Krisen, del 81: Sosse ignorerar skuldberg

Ödsla inte tid på att läsa Europas stålbad av Björn Elmbrant. Själv skummade jag just den socialdemokratiske debattörens bok, utgiven för ett år sedan. Klart att jag förväntade mig en vänsterborgerlig kristeori, men inte att den skulle vara torftig.

Vet ni vad som lyser med sin frånvaro i Elmbrants redogörelser för krisen? Jo, skuldberget. Varken statsskuldens historiska tillväxt eller den remarkabla tillväxten av hushållens skuldsättning tillmäts någon betydelse.
Allt som belyses är myntets andra sidan: spekulationen. Som om finansväsendet hade kunnat expandera om inte det inte vore för att stater, företag och privatpersoner faktiskt har skuldsatt sig i en historiskt unik omfattning – och att dessa i någon mening har haft anledning att skuldsätta sig!

Sen beklagar sig Björn Elmbrant över att vänstern “inte orkat sätta sig in i hur ekonomin faktiskt fungerar”. Så här låter det när han själv ska förklara hur läget ligger:

numera handlar bara en liten, liten rännil av alla globala finansiella transaktioner om den verkliga ekonomin, verkliga företag och riktiga investeringar. Det mesta går ut på att tjäna pengar genom att flytta pengar på en dataskärm. /…/
Den reala ekonomin krymper alltså på bekostnad av den finansiella. Kapitalet tränger ut arbetet, skulle en marxist säga.

Har någon hört maken på nattmössa? För det första: att de spekulativa kapitalrörelserna accelererar, så att de utgör en allt större del av alla transaktioner, betyder inte i sig att “den verkliga ekonomin” trängs undan. Däremot kan det vara ett symptom på bristande lönsamhet i “verkliga företag”.
För det andra: observera hur Elmbrant använder motsatsparet arbete och kapital. Han likställer “kapitalet” med destruktiv finansspekulation, medan han däremot hyllar “riktiga investeringar” sådana som “skapar jobb” – och han vill på något vis hävda att dessa investeringar inte är kapital, utan “arbete“. Sådan arbetsideologi har föga att göra med Marx. Snarare för det tankarna till Proudhon och dennes stinkande efterföljare.

Visst, att arbetskraften trängs ut ur varuproduktionen är en central observation hos Marx. Denne talade om hur kapitalets organiska sammansättning stiger, när arbetskraften i allt högre grad ersätts av maskiner. För honom innebar detta inte att kapitalet flyttar fram positionerna gentemot arbetarklassen, som Elmbrant tycks mena. Tvärtom såg Marx just i denna process en historisk möjlighet till befrielse från arbetet.

En avgrund skiljer Björn Elmbrants vänsterborgerliga kristeori från den (arbets)kritiska kristeori som utgår från Karl Marx. Inte ens förkortad arbetstid finns med bland Elmbrants idéer om hur massarbetslösheten i Europa borde hanteras. Allt handlar i stället om att “tygla finansmarknaderna”, genom att låta sedelpressarna gå varma – allt i syfte att uppnå det ultimata syftet att öka den samlade arbetstiden.

Ärligt talat får jag ut mer av att läsa den högerborgerliga spegelbilden till detta: Eurokrasch av Johan Norberg. Må vara att jag i viktiga avseenden finner Elmbrant mer sympatisk än Norberg, exempelvis i frågan om Grekland. Men hos Norberg finns åtminstone en ansats till att grundligt ifrågasätta den eskalerande kreditkarusellen, medan Elmbrant inte ens vågar nämna ordet inflation.

16 kommentarer ↓

#1 manen on 25 January 2013 at 6:42 am

med tanke på att både sossarna och ALLINSANE inte försökt ta luften ur det svenska, privata skuldberget är det väl inte alltför förvånande att en sosse inte lyfter den osynliga elefanten i rummet?

#2 Kakan on 25 January 2013 at 8:57 am

Om man läst Arena lite sporadiskt kommer det väl inte som en överraskning att den boken skulle vara torftig. Vilken bok om euro-kriserna skulle du rekommendera so far?

#3 Gabrielle Björnstrand on 25 January 2013 at 2:58 pm

Ursäkta ett massivt citat i stället för diskussion: Från Cervenca:
“En växande finanssektor har länge ansetts som ett hälsotecken för en ekonomi, något som ökar effektiviteten och tillväxten. Detta var också ett viktigt argument för de stora avregleringarna under 80- och 90-talen. Men de senaste åren har en annan slutsats knackat på dörren: att det som är väldigt bra i lagom dos kan vara farligt om det intas i stora mängder. När finanssektorn växer sig för stor slutar den tillföra syre till ekonomin och börjar istället kväva den. Detta drastiska språkbruk kommer inte från ett av Occupyrörelsens tält utan från två forskare i den internationella finansvärldens allra innersta kontrollrum, Bank of International Settlements, BIS.

Stephen Cecchetti och Enisse Kharoubbi visar i en rapport att när privata bankkrediter överstiger 90 procent av BNP tycks finanssektorn bli tärande istället för närande. I Sverige var motsvarande siffra 143 procent år 2011 enligt Världsbanken.”

Jag har ett minne av att du anser en del fattas i hans analyser; och själv har jag lite svårt att avgöra var han står med sin coola blick, men han är ofta upplysande för oss lekisar.

Som det här: “Deutsche Bank konstaterade i en analys nyligen att räntan på tioåriga holländska statsobligationer i somras noterades till den lägsta nivån på 495 år, så långt tillbaka det finns statistik.”
Jag kan nog från min lekisnivå tycka att Cervenca är väldigt bra på att ta tempen, men sen då?

Har du något tips om den ultimata artikeln/boken i ämnet (jag vill bara ha EN) – och det kan väl ändå inte vara Johan Norbergs?

I övrigt fortsätter jag min bildningsresa här ; )

#4 Thomas E on 25 January 2013 at 4:15 pm

“statsskuldens historiska tillväxt” Du vet att den svenska offentliga sektorn inte har nån nettoskuld eller hur?

#5 Robin Goodfellow & Everyman « motarbetaren on 25 January 2013 at 9:38 pm

[…] som i dag fortsätter visa sin barbari med krig i Mali och farliga, potentiellt antisemitiska försök att rädda ”den verkliga ekonomin” på bekostnad av ”finanskapitalet&#822…. Redan 1951 påminde Amadeo Bordiga i Lezioni delle controrivluzioni att ”marxismen inte är […]

#6 Gustaf Redemo on 26 January 2013 at 3:48 pm

@Gabrielle: Att bara läsa en bok är sällan lönsamt. Snarare tycker jag du ska botanisera bland de många böcker skrivna av journalister som finns. (Personligen gillade jag inte alls Cervencas bok, eftersom jag inte gillar sättet han skriver på.)

Alla förklarar de kriser och tänkande på ett nytt och annorlunda sätt.

Tre böcker som jag tycker varit givande och kul att läsa är:

1. The Quants: How a new breed of math whizzes conquered Wall Street and nearly destroyed it av Scott Patterson

2. The Crash of 2008 and what it means av George Soros

3. More money than god: Hedge funds and the making of a new elite av Sebastian Mallaby

#7 J on 26 January 2013 at 5:18 pm

@Gabrielle:

Om du inte redan har gjort det, tycker jag att du gå igenom alla Krisen-inlägg i denna blogg från början. Jag har gjort det och under läsningen slagit upp sånt jag inte förstod (en hel del) + följt många av länkarna. Det gav oerhört mycket.

#8 Gabrielle Björnstrand on 26 January 2013 at 8:06 pm

Gustaf och J: Jag har Robert Reich´s senaste bok liggande här: Kanske vore dags att slå upp den också? Annars blir det mest konst och litt och musik här. Det bara är så. Men jag lär långsamt få upp ögonen för detta – “ert” – viktiga ämne.

#9 Micke vK on 26 January 2013 at 10:56 pm

Just det där att jämföra antal transaktioner och sedan dra slutsatsen att “Den reala ekonomin krymper … på bekostnad av den finansiella” har ju hängt med ända sedan Attac drog igång. Det hände mycket bra med Attac, men fixeringen vid “spekulation” – vad det nu är – gav verkligen vänstern problem. Det rinner gång på gång ut i definitioner som inte håller och förslag som inte förändrar.

#10 kjell on 27 January 2013 at 7:17 am

… vi har alla blivit “spekulanter” numer, vi förväntas “spekulera” med våra pensioner, sparande och boende (fonder och aktier). Det har gjort oss “tandlösa”. Vem förde in ordet “spekulationsekonomi” ?

#11 Anders Ramsay on 27 January 2013 at 8:24 pm

Bra poänger om BE. Proudhonist är ordet. Kapitalet kan ju inte existera utan utan spekulation och kredit, det är oskiljaktiga smörjmedel för ackumulationen.

#12 Anders Ramsay on 27 January 2013 at 8:30 pm

Notera gärna att Michael Heinrich kommer att tala om kristeori i Stockholm och Göteborg den 5 & 6 mars på Tankekrafts arrangemang i samband med att hans bok föreligger på svenska.

#13 mlowdi on 31 January 2013 at 9:35 am

Lite utanför ämnet kanhända, men ekar inte motsatsparet arbete-spekulation lite av LaRouche och den världen? Vill minnas att de brukar svamla något om reell ekonomi eller vad de kallar det.

#14 rasmus on 31 January 2013 at 10:22 am

mlowdi: Definitivt – som jag fattat saken, så är “strukturell antisemitism” en fullt befogad beteckning på den ekonomiska ideologin hos Lyndon LaRouche och EAP. De talar om en finansiell konspiration som de gärna personifierar som en jude (George Soros). Fast därtill kommer en herrans röra av utopiska idéer om brittiska kungahuset och pirater och jag vet inte vad, så ideologin tycks ständigt ändra skepnad.

Moishe Postone och Robert Kurz talar om “Der Politische Ökonomie des Antisemitismus”, ett slags “halvgjord” antikapitalism som legitimerar det “hederliga” arbetet. Här var just Proudhon en pionjär.

#15 mlowdi on 31 January 2013 at 12:53 pm

Tror att jag ska försöka samla på mig lite litteratur nästa gång jag träffar EAPare på stan. Finns lite spännande konspiratorisk arkeologi att ägna sig åt där.

Det är spännande och lite beklämmande när relativt populära vänsterskribenter låter som LaRouche – frågan är ju om LLs idéer har absorberas in i ett mer allmänt tankegods, eller om krisen har drivit mainstreamvänstern till likaljudande slutsatser alldeles själv.

#16 JVVF on 31 January 2013 at 1:50 pm

Att det finns vänsterideér inom LaRouche-rörelsen är inte så förvånande, han kommer ju från det hållet: “In 1967 LaRouche began teaching classes on Marx’s dialectical materialism” (Wikipedia). Jag vet att jag har någon gammal bok hemma där EAP betecknas som en “vänstersekt”. Kan ju vara värt att påminna om i dessa dagar att Palmehat inte bara odlades till höger i Sverige på 70-talet.

Om man läser LaRouche-rörelsens skrifter är det helt klart att det är just det brittiska kungahuset som är huvudfienden. Delar av fientligheten mot miljörörelsen (främst Världsnaturfonden) baseras på att dessa anses stödjas av prins Charles och inte tvärtom. På samma sätt med Bilderbergmötena: de är dåliga för att de är knutna till det brittiska kungahuset, och inte tvärtom.

Till sist: att välja George Soros som personifiering av den internationella bankmaffian behöver väl ändå inte vara ett utslag av antisemitism? Speciellt för något årtionde sedan så ansträngde han sig väldigt hårt själv för att ta den rollen. (Fast “strukturell antisemitism” är ju såklart antisemitism utan antisemiter och så vidare…)

Kommentera