Krisen, del 80: Tankar om “Tankar om cykler”

Tankar om cykler heter en bok från 2006, skriven av Lennart Schön, professor i ekonomisk historia i Lund. Hans centrala tanke är att ekonomins vågor uppvisar en regelbundenhet, så att strukturkriserna återkommer med 40 års mellanrum. Efter 1890-talet, 1930-talet och 1970-talet, skulle även 2010-talet präglas av en strukturkris, skrev Lennart Schön. Strax fick han vatten på sin kvarn.

Lennart Schön företräder vad vi just kallade för tragisk-borgerlig kristeori, kraftigt influerad av Joseph Schumpeter (som diskuterats i kommentarerna till föregående inlägg). Budskapet är alltså att krisen bör bejakas då den leder till förnyelse.
Varken förbrukningen av naturresurser, demografisk omvandling eller det växande skuldberget tillmäts någon större vikt i Lennart Schöns förklaring av kapitalismens kristendenser. Inte heller sådant som sekularisering, avkolonialisering eller förändrade genusmönster. Historiefilosofiskt finns i stället en tendens att lyfta fram den eviga återkomsten (av det kapitalistiska produktionssättet). Detta sker på bekostnad av historiska gränser och övercykliska förändringar.

Alla cykliska förlopp ligger lagrade på längre cykler, vilka enbart kan uppfattas om man har ett tillräckligt långt historiskt synfält.

Tankar om cykler tar upp cykler i flera skalor. Slående är att dessa antas förbli i synk. En längre cykel rymmer två kortare cykler, vilka i sin tur rymmer två. Till skillnad från hur astrologin grubblar hur himlakropparna ständigt hamnar i nya konstellationer, liknar de ekonomiska cykelteorierna snarare ett urverk: varje gång en ny dag påbörjas, blir det även ny timme, ny minut och ny sekund. Inget tal om långsiktiga fasförskjutningar. Cyklerna som figurerar här är:

Lennart Schön fyllde 40 år 1986. Någonstans kring mitten av 1980-talet verkar han även ha övergivit marxismen, efter att tidigare ha funnits i kretsarna kring Zenit och Röda bokförlaget i Lund. Varför är detta av intresse? För att Lennart Schön faktiskt själv gör en koppling mellan kristeori och självbiografi!
Det stora återspeglas i det lilla. Historiens vindar påverkar inte bara personliga levnadsöden. Personliga erfarenheter av omvandling projiceras åter på historien, i vilken nya mönster då kan framträda. Lennart Schön skriver:

Det är svårt att omedelbart förena effektivitetsökning med förnyelse. Det är ett val. Skall man satsa på att få det man redan har att fungera bättre eller skall man ge sig in på nya banor? Den frågan infinner sig gärna hos individer i 40-årsåldern – det är vid en tidpunkt då man redan satsat mycket i det man har men ännu har en stor del av livet framför sig. Det är en fråga som ligger till grund för 40-årskrisen.
Det grundläggande för perspektivet i denna bok är emellertid att detta motsatsförhållande mellan effektivitet och förnyelse inte bara funnits för individen eller i det enskilda företaget, det har också funnits i hela samhällsutvecklingen! Vi kan alltså se ett mönster i den historiska utvecklingen där dessa strävanden mot ökad effektivitet och mot förnyelse brutits mot varandra.

När man läser detta stycke, kan man nästan tro att Lennart Schön vill förklara Kondratieff-cyklernas längd utifrån de enskilda människornas levnadsbanor. Så är dock inte fallet. Teorin om långa cykler presenteras i stället som en övergripande teori om tröghet.

Hela samhället kan delas in i mer eller mindre trögrörliga områden /…/
Till de rörligaste faktorerna hör våra förväntningar. /…/ Finansiella instrument hör också till de mera lättrörliga faktorerna /…/ Materiella faktorer är trögare. /…/ Denna skillnad i rörlighet mellan förväntningar, finanser och materiella förhållanden spelar stor roll för de cykliska förloppen. /…/
Infrastrukturen är en särskilt trögrörlig del av samhället. /…/ Demografin är en annan trög faktor /…/
Samhällets institutioner eller spelreglerna skall vara tröga. De skall ge stabilitet och skapa förutsebarhet. /…/ Om det inte finns någon stabilitet i förväntningarna, kan det knappast bli fråga om långsiktiga investeringar och innovativa satsningar. Spelreglerna skall därför ligga fasta över längre tid – samhällets institutioner skall alltså bjuda en hel del motstånd mot förändring.

Tröghetsteorin går från att vara deskriptiv till att bli normativ (för att inte säga konservativ). Samhällets fortbestånd tillväxt förutsätter tröghet, men även omvälvningar av det slag som Schumpeter kallade för skapande förstörelse. Teorin om cykler blir då ett sätt att skilja tröghet och omvälvning så att de förläggs till olika faser i den historiska tiden.

Observera hur dessa cykelteorier tenderar att bli cykliska även i en självrefererande mening. Signaturen Maggan skrev i en syrlig kommentar:

Konjunkturen är kapitalets biorytm: förr i tiden (1800-talet) sökte ekonomerna efter vetenskapliga metoder som skulle omöjliggöra kriser. Nu för tiden handlar det om att utarbeta modeller för konjunkturcyklen. Krisen är inte längre tecken på ruin och undergång, utan bara en djup i tillväxtekonomins vågformade rörelse, som alltid för uppåt igen. Krisen är ett godkänt genomgångsstadium, som är värdefullt för rörelsen som helhet.
År 1862 formulerade en ekonom (Juglar) den banbrytande tesen, att kriser alltid kommer igen! Sen dess är alla ekonomer överens om, att krisen vetenskapligt kan förklaras med att vara ett cykliskt fenomen – som om tulpaner kunde bilda en ny species, så snart de befolkar en hel äng. Om konjunkturcykeln består i sammanhanget med krisen, och krisen i sin tur karakteriseras av att vara ett genomgångsstadium av cykeln – då har vi enbart en abstraktion av den periodiska rörelsen, en tanke, som inte ens behållit en skymt av ekonomiskt innehåll – alltså inte en definition av krisen!

Nu ska det sägas att Lennart Schön förvisso har lagt stor möda på att definiera vad som sker i olika slags kriser. Ett uppföljande inlägg ska gå vidare på vad cykelteorierna säger om vår tids krisdynamik. Just nu nöjer vi oss med att formulera tankar om cykler på ett mer övergripande plan. Avslutningsvis kan då noteras två metaforer som används i Tankar om cykler.

Ena metaforen är väder. Lennart Schön hänvisar till Nathan Rosenberg när han ställer sin retoriska fråga: “Faller den tekniska förändringen som ett ihållande och uppfriskande duggregn över ekonomin eller drar den fram i stormvindar av skapande förstörelse?”
Teorin om strukturcykler handlar om att teknisk förändring inte är en jämn process, utan snarare liknar “stormvindar”. Parallellen mellan ekonomi och metereologi skapar dock fler frågor än den besvarar. Det är ju knappast så att metereologerna kan förutsäga stormar 40 år i förväg. Stormperioder kan förvisso återkomma som en del av årscykeln, vilket direkt kan härledas till himlakropparnas rörelser. Vilka skulle dessa himlakroppar vara, som ger den tekniska utvecklingen en regelbundenhet?

Andra metaforen är musik. Här blir det än mer förbryllande, när Lennar Schön skriver: “Man kan likna strukturcykeln vid en orkester. Olika instrument spelar olika slingor och mönstret framträder fullödigt endast i hela musikstycket.”
Hela musikstycket – så det har en början och ett slut? Ingenting i cykelteorierna pekar mot dessa. Intrycket ges snarare av en musik som fastnat i en evig loop. Vi verkar snarare befinna oss på ett dansgolv än i en konsertsal. Tanken på ett mönster som en vacker dag ska framträda, när musikstycket väl är färdigspelat, verkar antyda att det finns ett subjekt bakom den ekonomiska historien. Ett subjekt som vet när stycket tar slut, men förväntar sig att vi dansar tills dess. Nej, det var nog ingen lyckad metafor.

19 kommentarer ↓

#1 Gabrielle Björnstrand on 20 January 2013 at 1:13 am

Tanken på en Tour de France – med ständigt cyklande på ständigt mer testosteron, steroider, bloddoping och annat kiss, ligger närmare till hands som bild av tidens ekonomi (jag vet, detta är metaforkalas, och jag är ingen ekonom, återkommer när jag läst mer).

#2 Linus Walleij on 20 January 2013 at 1:38 am

De här cykelteorierna är ganska populära här nere i Lund, jag kom i kontakt med dem på Forskningspolitiska Institutet där alla var bekanta med teorierna. Sedan finns de bland gamla nationalekonomer som du beskrivit, men jag har även hört dem refereras av antropologer. Då inom ramen för världssystemteorier där Jonathan Friedman som under sin tid här refererade dem vid något tillfälle. Enligt denna senare teori är vågorna bara en bieffekt av att kapitalismens geografiska centra flyttar sig. (Min tolkning.)

Efter ett tag blir man härdad för sånt här, det är allmänt ganska ont om kausala förklaringar i de här modellerna, ont om siffror och glider lätt över i det rent Spenglerska: att bara prata om återkommande mönster utan egentliga orsaker. Ja, evig återkomst om man så vill. Tidvis har jag funderat på om där är något värde med vissa av de här teorierna över huvud taget. Men när de diskuteras så mycket blir man tvungen att förhålla sig till dem.

Någon mörk stund har jag tänkt att de teorier som reproduceras i akademin inte är de mest tillämpliga eller sanna, utan de mest diskutabla. Eftersom akademikerns leverbröd har blivit att producera papers så kommer teorier som lättvindigt genererar mycket prat och diskussion som sedan kan refereras i ytterligare diskussion att premieras. Men såna där små misantropiska reflektioner får man väl försöka hålla tillbaka.

#3 Olof on 20 January 2013 at 8:23 am

Alla system av kopplade diff-ekvationer har egenfrekvenser som dyker upp redan i enklast tänkbara modellerna, se te.x.:
Lotka-Volterra

Det beror på att det finns återkoppling med tidsfördröjningar. Men det är skillnad mellan feedback och forcing. Tänk skillnaden klimat och väder. Tillväxt kommer från en forcing medan svängningarna beror på feedbacks.

En kris i systemmening, enligt min uppfattning, karaktäriseras just av att systemet är i region med förändringar utan matematiskt identifierbara cykler.

Det finns kriser i lokal systemskala också men de orsakas av något jag brukar kalla heltalens förbannelse. Ungefär, vissa processer i systemet kan förenklat bara anta heltalslösningar, te.x individer, fabriker och vissa varor. Vilket skapar tröskeleffekter och mer olinjäriteter.

#4 Linus Walleij on 20 January 2013 at 12:42 pm

Olof: är det en referens till helt vanlig reglerteknik du är ute och far efter?

#5 Gabrielle Björnstrand on 20 January 2013 at 4:24 pm

Linus – jag tycker inte alls du ska hålla tillbaka det misantropiska, som kanske snarare kan kallas det missystemiska.

Som absolut och oansvarig lekman med endast konstnärlig intuition och lite allmänbildning (även ekonomisk dito) att tillgå kommer man inte undan den alltid lika självklara känslan av overklighet; inte verklighetens overklighet, men förklaringarnas, särskilt de system-defensiva. Vartannat år hämtar man upp en ny kanin ur rockärmen och viftar med: Vi skulle ha förstått det här för då så hade kaninen hoppat fortfarande, eller så heter kaninen; Vem-vill-inte-ha-lite-kapitalförstöring-vi-är-väl-tuffa-grabbar. Om jag inte var så fackad åt ett annat håll skulle jag leda er alla ut i ljuset. Hrrm!

(F.ö. intressant diskussion som vanligt Rasmus. Maggans var också bra).

#6 rasmus on 20 January 2013 at 4:44 pm

Vem-vill-inte-ha-lite-kapitalförstöring-vi-är-väl-tuffa-grabbar…
Träffande uttryckt. För visst är det en grabbig historia. “Skapande förstörelse” verkar i praktiken alltid betyda att feminismen måste läggas på hyllan, tills vidare – även om den kan få plockas fram vid ett senare tillfälle, när samhället går mot sin “skördetid” som Lennart Schön uttrycker saken.

#7 Jesper on 20 January 2013 at 11:38 pm

Om man går igång på cykliska teorier kan det vara idé att titta på Civilisationens DNA av Anders Ewerman. Han har verkligen försökt hitta en sant allomfattande teori för alla samhällsföreteelsers cykliska beteende, och är inte rädd alls långa och korta cykler om vartannat. Tänkvärt och allt annat än banalt, även jag fortfarande tycker att det är lite astrologi över det.

#8 Alexander Ekelund on 22 January 2013 at 11:28 am

Grunderna för långa vågor-teorier är ju statistiska observationer som sedan måste uttolkas och fyllas med mening, vilket gett upphov till en rad olika teorier om kapitalismens utveckling. Att göra anspråk på att ha funnit en enkel orsaksförklaring till den historiska processen är ju förstås problematiskt och kanske leder sådana ambitioner i många fall till “astrologi”.

I sina försök att återaktualisera långa-vågor-teorin inom den marxistiska traditionen konstaterade Ernest Mandel (som Lennart Schön mf l gav ut):
“Fastän teorin om långa vågor i den kapitalistiska ekonomins historia helt klart är av marxistiskt ursprung (Parvus, Kautsky, van Gelderen och Trotskij(1) var dess första företrädare), så har marxisterna paradoxalt nog vänt ryggen åt begreppet ända sedan det togs upp av akademiska ekonomer såsom Kondratieff, Schumpeter, Simiand och Dupriez. Detta har visat sig vara självförödande i dubbel bemärkelse. För det första har det gjort marxisterna blinda för det som nu framträder som en nyckelaspekt av industricykeln, nämligen att den uttrycker sig i långa vågor och att den därför varierar i styrka. För det andra har det hindrat de flesta marxister från att förutse viktiga vändpunkter i den senare ekonomiska historien, nämligen den som inträffade under slutet av 1940-talet och som innebar ett starkt uppsving i den ekonomiska tillväxten i de kapitalistiska länderna, och inte minst den slående vändpunkten i slutet av 1960- och början av 1970-talet, vilken förorsakade en kraftig nedgång i den genomsnittliga tillväxten i den internationella kapitalistiska ekonomin.”
Mandel m fl har mängder med brister, men själva försök att analysera kapitalismen med utgångspunkt i dess instabilitet och återkommande kriscykler (i den mån de statistiskt kan konstateras) är väl fortfarande ett element som förtjänar en plats i dagens kristeorier?

#9 Alexander Ekelund on 22 January 2013 at 11:43 am

(Inte ens Lennart Schön, hur borgerlig han än blivit med åren hävdar väl att de olika cyklerna alltid är i synk? Jag har inte läst boken du refererar Rasmus, men i en intervju i sydsvenskan reflekterar Schön över konsekvenserna när cykler sammanfaller (http://www.sydsvenskan.se/ekonomi/konjunkturen-svanger-i-intervaller-om-fyrtio-ar/), vilket ju vore konstigt att göra om cyklerna var sammankopplade likt ett urverk..)

#10 Klaus on 22 January 2013 at 3:10 pm

Vad gäller just vädermetaforen kan jag inte låta bli att tänka på en scen ur Being there, där Peter Sellers genomkorkade karaktär säger något om hur han som trädgårdsmästare upplevt årstidernas växlingar, vilket de närvarande ekonomerna tolkar som en djup filosofisk sanning om hur vi bör bejaka ekonomins cykliska natur (det var ganska länge sedan jag såg den filmen, så mitt minne är ganska rostigt).
Ju mer jag tänker på saken, desto mer kan jag inte låta bli att misstänka att det är något rent moraliskt suspekt med den här sortens fatalistiska borgerligt-tragiska kristeori; dels för att det verkar lite väl bekvämt att betrakta krisen som någonting nödvändigt eller rentav positivt, och förorda “tuffa tag”, “bitter medicin”, “skapande förstörelse”, eller vad det nu än må vara när det inte är man själv som drabbas av det (eller rentutav tjänar på det). Det påminner lite om hur lejonen i Lejonkungen beskriver sin relation till det övriga djurlivet i termer av “Livets stora cirkel” – vi äter zebrorna, och när vi själva dör blir vi till mull på vilken det växer gräs som zebrorna i sin tur äter, vilket väl iochförsig är i sak korrekt, men jag misstänker att zebrorna om de tillfrågats skulle beskriva relationen i lite andra termer (lite mindre harmonisk evig återkomst och organisk korporatism, lite mer antagonism, disharmoni och exploatering).
Utöver detta verkar den tragisk-borgerliga kristeorin suspekt inte minst i hur den verkar lite väl skräddarsydd för att täcka in varje möjlig ingång till kritik av det rådande systemet – den slår knut på sig i sina försök att helgardera sig på ett sätt som påminner om Freuds “jag lånade aldrig din kittel”-historia som Slavoj Zizek refererar till i tid och otid: “Det är inte ett problem att kapitalismen ständigt leder till nya kriser, och är det ett problem är det ändå ingenting vi kan göra åt det, och skulle vi kunna göra något åt det skulle det ändå bara göra saken etter värre!”.

#11 Gabrielle Björnstrand on 22 January 2013 at 4:28 pm

Ha ha: Det sista citatet är ju helt ljuvligt! Och i övrigt Klaus – en god summering!

#12 Jan Wiklund on 23 January 2013 at 7:28 am

Att den kapitalistiska utvecklingen rör sig cykliskt, med omväxlande spekulation och arbetslöshet respektive produktion och “full sysselsättning” behöver man inte vara borgare för att se; jag vet inte ens om det hjälper.

Inte heller är det så svårt att se varför en produktionsfas tar slut. Produktionsförmågan är helt enkelt för stor för efterfrågan, så det lönar sig inte längre att investera i produktion av den för tillfället gängse prylen – textilmaskiner ca 1810, järnvägar ca 1860, stålverk och el ca 1910, bilar och hushållsmaskiner ca 1970. Frågan är varför det sen svänger åt andra hållet. Pyramidspel och annan spekulation måste ju vara enklare att organisera än industrier, och egentligen kapitalismens “normala” tillstånd.

Man kan ju fundera över när såna skiften, från spekulation till produktion faktiskt ägde rum, och se om det var något särskilt som triggade: Ca 1790 till textilmaskiner, ca 1850 till järnvägar, ca 1895 till stålverk och el, ca 1945 till bilar och hushållsmaskiner. Finns det något mönster?

1790, det var franska revolutionen. 1850, det var revolutionerna 1848. 1895, det var arbetarrörelsen. 1945, det var de antikoloniala rörelserna. Det skulle alltså kunna vara så att produktion är något borgarklassen tvingas till, ibland, av framgångsrika folkrörelser.

Det skulle också förklara varför den nu pågående spekulationsfasen är så långdragen – medan tidigare sådana har varat ca 20 år har vi nu hållit på och degat sen 1975. Vi har helt enkelt inte haft någon tillräckligt stark folkrörelsevåg.

#13 Linus Walleij on 23 January 2013 at 1:55 pm

Wiklund: runt början av 1980-talet var det mycket tal om att ekonomisk tillväxt kan föras tillbaka till faktorn “teknisk förändring”. En central bok i debatten var Nathan Rosenbergs Inside the Black Box: Technology and Economics. Denne är naturligtvis inspirerad av Schumpeter.

Att en stor del av all teknisk förändring är sammankopplad med upplysningen är väl ett trovärdigt antagande, eftersom liberalismen ledde till frihandel (stället för skråsystem) och öppnade upp för att låta maskiner/industrier konkurrera med mindre verkstäder (för sedan slå ut dem helt). Därefter kan vi se tillväxtvågor som sammanfaller med introduktion av ny teknologi. Så mycket kan man väl hålla med om.

Men jag har hört teorin att revolutionerna, arbetarrörelsen, antikolonialismen etc bara är en del av samma upplysningskontinuum. Då skulle det inte vara några bumpiga svängningar som det vi ser, dvs då är det ingen kausal koppling mellan sociala rörelser och teknologitillväxt, bara en koppling mellan upplysningen initialt och all teknologisk utveckling.

Men sista ordet är väl inte sagt här misstänker jag.

#14 suitsmeveryfine on 24 January 2013 at 10:37 am

Jan W: ”Pyramidspel och annan spekulation måste ju vara enklare att organisera än industrier, och egentligen kapitalismens ’normala’ tillstånd. […] Det skulle alltså kunna vara så att produktion är något borgarklassen tvingas till…”

En viss grad av spekulation pågår hela tiden, men svindleriet ökar när avkastningen från investeringar (i produktionen) minskar. Systemet utsätter alltså sig självt för större risker när det är som mest sårbart. När en finanskris utlöser en recession eller depression är därför den underliggande orsaken inte finansmarknaderna utan produktionens kapitalistiska karaktär (profitkvotens fallande tendens).

Jag kan i sammanhanget varmt rekommendera Andrew Klimans analys av den senaste krisen/recessionen: The failure of capitalist production, Pluto Press, 2011.

#15 Maggan on 25 January 2013 at 8:42 pm

Jan och Linus: jag rekommenderar det här gamla brevet!
Brev från Marx 1846 t. Annenkow:
“M. Proudhon förväxlar idéer och fakta. Människorna avstår aldrig från vad de har vunnit, men detta betyder inte att de aldrig kan överge den samhällsform inom vilken de erhållit vissa produktivkrafter. Tvärtom: för att inte berövas de resultat de uppnått och gå miste om civilisationens frukter tvingas människorna att ändra alla sina tidigare samhällsformer, så snart deras handel inte längre i sin utformning motsvarar de produktivkrafter man lyckats förvärva. Ordet handel använder jag här i den vidsträckta betydelse som tyskans Verkehr äger. Sålunda var de bestämda privilegierna, gille- och skråväsendet, ja hela den medeltida yrkesordningen ett utmärkt exempel på hur de sociala relationerna helt bestämdes av de erhållna produktivkrafterna och det samhällssystem dessa frambragts ur. Under det strängt lagbundna skråväldets beskydd hade man kunnat samla kapital, utveckla handelsflottorna och upprätta kolonier – men allt detta skulle snart ha gått förlorat, om människorna envisats med att aldrig ändra de sociala förhållanden som gjort dessa resultat möjliga. Det blev också uppenbart genom två hotfulla utbrott: revolutionerna 1640 och 1688. Alla de gamla ekonomiska formerna och alla de sociala förhållanden som dessa resulterat i slogs då sönder i England, och hela det politiska system som utgjort det gamla samhällsskickets officiella yttring föll samman. De ekonomiska formerna för människornas produktion, konsumtion och varuutbyte är alltså föränderliga och beroende av historiens gång. I och med att människorna kommer i besittning av nya produktivkrafter ändrar de sina produktionsmetoder, och följden av detta blir en förändring även beträffande alla ekonomiska förhållanden, som endast tjänat till att möjliggöra dessa speciella produktionsmetoder.”

“Jag kan för övrigt påpeka, att fast M. Proudhon inte vet mycket om maskinsystemets historiska ursprung, så har han fattat ännu mindre när det gäller detta systems utveckling. Fram till år 1825 – tiden för den första allmänna krisen – kan konsumtionsbehoven sägas i allmänhet ha vuxit i snabbare takt än produktionen, och utvecklingen på det maskinella området blev en nödvändig konsekvens av marknadens behov. Under den tid som sedan förflutit har uppfinnandet och användandet av maskiner endast varit en följd av kriget mellan arbetsgivare och arbetare. Detta gäller emellertid endast för Englands del. Andra europeiska nationer har varit tvungna att börja med maskinell tillverkning för att kunna hävda sig i den konkurrens engelsmännen skapat, såväl på världsmarknaden som på dessa länders inhemska marknader. Vad slutligen Nordamerika anbelangar, var övergången till maskinell tillverkning där en följd av såväl den internationella konkurrensen som den egna bristen på arbetskraft, med andra ord den dåliga samstämmigheten mellan invånarantalet och landets industriella behov.”

#16 suitsmeveryfine on 27 January 2013 at 12:09 am

Det var ett intressant brev som jag inte har sett förut. Den svenska översättningen var dock lite knackig. Se här det franska originalet:
http://www.marxists.org/francais/marx/works/1846/12/kmfe18461228.htm

#17 COPYRIOT | Krisen, del 82: Mer om strukturcyklerna on 28 January 2013 at 12:17 am

[…] Kanske liknande Krisen, del 80: Tankar om “Tankar om cykler” […]

#18 Linus Walleij on 28 January 2013 at 6:57 pm

Roligt brev, men känner mig lite rudis. Jag misstänker starkt att man måste veta exakt vilka påståenden av Prouhon som det polemiseras mot här, eller vilka delar av han uppfattning av samhällets ekonomiska struktur eller något ditåt. Vi ser svaret på någon viss syn på ekonomin men vad var nu frågan?

#19 Maggan on 5 February 2013 at 12:35 pm

Alexander: jag tycker inte att Mandel ska slängas bort!
E. Mandel hör till dem (efter Marx) som ex-post har analyserat och förklarat orsakerna till krisen. Se hans verk om den kapitalistiska ekonomin, där han tar upp cycler-teorier, kapitel XI ( Traite d economie Marxiste). Där fasthåller Mandel, att företagare inte kan fatta “förnuftiga” beslut för att kunna förhindra kriser: “en sådan förnuftig hållning är omöjlig, inte bara för produktionsanarkins skull: varje företag förväntar sig, att konkurrensen ska lämna platsen och hoppas, att själv kunna nå en maximal profit och sälja och producera så många varor som möjligt. Profitens imperativ utesluter sån förnuftig hållning”. (min översättning från tyska upplagan 1973).
Den boken är fortfarande mycket läsvärd.

Kommentera