Om radioarkiv, sökbarhet och digitalt tillgängliggörande

Kungliga biblioteket har en avdelning för audiovisuella medier, där man bland annat lagrar allt som sänds i radio och teve sedan 1979. Som forskare kan jag beställa materialet via fjärrlån till mitt högskolebibliotek, eller ta del av det på plats i Kungliga biblioteket.
För icke-forskare är det tyvärr svårare. Upphovsrättsliga skäl tvingar biblioteket att begränsa åtkomsten till audiovisuellt material. Detta kan kontrasteras mot tryckta skrifter, som alla har möjlighet att beställa fram till Kungliga bibliotekets läsesal (och även kopiera ur, exempelvis med en medhavd kamera).

Inom arkivsektorn talar man ofta om “digitalt tillgängliggörande”. Man beklagar ständigt att upphovsrätten inskränker tillgången till vårt gemensamma kulturarv. Ibland föreslår man att politikerna ska hjälpa arkiven med särskilda undantagsregler. Men på den rättsliga fronten är framgångarna få och i slutändan måste man ständigt böja sig, exempelvis genom att utestänga icke-forskare från att få tillgång till gamla radioprogram.

Samtidigt förklarar SVT att de öppnar sina arkiv. Men det handlar då om ett urval ur programarkivet, tänkt att tillgodose en befintlig efterfrågan. Varenda gammal nyhetssändning kommer inte att läggas ut på nätet.
Här märks en konsumentinriktning som står långt bort från arkivinstitutionernas forskarinriktning – som om konsumenter och forskare var två slags varelser som befann sig i skilda världar. Så är det ju inte. Gränsen mellan konsumtion och forskning är tvärtom flytande, inte minst i kulturjournalistiken, där det i sin tur inte finns någon skarp gräns mellan amatör och professionell.

Låt mig påminna om dansbandsdöden. Under arbetet med min avhandling grävde jag fram ett föreningsblad där det hänvisades till ett nyhetsinslag i Rapport den 15 maj 1979, vilket jag beställde fram och även slängde upp på Youtube. Där fick det enorm spridning och plockades senare upp i nya teveprogram.
Visst överträddes stundals upphovsrätten i cirkulationen av detta nyhetsinslag. Men det betyder inte att upphovsrätten är det enda hindret mot att spontana nätsvärmar ska få återuppliva guldkorn ur det gemensamma kulturarvet (vilket ju ofta antyds som idealscenario). För när något hittas i ett gigantiskt, digitalt arkiv är själva hittandet aldrig “spontant”. Det förmedlas av sökmotorer.

En sak som ofta glöms bort är att “digitalt tillgängliggörande” kan vara föga värt utan en bra sökmotor. Kungliga biblioteket driver Svensk mediedatabas, där alla kan söka via nätet efter bland annat gamla program i radio och teve. Även de som inte själva får forskartillgång till materialet, kan hitta hänvisningar dit. Det är utmärkt.

Sist jag besökte Kungliga biblioteket, upptäckte jag att terminalerna på plats gav tillgång till alternativa sökmotorer: Sveriges Televisions programarkiv, Sveriges Radios programarkiv samt Sveriges Radios grammofonarkiv. Och det visade sig att dessa bygger på ett annat index än Svensk mediedatabas. När det gäller gamla radioprogram av nyhetskaraktär, är Sveriges Radios programarkiv i många fall mer välindexerat, så att en sökning där ger fler träffar. Men jag noterade också fall där ett sökord gav träff i Svensk mediedatabas men inte i Sveriges Radios programarkiv. För en samtidshistoriker som vill söka information om en viss händelse är det alltså bäst att söka med båda sökmotorerna. Men bara den ena är tillgänglig via nätet.

Tyärr verkar det alltså som att SVT/SR inte vill ge allmänheten tillgång till programarkivens sökmotorer via nätet. Kanske tänker de att allmänheten ändå inte har någon glädje av dem, då de av upphovsrättsliga skäl inte kommer åt själva programmen. Då tänker de fel! Att hitta en referens kan vara värdefullt i sig. Inom denna allmänhet ryms dessutom de som kan få tillgång till programmen, i egenskap av forskare eller journalister. För oss vore det ibland rätt praktiskt att slippa traska till Humlegården för att göra våra sökningar.

Kontentan av detta: “Digitalt tillgängliggörande” handlar inte bara om att ge tillgång till kultur, utan även om att ge tillgång till sökmotorer. När sökmotorerna redan finns borde det inte vara så svårt. Kan inte SVT/SR förklara vad de är så rädda för? I just det här fallet kan de knappast hänvisa till någon annans upphovsrätt.

11 kommentarer ↓

#1 avadeaux on 6 February 2013 at 9:50 am

Vi befinner oss dessutom i ett skede i teknikutvecklingen där man borde börja överväga att indexera innehållet i programmen: översätta deras tal till textform (vilket inte blir så förtvivlat mycket data) och fritextindexera. Naturligtvis skulle överföringen göra att texten innehöll många fel, men tänk att på ett ögonblick kunna söka upp var något har sagts i svensk radio- och tv-historia! Det vore värdefullt även om man får massor av bristfälliga och felaktiga sökträffar att tröska igenom manuellt.

#2 Aron on 6 February 2013 at 10:05 am

Jag kanske är obildad men jag förstår inte varför material som producerats inom ramen för public service skyddas … så mycket. Varför kan inte bara typ allt göras tillgängligt. Vad har SVT och SR för intresse av att behålla detta för sig själva? Och de är ju statliga företag. Ligger det inte i allas intresse att göra så mycket som möjligt tillgängligt?

#3 Viktualibrodern on 6 February 2013 at 1:00 pm

Oavsett hur det går med åtkomsten hoppas jag verkligen att inget ljushuvud kommer på idéen att “harmonisera” indexen.

Ju fler oberoende index/klassifikationssystem som existerar parallellt desto bättre.

#4 sol on 6 February 2013 at 7:37 pm

“Kontentan av detta: “Digitalt tillgängliggörande” handlar inte bara om att ge tillgång till kultur, utan även om att ge tillgång till sökmotorer.”

Ett steg längre: tillgång till nedladdning av hela databasen. Den kan utforskas som struktur: t.ex. kanske någon vill veta vilka typer av program som har sänts med vilken frekvens vilka tider och dagar under vilka årtionden?

Även en mindre databas över alla program tablåer för SR och SVT sedan starten skulle vara intressant underlag för att söka mönster i.

#5 bananders on 6 February 2013 at 7:51 pm

Aron: Väldigt mycket av det som produceras av SR/SVT/UR har en massa komplicerade, överlappande rättigheter. Musik, skådespelarmedverkan etc som klarerats för den ursprungliga sändningen, men inte annan användning. Ibland inte ens reprisering. Speciellt gäller detta för sånt som spelades in före det var aktuellt med internet.

Sen är public service-bolagen formellt inte statliga, men det är en annan diskussion.

#6 Linus Walleij on 7 February 2013 at 1:36 pm

Alltså, även om principen att allmänheten ska ha tillgång till arkiven är jag helt med på. Men jag vet att definitionen på “forskare” är ganska vid. Ganska så rejält vid, för jag har själv tillgång till SMDB’s material, vilket jag fick med motiveringen att “jag skriver lite böcker och artiklar om datorhistoria ibland”. Vilket jag iofs kan föra i bevis om det behövs, med ISBN-nummer och allt.

Men jag skulle bli mycket förvånad om inte motiveringen “jag funderar på att skriva en bok” faktiskt duger som motivation för att få tillgång. Eller vilken trovärdig motivation som helst som inte är av typen “jag tänkte kolla på lite gamla nyheter och äta chips”.

Så jag tror man ser mellan fingrarna när det gäller tillgången till det här materialet, och det är ganska glest mellan fingrarna. Gissningsvis för att de som administrerar saken själva tycker det är lite knasigt det här.

Att indexen inte är sammanslagna till ett master-index för audiovisuella medier är beklämmande men snarast ett bevis för att den ena handen inte vet vad den andra gör. Någon gång måste ju någon ha påpekat detta, men SVT är väl ett statligt företag medan KB är en statlig institution och det finns säkert nån byråkratisk korkskalle som tycker att de pga den juridiska detaljen absolut inte kan samarbeta och därför gör de inte det.

#7 Anon on 7 February 2013 at 10:18 pm

Varför görs inga närmare analyser av vad exakt dessa restriktioner är, och hur de skulle kunna avskaffas?

#8 bananders on 8 February 2013 at 9:35 am

Linus: En anledning till åtskillnaden kan vara att KB:s arkiv (väl?) är uppbyggt och designat för forskning, medan SVT:s arkiv mera är ett företags interna arbetsmaterial. SVT är inte ett statligt företag, utan ägs av en stiftelse. Staten tillsätter några av styrelseledamöterna i stiftelsen, och man arbetar efter ett uppdrag från staten, men det juridiska mellanläget gör att staten inte kan gå in och ställa direkta krav.

#9 På marknadens villkor « Kristoffer Soldal on 11 February 2013 at 10:09 am

[…] förenas det här med det digitala tillgängliggörandet av kulturen? Rasmus Fleischer uppmärksammar att tillgången till material skiljer sig, att olika medier värderas olika mycket. Dessutom är […]

#10 Anders on 14 February 2013 at 9:52 am

Jag jobbar i ett projekt som digitaliserar radioarkivet, det vill säga SR:s arkiverade material. Alla sparade program fram till 1995 ungefär bör finnas katalogiserade utifrån tidigare metadata (vi har generellt sett inte lyssnat på dem) senast i sommar. Idag sparas mer än vad radioarkivet hinner arkivera, vilket gör sökbarheten hos nya program mer oklar. Till exempel söks nyare ekosändningar upp genom en manusdatabas, helt genom fritextsökning. De äldre arkiverade inslagen har fält för innehåll, medverkande, ämnesord, SAB-klassning etc. Mycket bättre.

Så det är eventuellt bättre att söka i radioarkivets bas än i SMDB. Hos oss är å andra sidan långt från alla program sparade. På grund av sparkrav är ambitionsnivån just nu endast att katalogisera material som kan bli intressant för framtida bruk i produktioner.

I övrigt har ambitionen från vårt (arkivnördarnas) håll hela tiden varit att få ut både katalog och arkivmaterial på nätet i framtiden. Huruvida SR har rättigheterna eller viljan att göra det är en helt annan fråga, och förmodligen är det bara PR och juridik som kommer att avgöra huruvida det någonsin kommer att hända!

#11 Lars Aronsson on 18 February 2013 at 8:39 pm

Kb har underteckat “Berlindeklarationen” och cc0-släppt nationalbiografin. Vilken följd får det för av-katalogerna? — Jag tror att “öppna data”-aktivisterna borde uppmärksammas på detta, men argumentet om “statliga” institutioners öppenhet täcker inte sr/svt, utan man måste vädja till tanken att öppna data är en god “public service”.

Kommentera