Radikal hypermedia

Remediation heter en av de mest refererade böckerna i samtida medieforskning. Tesen är att mediehistorien överlag präglas av kontinuitet snarare än av tvära brott, eftersom de nya medierna “remedierar” äldre medier. Att amerikanska biografer fortfarande heter “theaters” vittnar om detta, liksom begreppet “e-bok”. Inga större konstigheter.

Författarna till Remediation uppställer ett motsatspar: immediacy och hypermediacy. Å ena sidan: omedelbarhet i form av genomskinlighet eller medieblindhet, där det nya mediet enbart framstår som en förbättrad version av ett tidigare medium. Å andra sidan hypermedialiteten, präglad av en fascination för själva mediet och dess specifika förutsättningar.

Däremot undviker författarna att ta ställning. De vill nog inte ens erkänna möjligheten av konflikt. Hellre ordar de om en ständig och nödvändig “oscillation” mellan immediacy och hypermediacy, där pendeln ständigt måste svänga från den ena extremen till den andra. Vilket för mig framstår som rena fatalismen. Av trots vill jag då utbrista:

Ja till hypermedia! Nej till falsk omedelbarhet!

Mediehistorien ger exempel på hur båda tendenserna har segrat i olika fall. Filmen hypermedierade sig tillräckligt väl för att ge teatern en chans att fortleva och hitta sig själv. Ljudmedier som grammofon och radio togs däremot i bruk på sätt som eftersträvade omedelbarhet, immediacy. Därför förblev musiken en enda konstart (§ 28).
Att 1900-talets musikutveckling ändå blev ganska intressant, handlade i hög grad om ljudmediernas hypermediering. Elgitarren förvandlades till mer än blott en elförstärkt gitarr, trummaskinen till mer än bara en billig ersättning för en dansbandstrummis, ja självaste grammofonen blev till ett musikinstrument. Även om själva tanken på musikinstrument rymmer ett visst förnekande av mediet.

En tidigare bloggpost om “musikinstrumentalitet” låg faktiskt till grund för en passage i Musikens politiska ekonomi:

Karakteristiskt för musikinstrument är, för det första, att en individ ges möjlighet att styra bearbetningen på ett sätt som upplevs som omedelbart, alltså utan märkbar fördröjning från kroppsrörelse till hörbart resultat. För det andra tenderar individen att ges relativt stor möjlighet att styra tonhöjd och/eller rytm, men relativt liten möjlighet att styra klangfärg. För det tredje kan musikinstrument lagra ljudfrekvenser och dess inbördes relationer, men de kan inte lagra tidsliga sekvenser (tonföljder eller rytmer).
/…/
Musikinstrument tenderar sålunda att vara medier som inte upplevs som medier.

Sången är likaledes ett musikinstrument i dessa sammanhang. Kanske det enda instrument vars omedelbarhet inte är falsk. En musik utan musikinstrument är inte längre tänkbar som musik. Den har övergått i hypermusik.

Under 1900-talets lopp utfördes otaliga försök – från futuristerna via Cage till industrial – att nå fram till något slags hypermusik. Alla dessa försök får betraktas som misslyckanden. Alla har åter införlivats i en musikhistoria som gång på gång kan säljas som vara i nya medieformer, utan att lyssnaren störs av hypermediala grubblerier om annorlunda sätt att använda de nya ljudmedierna. Kapitalets triumf är omedelbarhetens triumf.
Därmed inte sagt att nämnda försök har varit förgäves. Hypermediala kedjereaktioner har satts igång, vars konsekvenser letat sig ända in i populärmusikens mittfåra. Hundra år efter futuristernas provokationer har deras metoder i hög grad blivit allmänt anammade. Kanske befinner sig nu musikinstrumentaliteten (och därmed musiken) i en kris, vars förlopp sker i ultrarapid och vars utgång är oviss. Kanske.

Ja till hypermedia! Nej till falsk omedelbarhet!

Vart skulle ett sådant slagord leda oss? Först av allt till en exponentiell tillväxt av antalet konstformer. Möjligtvis till ett avskaffande av konsten, även om sådant alltid är vanskligt att spekulera i.

C-M Edenborgs funderingar kring boken och elboken håller dörren öppen till hypermedia:

Kan det vara så att boken ändå mer liknar konserten eller teaterföreställningen och att texterna som konsumeras på läsplattorna – de nyskrivna alltså – kommer att ändra karaktär på samma sätt som filmen utvecklades bort från teatern? Och att “boken” därmed kommer att leva vidare parallellt med “eboken” och med egna egenskaper?

Ja?

Richard Grusin har förresten följt up med att skriva boken Premediation, med tillhörande blogg. Har inte fått grepp om hans tes där, men så här beskrivs den i en artikel:

For Grusin, premediation works in two senses. Firstly, it produces specific future scenarios. Secondly, it creates continuity with the present and the future to maintain their connection and to exclude disruptions in the flow of daily lives. One example would be excluding disconnection. Producing potential scenarios of the future at an accelerating speed, time compresses the future into a condensed present in which “the future is remediated at the very moment that it emerges into present”. Grusin argues that through ubiquity of interconnected media technologies everything becomes premediated, from social relations to non-human objects and their interactions.

Låter lite som eskalationism, eller i vilket fall relaterat till den hacking som utforskar säkerhetshål och oväntade konsekvenser av teknik.

9 kommentarer ↓

#1 monki on 15 January 2013 at 1:09 am

hmm, inte sett den nya boken. Verkar relatera till eskatologi som du säger, forecasting och risktänk, samt kanske även att släta ut medielandskapet inför en kommande händelse. Han skriver på bloggen bland annat att Obama har premedierat ett krig mot Iran.

#2 kjell on 15 January 2013 at 10:45 am

…en reflexion;
C-M Edenborg skriver klokt ” kommer att ändra karaktär på samma sätt som filmen utvecklades bort från teatern? Och att “boken” därmed kommer att leva vidare parallellt med “eboken” och med egna egenskaper?”.
Om jag tolkar ordet “karaktär” som språk, har vi redan en “ändring”. Det s.k. svenska “deckarundret” ex. skulle inte vara möjligt utan datorer, vilket har lett fram till ett “klippoklistra-språk”. Filmen har också, till skillnad från teatern en “klippoklistra-estetik” (en film klipps ihop). Nu är ju också teatern till skillnad från “den muntliga framställningen” med sina scenerier och scenanvisningar en slags “klippoklistra”. Har vi nått vägs ände ?

#3 Linus Walleij on 15 January 2013 at 12:24 pm

Jag uppfattar premediering såhär:

I en kommentar till den tidigare posten om kulturella konsekvenser av devalvering skrev jag (om Latin Kings och Ultima Thule) att “Före det reportaget (som på TV:s vis bekräftade en dikotomi här då va…) tror jag det bara var vissa subkulturella grupper som ens visste vilka Ultima Thule eller Latin Kings var. (…) Vilket också säger en del om ansvaret för de som sammanställer dylika reportage och medias ansvar för att polarisera verkligheten där mediet på ett postmodernt vis riskerar att författa verkligheten.”

Det är premediering. Dvs media beskrivning av ett motsatsförhållande i det här faller kommer före själva konflikten. Det som skulle vara beskrivande skapar istället det som det skulle beskriva. Mitt minne bekräftades av en annan kommentator.

Funderar på att gräva lite i SMDB för att hitta det där programmet, om det finns intresse.

#4 Anon on 15 January 2013 at 4:54 pm

Har du några planer att skriva om vinyl-trenden förresten? Den torde ju ha nått sin kulmen snart, om inte redan, och det ska bli intressant att se eftereffekterna av dessa.

#5 Linus Walleij on 15 January 2013 at 8:12 pm

Äsch piece of cake att hitta referensen till det premedierade programmet ovan: det är alltså Rasist javisst av Leon Flamholc som sändes 1993-04-26 kl 22.55, med repris den 28:e kl 21.40. Ultima Thule skriver glatt om det, Dogge tar upp den i sin CV och där är en hel del ljusskygga sidor som gaggar på om den, och där finns till och med en torrent det måste vara flera som tycker programmet haft signifikans. (Inte bara nån skinntorr akademiker i Lund.)

#6 Sebastian Saar on 16 January 2013 at 1:49 pm

Boktips som kanske angränsar ovanstående tal om remediation, tänker här framförallt på bok nr. 2 : Jesper Olssons “Remanens”

#7 Fredrik on 21 January 2013 at 11:43 am

Men finns det verkligen ett motsatsförhållande mellan hypermedia och omedelbarhet? Bolter och Grusin hävdar ju motsatsen, och tar exempel som dioramat, som ju försökte skapa omedelbarhet med hjälp av hypermediering. Detsamma kan ju sägas om alla nyhetsprogram. Är en tänkt pendling mellan dessa fatalism? Visserligen pratar de lite diffust om ett begär efter omedelbarhet, men det är nog inte särskilt orimligt att anta att man mitt i det förfrämligande som en hypermedialitet utan omedelbarhet måste innebära förmodligen blir rätt sugen på att liksom få vara med. Håller med om att kapitalismen gynnar omedelbarhet, för att det säljer, för att det naturaliserar det som framställs. Och ur det senare perspektivet är hypermediering kanske en bra strategi, även om det nog blir jävligt trist utan omedelbarhet.

#8 rasmus on 22 January 2013 at 9:44 am

Fredrik: Just detta är frågan jag själv grunnar på. Efter att ha börjat skriva på inlägget ovan, gled jag in i att pröva en medvetet tillspetsad hållning (pro-hypermedia, anti-omedelbarhet). Kan tillägga att det är en hållning som är vagt influerad av Adorno, som ständigt vänder sig mot den falska omedelbarheten.
Samtidigt är det nödvändigt att förstå de praktiska gränserna för denna anti-omedelbarhet. Även om vi vill betrakta omedelbarhet som en fetisch, är det omöjligt att existera som subjekt utan att orientera sig i en fetischvärld.

En ultraradikal tanke är att motsatsförhållandet hypermedia/omedelbarhet endast kan upphävas genom att medierna avskaffas i något slags praktisk mening (i linje med tanken på kommunism som kommunisering). Men då blir det alls inte självklart att den strategi som leder dit bygger på ett omfamnande av hypermedia.

#9 Fredrik on 22 January 2013 at 12:49 pm

Den sista tanken låter spännande, man skulle inte det leda till att medierna faktiskt kollapsade in i något slags absolut omedelbarhet, d.v.s. naturaliserades till den grad att de skenbart försvinner? För går det verkligen att tänka sig ett medialöst tillstånd, är inte allt ständigt förmedlat på ett eller annat sätt, och det vi kallar medier materialiseringar av just denna förmedling? I sådana fall synliggör ett medium den förmedling som i äger rum (och tid) i vilket fall som helst. Och här finns det ju poänger med hypermedialitet, som liksom en påminnelse om att saker och ting ju är rätt lösa och tillfälliga egentligen. Och det skulle väl ligga i linje med Adornos tankar, kunde man tänka sig.

Kommentera