Om 2010-talets nya arbetskritik, på filmduk och teaterscen

Äta, sova, dö – såg den förra helgen och blev totaldrabbad. Visst, till saken bidrog kanske att jag inte besökt en biograf på åtminstone ett år. Men ändå. Grät av fasa under två scener. Båda scenerna utspelade sig på Arbetsförmedlingen.

Arbetslinjens realmisantropiska vederstygglighet utgör det svarta hål som låter berättelsens skönhet träda fram i människornas ovilja mot att uppslukas. Därmed, verkar det som, försvinner även behovet av en dramaturgisk inramning.
Varför måste berättelser ha en intrig som ständigt pekar framåt? Arbetssamhället tvingar redan varje individ att skriva sin egen dramaturgi i form av ett CV som ska utstråla framåtanda. Och för att bli anställningsbara måste alla utbildas till skådespelare. “Jobbcoaching” är inget annat än övningar i skådespeleri, där såväl publik som regissör har ersatts av ett spöke känt som “arbetsmarknaden”. Att låta skådespelare skildra jobbcoaching utgör alltså en dubblering av skådespeleriet som katapulterar berättelsen mot den naknaste formen av skräck.

Nu talar jag inte längre bara om Äta, sova, dö. Jag talar samtidigt om ett annat skådespel som likaledes hade premiär i oktober 2012: Den nya gudomliga komedin på Turteatern. Just jobbcoachingscenerna utgör en slående parallell mellan filmen och pjäsen.

Att dessa har fått så stort gensvar verkar peka på någonting som i dagsläget är omöjligt att artikulera politiskt. Ett grundligt ifrågasättande av arbetslinjen, arbetsmarknaden och arbetsmoralen. En vilja att minska beroendet av lönearbete i stället för att behandla “fler arbetstillfällen” som ett självändamål. Ett kätteri som ifrågasätter tron på att arbetsmarknaden har en överlägsen förmåga att på rimligt vis delegera uppgifter mellan människor. Kort sagt: arbetskritik.

Även andra har noterat den nya våg av arbetskritik som sakta börjar ta form under 2010-talet. Vågar inte spekulera i vilken mån det skrivna ordet har varit avgörande, men det ska noteras att Arbetssamhället (2010) och Åtgärdslandet (2011) var viktiga utgångspunkter för Den nya gudomliga komedin, liksom för Nina Björk.
Visserligen är jag tveksam till att använda den s.k. kulturdebatten som indikator på om något händer eller inte. Av än mindre intresse är branschpriser av typen Guldbagge. Däremot är det anmärkningsvärt att Äta, sova, dö har lockat en ansenlig publik till biograferna, utan massiv marknadsföring och trots att filmen knappast har mycket till handling.

Utan att veta något om film, tänker jag att socialrealistiskt berättande ändå brukar välja mellan två dramaturgiska vägar: antingen går allt utför mot katastrofen, eller så leds vi mot ljuset i tunneln. Inget av detta sker i Äta, sova, dö. Inte heller i Den nya gudomliga komedin, som helt enligt Dante avslutas i himmelriket “ljust” – ett vitt rum som först ger intryck av en utopi, men visar sig vara det motsatta: arbetssamhällets totalitära fullbordan.

I dag står det ”Intervju” på dagordningen. Coachen har heta tips om hur hon brukar göra när hon ska gå på anställningsintervju. Vi får nya stenciler med frågor som vi ska svara på och fylla i. Det här är som ett lotteri. Här sitter vi femton människor och har fått varsin lott. Kanske kommer en eller två av oss att dra vinstlott. Men de flesta kommer att gå härifrån med krossade förhoppningar. Coachen står och försöker lura i oss att om vi bara läser på om företagen, förbereder egna frågor och tränar på egna svar så är saken klar.

Men hon vet ju att jobben som vi vill ha inte finns. Hon vet att de flesta av oss snart går in i Fas 3.

Nike Markelius i DN, 20 januari

Avslutningsvis en påminnelse. Längre fram i vår börjar Turteatern åter att spela Den nya gudomliga komedin, liksom sin andra succéföreställning Scum-manifestet, som inte är annat än en rasande attack mot the money-work system.