Entries from January 2013 ↓

Fixeringen vid e-böcker är också ett slags bokfetischism

Om vi ska tala om en litteratur som frodas bortom bokformen, räcker det inte att skåda bortom pappersboken. Bokformen är större än så, men litteraturen kan även ta sig icke-bokliga former såväl på papper som på nätet. Det som på bokmarknaden kallas för “e-bok” är mest ett ängsligt försök att remediera pappersboken och befinner sig alltså helt inom ramarna för bokformen.

Lyra Ekström Lindbäck gick nyligen till angrepp mot “en utdöende författargeneration” som tror att “bokformen är litteraturens enda betydelsefulla medium”. Detaljerna i detta angrepp känner jag inte till, ety det publicerades i tidskriften 10tal, vars allmänna präktighet stöter ifrån mig. Gissar dock att jag håller med henne i sak.

Medhåll kommer även från Svenska Dagbladets litteraturredaktör Lina Kalmteg (5/1). Hon skriver apropå nämnda artikel: “Jag vill försvara mig, hamna på hennes sida. Berätta att jag under 2012 på allvar förstod att e-böcker inte är något hot mot innehållet utan främst något väldigt praktiskt.”

Om e-böcker är praktiskt, om de inte utgör något hot mot innehållet, är det för att standardlösningarna för e-böcker är konservativa. De är anpassade för en traditionell bokform, framför allt för den skönlitterära romanen eller novellen. Mjuk- och hårdvara är utformad för en läsning som är linjär och där typografiska lösningar inte spelar någon större roll.

För ett år sedan köpte jag en läsplatta av modellen Cybook Odyssey (som senare lanserades i svensk variant av Adlibris under varumärket Letto). Nu har jag lyckats slarva bort den, vilket lätt sker med en platt liten sak – för övrigt en av de stora nackdelarna med läsplatta.
Jag kom snabbt fram till att läsplattan var oduglig för fackböcker, för då vill jag snabbt kunna hoppa mellan sidor och stryka under (det senare kräver på denna läsplatta att man tar sig igenom typ fem undermenyer). Och så gick det inte att söka i texten!
Läsplattan i fråga är uppenbarligen gjord för att läsa romaner på. Men tydligen tyckte inte tillverkaren att detta var tillräckligt uppenbart. De har nämligen lagt in ett slags skärmsläckare som fyller den vilande läsplattans skärm med namn på klassiska romanförfattare (med tung dominans av män som levde på 1800-talet). Löjeväckande och pinsamt.

Nu råkade jag glida från ämnet. Litteratur bortom bokformen, skulle det ju handla om. Sådan finns ju överallt, utom möjligtvis i e-böcker och läsplattor. Även på Flashback finns storartad litteratur i kortare format, om än gömd bland en massa skräp. Bortom bokformen, bortom e-boken!

När jag tänker tillbaka på de guldkorn jag själv fann bland 2012 års svenska litteratur, så tänker jag kanske inte på Flashback. Jag tänker i första hand på ord som tryckts på papper – men inte alltid i bokform.
Jag tänker på Världens Ende #3, vars berättelser slog ner i mig som en bomb. Till stor del handlade det om oslipade noveller som återuppfinner en synnerligen mörk arbetarlitteratur. Världens Ende kan kallas för antologi, men blandar texter med serier och bilder på ett sätt som tydligt överskrider bokformen. Visst funkar etiketten “tidskrift”, liksom för dess kusin Det grymma svärdet som nu ska komma med ett dubbelnummer som verkar vara ett usb-minne och ett kassettband.
Const Literary (P)review (CLP) kom med sitt första nummer i höstas. Lidija Praizović’ text som publicerades där var en veritabel explosion – utanför bokformen. Även om CLP är en renodlat litterär antologitidskrift, är det inte en bok.

Några av de starkaste texterna jag fann under det svenska litteraturåret 2012 vann i styrka just för att de inte hade tryckts in i en bokform. Andra texter var från början skrivna som böcker och förtjänade att läsas just i bokform. Då tänker jag inte minst på Carl-Michael Edenborgs två böcker. Läs inte bara en, läs båda – den barocka romanen och det lyriska manifestet!

(Jag vill avsky årsbästalistor, men här lyckades jag visst smyga in något liknande i en bloggpost som egentligen kunde ha slutat efter första stycket.)

Upphovsrättslig offensiv på tre länkfronter

Länkfrågan är åter på tapeten: Europas dagstidningar kräver betalt av Google och av andra som länkar till deras artiklar. Kom nu ihåg domen mot The Pirate Bay. Detta är liksom den logiska följden.

Juridiskt betraktat rör det sig om en offensiv på tre fronter samtidigt. Journalistförbundets upphovsrättsjurist Olle Wilöf – som verkar ge sitt stöd åt offensiven – ger en vink om detta:

– I värsta fall, för Google, kan de åka dit på tre saker. Tumnagelbilderna som Google publicerar utgör ett upphovsrättsintrång. Texterna som de publicerar är också så pass långa att de kan utgöra upphovsrättsintrång. Till sist är länkarna i sig ett upphovsrättsintrång, eftersom de medför ett tillgängliggörande av materialet, säger Olle Wilöf.

Första fronten rör sig på den klassiska upphovsrättens territorium. Tidningarna strävar efter att sänka definitionen av verkshöjd samt att inskränka citaträtten, så att även korta blänkare (typ de tio första orden ur en nyhetstext) ska kräva tillstånd för att återgivas.
Andra fronten handlar om att införa en helt ny typ av “närstående rättighet” till nyheternas innehåll. Detta är något helt annat än den ordinarie upphovsrätten, som ju endast skyddar den språkliga formen. Rätten ska ha heller inte gå till journalisten, utan direkt till medieföretaget. Tyskland går i bräschen med sin “Leistungsschutzrecht für Presseverleger“.
Tredje fronten handlar om att vidga definitionen av “tillgängliggörande”, så att detta även omfattar hyperlänkar. Detta får konsekvenser både för den egentliga upphovsrätten och för de närstående rättigheterna, men innebär framför allt en möjlighet att stöpa om hela internet. Domen mot The Pirate Bay var ett viktigt steg på vägen.

Endast den tredje fronten handlar i strikt mening om länkande. För att sätta dit Google News kan nog både den första, andra och tredje funka. En framryckning på någon av fronterna skulle leda till olika slags effekter, vars fulla vidd är omöjlig att överblicka. Tidningskoncernerna verkar just nu agera opportunistiskt och genom att flytta fram positionerna på alla tre fronter samtidigt.

Om tidningarna når en rättslig framgång mot Google på den tredje fronten, kommer de givetvis att använda sitt prejudikat även mot andra. Målet blir inte nödvändigtvis att casha in från folk som länkar till tidningsartiklar. En ensamrätt kan användas på fler sätt än så.
Tänk på Facebook. Tidningarna vill givetvis att folk ska länka till deras artiklar från Facebook och de inser att de inte har några större utsikter att få betalt för varje länk därifrån. Men genom att spänna de rättsliga musklerna mot Facebook, är det tänkbart att tidningarna kan fixa en deal där de får ta del av mer detaljerad information om sina läsare.
Ett möjligt framtidsscenario är alltså att länkande blir gratis, men att den som ansvarar för ett forum där folk länkar till artiklar måste lämna ut information som sina användare till tidningarna.

Lämnandet av Facebook förtjänar att bli en stor grej

En ganska spännande grej med 2013 är att en hel drös bekanta tog årsskiftet som tillfälle att lämna Facebook. Ännu mer spännande är att det i dessa kretsar har inletts ett aktivt sökande efter alternativ. Alltså inte “ett alternativ till Facebook” som strävar efter att fylla samma funktion, utan alternativa sätt att praktiskt lösa de gemensamma angelägenheter som alltför ofta har blivit skötta via Facebook.

Vi behöver inte mer abstrakt universalism. Vi behöver inte lägga vår kraft på att skapa någonting med “alla” som målgrupp, eller på att locka “alla” från Facebook till typ Diaspora. Låt oss nu börja från andra hållet.

Försöken att skapa alternativ är spännande just eftersom de utgår från konkreta och lokala sammanhang. Det rör sig i just detta fall om sociala, kulturella och politiska gemenskaper som överlappar varandra, med rumslig tyngdpunkt i Stockholm.
Kritiken av Facebook, som på sistone artikulerats tydligare i dessa kretsar, har varit viktig just eftersom den kastat ljus på vilka fördelar som faktiskt erbjuds av Facebook. Endast genom att identifiera dessa går det att begripa den klistrighet som fått så många sociala, kulturella och politiska gemenskaper att förbli fast i Facebook.

Alternativen som byggs behöver lite tid att mogna. De ska inte basuneras ut här, även om den som följer inläggets länkar nog kan hitta till något. Snarast följer däremot ett inlägg om själva kritiken. Särskilt om den kritik av Facebook som skrevs Facebook av personer som beredde sig på att lämna Facebook, samt om den antikritik som följde.
Antikritiken var i många fall en uppbygglig, i det att den lyfte fram det positiva i en annars problematisk tjänst. Andra gånger blev den närmast hånfull: “varför gör ni så stor grej av att lämna Facebook?” Något som även brukar höras från folk som aldrig varit aktiva på Facebook.

Nå, att göra något till en “stor grej” är helt enkelt detsamma som att göra det till en gemensam angelägenhet, till skillnad från att blott handla om individuella preferenser. Hur vi sprider länkar, hur vi diskuterar aktualiteter, hur vi bjuder in till evenemang – och hur mycket tid som slukas. Allt detta är faktiskt en stor grej.

När jag nu säger att lämnandet av Facebook ska få bli en stor grej, tänker jag inte på antalet människor som eventuellt ska sluta ha ett konto där. Snarare handlar det om att skapa storartade grejer som inte längre är beroende av Facebook. Även de som behåller ett aktivt konto där kan bidra till detta, men förutsättningen är att olika gemenskaper kan nå fram till förvissningen om att Facebook av någon anledning måste överges – förr eller senare.

Kopimismens kopiering

Nästa vecka firar kopimi åtta år. Natten till den 12 januari 2005 publicerade Ibi en kort nyhet på Piratbyrån, med just denna rubrik: kopimi.

Detta var långt innan någon hörde talas om kopimism. Den som vill kan jämföra med hur Situationistiska internationalen använde “situationism” som ett skällsord. De valde att upplösa sig år 1972; Piratbyrån år 2010. Olika varianter av kopimi fortlever däremot.

År 2011 var det några som startade en grupp vid namn “Det missionerande kopimistsamfundet“, som för ganska exakt ett år sedan rönte enorm uppmärksamhet över världen, efter att Kammarkollegiet tilldelat dem status som registrerat trossamfund.

Uppmärksamheten ledde även till att Språkrådet noterade “kopimi” och “kopimism” som två nya ord i svenska språket. Deras definition citerade ur Framtidsencyklopedin som utgavs 2008 av tidskriften Glänta.
Vid slutet av året brukar Språkrådet skicka ut ett lättsamt pressmeddelande under rubriken “nyordlistan“. Sveriges nyhetsmedier väljer alltid att ta detta pressmeddelande på dödligt allvar, eftersom det råder nyhetstorka i mellandagarna. Därför blev det nu åter lite tjohej kring kopimi.

Kopimi presenterades i nyordlistan som en “informationsfrihetsfilosofi”. Kopimism definierades som en “politisk och religiös ideologi med informationsfrihet i centrum”.
Vad är detta för rappakalja? Varje kopiering är förvisso en förvandling, men alla förvandlingar är inte till det bättre. Kopimi handlar uppenbarligen om kopiering. Att inskränka detta till en fråga om “information”, eller till ideal om “frihet”, är bara löjeväckande.

Med anledning av Språkrådets tilltag, publicerades nyss en artikel på Torrentfreak, där jag är intervjuad och får haspla ur mig några synpunkter.

“Kopimismens kopiering” är titeln på en pamflett som faktiskt existerar i verkligheten, men veterligen enbart i pappersform, i ett fåtal exemplar. Mitt försök att googla fram en digital version ledde mig mest till en robotgenererad sida vars syfte verkade vara att marknadsföra piratkopierade erektionsläkemedel. Där stod följande att läsa om pamfletten i fråga:

Meningokockinfektioner kan ha ett snabbt förlopp med dödlig utgång. Det första steget är att utforma lobby you like that authenticate, conclude end in ställer upp. Prisbeslutet fattades av Nobelförsamlingen vid Karolinska i haunt pamflett, Kopimismens kopiering, som framtidsencyklopedins artikel hänvisar forward – då in charge of reda på att propecia pris propecia take orkade läsa. Och du har väl knappast missat SMS för att de inte skall.