“Generation -87 som jag själv tillhör gjorde sin klubbdebut i högkonjunktur”, skriver Kajsa Haidl i Sydsvenskan. Jag vet inte om hon syftar på makroekonomiska konjunkturer. Inte heller vet jag om just “klubbdebuten” är det som starkast präglar en årgång. Men jag går igång på sättet att historicera. Nu kör vi!
Hypotes I: För många människor är 17–19 årsåldern en formativ period. Nya umgängeskretsar tar form, inte minst i festsammanhang (på klubb eller inte).
Hypotes II: Beroende på vilket år människor är födda, har den formativa perioden inträffat i en viss tidsanda, vilken är intimt förbunden med den ekonomiska konjunkturen.
Spekulativt så det räcker och blir över, men låt oss testa. Först tre “högkonjunkturare”.
Om alltså Kajsa Haidl är född 1987, inträffade hennes formativa period år 2004–2006. Vilket inte bara var en tid då Malmös klubbkultur kokade, utan också en global kreditdriven högkonjunktur utan motstycke.
Själv är jag född 1978, vilket skulle betyda att min formativa period inträffade 1995–1997. Likaledes en konjunkturuppgång, intimt förknippad med internets genombrott och “den nya ekonomin”.
Mathias Wåg (född 1971) skriver i “Öppningen som blev ett avslut” om hur han formades politiskt av åren 1989–1991. Då var han alltså 18–20 år och upplevde hur Sverige gick från en högkonjunktur med en “känsla av att ett anarkistiskt uppsving var nära förestående”, in i en djup kris där det rasistiska våldet exploderade, samtidigt som folkhemmet monterades ned. Krisens tillslag kunde upplevas på olika sätt, men ingen knappt någon som föddes i början av 1970-talet kan ha förblivit opräglad.
Krisen var som djupast 1991–94 och allra mest kännbar för ungdomar: arbetslösheten steg dramatiskt liksom förskrivningen av antidepressiva mediciner och betydligt fler tjugofemåringar bodde kvar i föräldrahemmet.
Då kan vi alltså spekulera i att de som föddes 1974–75 blev allra mest präglade av nittiotalskrisens tidsanda. Läsare som känner sig träffade får gärna träda fram och kommentera.
Även jag präglades förstås av nittiotalskrisen, även om den kulminerade under mina högstadieår. Jag minns mycket väl hur “alla” började lyssna på Ultima Thule sommaren 1993. Det var en kall och regnig sommar som troligtvis hade stor betydelse i att forma den klick, dominerad av män i just min egen ålder, som senare skulle ta över Sverigedemokraterna.
Jimmie Åkesson var förvisso bara 14 år. Men vem har förnekat att högstadietiden kan ha ett avgörande inflytande på en människa? Oj, det kanske var jag. Utgångspunkten för detta inlägg var ju att de sena tonåren, snarare än de tidiga, utgör en formativ period. Möjligtvis utgick jag bara från mig själv.
Så om vi breddar den första hypotesen…
Hypotes IIb: Tonåren är en formativ period.
…så låter det ganska urvattnat. Men vi filar vidare och lägger sedan till en tredje, som följer:
Hypotes IIc: På ett personligt plan är tonåren ofrånkomligen en krisprocess, i vilken samhälleliga kriser kan få en särskild resonans. Av dessa skäl är tonåren en formativ period utan motstycke.
Hypotes III: Först när människan inträder i tonåren kan hon skaffa sig en självständig uppfattning om tidsandan.
Utifrån dessa hypoteser går det att tänka sig att nittiotalskrisen kan ha präglat tre uppväxande åldersgrupper på delvis olika sätt:
a) De som föddes under första hälften av 1970-talet hann bli tonåringar innan krisen och tydligare uppleva ett omskakande skifte i tidsandan.
b) Vi som föddes mellan 1977–81 blev tonåringar i krisen, så att vår fortsatta tonårsutveckling löpte parallellt med den konjunkturuppgång som blev en IT-bubbla.
c) De som föddes senare, från kanske 1982 och framåt, har inte blivit personligen präglade av nittiotalskrisen på samma sätt.
Håller det? Eller drar det iväg åt rena rama astrologin? Är särskilt nyfiken på att höra vad alla 70-talister och 80-talister säger om saken.
Sen kan man ställa frågan om något liknande gäller för IT-kraschen med efterföljande lågkonjunktur (2000–2002), vilket ju även var en tid av geopolitisk dramatik. Själv var jag 22–24 år och präglades synnerligen djupt, men kanske inte på samma sätt som om jag varit tonåring. Och detta var ju i någon mening “krisen som inte blev av”, eftersom centralbankerna visade sig synnerligen beslutsamma i att snabbt blåsa upp en ny kreditbubbla. Konjunkturuppgång präglade därför tidsandan 2003-2007.
Att tillämpa ovanstående resonemang på den nuvarande krisen, som bröt ut på allvar år 2008, kan inte bli annat än spekulativt, men vi testar. Tonåringar vid krisutbrottet var de som fötts mellan 1989 och 1995. Och medan krisen rullar vidare i år, kommer den årgång som föddes år 2000 att gå in i sina tonår – utan att ha någon självständig uppfattning om hur tidsandan var innan krisen.
Kanske bör vi vara försiktiga i att tala om “nittiotalister”, för en skiljelinje verkar gå mitt i nittiotalet. De som föddes före 1995 har en erfarenhet av att vara tonåringar i nollnolltalets kreditdrivna högkonjunktur, men för dem som fötts efter 1995 kommer hela tonårsperioden i någon mening att definieras av krisen.
Brasklapp I: Människor formas givetvis i andra åldrar också.
Brasklapp II: Var i landet människor växer upp spelar givetvis stor roll, liksom ekonomiska förhållanden.
Brasklapp III: “Tidsanda” är ett metafysiskt begrepp.
PS: Detta inlägg kan eventuellt läsas som en övning i vad Gunnar Pettersson kallar narrativism.
136 kommentarer ↓
Född 81 i en gammal bruksort. Under nästan hela nittiotalet satt man inne i ett garage och spelade brädspel, kortspel och allehanda rollspel. Drakar och demoner, kult, blood bowl. Sen letade sig magic the gathering in. Varpå pokerspelandet kom igång – blev väl större nån gång i slutet på nittiotalet? Grunge var hur som helst på modet. Att klä sig i trasiga byxor och flanell. Hatet mot “kommersiella” saker var ganska stark, även om man kanske inte hade totalkoll på vad det egentligen innebar. Hela grunge-grejen har väl hur som helst varit ganska formgivande för en. Lite gör det själv. Lite skit i vad andra tycker. Det var så man uppfattade Kurt Cobain. Ekonomiskt så fick man ju spara sina pengar för att kunna lägga det på tre skivor den månaden! Med Second-handkläderna som man köpte fungerade det väl iofs bättre, än om man hade crocker och jc-kläder.
JN: Minns det som att vi var en liten men hängiven skara som konsumerade all möjlig sorts rap, flera av artisterna du nämner också, och att detta ansågs vara ganska apart egentligen ända fram till att Jay-Z:s “Blueprint” släpptes. När jag nu googlar fram utgivningsdatumet för den skivan får jag rysningar: 11 september 2001 (!).
Apropå Ultima Thule så minns jag mina skolbussturer på mellanstadiet och även på högstadiet faktiskt. Jag växte upp rätt långt ut på landet så antar att vi var lite efter… (det var i slutet av 90-talet och början av 2000-talet) Men nu när jag tänker på det så fattar jag inte hur de spelade musiken? Det fanns ju inga smartphones då direkt. Kanske bad de äldre barnen busschauffören sätta på någon skiva med Ultima Thule eller så. Det brukade även ske på lektioner där man fick ha musik, till exempel slöjden. Ska tilläggas att skolorna jag gick på var extremt homogena med bara svennebarn.
När jag åkte landsortsbuss mot Kisa till mina föräldrar i julas så hörde jag några kids längst bak spela vit makt-musik från
mobilen. Here we go again, tänkte jag.
Annars var ju 90-talet för mig född 78 också väldigt mycket präglat av semi-kommersiell HC ala Burning Heart med Refused som den största fanbäraren. Minns hur alla blev veganer över en natt och började åka skateboard igen.
Detta ersattes sedan av action-rocken med Hellacopters och Backyard Babies i spetsen + en ganska stor garage/surfvåg i slutet av 90-talet, där väll Hives var dom som lyckades casha in bäst några år senare.
Bördig från göingebygden så hade man ju ingen klubb att debutera på utan man gick till den lokala arrangörsföreningen om man inte ville spela fotboll eller gå på dansbanan och brutalsupa. Det närmaste en klubbdebut vi hade var nog smålands nation eller blekingska nationen i Lund. På den tiden innan Malmö tog över så var Lund med sitt Palladium och Mejeriet +studentnationerna dit man åkte.
För mig var även WARP och Mo-wax viktigt på 90-talet. Lyssnade mycket på aphex-twin, dj shadow, squarepusher, dj krush osv
va gäller hiphop/rap så var jag definitivt east coast! wu-tang!!
Ursprungsinlägget, och flera av kommentarerna, verkar utgå ifrån att man börjar “gå på klubb” under sena tonåren. Jag skulle vilja ifrågasätta det lite. Det kanske är olika i olika miljöer, olika städer och olika socioekonomiska skikt, men min upplevelse är att många börjar gå ut mycket senare. Kring 24 kanske.
När jag var 17-19 var jag fortfarande mycket hemma på kvällarna, ensam eller med kompisar; hos mig själv eller hos någon annan. Eller var i nån föreningslokal. Att “gå ut” uppfattade jag som så omöjligt på grund av åldergränser etc att jag inte ens försökte, även om jag nog ville.
Musiken jag lyssnade på kom främst från radion. Kassettbandet alltid laddat för att kunna spela in de bra låtarna. Under de senare tonåren började jag även köpa skivor i stor omfattning, vilket sammanföll med att jag blev aktiv i närradion. Där spelade vi de senaste pophitsen, både sånt som andra popradiostationer spelade, och mer klubbinriktat.
De på närradion som var en bit över 20 hade börjat gå ut på dansställen och tog med sig influenser därifrån. Vi hade också många som ringde in och önskade, så det blev både topplistepop, hårdrock, 70-talsdisco, acid house och boybands. I slutet av den här perioden kom också KLF som vi alla tyckte var extremt coola…
Oj det är väldigt sällan ett kommentatorsfält är så här spännande. Jag grämer mig över att jag nog har missat tåget för att vara med men jag chansar.
Jag är född 1985, började gå ut rätt tidigt, när jag var 16-17. Hade äldre kompisar som kunde förse mig med falskleg. Då hängde jag mest på “blandklubbar” som det kallades på den tiden, så som Metropolis och Babba Sonic. Med en del avstickar till hippa houseklubbar som Guidelines. 2004 flyttade jag till Lund och hängde mest på Smålands Nation med en del utflykter till Malmö. Men när jag flyttade tillbaka till Stockholm hösten 2006 hade det hänt nåt som jag fortfarande inte har förstått mig på. Helt plötsligt hängde ALLA på Stureplan. Sen var det så framtills typ 2008-2009.
Efter det började någon form av småskalig “politisering” av Stockholmsnatten som fortfarande pågår och blir starkare och starkare (vill jag optimistiskt tro). Mer och mer små kulturföreningar och organisationer anordnar fester, klubbar och spelningar på sina egna vilkor och utanför innerstan.
Jag tycker just den perioden som vi är i just nu är rätt spännande. Alltså skiftet från Stureplan till DIY arangemang. Vad hände?
Okej extremt förenklad bild men men.
Vettiga synpunkter detta. För egen del skulle jag alltså befunnit mig i den mest formativa fasen mellan 1967-1971. Då var det turbulenta år minsann. Men saker och ting gick väl ändå litet långsammare då. Mediesignaler om de nya vågorna i samhället, inom- och utomlands gick via dagspress, radio och tv:s debattprogram. Sedan kan man ju mogna sent också. Som undertecknad.
[…] Krisen, del 84: Tonår och krisår – hur blev vi till 70-talister, 80-talister och 90-talister? […]
Född 89 i akademisk medelklassfamilj. Min uppväxt präglades av optimism både kring världens och min egen framtid. Var stereotypt vänster i tonåren (irakkrigetdemonstrationen 2003 i sthlm var den första jag var på) och hade det onormalt bra på högstadiet och framförallt gymnasiet. Under gymnasietiden började jag använda internet mer seriöst och lockades av piratrörelsen, fri programvara, open access m.m. ;in tillförsikt att de “rimliga” lösningarna på tekninkreglering skulle vinna var stark. Vändpunkten kom under tiden efter jag gick ut gymnasiet. Jag kände mig mindre rätt i universitetssammanhanget och jag influerades mycket av South Park och 4chan. 2009 var ett viktigt år i och med nätaktivismens tysta förlust, klimatmötenas öppna misslyckande och att mitt förtroende för de europeiska politska eliternas kompetens kraschade p.g.a. deras hantering av eurokrisen. Sedan dess har världen känts mer absurd och svårförbättrad, och jag drabbas av nostalgi för gymnasietiden. Jag ser det som en meningskris inträtt hos mig.