En ganska spännande grej med 2013 är att en hel drös bekanta tog årsskiftet som tillfälle att lämna Facebook. Ännu mer spännande är att det i dessa kretsar har inletts ett aktivt sökande efter alternativ. Alltså inte “ett alternativ till Facebook” som strävar efter att fylla samma funktion, utan alternativa sätt att praktiskt lösa de gemensamma angelägenheter som alltför ofta har blivit skötta via Facebook.
Vi behöver inte mer abstrakt universalism. Vi behöver inte lägga vår kraft på att skapa någonting med “alla” som målgrupp, eller på att locka “alla” från Facebook till typ Diaspora. Låt oss nu börja från andra hållet.
Försöken att skapa alternativ är spännande just eftersom de utgår från konkreta och lokala sammanhang. Det rör sig i just detta fall om sociala, kulturella och politiska gemenskaper som överlappar varandra, med rumslig tyngdpunkt i Stockholm.
Kritiken av Facebook, som på sistone artikulerats tydligare i dessa kretsar, har varit viktig just eftersom den kastat ljus på vilka fördelar som faktiskt erbjuds av Facebook. Endast genom att identifiera dessa går det att begripa den klistrighet som fått så många sociala, kulturella och politiska gemenskaper att förbli fast i Facebook.
Alternativen som byggs behöver lite tid att mogna. De ska inte basuneras ut här, även om den som följer inläggets länkar nog kan hitta till något. Snarast följer däremot ett inlägg om själva kritiken. Särskilt om den kritik av Facebook som skrevs på Facebook av personer som beredde sig på att lämna Facebook, samt om den antikritik som följde.
Antikritiken var i många fall en uppbygglig, i det att den lyfte fram det positiva i en annars problematisk tjänst. Andra gånger blev den närmast hånfull: “varför gör ni så stor grej av att lämna Facebook?” Något som även brukar höras från folk som aldrig varit aktiva på Facebook.
Nå, att göra något till en “stor grej” är helt enkelt detsamma som att göra det till en gemensam angelägenhet, till skillnad från att blott handla om individuella preferenser. Hur vi sprider länkar, hur vi diskuterar aktualiteter, hur vi bjuder in till evenemang – och hur mycket tid som slukas. Allt detta är faktiskt en stor grej.
När jag nu säger att lämnandet av Facebook ska få bli en stor grej, tänker jag inte på antalet människor som eventuellt ska sluta ha ett konto där. Snarare handlar det om att skapa storartade grejer som inte längre är beroende av Facebook. Även de som behåller ett aktivt konto där kan bidra till detta, men förutsättningen är att olika gemenskaper kan nå fram till förvissningen om att Facebook av någon anledning måste överges – förr eller senare.
24 kommentarer ↓
Jag tänker att det finns en liknande dynamik med reaktionerna mot personer som väljer att lämna facebook som reaktionerna mot vegetarianer. Det som provocerar djurätare är inte att någon utmanar deras livstil eller ställer obekväma frågor om liv, etik och värde (som vegetarianerna gärna vill tro) utan för att vegetarianerna ger sken av att vara bättre än djurätarna. Vegetarianismen uppfattas som ett moralisk översitteri. Dom är irriterande högfärdiga helt enkelt.
Jag får samma känsla av reaktionerna mot de som talar högt om att lämna facebook. Du ska inte tro att du är bättre än vi.
Jag lämnade Facebook både som musikartist (med egen sida) och privatperson. Det är två olika sätt att dra nytta av, missbruka och vara beroende av Facebook.
Som artist är det normalt att göra sig så tillgänglig som möjligt. Ju fler kanaler, RSS-flöden, likes, träffar, länkar, klick och views – desto bättre. Därför kan både musikkollegor, vänner och andra tycka det är rent ut sagt dumt att lämna Facebook. Jag tror att andra i “uppmärksamhetsekonomin” kan känna igen sig.
Kanske har de rätt. När jag lämnade MySpace 2007 (“lite för tidigt”) så fick jag ju faktiskt färre förfrågningar om spelningar. Jag tjänade mitt levebröd som artist då, så det var ju inte det mest ekonomi-smarta beslutet.
Men det *kändes* rätt. Och det är samma med Facebook idag. För mig kommer nog känslan av någon slags strukturell kritik. De kommersiella och lagliga systemen har blivit så komplicerade och normaliserade, att all kritik blir anomali; “en stor grej”.
Det finns ingen anledning för artister att motivera varför de stödjer Facebook, STIM, iTunes och Google. Det är ingen som anklagar dem för att vara “sell-out” som hade varit naturligt för 40 år sedan. Det är helt naturaliserat. Så då kan jag väl ta rollen som robot då.
http://www.medievarlden.se/nyheter/2013/01/irlandska-dagstidningar-kraver-betalt-for-lankar
Knäppt
Jag bestämde mig för att stanna kvar, men tycker diskussionerna varit väldigt intressanta. Funderar själv på vilka mellanvägar som finns, exempelvis att begränsa tiden spenderad på facebook samt se till att länka ut från facebook så mycket som möjligt (genom att främst blogga, publicera bilder osv utanför facebook och länka dit för att dra klickflödena ut ur facebook). För mig är det nog både personligt (ett beroendeliknande väntande på att något ska hända på faebook) och politiskt (decentrera kontrollen över informationen osv osv).
Dock! Den främsta anledningen till att jag stannar är just för att jag tycker “universalismen” är otroligt mycket värd i det här sammanhanget. Att läsa uppdateringar från folk jag knappt känner, barndomsvänner, sverigedemokrater och pensionärer i sambons släkt är precis det löfte om det oväntade som jag gillar. Verkliga vänner sms:ar jag hellre, och politiska diskussioner gör sig bättre på andra forum, och det kan man hitta på andra platser, men just bredden vet jag inte var jag skulle hitta. Tyvärr (?) avskaffar ju facebook just den funktionen på egen hand genom sina “filterbubblor” så snart finns verkligen ingen anledning att stanna.
Det bästa är nog att dra paraleller till gammal hederlig mail, federerat det är så social kommunikation bör fungera. Det spelar ingen roll om jag använder telias mail och andra använder spray, tele2, google eller vad fan som, om vi kör med mailprogram och pop/smtp eller webmail, alla kan vi kommunicera med varandra lika bra för det. Ingen enskild entitet kan lägga sig i vår kommunikation som i fallet med centralicerade påhitt.
..jag håller med steelneck; “back to basic”
Min taktik har varit att “imploatera” facebook. Blev så jävla trött på dessa eviga upprop och kommentarfältsdiskussioner. Vill jag ha sånt går jag till Flashback eller någon tidning. Så jag storrensade, tog bort cirka 170 “vänner”. Nu ligger de kring hundrasnåret, vilket känns rätt lagon. Kommer nog ha kvar mitt konto tills stäpplöparna rullar fram över ett sterilt landskap, men jag antar att min aktivitet sakta kommer avta under FB:s urhoklning. För den är ju på gång.
Varandes av principiella skäl marginaliserad och “detached” från diskussionen tror jag ändå att JN är lite inne på vad denna “Exodusrörelse” ändå i grunden är: Ett återställande av ett konservativt expanderande vännätverk till ett hanterligt antal under Dunbar-talet.
Det som ser ut som en revolutionär secessionsrörelse är i själva verket en lite mesig reformationsrörelse under pukor och cymbaler.
Jag anser iofs att Facebook är “den stora skökan”, men “Black Star Lines” som skall föra “folket” tillbaka är helt orealistiska svärmerier. Det är sannolikare i så fall att Facebook förändras inifrån.
[…] Kanske liknande Lämnandet av Facebook förtjänar att bli en stor grej […]
[…] Kanske liknande Lämnandet av Facebook förtjänar att bli en stor grej […]
[…] Facebook verkligen ett ”totalmedia för vardagen”, för alla? Eller är det så att allt fler väljer att lämna Facebook till fördel för mer nischade nätverk? Upplever människor en sådan […]
[…] samband med att det nya året inleddes var det en del som hoppade av Facebook. En del trötta på att deras sociala liv ägdes av ett företag. En del trötta på att företag […]
Kommentera