Krisen, del 79: Tragisk-borgerliga hybrider

Distinktionen mellan tre typer av kristeori – borgerlig, tragisk, kritisk – öppnar rent logiskt för tre slags hybrider. För att förstå vår tids krismedvetanden, misstänker jag att det är särskilt viktigt att begripa den säregna hybrid som vi kallar tragisk-borgerlig.

Tragiska kristeorier förklarar krisen som objektivt oundviklig. De bottnar i en ontologi om evig återkomst, i större eller mindre skala.
Borgerliga kristeorier skyller däremot krisen på subjektiva misstag. Ekonomin har tillväxt som sitt normaltillstånd, men detta kan störas genom en felaktig politik. (Att ekonomi och politik på självklart vis ses som skilda sfärer är ett typiskt drag för borgerlig kristeori.)

Tänker att det finns minst två vägar till den tragisk-borgerliga hybriden:

1. Bejakandet av “skapande förstörelse” hos Joseph Schumpeter med efterföljare. Kort sammanfattning: ekonomin måste röra sig i cykler för att ständigt förnya sig och politiken gör bäst i att följa med i dessa rörelser. Snarare än att dämpa konjunkturens rörelser uppåt och nedåt, gäller det att gå in i strukturkriserna med gott mod för att komma ut som en vinnare på andra sidan. Filosofiskt betraktat finns det hos Schumpeter en klar influens från Nietzsche.

2. Den “ultraborgerliga” linje som pekades ut av Ludwig von Mises tar liksom bakvägen till det tragiska. Konjunkturcykler anses här varken som naturligt eller önskvärt. Utgångspunkten är idén om en fri marknad, vars naturliga tillstånd tänks i termer av jämvikt snarare än tillväxt.
Ultraborgerlig dogmatik kan sägas vara absolut antipolitisk: all typ av politik (inklusive centralbanker som skapar pengar) leder bara till att marknaden hamnar i obalans. Kriser uppfattas följaktligen som marknadens sätt att återställa jämvikt efter att politiken har blåst upp bubblor. Därför bejakas kriserna och alla dess kval på ett sätt som i slutändan får de ultraborgerliga teorierna att utmynna i en tragisk hållning. Men här är den filosofiska underbyggnaden inte nietzscheansk utan snarare aristotelisk.

Spåna gärna vidare. Inzoomningar kan följa.

10 kommentarer ↓

#1 Mats Henricson on 18 January 2013 at 7:09 am

Såg på nätet igår, citat av någon kändis jag glömt: History doesn’t repeat itself, but it rhymes.

#2 Petter Ericson on 18 January 2013 at 8:32 am

För att polemisera lite så tycker jag man kan se tragisk-borgerliga kristeorier som lätt desperata försök att förklara systemet som dels i naturlig tillväxt (eftersom det gör systemet attraktivt), dels kriserna som ej beroende på någon specifik person (eftersom de eventuella utpekade utan tvivel kommer vara någon person med makt).

#3 Maggan on 18 January 2013 at 11:38 pm

Konjunkturen är kapitalets biorytm: förr i tiden (1800-talet) sökte ekonomerna efter vetenskapliga metoder som skulle omöjliggöra kriser. Nu för tiden handlar det om att utarbeta modeller för konjunkturcyklen. Krisen är inte längre tecken på ruin och undergång, utan bara en djup i tillväxtekonomins vågformade rörelse, som alltid för uppåt igen. Krisen är ett godkänt genom-gångsstadium, som är värdefullt för rörelsen som helhet. År 1862 formulerade en ekonom (Juglar) den banbrytande tesen, att kriser alltid kommer igen! Sen dess är alla ekonomer överens om, att krisen veten-skapligt kan förklaras med att vara ett cykliskt fenomen – som om tulpaner kunde bilda en ny species, så snart de befolkar en hel äng. Om konjunkturcykeln består i sammanhanget med krisen, och krisen i sin tur karakteriseras av att vara ett genomgångsstadium av cykeln – då har vi enbart en abstraktion av den periodiska rörelsen, en tanke, som inte ens behållit en skymt av ekonomiskt innehåll – alltså inte en definition av krisen!

#4 Maggan on 19 January 2013 at 12:42 am

På antikens tid kände man till “petitio principu”, ett bevisförande, som förutsätter det som ska bevisas; dvs att motsatsen bevisar, att det förutsatta är riktigt. Att anbud och efterfråga av produkter befinner sig i jämvikt på en fri marknad – hur kan det bevisas? Vad händer, om företagare inte orienterar sig till efterfrågan av sina produkter? Skulle dom stå rådlösa inför situationen, att deras output inte stämmer överens med efterfrågan; deras lager är fulla med varor som inte sålts? Och om efterfrågan i stället inte kan tillfredställas, för att för lite varor ligger på lager? Det enda svaret på det, är ju att företagare aldrig står ut med att inte efterkomma någon efterfrågan! Det är ju för att sälja så mycket som möjligt för sin profits skull, som de sysselsätter sig på det viset – de tänker inte på jämvikten på marknaden. Jämvikt är en analogi som lånats ut av naturvetenskaperna. Hur kan anbud och efterfrågan vara krafter som har verkan på varandra?

#5 Linus Walleij on 19 January 2013 at 1:58 pm

Jag hade det tvivelaktiga nöjet att läsa hans bok om kapitalismen där teorin om långa cykler och skapande förstörelse lite försiktigt introduceras. (De som spunnit vidare på den kallas “neoschumpeterianer”.)

Halva boken går åt till att förklara varför vi oundvikligen kommer att hamna i ett socialistiskt samhälle och sånt där Marxistiskt-dialektiskt tugg.

Schumpeter har en syn på entreprenörer som är totalt icke-borgerlig, han är som en invers av Ayn Rand – han ansåg att kapitalistiska samhällen är konservativa till sin natur och har en tendens att förtrycka entreprenörer, och att bara socialistiska partier kan skapa ett klimat som är bra för entreprenörer. Detta kan te sig vrickat ur ett Västvärldsperspektiv och är knappast någon allmän regel, men glöm inte att den entreprenörstäta tigerekonomin i Singapore sedan 1959 styrts av ett totalitärt parti som kallar sig socialdemokratiskt så jag undrar jag.

Schumpeter var influerad av Nietszche i sin enterprenörsteckning, men när det gäller de långa cyklerna var det snarare Marx som låg bakom.

Han sökte ett dialektiskt orsakssamband mellan Kondratievvågorna och den materiella verkligheten, och fann då skapande förstörelse, och skriver att “i grund och botten är kapitalismen en enda ekonomisk och social process, med hela världen som sin scen” (överättningen är från Avgrunden av Jan Jörnmarks, som ju är starkt influerad av Schumpeter) och med det grundlägger han den endogena tillväxtteorin.

Vad många tycks missa här är att Schumpeter var en glad prick. Han var optimist och hade en i grunden ljus människosyn. Han tyckte det skulle bli jättefint när samhället blev socialistiskt.

#6 rasmus on 19 January 2013 at 10:31 pm

En tragisk livshållning, eller tragisk kristeori, står ingalunda i motsats till en viss optimism!

Du nyanserar Schumpeter bra, Linus Walleij, fast jag ändå det blir fel att kalla honom socialist – han var mer ambivalent än så. Vill minnas att jag läste en bra artikel i New Left Review som var inne på dessa saker.

Sen känner jag mig åter tvungen att försvara Marx gentemot marxisterna. Såvitt jag vet hävdade inte Marx, åtminstone inte den mogne Marx, att vi “oundvikligen kommer att hamna i ett socialistiskt samhälle”. Den typen av determinism växte snarare fram efter Marx, som en del av den s.k. marxism som grundades av Engels.
I den mån som Schumpeter delade denna determinism, härrörde den sannolikt inte från Marx utan snarare från andra internationalen.

#7 rasmus on 19 January 2013 at 10:58 pm

Kan också tillägga att det som flertalet socialister kallar för “socialism” – ända sedan andra internationalens dagar – i allt väsentligt är en statskapitalism. Alltså en samhällsordning som fortfarande kretsar kring varuproduktion och abstrakt arbete, även om produktionsmedlen ägs av staten (eller liknande organ).
Vad dessa socialister kallar för “kapitalism” är följaktligen någonting ganska snävt. I huvudsak avses det privata ägandet av produktionsmedlen. Schumpeter förefaller ha följt denna definition.

Framför allt finns ingen motsättning mellan socialistisk ideologi och borgerlig kristeori. De allra flesta socialister företräder nog i dagsläget någon typ av vänsterborgerlig kristeori. Detta gäller även många av dem som ser sig själva som marxister (men som svalt mer Keynes än de kanske själva vill erkänna).

#8 COPYRIOT | Krisen, del 80: Tankar om “Tankar om cykler” on 20 January 2013 at 12:53 am

[…] ← Krisen, del 79: Tragisk-borgerliga hybrider […]

#9 Linus Walleij on 20 January 2013 at 1:10 am

OK Rasmus det köper jag, och påminns om luddigheten i dessa termer som “tragik”, “marxism”, “socialism” etc, när de används med en mer specifik betydelse än den alldagliga. Jag har varit borta från akademin för länge, får jag skylla på. Din tolkning av Schumpeters använding av begreppet som nära besläktat med andra internationalens statskapitalism stämmer säkert.

#10 COPYRIOT | Krisen, del 82: Mer om strukturcyklerna on 28 January 2013 at 12:17 am

[…] Krisen, del 79: Tragisk-borgerliga hybrider […]

Kommentera