Vissa valde som sagt att lämna Facebook vid årsskiftet. Andra valde att stanna, men efter att ha formulerat sina tankar om hur Facebook i vissa avseenden kan vara oslagbart. Här följer den utlovade sammanfattningen av de kritiska tankar om Facebook som formulerades på Facebook under de sista veckorna av 2012, innan många av de involverade valde att hoppa av.
Tankarna är angelägna just eftersom de tydligt kommer ur ett specifikt sammanhang: en vänsterradikal miljö i Stockholm, med många överlappningar mot oberoende kulturaktörer.
Att dessa blev så flitiga användare av Facebook var aldrig något som beslutats gemensamt, utan det bara skedde. Först nu gavs det anledning att identifiera de faktiska fördelar som erbjudits av Facebook.
Utan en vilja att förstå de fördelar som Facebook trots allt kan erbjuda, blir kritiken bara abstrakt. Nu blev kritiken mer konkret. Här görs ett selektivt försök att återge några huvudlinjer. Allra först kommer en avgränsning mot några argument som ofta annars riktas mot Facebook.
0. Detta handlar inte om rättigheter, integritet eller öppenhet.
Några av de vanligaste antipatierna mot Facebook var nästintill frånvarande i den aktuella diskussionen. Ingen uttryckte den välbekanta indignation över användarvillkoren, grundat i nån vag tanke om upphovsrätt till egna skapelser.
Inte heller verkade särskilt många vurma för idén om personlig integritet. När övervakning problematiserades, handlade det mer om hur Facebook öppnar möjligheteter för underrättelsetjänster att skapa sociogram över politiskt radikala kretsar. Frågan om censur nämndes, men spelade ingen framträdande roll i kritiken.
Tämligen frånvarande var också de principiella argument som vänder sig mot sluten källkod, teknisk centralisering eller kommersiella motiv. Ingen av dessa aspekter är oviktiga. Tvärtom. Men kritiken mot Facebook måste bli mer specifik. Alla problem löses inte av att vi kör öppen källkod på egna servrar. Målet är ju inte att konkurrera ut Facebook, utan att finna andra former för kommunikation. Tekniska principer i all ära, men vi måste prata om vad vi vill att koden ska göra.
1. Det handlar inte bara om vad Facebook är, utan än mer om vad det blir.
Facebook är bra på en massa sätt, men om vi ska tänka strategiskt räcker det inte att titta på nuet. Vi måste hitta tendenserna. Åt vilket håll är Facebook på väg?
Få ifrågasätter att Facebook är på väg att bli sämre, efter att börsintroduktionen ökat hetsen efter vinst. Just de saker som är bra, försämras nu gradvis. Våra flöden kommer i allt högre grad att bestå av material som finns där för att någon har köpt företräde. Relevant kommunikation får allt svårare att nå fram.
Försämringen sker långsamt. Så långsamt att det troligtvis aldrig kommer att inträffa ett läge som är “helt rätt” att hoppa av – för den som bara väljer att ta ställning till hur Facebook är. Det rätta läget måste skapas, om det i slutändan ska finnas något att hoppa av till. Som någon skrev: “Frågan är om vi ska lämna ned råttorna eller vara kvar med katten och dansa på bordet tills skeppet nått botten?”
2. Att nå ut med ett budskap (utan att betala) blir gradvis svårare.
Vad folk får upp på sitt hemmaflöde styrs av algoritmer. Detsamma gäller rekommendationerna om vilka “events” vi vill gå på och vilka personer vi borde bli vän med, liksom sorteringen av namn i sökrutan. Inget av detta är i sig något att gnälla på. Algoritmerna har möjlighet att underlätta mycket och gör det också på Facebook, även om de i detta fall inte har utformats enbart för att underlätta utan har som överordnat syfte att ge en stimulans som är så utdragen i tid att vi fortsätter klicka runt i timme efter timme.
Många av deltagarna i den aktuella diskussionen har använt Facebook för att sprida information om politiska och kulturella aktiviteter, både via sin egen profil och via “pages”. En grupp som skaffar en “page” kan snabbt få tusentals följeslagare som klickat “gilla”, men utskicken till dessa når inte alltid fram. Facebook behöver dra in mer pengar och ett sätt är att ta betalt för att nå ut. Flödena som når fram består i allt högre grad av betalt material, medan det obetalda får allt lättare att drunkna.
Om man inte betalar pengar, kan man i viss mån kompensera genom att ta del i en konkurrens där hyperaktivitet belönas. Det räcker inte längre att skriva en status eller lägga ut ett event – för att nå ut gäller det att “bounca” saker. Detta sker ofta genom att gradvis portionera ut mer text och bild, helst flera gånger per dygn. Vi kan se hur debattörer och kulturarrangörer, ibland halvt omedvetet, har satt detta i system.
Kostnaden för att använda Facebook som massmedium utan att betala pengar är alltså att vara en hyperaktiv användare.
3. Överanvändningen är inbyggd i systemet.
Vissa talar om att idka “Facebook-hygien” genom att begränsa sitt eget användande. Funkar säkert för dem som mest vill upprätthålla sporadisk direktkontakt med valda personer. Här handlade det mer om folk som använder Facebook för att nå ut med budskap till aningen bredare kretsar. Då straffas lågaktiva användare av algoritmerna,.
Många upplever uppenbarligen att de lägger alldeles för mycket tid på planlöst kringklickande på Facebook. Insikten sprider sig om att varje funktion på Facebook är optimerad just för att uppmuntra ett sådant beteende. Axel skrev:
Ja, Facebook är, eller har uppenbart varit, en viktig plats att närvara på. Det är ju det som “är” problemet! Det är både ett beroendeförhållande till, och en parasitism från Facebook.
Och det är ju inte någon sorts individuellt val att vara beroende av facebook? Vi är det, som grupp – utan gruppens aktivitet på Facebook, inget värde. Facebook spotifierar nätet, och har iaf för mig i perioder verkat vara “genomskinligt”, alltså erbjudit saker jag haft behov av eller lärt mig behöva. Men sen kommer fasen då de måste börja ta betalt för sina tjänster. Det är ju framför allt då vi märker av någon sorts friktion, antingen i form av gnäll och indignation på Facebook, alternativt ett försök att förändra situationen.
Tidsslukande överanvändning kan inte behandlas som en individuell fråga. Det handlar inte bara om bristande karaktär. Om många upplever det svårt att sluta på egen hand, är det rimligt att de börjar tala om hur de kan hjälpas åt.
Bland deltagarna i den aktuella diskussionen, uppfattade vissa ett slags beroendeproblematik. Någon talade om känslan av “splittring i nuet, när en ‘måste’ gå in och kolla”. Andra kände ett obehag inför det bekräftelsebehov som inte bara stillas utan även återskapas av Facebook, som är konstruerat för att ständigt framhäva den individuella avsändaren. Jesper Nilsson skrev:
Den senaste tiden har en känsla inom mig växt. Nämligen att det som Roland Paulsen i sin bok Arbetssamhället titulerar “tomt arbete” – den där delen av arbetstiden vi lägger på att undandra oss själva arbetssysslorna – fyller upp en allt större del av även vår fritid.
4. Att väga fördelar mot nackdelar med närvaro på Facebook, ur ett taktiskt perspektiv, är fruktansvärt svårt.
För tydlighets skull kan vi här tänka att strategi handlar om långsiktig utveckling, medan taktik handlar om att på kort sikt uppnå saker. Om de strategiska problemen med Facebook är tydliga, är den taktiska frågan mindre självklar.
Nu var det många människor från en vänsterradikal miljö som valde att lämna Facebook. Andra uttryckte betänkligheter. Skulle det kanske leda till att aktivistkretsar sluter sig internt, så att folk omkring inte längre får del av vad som händer, medan aktivisterna själva förlorar greppet om “allt det andra”?
På detta svarade någon: “Är det inte mer oroväckande att man måste vara vän med rätt personer för att få reda på vad som händer?” Begåvade skribenter lägger sin kraft på att skriva snärtiga saker för sin vänkrets där de belönas med ögonblicklig och mätbar bekräftelse, i stället för att skapa något som kan lyfta högre än så, till vidare kretsar.
Att väga fördelar mot nackdelar verkade nästan omöjligt. Tydliga kriterier finns inte. Politisk aktivitet är inte simpel marknadsföring som syftar till att sälja en idé till maximalt antal konsumenter. Tvärtom råder ett samspel mellan det utåtriktade och inåtriktade, som särskilt på Facebook tenderar att flyta samman. Just detta sammanflytande verkar i sig ha både fördelar och nackdelar.
Ett kollektivt utträde kan leda över i experiment med andra slags nätmedier. Experimenten kan i sin tur leda till att de inblandade får en klarare uppfattning om vad de vill uppnå. För vissa var det just experimenterandet som var själva poängen. “Det finns en poäng i att förändra sättet och hastigheten i hur vi kommunicerar. Att testa och förändra.”
Några håller säkert öppet en möjlighet att i någon mån återvända till Facebook, om experimentens resultat tyder på att vissa funktioner ännu är oersättliga.
5. Berättelser om Facebooks fördelar tjänar ett kritiskt syfte.
Steven: “Det är relevant att sammanställa vad det är som upplevs som viktigt, både för att förstå vår samtid och för att kunna utveckla något annat användbart.”
Axel: “Jag håller med dig. Men den här diskussionen blir å andra sidan fullkomligt ofokuserad, eftersom de fördelarna direkt tas som argument för varför man måste stanna på Facebook.”
Steven: “Men även den dimensionen är viktig. Det är tydligt att situationen är ganska känsloladdad och det beror ju på något. Det är inget konstigt med att känna kluvenhet inför det här och inget konstigt med att vilja hitta argument för att stanna. Användandet har upptagit en stor del av våra liv. Jag känner ganska stor sympati för behovet att argumentera för att stanna, även om jag själv ser det som omöjligt att vara kvar av bland annat hälsoskäl – ett skäl som jag betraktar som lika distinkt politiskt som något annat. Rädslan för att lämna säger väldigt mycket om vad detta har utvecklats till. Lika mycket som den alltmer närvarande kommersiella agendan som karaktäriserar tjänsten säger om utvecklingen. De är sammanbundna i formen.”
6. Kött på internet? Nej tack!
Så löd rubriken på ett inlägg som fick viss spridning. Ett slags klagosång över nätets kontrarevolution. “Kött” syftar här på våra civila namn och ansikten. Så här skrev den anonyma debattören:
Dagens sociala medier uppmuntrar ytlighet, narcissism och skryt. /…/
Jag kommer fortsätta använda internet på samma sätt som jag gjorde inna den här skiten. Jag kommer fortsätta att konversera med främlingar om trummaskiner, recept på bomber, Italo som går i moll eller vad som helst som intresserar mig. Men jag kommer aldrig mer bry mig om vem som sitter bakom det andra tangentbordet. /…/
På internet är jag ett tufft alias med en blinkande gifanimation som avatar, och mitt internet-jag kommer aldrig posta bilder på mitt kött-jag.
Ett passionerat försvar av pseudonymitetens kultur! Som bevekelsegrund för att lämna Facebook delades den av några, men knappast av alla.
I en lite öppnare riktning slutar det kollektivt skrivna inlägget “Hejdå till Facebook, hej till internet!“:
Har ni inte sett miniserien Black Mirror så tycker jag det är dags att ni gör det. Kanske särskilt sista avsnittet där man spelar in allt som händer, s.k. lifelogging. Facebook har ju en sån ambition, med “life events”, förhållandestatusar och bebisbilder. Slentrianstalking av mellanstadiekompisar uppmunstras av plattformen, och du är enligt reglerna tvungen att uppge ditt rätta AFK-namn. Vi är för att politisera det personliga, men inte att privatisera det och lägga det i händerna på företag. Och förbehålla sig rätten att vara någon annan, använda sig av påhittade namn och identiteter.
Förresten börjar andra säsongen av Black Mirror att sändas om bara några veckor.
39 kommentarer ↓
Jag skulle vilja slänga in ett förslag. Stanna men vara inaktiv. Behålla kontot men sluta använda det.
Jag uppfattar det som att det är mer provocerande (eller irriterande) för andra att ha kvar en användare som är helt inaktiv. Då blir en persons exodus så mycket mer påtaglig. Inte för att det är något argument, men så gjorde man ju trots allt förr i tiden.
Jag tycker det finns någonting fint med att det ligger kvar gamla konton och bara spökar. Som när man på sluttampen traskade runt på Skunks öde gator. Eller myspaces plottriga och färgsprakande men ack så döda spökvärld. Internetreliker är historia, humor och mystik. Tänk va trist om man skulle radera alla mänskliga avtryck överallt så fort man slutar använda det. Då skulle vi inte ha några av alla de fantastiska spökstäder som finns runt om i världen idag. Varken pyramider eller ödelagda betongkomplex. Jag ser fram emot att vandra omkring i resterna utav facebook om några år när alla har hoppat på ett nytt tåg, som ju oundvikligen kommer att tuffa förbi snart.
I raden av argument mot facebook vill jag slänga in Zadie Smiths argument om att vi genom att agera på facebook tvingas anpassa vårt mänskliga uttryckssätt till ett ramverk som designats av en amerikansk asocial andraårsstudent på Harvard. Vill jag verkligen leva och tolka världen genom Zuckermans blick?
http://www.nybooks.com/articles/archives/2010/nov/25/generation-why/?pagination=false
För övrigt kan jag bara hålla med om anonymitetens befriande kraft! Även alias är narcissism!
Jag vet inte om jag tycker att det finns något värde i att stanna kvar på Facebook av skälet att uppröra de som fortfarande tycker att plattformen är användbar. Snarare tvärt om. Om mitt utträde kan underlätta för dem som vill stanna så står jag gärna för det.
Jag lockas dock av Anon’s målande beskrivning av att gå i ödelandskapet Facebook. Lite som att surfa runt på Myspace idag och lyssna på musik och se annonser för klubbar som var aktuell för 6-7 år sedan. At trip down memory lane…
Men jag räds att ett sådant scenario aldrig kommer bli möjligt. Facebooks hastighet kommer snarare bidra till att skapa en öken. Allt som inte hände alldeles nyss försvinner ur våra synfält. Event som inte ligger i framför oss tas bort ur alla vyer. Poster som inte fortfarande kommenteras får allt mindre utrymme i tidslinjerna. Att surfa in på Facebook om 3 år kommer snarare ta sig formen av the shadows of the valley of the dead.
Jag tycker det blir ännu mer spöklikt när kontot tas bort, eftersom även personens kommentarer i olika diskussioner försvinner då.
Man läser en tråd och märker referenser till någon som inte är där (längre).
Bra inlägg. Jag brukar läsa på den här bloggen, men aldrig kommentera.
Vad jag tror att Anon syftar på är att man kommer kunna gå in på sin egna sida, där har det ju sparats i “feeden” vad man gjort, vad man gått på, med vilka, platser man taggats på etc. Så absolut att Facebook kommer fylla den här nostalgiska funktionen om ett par år. Sen är det ju inte unikt på ett annat sätt, det har funnits communitys innan där folk lagt upp privat information (vem minns inte när man själv skrev personliga offentliga dagboksinlägg med kryptiska pikar mot folk man visste läste? Vem minns inte sex-sju bilder på Helgon.net där man ser svår och svag ut? Det är ju att outa sig om något, men med tiden ser man tillbaka å tänker på hur man resonerade då.)
Däremot är jag helt för att ta tillbaka internet som det varit, eller använda internet som man använde det förr i tiden. När det var spännande att prata med okända människor på ICQ, som la till en för att dom sökt på “Male” “Sweden” eller liknande och det var som att gå på blind-dejt. På facebook lägger man ju bara till folk man träffat och känner (fast även det tvivlar jag på ibland..) och använder facebook som en förlängning eller ett substitut till det sociala privatlivet. Skvaller och tankar, skrytbilder och åsikter som man annars vädrar i pojkrummen, på krogen, hos polarna – har bara hamnat på ytterligare ett medium som faktiskt är en del av människors liv.
Jag drömmer mig också tillbaka till när Internet var det här laglösa “landet” som sammanslöt människor över hela världen, surfa på sidor som INTE var byggda i WordPress eller satt på Facebook och “Like”-ade massa statusuppdateringar. Men det är ju så att allt utvecklas.
Har börjat överväga att sluta använda Facebook. Ha kvar det, eftersom alla ens kompis finns där. Men jag ser ingen poäng med att lägga upp mobilbilder på skumma saker jag ser påväg hem från jobbet, eller skriva dryga/fyndiga statusuppdateringar om saker som ingen annan än jag borde vara intresserad av.
Skön tanke med cyberspökstäder, även om det känns osannolikt att vi faktiskt vandrar omkring där. Faktum är ju att facebook har kvar all info ändå, så länge ingen spränger deras förvaring. När alla stänger ner sina konton totalt finns spökstaden kvar någonstans i Arizona eller utanför Luleå.
Oavsett håller jag med om att det vore en missgärning att radera allt arbete som gått in i den här epoken. Däremot, om vi verkligen intresserar oss för relikerna vi lämnar till en civilisation i framtiden, är vi kanske tvingade att kopiera över aktiviteten till något förvaringsmaterial som bevisat klarar ansträngningar som krig, revolution och krossade imperier. Keramik? Tungsten? Iridium?
Bland ganska många politiskt aktiva som valde att stanna kvar när deras vänner hoppade av uppfattade jag en tydlig tanke om att det finns en klassdimension i att närvara eller frånvara på FB, och en oro för att ett avhopp leder till en ökad stratifiering.
Detta bör förstås kopplas till frågan du citerade om vad det innebär att man måste vara vän med vissa personer för att få koll på vissa diskussioner och saker som händer. Kanske förtjänar det att tänkas vidare på varför det kan framstå som “folkligt” och kanske t.o.m. solidariskt att sköta större delen av sin informationsinhämtning och åsiktsyttring inom ett nätverk som utgörs av ens egna vänner och bekanta. Är det ett tecken på ett långt gången hyperindividualism, där innebörden av t.ex. ordet “allmänheten” har förskjutits till att betyda ens egen umgängeskrets, dvs minsta grupp utöver individen? Hur har begreppen “verkligheten” och “vanligt folk” kunnat omdefinieras som var och ens Facebook-nätverk? Det bör ju ha skett vid ungefär samma punkt då det började bli möjligt att ifrågasätta varför någon gör sig besvärlig genom att inte använda Facebook.
Jag tycker tanken om att det finns en folklighet i att använda FB är intressant, liksom frågan om huruvida det var en “högfärdig” klass som nu lämnade tjänsten. Jag har nämligen inte hört något som indikerar att vissa ekonomiska klasser i Sverige är mer representerade på Facebook än andra (naturligtvis undantaget den minoritet som inte har tillgång till internet). Facebook är en enande totalitet. “Alla” i Sverige har det och enbart på grund av det blir den som ställer sig utanför en högfärdig typ. Jag kan själv känna att en viss aura av anspråkslöshet förlänas en ansedd person när hen kommenterar på FB. Men jag tror att det är ett misstag att koppla detta till något slags klassmässig solidaritet. Snarare ger många som kritiserar FB-exilen i mina ögon uttryck för en sorts korporativism, en önskan om att vi alla ska sitta i samma båt och debattera mot varandra, oavsett politisk hållning och bakgrund — och framför allt en tro på att en sådan situation skulle kunna leda till något slags väsentlig positiv förändring.
Härom dagen sa Twitter-användaren @castironalibi, angående att lämna Twitter, att “I think everyone is worried that offline they’re just a nobody, which they are. And it’s important to engage with.” Detta tror jag är tänkvärt för alla grupper som ser FB som ett redskap för att bedriva politiskt arbete. Och apropå tanken om en Facebook-folklighet vill jag upprepa det hen sa därnäst:
Worst of all I think is its illusion of bridging gaps. It flattens real social hierarchies into an addictive but illusory flat plane, where a ‘celeb’ is just a tweet away. When in reality, the differences and distances are massive.
Jespers kommentar om ur hur Facebooks hastighet kommer skapa en öken fick mig att tänka på “Hastigheten och öknen” i senaste numret av Ordkonst. Om USA, vars kultur Facebook trots allt är en profet för.
“Att genomkorsa USA med hög hastighet: ett försvinnande – inte helt olikt det slutgiltiga insomnandet framför en bildskärm. Det är så vi måste genomkorsa detta land, med denna höga fart som suddar ut referenserna och territoriet, för att kunna förstå hur händelserna tar form.
[—]
Paul Virilios hastighetsteori, dromologin; från den grekiska olympiadens paradgren dromon, som innebar springandet av en raksträcka längs stadion, hämtar han sitt begrepp för att teoretisera kring sambandet mellan vår syn på hastighet, tid och modern teknik. Dromon, en 192 meter lång sträcka, tillryggalagd av den unge sprinterlöparen, dromeus, som – om hans hastighet överskred de andras – förevigade sitt namn och slapp gå förpassad och bortglömd till historien. Alltså ett försök att i hastigheten undandra sig försvinnandet, att finna en varaktighet och permanens i det komprimerade ögonblicket. Inte helt olikt New York Marathon som går av stapeln varje år och i vilken 17 000 människor deltar: ett massivt försök till sekundens stegrade intensitet, för att kunna lagra prestationen, besvärja tiden. Förvisso en massrörelse, men varje individ springer ensam, springer för livet, kämpar för sin egen tid. För att kunna säga att man gjorde det! Att man klarade det! Det kan ingen ta ifrån honom, det är någonting som kommer vara för evigt och som han alltid kommer att bära med sig. Att räkna allt, lagra allt, lägga allt i minnen. Att genom hastigheten överlista döden.”
Jag tror det är viktigt att se att just den här hastigheten kan vara Facebooks absoluta styrka, hur den genom att ständigt “hända” kan besvärja allt som står utanför. Jag vet själv hur ångestdämpande det kan vara att gå in på Facebook (något som jag tycker ofta förbises när man pratar om ångesten som Facebook kan skapa). Man är med där något händer, saker rör på sig, man distraheras. Genom sin illusion av hastighet kan man snabbt få en rejäl dos eskapism. Det här är också enormt beroendeframkallande och jag tror att ett internet utanför Facebook kan ha svårt att erbjuda samma känsla. Om man inte vänder sig till Twitter då.
Håller med Victor. Det finns en folkligheten som är tight integrerad med en masskultur som handlar mycket om “universella” verktyg, kanaler och publiker. Jag tänker på hur McLuhans globala by via 70-talets kaliforniska ideologi gjorde så att dator=demokrati, digitalt=universellt.
Att använda snävare, billigare eller dummare alternativ kan lätt bli högfärdigt då. Fisförnämt. Hipsteriskt. Konstigt. För någonstans finns drömmen kvar om den universella gemenskapen, och att Facebook/nätet nästan är där.
Jag tror att när vi har diskuterat färdigt Facebook, så kan man vända sig till nätet i allmänhet. Det är inte bara på Facebook som det är svårt att nå ut, utan att betala pengar. Det är skitsvårt att nå folk utan att betala för det. Utan rätt “kulturellt kapital” eller kommunikationsfärdigheter är det väl snudd på omöjligt. Allt fler spammar, allt fler filtrerar, allt fler kapitulerar.
Kommunikation har väl inte varit vänsterns starka sida på länge. Tror att mycket behöver redas upp där innan man kan diskutera hur man ska använda nätet, Facebook eller någon annan kanal.
Apropå denna “digitala ideologi” som goto80 nämner, där digitalt=universellt och att finnas på Facebook är att “ha fötterna på jorden” vill jag citera Jonathan Beller, som ofta lyckas tala om vår “bildskärmsklass” utan att förlora alla de andra ur sikte, det vill säga “the biomass of a planet of persons excluded not just from meaningful dialogue, but from dialogue”:
In my view this suppression of difference by means of infinite differentiation is possible because the cinematic/televisual/electronic mediations are there to help us to produce this “class unity,” for both “our own good” the good of “the economy” and we are exhorted to produce this “false community” as Debord called it, through our participation in a combinatory of separation and homogenization. We all do our own stuff, locally, linguistically, genderedly, ethnically, sexually and even nationally inflected, and we all do it on screens. That fact in itself provides no basis for a revolution, even if it does indicate something about our “class.”
Of course, none of this means that the screen class does not help to produce the plutocracy through their living labor, nor that it does not feed itself off the misery of the impoverished. What it does mean — beyond the fact that the condition of possibility of both extremes beyond the screen is the screen itself — is that the structures of recognition, identification, affiliation, commune-ication that might reveal the real relations of production in terms intelligible through the language of identity or self-constitution are among the sites of struggle. Alongside the illumination of knowledge it is the pulse of the sensorium, the flights of conscience, the organization of desire that is the domain of politics.
Ang sista styckets ref till Black Mirror, så säger SVT att de har köpt serien men vet inte när den kommer att sändas.
“Om jag hade haft kvar mitt Facebook-konto hade jag länkat till den här intressanta diskussionen” kan jag säga för att det sant, och på något sätt så tror jag att det demonstrerar de belöningar och fällor som Facebook erbjuder, inte minst för att den typen av ironiska statusuppdatering visar hur facebookstatusuppdatering som genre har påverkat mig under mina år som social mediaborgargardist.
Jag saknar detta med att inte vara på Facebook:
skriva slagkraftiga och gärna ordvitsande statusuppdateringar
samt
få några riktigt creddiga likes, gärna få till antalet för att det verkligen visar att man tillhör the chosen few. De naawww-bilder jag lagt ut på ungarna räknas liksom inte trots åtskilliga chip och välkomna till lajk (graden av min abstinens torde därmed vara uppenbar :)
Börja skriv på Flashback istället!
Jag vet att det anses borgeligt att hålla fast vid distinktionen mellan “offentligt” och “privat”, men min erfarenhet av facebook har framförallt varit att denna gräns suddats ut på ett äcklande sätt, där var och en i sin jakt på lajks tycks “odla sitt personliga varumärke” på ett ofrivilligt och obehagligt vis.
Någonting anmärkningsvärt är att denna debatt så klart förs av de som använder Facebook, eller åtminstone har använt det. De som aldrig haft det har ju inget att tillföra i debatten överhuvudtaget….
I mina tankar om Facebook återvänder jag alltid till “Imagined Communities” och kommer inte mycket längre. Men att det är känslosamt är inte konstigt — det handlar ju om det dagliga medskapandet av vänskap, samhälle, Sverige, världen. Facebook tycks göra anspråk på att inte bara vara ett verktyg eller en kanal — utan att faktiskt vara själva Sverige och i viss mån själva världen. Precis som alla andra massmedier. Den anonyma anmärkningen att inloggning på Facebook har en ångestdämpande effekt är en fin ingång också. Som Hegels morgonbön genom ett annat medium? Vad innebär det då att vara trött på detta? Att känna vämjelse? Jag kände väldigt sällan att jag hörde hemma på Facebook, för jag hör inte hemma i Sverige eller världen, utan i mindre och konstigare samhörigheter. Sätt alla Sveriges människor i en konferenslokal, det är Facebook. Och vissa kommer att gå på toa och kräkas, vissa kommer att smita iväg.
JN: Alltså, facebook har ju inte upphävt gränsen mellan det privata och det offentliga. Det har låtit det offentliga (arbetet och varumärket) tränga in i det privata. Det som skett är inte en uppluckring av skyttegravarna mellan privat och offentligt, utan en offensiv. Vår fritid blir genom social media vår arbetstid, och vårt sociala liv, som brukade vara privat, har mer och mer blivit ett forum för att “bygga ett varumärke” som sedan kan användas för att skaffa jobb, cash eller kunder. Det kan verka som en uppluckring av gränserna för att gränserna under offensivens gång flyttas ofta. En uppluckring av gränserna skulle kräva att även det offentliga försvagades.
Det är väl i sig inget fel på att vara borgerlig… Jag tycker dock att begreppen privat och offentlig inte är särskilt fruktbara. Det är inte gränsen som suddats ut, utan begreppen som förlorat mening. Vare sig målet är att beskriva eller förändra samhället i ena eller andra riktningen behövs andra verktyg. Samhället verkar helt enkelt inte vara borgerligt längre.
[…] ett ”totalmedia för vardagen”, för alla? Eller är det så att allt fler väljer att lämna Facebook till fördel för mer nischade nätverk? Upplever människor en sådan stress av allt […]
http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/generation-facebook-fortjanar-nagot-battre
“Du är fri att inte tänka som jag; ditt liv, din egendom, allt får du behålla. Men från och med den dagen är du en främling bland oss.’ Den som inte anpassar sig blir slagen med ekonomisk vanmakt som snart övergår i enstöringens andliga vanmakt. Bortkopplad från cirkulationen blir han lätt överbevisad om sin otillräcklighet”
ANON, “Du är fri osv” Är det ett Huxleycitat från “Du sköna nya värld”?
Jag skulle kunna ta den samlade tropp mediemänniskor som lämnar facebook på allvar om de samtidigt lämnat Twitter. Nu är det ju ganska enkelt att lämna facebook då Facebook ju ändå är lite ohippt idag. Det är mer för “vanliga” människor – de med plattform hänger ju redan på hippa twitter med sina andra offentliga eller halvoffentliga vänner. Var det vad man ville med internet – agera i ett akvarium för och med kändisar som liksom står över massan och bollar andras material mellan sig?
Alltså: Sammanfattat: vad är det för utmaning för internethipsters att lämna Facebook när ändå fortsätter sprida allt som är dåligt med facebook på Twitter? Varför fixerade vid just Facebook? Twitter har ju allt av det dåliga med Facebook: Snuttifieringen, instängningen i de egna kretsarna, att hänga upp sig på ett visst företags tjänst, att sluta producera eget material, infantila “snackisar” vars livslängd blir 1 timme, like-tänkandet förklätt till RT osv.
Jag tycker inte om det ressentiment som representeras i Skriva’s inlägg ovan. Men det vore roligt om hen istället kunde formulera den kritik mot t.ex. Twitter som jag upplever finns i kommentaren (social instängning, livslängder och like-tänkandet osv). Kan inte Skriva formulera något runt det. Vore intressantare än förlegad hipster-(stora A)-hatet.
“Ett kollektivt utträde kan leda över i experiment med andra slags nätmedier.”
Framför allt tror jag att det skulle behövas en gemensam grupp av “vänstermänniskor” som aktivt deltog i kommentarsfälten på nyhetssajter och på Flashback, för att nå ut till den breda massan och inte låta högermobbens åsikter stå oemotsagda. Man skulle kunna tänka sig en gemensam plattform av strategier och ev även argument och ett fokus på att ha ett respektfullt bemötande som skiljer ut vänstern från högern. Dessutom kan man fungera som stöd för varandra när man som individer måste djupdyka i den skit som dessa forum för närvarande är fyllda av – man vet att man har ett kollektiv i ryggen som stöttar en.
#24 Det är väl fullt relevant att ifrågasätta hipsteraktivisternas motiv när de lämnar folkliga Facebook men stannar på kreddiga Twitter. Som taget ur en Bourdieustudie.
Ur psykologiska perspektiv tycks Facebook framför allt kunna associeras med självrepresentation och självutlämning:
http://swedishdissident.blogspot.se/2012/10/facebook-ur-nagra-psykologiska.html
“Men det vore roligt om hen istället kunde formulera den kritik mot t.ex. Twitter som jag upplever finns i kommentaren (social instängning, livslängder och like-tänkandet osv). Kan inte Skriva formulera något runt det”
Jesper: Du menar att jag ska skriva om det jag skrev, med lite fler ord, så att det låter mer abstrakt?
Angående detta med Facebook vs. Twitter, två saker bar:
1) Många av dem som lämnade Facebook kring nyår har aldrig varit aktiva på Twitter.
2) Att vara aktiv på Twitter behöver inte utesluta en (framväxande) kritik av Twitter.
Själv är jag aktiv på Twitter men brottas varje dag med tankar på att lämna skiten. Samtidigt sker där också värdefulla saker. Jag tror att det absolut viktigaste i fall som dessa är att våga prata om sin egen ambivalens inför olika medier. Anonyma röster som ropar på purism bör nog ignoreras.
#26 Isf. behövs en sådan kritik formuleras på ett bättre sätt än det gjort hittills. Vad är en hipster? Är facebook “folkligt”, trots att dess flöden inrutas efter givna relationer (att nås av relevanta budskap blir en fråga om att känna rätt personer osv)? Kan och bör kritiken som lyfts fram lämnas vid att den representeras av några personer som vi kallar för hipsters?
#28 Nej, jag menar att det finns massa intressant kritik mot twitter och hur den typen av kommunikation fungerar/skapas som vore intressant att formulera tillsammans. Istället för att konstatera att de som lyckats formulera en liknande kritik mot Facebook misslyckats i fallet twitter. Man kanske skulle kunna börja med att kritiskt granska begreppet “massan” som används ovan.
Kan vi inte bara säga “yuppie” i stället för “hipster”?
Annars kan jag bara instämmer med Jesper ovan. Hoppas att våra framväxande erfarenheter från en fördjupad Facebook-kritik kan omsättas i en Twitter-kritik. Och att detta ska bli en process som förenar individer oavsett om de själva är kvar eller står utanför dessa två tjänster.
Jag slås av hur det absoluta ställningstagandet mellan “vara eller inte vara” på Facebook kan liknas vid anekdoten om den som har en hammare och ser hela världen som spik. Själv använder jag Facebook för att dela information och tips om Projekt Runeberg, Wikipedia och andra öppna nätprojekt, men jag skriver inte vad jag åt till lunch, om ni förstår skillnaden. Facebook är ett verktyg som jag använder för en del syften, men jag lever inte hela mitt liv där.
För att diskutera andra verktyg i verktygslådan, vore det intressant att höra hur många som skaffat konto på ryska vk.com?
Har försökt förklara varför jag envisas med att använda pseudonym till folk från “facebookgenerationen”. Hela konceptet med pseudonym verkar vara väldigt svårt och främmande. Man måste säga pseudonym för ordet nick kan ingen längre.
Det är inte bara Facebook som håller på att förvandlas till en reklampelare. Även youtube gömmer ens prenumererade videos bakom fler och fler lager av sponsrade länkar, rekommenderade klipp och annat brus.
[…] jämte uppblåsta pretentioner. Det har kring nyår diskuterats en del i de finare delarna av ”bloggosfären” (vi låtsas för syns skull att den beteckningen fortfarande äger viss giltighet) kring ett slags […]
[…] Om fler skulle kommentera så skulle bloggarna bli roligare att läsa, de skulle uppdateras oftare och fler bloggare skulle orka hålla sig kvar. Fler skulle kunna avsluta Facebook utan att riskera att hamna helt utanför. Dra ert strå till stacken ifall ni tycker facebook suger! […]
Kalle: Det du saknar är inte facebook, det är skunks dagboksfunktion. Det kommer vara jobbigt som förut, bara lite mer. (säger jag som stannar)
frags: för att inte tala om handle. folk glömska av begreppet nick och bruk av pseudonym är bara ett lager ovanpå att handlekulturen gått förlorad någonstans.
[…] slapp, svag, stel och åderförkalkad som min kropp var innan jag blev träningsentusiast. Lämna facebook kanske inte är den mentala motsvarigheten till ”ta anabola och skaffa gymkort”, men det är en […]
Kommentera