Distinktionen mellan tre typer av kristeori – borgerlig, tragisk, kritisk – öppnar rent logiskt för tre slags hybrider. För att förstå vår tids krismedvetanden, misstänker jag att det är särskilt viktigt att begripa den säregna hybrid som vi kallar tragisk-borgerlig.
Tragiska kristeorier förklarar krisen som objektivt oundviklig. De bottnar i en ontologi om evig återkomst, i större eller mindre skala.
Borgerliga kristeorier skyller däremot krisen på subjektiva misstag. Ekonomin har tillväxt som sitt normaltillstånd, men detta kan störas genom en felaktig politik. (Att ekonomi och politik på självklart vis ses som skilda sfärer är ett typiskt drag för borgerlig kristeori.)
Tänker att det finns minst två vägar till den tragisk-borgerliga hybriden:
1. Bejakandet av “skapande förstörelse” hos Joseph Schumpeter med efterföljare. Kort sammanfattning: ekonomin måste röra sig i cykler för att ständigt förnya sig och politiken gör bäst i att följa med i dessa rörelser. Snarare än att dämpa konjunkturens rörelser uppåt och nedåt, gäller det att gå in i strukturkriserna med gott mod för att komma ut som en vinnare på andra sidan. Filosofiskt betraktat finns det hos Schumpeter en klar influens från Nietzsche.
2. Den “ultraborgerliga” linje som pekades ut av Ludwig von Mises tar liksom bakvägen till det tragiska. Konjunkturcykler anses här varken som naturligt eller önskvärt. Utgångspunkten är idén om en fri marknad, vars naturliga tillstånd tänks i termer av jämvikt snarare än tillväxt.
Ultraborgerlig dogmatik kan sägas vara absolut antipolitisk: all typ av politik (inklusive centralbanker som skapar pengar) leder bara till att marknaden hamnar i obalans. Kriser uppfattas följaktligen som marknadens sätt att återställa jämvikt efter att politiken har blåst upp bubblor. Därför bejakas kriserna och alla dess kval på ett sätt som i slutändan får de ultraborgerliga teorierna att utmynna i en tragisk hållning. Men här är den filosofiska underbyggnaden inte nietzscheansk utan snarare aristotelisk.
Spåna gärna vidare. Inzoomningar kan följa.
36 kommentarer ↓
Såg på nätet igår, citat av någon kändis jag glömt: History doesn’t repeat itself, but it rhymes.
För att polemisera lite så tycker jag man kan se tragisk-borgerliga kristeorier som lätt desperata försök att förklara systemet som dels i naturlig tillväxt (eftersom det gör systemet attraktivt), dels kriserna som ej beroende på någon specifik person (eftersom de eventuella utpekade utan tvivel kommer vara någon person med makt).
Konjunkturen är kapitalets biorytm: förr i tiden (1800-talet) sökte ekonomerna efter vetenskapliga metoder som skulle omöjliggöra kriser. Nu för tiden handlar det om att utarbeta modeller för konjunkturcyklen. Krisen är inte längre tecken på ruin och undergång, utan bara en djup i tillväxtekonomins vågformade rörelse, som alltid för uppåt igen. Krisen är ett godkänt genom-gångsstadium, som är värdefullt för rörelsen som helhet. År 1862 formulerade en ekonom (Juglar) den banbrytande tesen, att kriser alltid kommer igen! Sen dess är alla ekonomer överens om, att krisen veten-skapligt kan förklaras med att vara ett cykliskt fenomen – som om tulpaner kunde bilda en ny species, så snart de befolkar en hel äng. Om konjunkturcykeln består i sammanhanget med krisen, och krisen i sin tur karakteriseras av att vara ett genomgångsstadium av cykeln – då har vi enbart en abstraktion av den periodiska rörelsen, en tanke, som inte ens behållit en skymt av ekonomiskt innehåll – alltså inte en definition av krisen!
På antikens tid kände man till “petitio principu”, ett bevisförande, som förutsätter det som ska bevisas; dvs att motsatsen bevisar, att det förutsatta är riktigt. Att anbud och efterfråga av produkter befinner sig i jämvikt på en fri marknad – hur kan det bevisas? Vad händer, om företagare inte orienterar sig till efterfrågan av sina produkter? Skulle dom stå rådlösa inför situationen, att deras output inte stämmer överens med efterfrågan; deras lager är fulla med varor som inte sålts? Och om efterfrågan i stället inte kan tillfredställas, för att för lite varor ligger på lager? Det enda svaret på det, är ju att företagare aldrig står ut med att inte efterkomma någon efterfrågan! Det är ju för att sälja så mycket som möjligt för sin profits skull, som de sysselsätter sig på det viset – de tänker inte på jämvikten på marknaden. Jämvikt är en analogi som lånats ut av naturvetenskaperna. Hur kan anbud och efterfrågan vara krafter som har verkan på varandra?
[…] ← Krisen, del 79: Tragisk-borgerliga hybrider […]
[…] Krisen, del 79: Tragisk-borgerliga hybrider […]
Kommentera