Krisen, del 82: Mer om strukturcyklerna

Åter till cyklerna och Lennart Schön. Först av allt: tack för alla kommentarer! Nu ska det dryftas vad cykelteorierna har att säga om samtidens kriser.

Alex har helt rätt: “Grunderna för långa vågor-teorier är ju statistiska observationer som sedan måste uttolkas och fyllas med mening, vilket gett upphov till en rad olika teorier om kapitalismens utveckling. Att göra anspråk på att ha funnit en enkel orsaksförklaring till den historiska processen är ju förstås problematiskt och kanske leder sådana ambitioner i många fall till ‘astrologi’.”

Lennart Schön betonar som sagt en drygt 40-årig strukturcykel. Han tenderar alltså att bedöma cykeln som något kortare än sina föregångare Kondratieff och Schumpeter (som snarare kom fram till en cykellängd på cirka 54 år). Jag får känslan att Lennart Schön gärna vill ha en “urverksmässig” teori, där strukturcykeln är dubbelt så lång som byggcykeln, men jag kan ha fel.

Strukturcykeln består av två faser, likt en in- och utandning. På 1920-talet upptäckte Kondratieff att kapitalismens historia sedan 1700-talet hade uppvisat regelbundna växlingar mellan inflation och deflation. Om vi får tro Lennart Schön, handlar det om en växelverkan mellan (kvalitativ) förnyelse och (kvantitativ) rationalisering:

Växlingen mellan omvandling och rationalisering, det vill säga mellan förnyelse och effektivitetsökning, är i själva verket en grundrytm i den industriella kapitalismen – den är ett av uttrycken för dess säregna dynamik.

Den inflationära fasen kännetecknas av strukturomvandling, förklarar Lennart Schön. Olika former av infrastruktur måste byggas ut. Krediterna växer snabbare än sparande och produktion. Efterfrågan stiger snabbare än utbudet – därav stigande priser.

Den deflationära fasen går ut på rationalisering. Tidigare investeringar ger nu frukt i form av ökad produktion, vilket pressar priserna. Skulder betalas tillbaka och sparandet ökar. Vid övergången till denna fas “har omvandlingstrycket förskjutits från produktionssfären till omgivande sfärer”, skriver Lennart Schön.
Samhället präglas i rationaliseringsfasen av standardisering, kompetensökning och “planering utifrån utgångspunkter som blivit allmänt kända”. Politiken tenderar mot en linjär inriktning på ökad levnadsstandard, ofta även minskade klyftor.

Decennierna av rationalisering har varit något av skördetider på ett bredare samhälleligt plan. Dessa decennier – 1880-, 1920- och 1960-talen – har varit glada decennier sedda ur konsumenternas ögon. Då har moderniseringen av samhälle och vardagsliv tilltagit i styrka. /…/
Utrymmet för teknologiska vinster eller innovationsvinster försvinner. Vinstandelen pressas samman. Det innebär alltså att betydelsen av företagsspecifik kunskap minskar, medan arbetarnas kunskap eller humankapitalet kommer att väga allt tyngre över strukturcykeln. /…/
Den stigande löneandelen under rationaliseringsskedet har fört med sig ökade svårigheter för företag med svag lönsamhet – utslagningen har därmed förberetts. /…/ Konsumtionen har också ökat och nya livsmönster har skapats.

Sista åren av rationaliseringsfasen präglas av en särskilt stark optimism (1889–90, 1928–29, 1972–73, kanske även 2005–2006) med korta konjunkturuppgångar där det görs expansiva investeringar som blir utlösande för en strax inbrytande strukturkris.

Lennart Schön avfärdar tanken att tekniska genombrott förorsakar kriser. Orsakssambandet går i motsatt riktning: krisen röjer mark för tekniska genombrott, för en ny generation av effektivare och billigare maskiner. Processen tar tio år (en maskincykel). Först därefter blir det tal om “skapande förstörelse”, vilket i sin tur leder fram till nästa kris (som följer byggcykeln).
Så 15–20 år efter strukturkrisen kommer en omvandlingskris, som ofta även medför en finanskris. Ett svenskt typexempel: efter krisutbrottet 1973 tog det en byggcykel innan det tidiga 1990-talets kris utbröt.

Här skiljer alltså Schön mellan två slags kriser:
* Strukturkrisen innebär slutet för en strukturcykel.
* Omvandlingskrisen inträffar mitt i en strukturcykel, då den inflationära omställningfasen når sin fullbordan, för att följas av en deflationär rationaliseringsfas.

Emellertid är Schön i Tankar om cykler inte helt tydlig i hur detta ska tillämpas på senaste strukturcykeln, som är knuten till den mikroelektroniska revolutionen. Å ena sidan skriver han att det tidiga 1990-talets kris innebar “omslaget mot ökad effektivitet och mera kortsiktig lönsamhet”. Å andra sidan skriver han att IT-kraschen år 2000 markerade “ett trendbrott från optimistisk expansion till rationaliseringar”. Så när skedde omslaget från inflationär omvandlingsfas till en deflationär rationaliseringsfas?

Vad som däremot står klart, enligt Lennart Schön, är att rationaliseringsfasen har nått sitt slut i den rådande krisen. Tankar om cykler utkom 2006 och förutsäger “2010-talets kris”. Denna kris ska bli djup och kvalfylld, men den är förutbestämd att öppna dörren till en ny strukturcykel, till ytterligare 40 år av expansion. Lyssna på Schönsången:

 Diskussionen om dagens kris kretsar i alltför hög grad kring finansmarknaden och den statliga upplåningen. /…/ Krisen kan i bästa fall bli utgångspunkten för en ny epok av tillväxt. Det är i så fall inte första gången så sker. Tvärtom, strukturkriser har återkommit med slående regelbundenhet med ungefär 40 års mellanrum. /…/
En andra våg av IT-revolutionen är på väg med fokus på dess sociala effekter. /…/ Möjligheterna kan bäst tas tillvara i öppna samhällen med låga trösklar mellan människor.
Historien ger erfarenheter av tidigare strukturkriser. /…/
Sverige står på många sätt starkt inför den nya epoken. /…/ Här finns en chans att visa vägen ur krisen med en mer expansiv politik inriktad på framtida konkurrenskraft. En modern och klimatsmart infrastruktur, till exempel höghastighetståg, som ökar integrationen mellan starka regioner är en sådan möjlighet.
Långsiktiga investeringar­ kan skapa stabilitet i tillväxten­ och här kan framsynta politiker­ – liksom vid epokskiftena på 1850-­talet och 1930-talet – göra skillnad.

Enligt det historiska mönster som skönjes av Lennart Schön, är det nu tid för omvandling. Detta betyder stora satsningar på infrastruktur, finansierade med kredit. Det torde också innebära ökad inflation. Full fart! För att nationen ska komma ut ur krisen på rätt köl, måste ekonomin få hjälp av en handlingskraftig politik, menar Schön.

Ett helt annat synsätt ges i en kommentar av Jan Wiklund, som köper det grundläggande perspektivet, men menar att strukturcykeln har kört fast.
Normalfallet vore enligt honom att kapitalismen pendlar mellan “spekulationsfas” och “produktionsfas”, med ett tjugotal år i varje fas. (Detta motsvarar alltså vad Lennart Schön kallar för omställningsfas och rationaliseringsfas, där den ena alltså är något av en “samhällelig skördetid”.) Men om jag förstår Jan Wiklund rätt, menar han att övergången till en produktionsfas kräver ett subjektivt moment: “en stark folkrörelsevåg“.
Avsaknaden av en sådan folkrörelsevåg har lett till att “vi nu hållit på och degat sen 1975” i en exceptionellt långdragen spekulationsfas. Skördetiden har ännu inte inträffat, menar Jan Wiklund – som här verkar hamna i en analys som är raka motsatsen till Lennart Schön. Eller kanske en analys som på ett plan är precis densamma, men situerar nuet på motsatta sidan av en kurva?

Karakteristiskt för borgerlig kristeori är, som sagt, att ekonomin och politiken behandlas som skilda sfärer. Åtskillnaden blir tidslig hos Lennart Schön. Politiken har sin tid i strukturcykeln – vilket kan tolkas som att det finns andra tider då politiken har av underordnad betydelse.

Likt ekonomin, rör sig även politiken i en strukturcykel på 40–50 år, menar Lennart Schön:

Sammanhanget blir tydligt om man flyttar strukturcykelns periodgränser cirka en 20-årscykel (en byggcykel) framåt i tiden och istället utgår från den tidpunkt då omvandlingskrisen följs av en ny och stabilare relation mellan tillväxtkrafter och institutioner. Då kommer periodgränserna att sammanfalla med den politiska historiens perioder av olika “världsordningar”.
Den politiska historiens indelning hamnar alltså ungefär mitt i strukturcyklerna i omslaget mellan den första och andra byggcykeln. Den moderna internationella historien kan då sammanfattas på följande vis: Varje “politisk” epok inleds av att ny stabilitet skapas, anpassad till den tidigare omvandlingen. Efter en 20-årscykel följs denna stabilitet av en kris för rådande tilläxttrender och internationella relationer varefter nya tillväxttrender och nya politiska riktningar utmanar de gamla under en 20-årscykel av omvandling på vägen mot stabilitet i en ny historisk epok.

Lennart Schön pekar ut särskilda “faser av nyorientering” i svensk politik:
1850–70: vidgad näringsfrihet, nya lagar om aktiebolag, fullbordat genom Sveriges anslutning till guldmyntfoten 1873. Under samma fas ersattes ståndsriksdagen av parlamentarism. Staten satsade på infrastruktur: järnväg, post, telegraf.
1890–1910: industrisamhället organiseras. Arbetsmarknadens intresseorganisationer etableras, liksom det moderna partiväsendet. Staten satsade åter på infrastruktur: elektrifiering, telefoni.
1930–1955: statens roll stärks (“folkhemmet”).
1980–2000: “en ny rörlighet då tjänster och kunskap fått ökad betydelse”.

Om vi vänder på steken, säger alltså Lennart Schön att följande tidsperioder inte präglades av politisk nyorientering: 1870–90, 1910–30, 1955–1980 samt från 2000 till idag. Låter det tveksamt? Beror nog helt på vad man menar med “politik”.

Fortsätt kommentera!

9 kommentarer ↓

#1 Nidskrivare on 28 January 2013 at 11:59 am

Har egentligen ingen kommentar till det du har skrivit, utan vill bara tipsa om en artikel av Rodney Edvinsson i Historisk tidskrift.
http://www.historisktidskrift.se/fulltext/2010-4/pdf/HT_2010_4_665-687_edvinsson.pdf

Edvinsson ger en bakgrund till strukturcykelpåfundet, som från början bara var ett försök att identifiera strukturgränser i den svenska ekonomins utveckling. Schön har därefter expanderat det hela till att bli en teori om allt, utan att någonsin ge någon rimlig förklaring till varför det skulle uppstå regelbundna vågrörelser. Än knepigare blir det när han skall knöla in en svensk utrikeshandelssektor och en internationell ekonomi i mönstret. Som i alla teorier om långa vågor saknas en kausal mekanism som kan ge upphov till regelbundna vågor och det empiriska underlaget är i bästa fall tvetydigt.

#2 rasmus on 28 January 2013 at 12:52 pm

Tack för tipset, Rodney är alltid bra men den artikeln hade jag glömt!

“Anhängare av Annales- respektive världssystemskolan menar, till skillnad från Schumpeter, att långa cykler kan observeras sedan medeltiden. Enligt Braudel finns en ännu längre cykel – den sekulära trenden eller la longue durée – som omspänner 150 till 350 år.”

Något jag tänker återkomma till är de skilda uppfattningarna inom Annales-skolan, där Jacques Le Goff har en helt annan syn på medeltiden än Fernand Braudel. Medan Braudel hävdar att det fanns både marknad och kapitalism, menar Le Goff att det är anakronistiskt att alls tala om att det skulle ha funnits en “ekonomi” på medeltiden. Detta får, som Robert Kurz visade i sin sista bok, stora konsekvenser även för hur vi kan begripa dagens kapitalism och framtidens ekonomi (eller icke-ekonomi).

#3 Mats Henricson on 28 January 2013 at 2:59 pm

Det där med “maskincykler” tror jag inte ett smack på. Det är ju helt olika maskiner idag mot för 1880. Över huvud taget, OM det finns cykler, varför i hela friden måste de av någon sorts naturlag, som solcyklerna, vara ungefär lika långa varje gång? Man kan ju resonera åt båda hållen, att ekonomiska cykler skulle kunna bli kortare idag, exempelvis för att innovationstakten är så pass mycket snabbare idag jämfört med 1880, eller att ekonomiska cykler idag blir längre, eftersom vi har så mycket bättre instrument för att styra ekonomin i ett land idag jämför med 1880, exempelvis inflationen som idag är rätt stabil.

#4 rasmus on 28 January 2013 at 3:33 pm

Mats Henricson: Delar din skeptiska hållning överlag, men tycker samtidigt att Lennart Schön har en poäng när han argumenterar mot tanken på allmän acceleration.
Fick inte riktigt plats med det i mina bloggposter, så det är bra att saken kom upp i kommentarerna. Så här skriver Schön:

Uppfattningen att den historiska förändringen kan växla tempo med mera språngartade förlopp under vissa skeden är emellertid omdiskuterad. /…/ Ända sedan andra världskrigets slut har samhällsvetenskapen, och framför allt den ekonomiska vetenskapen, präglats av ett linjärt tänkande. /…/ Tillväxten och den strukturella förändringen ses då som en kontinuerlig process utan större variationer över tiden. /…/
Inom ekonomisk historia har idén om industriella revolutioner åter vunnit terräng. Det är emellertid inte fråga om att uppfatta industriella revolutioner som en snabb acceleration i tillväxttakten utan istället som en period då själva grundvalen för tillväxten förändras i snabb takt.

Uppfattningen att den historiska förändringen kan växla tempo med mera språngartade förlopp under vissa skeden är emellertid omdiskuterad. /…/ Ända sedan andra världskrigets slut har samhällsvetenskapen, och framför allt den ekonomiska vetenskapen, präglats av ett linjärt tänkande. /…/ Tillväxten och den strukturella förändringen ses då som en kontinuerlig process utan större variationer över tiden. /…/
Inom ekonomisk historia har idén om industriella revolutioner åter vunnit terräng. Det är emellertid inte fråga om att uppfatta industriella revolutioner som en snabb acceleration i tillväxttakten utan istället som en period då själva grundvalen för tillväxten förändras i snabb takt.

Att enskilda produkters livscykel blir kortare betyder inte någon acceleration av de samhälleliga cyklerna, menar Schön:

Även människors kompetens fogas in i strukturer och i organisationer, även människors kompetens specialiseras och standardiseras. Det kanske istället är tvärtom – det är kanske lättare att skrota maskiner och att investera i ny materiell kapacitet än att förändra organisationer uppbyggda kring det mänskliga kapitalet? Kanske trögheten istället ökar i det “postindustriella” samhället?

Frågan om “trögheter” diskuterades i förra inlägget om Schöns bok.

#5 Linus Walleij on 28 January 2013 at 8:05 pm

Till de båda teorierna om lineärt framåtskridande och cykliska förlopp måste vi väl för att göra bilden komplett foga den kaotiska, uppfattningen att kriserna helt saknar kausala orsaker, och likafullt saknar återkommande mönster.

Förhåller vi oss kritiskt till problemet måste vi väga in möjligheten att perceptionen vilseleder oss, vår uppfattning om sannolikheter i t.ex. lotterier och andra slumpmässiga fenomen är förfärande lätt att vilseleda eftersom våra överordnade intuitiva förmågor inte är ägnade att lösa denna typ av problem. Att det här är fråga om statistiska förlopp bara understryker denna risk.

I dessa tider när konspiracismen och millenarismen griper omkring sig skadar det inte att förhålla sig en smula kritisk mot alla teorier som förutsäger mönster av något som helst slag.

I Gaiman & McKeans Signal to Noise (1992) har i av handlingstrådarna en hel by samlats på toppen av ett berg för att invänta världens slut, millenieskiftet år 1000. Absolut ingenting händer. Detta är sammanflätat med ett tema om att acceptera sin egen dödlighet och sådant där, och jag tolkar budskapet som så, att det det för människan är väldigt svårt att komma till ro med kaos men ibland måste hon försöka.

#6 Olof on 28 January 2013 at 11:30 pm

Om man tänker i termer av signaler och system så innebär cykler att det _måste_ finns återkopplingar i systemet med tidskonstanter i samma storleksordningar som den påstådda cyklerna. Det är lite som ett musikinstrument. Musiken finns inte lagrad där men instrumentets struktur gör att det kan uppstå olika resonanser och förstärkning av dessa. Man bör tänka på återkoppling som ett minne av tidigare tillstånd som systemet varit i. När det gäller sociala system så är en viktig minneskomponent människorna i systemet. Vad de som individer eller grupper kan kommer ihåg av konsekvenserna av att delta i olika typer av ekonomiska aktiviteter påverkar förmodligen förutsättningarna för vissa typer kriser att utvecklas. En annan minnes komponent är bestående resultat av tidigare ekonomiska aktiviteter. Min fundering när det gäller cykelteorierna är att inte är tillräckligt att hitta en cykel man måste hitta minneskomponenten också. Är den svår att hitta så kan den inte heller vara så dominerande att den faktiskt kan forcera historien in i olika växlingar. Det gäller i synnerhet väldigt långa cyckler, vad kan den bäraren av minnet vara i de fallen?

#7 Murbruket on 29 January 2013 at 10:15 am

Håller med Olof om att det oftast troligen finns “minnesprocesser” som ligger bakom cykliska fenomen. Däremot kan man väl tänka sig att saker som styr historien kan vara väldigt svåridentifierbara för oss som befolkar historien? Alltså, bara för att det är svårt för oss att hitta en viss “minneskomponent”, behöver det inte betyda att den inte har stort inflytande.

#8 Linus Walleij on 29 January 2013 at 11:20 am

Som den griniga gubbe jag är förhåller jag mig starkt kritisk till alla försök att förklara historiska eller politiska system med reglertekniska resonemang. Inom ekonomin kan det finnas en viss poäng, och visst läcker de ekonomiska systemen över i de politiska. Men “minnet” är i så fall saker som lager, fonder, skatteutjämnande reserver osv. Ekonomisk styrning och planering, logistik, är ju också medvetet utformad på det viset.

Därav kan vi fästa viss trovärdighet vid Kitchin och Juglar-cyklerna.

Därifrån till att göra enskilda människor eller grupper eller samhällen till “systemkomponenter” (vilket väl är grundtanken med Kuznets- och Kondratievcyklerna) är jag mycket mer kritisk till, jag har svårt att se vart kausaliteterna skulle ligga. Resonemanget om “minne i systemet” blir alltmer konstlat. vart då? Hur då?

Det känns mer som en slags gyllene hammare-resonemang: “det var ju så bra när vi höll på med ekonomicykler så låt oss använda det till allt”.

#9 Maggan on 4 February 2013 at 7:04 pm

Ödets cykler och matematiska lagar:
Affärsföretagare konkurrerar om samhällets köpkraft, alltså om pengarna. Endast så står de i ett samhälleligt samband med varandra och med resten av medborgarna, som behöver deras produkter.
Det är det enda praktiskt verksamma samhälleliga förhållande som råder mellan de olika produktionsgrenarna och mellan konsumtion och produktion. Vad som produceras och vilka behov som tillfredställs och vilka behov som först måste uppfinnas – det beror på hur mycket pengar kunderna har och konkurrenterna begär. Det enda kriteriet som gäller är ju affärsframgången. Andra kriterier för samhällets behov finns inte. När marknadsekonomins förståsigpåare betraktar konjunkturens gång, så registrerar de följderna av denna sanning, som för till växlande konditioner på marknaderna, följderna av konkurrensen om fler marknadsandelar, som är oberäkneliga.
Efter perioder av expansion leder detta pålitligt till bakslag i ekonomin – och tvärtom. Nu sysslar en hel vetenskapsgren med utveckling av matematiska modeller av det som är oberäkneligt, nämligen ekonomins utveckling! Detta subjekt lämnas åsido och konjunkturcycler mätes – det definieras långa eller korta dto, snabba eller tröga osv. – kvantiteter som har anspråk att vara matematiskt exakta storheter. Men konjunktursvängningar är inte samma sak som i naturvetenskapens värld, där en förändrad kvantitet kan beräknas. Däremot är konjunktursvängningar den matematiska bilden av en samhällelig sambandsidee. Och det är motsatsen till en naturlag. Hur ekonomin skulle kunna vara är alltså temat och inte vad ekonomins, förlåt konjunkturens, begrepp är.

Kommentera