. Stockholm har inte de hårt drabbade spökstadsdelar som London och Storbritannien i stort ,där jag åkt förbi igenbommade gator på väg till mitt universitet ,med stora Woolworths och andra kedjor som gått i konkurs och sjok av högutbildade, ofta yngre, arbetslösa.

Jag håller med om att tonåren är en “kristillvaro”som kan leda oss till platser av öppenhet, experimentation och gränsöverskridande, våra starkaste minnen.

#74 rasmus on 20 February 2013 at 10:29 am

Desiree: Alltså wow, tack för den berättelsen! Den här tråden börjar bli helt osannolikt rik och jag kommer behöva återvända till kommentarerna i framtida bloggposter för att allt ska få den uppmärksamhet det förtjänar.

Nu tänkte jag ta fram en annan sak. Indiepop. När blev indiepopen viktig i Sverige?
Tidigare skrev ulfharn (#44): “På tidigt 90-tal lyssnade man på Popsicle. De var bra!
Jag misstänker att många indiepopare, när de erinrar sig saker, förlägger detta tidiga 90-tal lite väl tidigt. Popsicle släppte sin första skiva 1992, vilket också var året då Pop gav ut sitt första nummer. Då tänker man lätt att indievågen började samma år, vilket säkert stämmer för vissa, men jag misstänker att dessa kretsar var väldigt små. Mitt intryck är att den svenska indievågen inte fick fart förren 1994. (Och att svensk indie alltså var ett fenomen som hängde samman mer med konjunkturuppgång och vänstervindar, än med krisåren.)

#75 Karin Lilja on 20 February 2013 at 10:37 am

Jag var redaktör för diverse ungdomstidningar under 1990-talet (Chili, Ultra, Campus). Jag kan nog hålla med dig om att indien blev bred ca 93-94.
Det beror lite på om du menar när indien slog igenom brett eller när den började bli trendig. Jag såg band som helt klart borde kunna räknas som indie på AF i Lund i höjd med 1990-91 (t ex The Daffodils).
Om du behöver mer hårdfakta kan jag kolla i gamla lägg och dagböcker, men de har jag i min källare så det tar lite tid.

#76 rasmus on 20 February 2013 at 10:41 am

Karin Lilja: Chili – den tidningen minns jag ju från gymnasiet. Minns inte exakt vad den innehöll, men har fått för mig att den troligtvis säger något om ungdomskulturens utveckling under dessa år. Funderade lite på att beställa fram den på KB, men det är tveksamt om jag hinner det nu. Du får gärna säga några ord om dess inriktning om du vill!

#77 monki on 20 February 2013 at 10:44 am

Rasmus: om vi snackar genomslag så slår både Kent och Broder Daniel igenom 1995. Då har det föregåtts året innan av stora släpp från blur, oasis, suede m.m. Kanske bygger indie på en känsla av att ha blivit undanträngd under krisåren. Alienerad av ett hårt samhällsklimat, spöad av nazister. Indie blir ett skyddat utrymme.

#78 Staffan Lundgren on 20 February 2013 at 10:46 am

Daniel Wiklander: Intressant att ni såg er som motpol, men du förstår hur jag menar?
Rasmus Fleischer: men visst har väl accelerationismen längre rötter än så? Benjamin Noys gör till exempel i “The Persistence of the Negative” kopplingen till Baudrillard och Lyotard och Nick Land är vill inte att förglömma i sammanhanget?

#79 Staffan Lundgren on 20 February 2013 at 11:02 am

PS. Blacknuss och tvillingarna Lindström är för mig centrala.

#80 Karin Lilja on 20 February 2013 at 11:12 am

Jo, men typ 22 Pistepirrko kom ju tidigare och shoegazing minns jag var ngt man snackade om i slutet av 80-talet, då jag knatade runt i vita levis och converse.
(Nu känner jag mig väldigt, väldigt gammal.)

#81 Karin Lilja on 20 February 2013 at 11:12 am

pistepirkko, menade jag.

#82 Daniel on 20 February 2013 at 11:15 am

OK.
Absolut sista inlägget. :)
Rasmus -> du undrar när indiepopen blev VIKTIG. Detta är inte ett svar på denna fråga men kanske en förlängning. När kom populärmusik in på de största kultursidorna i Sverige? Var det inte indie-Popsicle-Smiths-Blur-Suede-gänget som först poppade upp där? Jag såg en intervju med bandet Gene för länge sedan och de kunde inte fatta att Morrisey citerades på nån kultursida. Detta var omöjligt i Storbritannien, sa sångaren. Vilket årtal detta skedde har jag inte riktigt koll på.

Inte svar på din fråga, men lite fler spridda tankar…

#83 AC on 20 February 2013 at 11:37 am

Jag skulle vilja lägga till en krisperiod, upplevelsen av det globala kristillstånd som ägde rum 1999-2001, närmare bestämt mellan Seattle och Genua. Jag är född 1985 och var mellan 14-16 under den perioden men trots det upplever jag det som en mycket stark formativ period för mig, dessutom en tid då jag blev varse världen och vad som hände i den.

Min upplevelse av subkulturer var att de existerade som små öbefolkningar som förde vidare skuggor av traditioner från tidigare generationer. Via äldre syskon hittade man vinylskivor från tidigt 90-tal eller 80-talet. På Skunk såg man dessa öar bli något större men fortfarande skapades subkulturers traditioner, koder och symboler via vag informaton om hur det var förr i tiden. MTV och ZTV hade vid den tiden tappat de stilbildande poäng de fortfarande hade. Istället var det dessa vaga informationskanaler på skunk i kombination med tidiga Audiogalaxy (där verkligt ALLT fanns) samt Soulseek som skapade källan till musikkultur. Det anordnades även bland 16-18åringar klubbar med flyers i föreningslokaler, folks källare och i friluftslokaler. Det fanns en överhängande känsla av stagnant nostalgi. Samtidigt gjorde denna känsla att indien, synthen, elektronikan kändes som ett riktigt alternativ till både mainstreamkulturen, det var en utmaning att bilda sig en nisch och krävde ett stort mått av ansträngning. Det som inramade tidsandan var de bilder som kom ifrån kravallstäderna, explosiva möten mellan övermakt och vanlig människa (upplevde jag det som). När sedan den verkligheten kom till staden där jag bodde, Göteborg, blev känslan av global kris helt påträngande. Den genomsyrade alla kretsar jag umgicks i och man kunde inte komma ifrån känslan att något enormt höll på att ske. För många i min generation i Göteborg var 2001 ett enormt viktigt år.

När jag idag ser tillbaka på hur vår kultur spreds och producerades, via skunk och enkla amatörmässiga klubbar och kontrasterar till idag med tidningar som pitchfork och sociala medier som facebook blir det uppenbart hur mycket mer uppstyrt det känns. Dessutom är upplevelsen av globala kriser antingen abstrakt (ekonomiska processer man inte riktigt begriper) eller indirekta konsekvenser i form av arbetslöshet eller nedskärningar. Krisen 2001 var fysisk på ett annat sätt, även när den skedde i Seattle 1999 eller i Genua strax efter Göteborg. Lite lösa tankar.

#84 Olle on 20 February 2013 at 1:46 pm

Tidslinjer!

Exempel på teknikval: http://timeline.verite.co/

Lite multimedia hade väl piffat upp det här rätt bra, va? Rasmus kanske kan leda in några i ett delat dokument och sen ha en uppdaterat kristidslinje – så att man ser samtidighet (Bert i riksdagen 1991, Popsicle 1992!) och så vidare.

#85 Jakob Lewander on 20 February 2013 at 3:59 pm

Rörande svensk indie, jag är född 80 och var tonåring samtidigt som indien slog igenom. Jag åkte till Hultsfred 95 och “popen” hade ännu inte tagit över festivalen som skedde följande år. Det var fortfarande – till min förtjusning – mycket rock och jag minns att Slayer headlinadade då. Blur och Pulp spelade på stora scenen 95 och jag minns att popestetiken hade kommit på allvar till Hultsfred, som tidigare ansågs som hårdrock, smuts och usch. Popestetikens putmunniga arrogans hade kommit till Hultsfred och festivaler blev mer välkammade. Där kommer popens genomslag som jag ser det. Indie blev – och blir – stugvarmt och dagsidningsaktuellt extremt snabbt i Sverige. Popsicles distade gitarrer var skräniga i ett halvår, tills det att befolkningen hade vant sig genom Jumper och Kent. Indie blev stor i Sverige när den dog, dvs när den räckte bortom sina egna gränser – och klassens populäraste killar och tjejer köpte Morning Glory 95.

#86 Sanna Samuelsson on 20 February 2013 at 4:03 pm

Tänker på det som Daniel skrev om att feminister/alternativa/vänsterpersoner inte lyssnade på hiphop under 90-talet för att det ansågs vara sexistisk musik. Jag upplever att brytningen kom ungefär runt 2005-2006 och lite senare även där. Folk slutade vara lika allvarliga när det kom till musik, framförallt när det gäller indiescenen och alternativ musik. Jag minns när de sista hardcore/straight edge-kidsen tog studenten från mitt gymnasium i Linköping(gammal hardcorestad), de var äldre än mig och kändes som de sista resterna av en äldre generation(förlåt alla hardcore-fans). I och med internet så flöt mkt ihop och mkt mer var tillgängligt, det fanns ingen självmotsägelse i att lyssna på indie OCH hiphop längre. Nu kom ju inte internet 2005 men det var en förlängd effekt av det tror jag. Till skillnad från 90-talets gravallvarliga inställning till musik. Att ha en komplett skivsamling med en genre ansågs inte så coolt längre. Jag minns själv hur jag demonstrativt sålde hela min skivsamling med indie-cd:s 2006-2007 och faktiskt fick flera tusen för dem… Those were the days…

Det för oss in på hipster-approprierande av t.ex hiphop som känns extremt stort idag. Väldigt många klubbar spelar hiphop och rnb även om de egentligen inte är såna klubbar specifikt. Det har blivit synonymt med dans och fest. Jag pratade med en dj-kollega häromdagen om det. Att det är svårt att spela något annat än det eller hård techo eller house om folk ska dansa. Det har blivit väldigt smalt vad man kan spela, vad som räknas som dans. Jag som spelar typ new wave, punk, postpunk, minimal wave och disco får retirera till icke-dansgolvsklubbar. För ingen dansar ju till det som jag spelar, även om det svänger. Inte meningen att låta som en dj-martyr, men klubbkulturen har blivit ganska ensidig på vissa sätt.

Det har börjat komma motrörelser mot appropriering också, t.ex. den här bloggen som har blivit väldigt omtalad om rasism och vithetsprivilegier.
http://falskheten.blogspot.se/2013/01/ras-skolan-disclaimer.html

Att indie och elektroscenen och även dansmusikscenen flöt ihop lite kom Monki in på. Det kopplar jag också lite till det. Jag var för liten för att fatta att det var en Berlinvåg då. Men jag lyssnade på band som Pluxus, The Knife och Slagsmålsklubben och fick någon slags aha-upplevelser. Dansmusik kunde vara bra! Och viktigt. Och coolt. Och kunde vara del av annan musik, te.x. indie. Där var för övrigt indiebandet My Favorite riktigt tidiga. De var nog först med att mind blowa mig ang det. runt 2004-2005.
Homeless Club Kids (2005)
http://www.youtube.com/watch?v=9Kd-rxnqEWA

Även Milkys Be My World om någon kommer ihåg den! (2005)
http://www.youtube.com/watch?v=CmkA4DqUUHU

#87 Stefan on 20 February 2013 at 4:48 pm

Mitt lilla strå till inläggstacken här blir bara att tacka för intressant läsning! Vad gäller “indie möter dansmusik” så sker nog det mötet minst en gång per generation i en ständigt pågående cykel, sen popmusiken startade…

#88 Sanna Samuelsson on 20 February 2013 at 5:00 pm

Borde inte madchester vara starten för det? Apropå det som Rasmus skrev förut. Dvs 90-tal? Älskar madchester för övrigt!

Nu menar jag dansmusik som elektronisk dansmusik, typ techno eller elektro. Inte musik som man dansar till i allmänhet.

#89 monki on 20 February 2013 at 5:09 pm

Sanna: “Det har blivit väldigt smalt vad man kan spela, vad som räknas som dans. Jag som spelar typ new wave, punk, postpunk, minimal wave och disco får retirera till icke-dansgolvsklubbar.”

Inte i Göteborg haha

#90 Stefan on 20 February 2013 at 5:18 pm

sanna: Jo, Madchester är väl ett av de tillfällena. Det kan även vara “Rip it up” med Orange Juice eller “Show me” med Dislocation Dance, “Once in a lifetime” med Talking Heads och drivor annat från postpunkens tidiga 80-tal. Tidigare år/decennier kanske “indie” och “dansmusik” heter något annat, men det rör sig om ungefär samma slags möte, känner jag. Sen kan man ju även hävda att viss techno var/är “indie” i ursprunglig attityd, så steget var nog inte särskilt långt egentligen, rent känslomässigt/ideologiskt.

#91 Stefan on 20 February 2013 at 5:21 pm

Men nu håller jag på och styr in det hela på en musiknörd-diskussion så jag avlägnsar mig, sorry… ;-)

#92 Sanna Samuelsson on 20 February 2013 at 5:22 pm

Monki, förlåt jag är så Stockholmsnormig nu… Kanske bara borde flytta till Göteborg.

#93 JN on 20 February 2013 at 6:31 pm

Så slår det mig att jag – och alla andra – helt glömt bort fansinen (seriefandom-stavning)! Ett medium som så här i backspegeln framstår som väldigt typiskt för 90 – talet. I synnerhet för mig, som medverkade i säkert hundratalet från 1990 fram till sekelskiftet.

Intressant är att just det som på den tiden kändes mest frustrerande med hela formatet – tiden mellan skrift och publicering (kunde ta år) och svårigheterna med att “nå ut” – så här i efterhand utgjorde ett effektivt värn mot det “samtidsslaveri” vi nyss diskuterat. Man var alltid sen och ensam när man stod där och snyltkopierade sina små A5 – häften på farsans jobb.

#94 rasmus on 20 February 2013 at 7:36 pm

(Ibland överväger jag att fira Copyriots tioårsdag nästa år med att stänga bloggen och fortsätta i fansinformat…)

#95 martin on 20 February 2013 at 8:07 pm

Hej.

Vill mest tacka för en intressant diskussion.

Dock, om vi är inne på indie och svenskt och 90-tal, så tycker jag att Bob Hund bör nämnas. Minns när dom spelade på Lunds Nation, sent 93 (troligen). Liten spelning, men känslan att något var på gång var enorm.

Har också en längre tid levt med känslan att det hände något med Sverige runt EU-inträde osv. (ca 95). Som att det blev mer “på riktigt” på nåt vis. Svårt att sätta fingret på, men jag tycker det exemplifieras bra i musiken. Sator var före, Cardigans efter. Clawfinger precis mitt i!
(antagligen tycker jag så mest pga född -74)

#96 Anon on 21 February 2013 at 1:23 am

Är det ingen här som vågar försvara Ultima Thules popularitet?

#97 Malte on 21 February 2013 at 4:20 pm

#96 Försvara? Förklara menar du?

#98 Icebear on 21 February 2013 at 4:20 pm

Märker att få 70-talister här lyssnade på rap på 90-talet. För oss har perioden sedan dess inneburit en lång period av normalisering och av-alienering (?), med den svarte presidenten i USA som kulmen och antiklimax.

#99 JN on 21 February 2013 at 5:04 pm

Anon: Ultima Thule var ju en viktig del av den trevliga “sjunga på svenska” – trenden.

Icebear: Minns att hiphop under tidigt nittiotal främst förekom i form av 1) medveten humor, som Just D 2) omedveten humor, som Latin Kings 3) misslyckade försök att kommunicera med kidsen, i form av patetisk rap i reklamfilmer.

Vad gäller utländsk hiphop var förstås Cypress Hill och Beastie Boys rätt populära ganska tidigt bland oss vita stoners. Sen var det förstås en och annan som gjorde sig lite märkvärdig med Public Enemy. Blev en riktig kulturchock att möta den totala hiphopdominansen när jag flyttade till Lund 1997.

#100 JN on 21 February 2013 at 5:06 pm

Ska vi snacka “rap” så funkade förstås Rage against the machine och Judgment Night – skivan. Clawfinger betraktades däremot som ännu ett dåligt skämt. Det var helt enkelt svårt att ta rap på allvar, särskilt den inhemska.

#101 Per on 21 February 2013 at 8:34 pm

Född 81 i en gammal bruksort. Under nästan hela nittiotalet satt man inne i ett garage och spelade brädspel, kortspel och allehanda rollspel. Drakar och demoner, kult, blood bowl. Sen letade sig magic the gathering in. Varpå pokerspelandet kom igång – blev väl större nån gång i slutet på nittiotalet? Grunge var hur som helst på modet. Att klä sig i trasiga byxor och flanell. Hatet mot “kommersiella” saker var ganska stark, även om man kanske inte hade totalkoll på vad det egentligen innebar. Hela grunge-grejen har väl hur som helst varit ganska formgivande för en. Lite gör det själv. Lite skit i vad andra tycker. Det var så man uppfattade Kurt Cobain. Ekonomiskt så fick man ju spara sina pengar för att kunna lägga det på tre skivor den månaden! Med Second-handkläderna som man köpte fungerade det väl iofs bättre, än om man hade crocker och jc-kläder.

#102 Icebear on 22 February 2013 at 12:00 am

JN: Minns det som att vi var en liten men hängiven skara som konsumerade all möjlig sorts rap, flera av artisterna du nämner också, och att detta ansågs vara ganska apart egentligen ända fram till att Jay-Z:s “Blueprint” släpptes. När jag nu googlar fram utgivningsdatumet för den skivan får jag rysningar: 11 september 2001 (!).

#103 Sanna Samuelsson on 22 February 2013 at 10:48 am

Apropå Ultima Thule så minns jag mina skolbussturer på mellanstadiet och även på högstadiet faktiskt. Jag växte upp rätt långt ut på landet så antar att vi var lite efter… (det var i slutet av 90-talet och början av 2000-talet) Men nu när jag tänker på det så fattar jag inte hur de spelade musiken? Det fanns ju inga smartphones då direkt. Kanske bad de äldre barnen busschauffören sätta på någon skiva med Ultima Thule eller så. Det brukade även ske på lektioner där man fick ha musik, till exempel slöjden. Ska tilläggas att skolorna jag gick på var extremt homogena med bara svennebarn.

När jag åkte landsortsbuss mot Kisa till mina föräldrar i julas så hörde jag några kids längst bak spela vit makt-musik från
mobilen. Here we go again, tänkte jag.

#104 Bill on 22 February 2013 at 1:13 pm

Annars var ju 90-talet för mig född 78 också väldigt mycket präglat av semi-kommersiell HC ala Burning Heart med Refused som den största fanbäraren. Minns hur alla blev veganer över en natt och började åka skateboard igen.
Detta ersattes sedan av action-rocken med Hellacopters och Backyard Babies i spetsen + en ganska stor garage/surfvåg i slutet av 90-talet, där väll Hives var dom som lyckades casha in bäst några år senare.
Bördig från göingebygden så hade man ju ingen klubb att debutera på utan man gick till den lokala arrangörsföreningen om man inte ville spela fotboll eller gå på dansbanan och brutalsupa. Det närmaste en klubbdebut vi hade var nog smålands nation eller blekingska nationen i Lund. På den tiden innan Malmö tog över så var Lund med sitt Palladium och Mejeriet +studentnationerna dit man åkte.
För mig var även WARP och Mo-wax viktigt på 90-talet. Lyssnade mycket på aphex-twin, dj shadow, squarepusher, dj krush osv
va gäller hiphop/rap så var jag definitivt east coast! wu-tang!!

#105 bananders on 25 February 2013 at 9:36 am

Ursprungsinlägget, och flera av kommentarerna, verkar utgå ifrån att man börjar “gå på klubb” under sena tonåren. Jag skulle vilja ifrågasätta det lite. Det kanske är olika i olika miljöer, olika städer och olika socioekonomiska skikt, men min upplevelse är att många börjar gå ut mycket senare. Kring 24 kanske.

När jag var 17-19 var jag fortfarande mycket hemma på kvällarna, ensam eller med kompisar; hos mig själv eller hos någon annan. Eller var i nån föreningslokal. Att “gå ut” uppfattade jag som så omöjligt på grund av åldergränser etc att jag inte ens försökte, även om jag nog ville.

Musiken jag lyssnade på kom främst från radion. Kassettbandet alltid laddat för att kunna spela in de bra låtarna. Under de senare tonåren började jag även köpa skivor i stor omfattning, vilket sammanföll med att jag blev aktiv i närradion. Där spelade vi de senaste pophitsen, både sånt som andra popradiostationer spelade, och mer klubbinriktat.

De på närradion som var en bit över 20 hade börjat gå ut på dansställen och tog med sig influenser därifrån. Vi hade också många som ringde in och önskade, så det blev både topplistepop, hårdrock, 70-talsdisco, acid house och boybands. I slutet av den här perioden kom också KLF som vi alla tyckte var extremt coola…

#106 Johan H on 27 February 2013 at 8:27 pm

Oj det är väldigt sällan ett kommentatorsfält är så här spännande. Jag grämer mig över att jag nog har missat tåget för att vara med men jag chansar.

Jag är född 1985, började gå ut rätt tidigt, när jag var 16-17. Hade äldre kompisar som kunde förse mig med falskleg. Då hängde jag mest på “blandklubbar” som det kallades på den tiden, så som Metropolis och Babba Sonic. Med en del avstickar till hippa houseklubbar som Guidelines. 2004 flyttade jag till Lund och hängde mest på Smålands Nation med en del utflykter till Malmö. Men när jag flyttade tillbaka till Stockholm hösten 2006 hade det hänt nåt som jag fortfarande inte har förstått mig på. Helt plötsligt hängde ALLA på Stureplan. Sen var det så framtills typ 2008-2009.

Efter det började någon form av småskalig “politisering” av Stockholmsnatten som fortfarande pågår och blir starkare och starkare (vill jag optimistiskt tro). Mer och mer små kulturföreningar och organisationer anordnar fester, klubbar och spelningar på sina egna vilkor och utanför innerstan.

Jag tycker just den perioden som vi är i just nu är rätt spännande. Alltså skiftet från Stureplan till DIY arangemang. Vad hände?

Okej extremt förenklad bild men men.

#107 Svante Hoogland on 19 April 2013 at 9:29 am

Vettiga synpunkter detta. För egen del skulle jag alltså befunnit mig i den mest formativa fasen mellan 1967-1971. Då var det turbulenta år minsann. Men saker och ting gick väl ändå litet långsammare då. Mediesignaler om de nya vågorna i samhället, inom- och utomlands gick via dagspress, radio och tv:s debattprogram. Sedan kan man ju mogna sent också. Som undertecknad.

#108 COPYRIOT | K216: Politiska generationer och inomborgerliga konflikter on 17 August 2015 at 10:44 pm

[…] Krisen, del 84: Tonår och krisår – hur blev vi till 70-talister, 80-talister och 90-talister? […]

#109 chumchu on 22 September 2015 at 3:20 am

Född 89 i akademisk medelklassfamilj. Min uppväxt präglades av optimism både kring världens och min egen framtid. Var stereotypt vänster i tonåren (irakkrigetdemonstrationen 2003 i sthlm var den första jag var på) och hade det onormalt bra på högstadiet och framförallt gymnasiet. Under gymnasietiden började jag använda internet mer seriöst och lockades av piratrörelsen, fri programvara, open access m.m. ;in tillförsikt att de “rimliga” lösningarna på tekninkreglering skulle vinna var stark. Vändpunkten kom under tiden efter jag gick ut gymnasiet. Jag kände mig mindre rätt i universitetssammanhanget och jag influerades mycket av South Park och 4chan. 2009 var ett viktigt år i och med nätaktivismens tysta förlust, klimatmötenas öppna misslyckande och att mitt förtroende för de europeiska politska eliternas kompetens kraschade p.g.a. deras hantering av eurokrisen. Sedan dess har världen känts mer absurd och svårförbättrad, och jag drabbas av nostalgi för gymnasietiden. Jag ser det som en meningskris inträtt hos mig.

#110 avadeaux on 22 September 2015 at 10:36 am

Jag är generellt tveksam till hypotesen att man formas vid en viss tidsperiod. Att pröva den på mig själv tycker jag påminner om att försöka fiska ut sanningar ur ett horoskop. Jag föddes en vecka före epoken och var alltså 17–19 år 1987–89. Det viktigaste min världsbild har med sig från den tiden handlar snarare om den mognad jag då uppnått och den skolning jag fått: den naturvetenskapliga delen av min världsbild. Visst har jag också med mig en del från tidsandan – hur de industrisocialistiska projekteten fick konkurrens och tappade sin relevans, i kombination med uppgivenheten inför en framtid uppfylld av AIDS och radioaktivitet – men jag tycker att jag har lika mycket fragment av de andra perioderna av mitt liv. Det tidiga 1970-talets kvardröjande optimism i mina tidiga barndomsminnen. Oljekrisen och varvsdöden. Den liberala demokratins flyktiga seger över kommunismen vid murens fall. EU och Sveriges normalisering från att ha känts som en socialdemokratisk ö till att bli ett land i Europa. ”Kriget mot terrorismen”. Internetoptimismen. FRA-debaclet.

Det tidiga 1990-talets kris måste jag erkänna att jag inte ens märkte. Jag hade då just lämnat det nergångna Malmö för att plugga i Lund, började få ett socialt liv där, och hade begränsad medvetenhet om världen utanför. När jag återvände till Malmö 1999 hade staden, till min förvåning, fullständigt förvandlats av bron (som jag hade trott snabbt skulle ligga öde, baserat på mina 1980-talserfarenheter) och högskolan.

Alla dessa periodupplevelser har satt ungefär lika djupa spår i mig, skulle jag vilja säga. Men kanske är min utveckling mer utdragen än normalt därför att jag var en ensam nörd i 17–19-årsåldern och hade min sociala blomningsålder senare, till tonerna av 1990-talets nya och växlande musikstilar. Kanske är det därför jag aldrig riktigt fått känslan av att det finns en specifik tid som är ”min”. Fast den tanken kan minst lika gärna vara ännu ett fall av sådant där horoskoprationaliserande letande efter överensstämmelser.