Lagringskvoten (att dividera gigabyte med gigabyte)

Det var ett jävla misstag att tjata så mycket om “Kryder’s Law” under 2008. Lagen handlade om att lagringskapaciteten för digital data fördubblas varje år. Att jämföra dels med “Moore’s Law” som föreskriver att hastigheten på en mikroprocessor fördubblas vartannat år; dels med “Nielsen’s Law” om bandbredd tenderar att ta hela 21 månader för att fördubblas.

Summa summarum: lagringskapacitet, processorhastighet och bandbredd ökar alla exponentiellt, men i ojämn takt. Underförstått följde ett antagande om att tendensen skulle slå igenom via prismekanismen. “Kryder’s Law” skulle då betyda att kostnaden för att lagra en gigabyte halveras på ett år.
Hårddiskutrymmet i en standardutrustad dator skulle därför öka i motsvarande takt, antogs det – snabbare än bandbredden till internet. Ungefär så löd den prognos som jag även skrev in i Det postdigitala manifestet (2009) som en rörelse mot en “singularitet” (§ 11). Ett misstag.

“Lagringskvoten” är ett begrepp som dyker upp när jag tänker på detta. Vet inte om det redan finns. Det skulle stå för ett numeriskt förhållande mellan lagringskapacitet och bandbredd. Ta den kvantitet data som en viss pryl kan lagra; dividera med den kvantitet data som prylen kan ta emot per minut; siffran som du får fram är prylens lagringskvot.
Alternativt går det att räkna ut en lagringskvot för ett visst bruk av prylen. Då handlar siffrorna om hur mycket data en användare faktiskt lagrar eller laddar ner. Att använda fildelningsnätverk för att fylla sin mp3-spelare med mp3-filer är ett beteende som kan förknippas med en relativt hög lagringskvot. Att lyssna på streamad musik från t.ex. Spotify ger en betydligt lägre lagringskvot.

Nu undrar jag om det finns någon som redan har räknat på siffror av detta slag. Alla tips mottages tacksamt.

Konceptet lagringskvot känns användbart för att ge en materiell inramning till allt snack om “molnet”. Möjligtvis kan det även tillämpas på historiska sammanhang som föregår det digitala: kassettbandets genombrott på 1970-talet verkar ha resulterat i en stigande lagringskvot för det vardagliga musiklyssnandet. En större del av musiken kom från lokalt lagrade fonogram, en mindre del från radio och tv. Sedan dess har nog musikens lagringskvot hunnit gå både upp och ned – om det alls är meningsfullt att göra sådana uträkningar. (Jag är inte säker på det. Definitionen av “lokal lagring” blir nog rätt svajig om man låter den sträckas över vitt skilda medietekniker.)

En faktor som säknas i sammanhanget är lagringsmediernas livslängd. En annan är hur lång tid det tar att komma åt det som lagrats lokalt. Att plocka fram en vinylskiva ur en back tar längre tid än att läsa en mp3-fil från en hårddisk. För datorn tar det längre tid att läsa data från en hårddisk än från ett flashminne. Det senare har helt klart betydelse för den nuvarande trenden, som pekar mot sjunkande lagringskvot.

Apple verkar ju inne på att helt avskaffa hårddiskarna i sina datorer för massmarknaden. Försökte rota i om detta signalerar ett trendbrott i termer av gigabyte. Tittade på lite tekniska specifikationer för Apples bärbara datorer, från sekelskiftet till idag.

“Toalettlocket” Ibook G3 började säljas år 1999 med 3,2–6 GB hårddisk; året efter var de uppe i 10 GB. År 2003 kom Ibook G4 med hårddisk på 30–60 GB; år 2005 låg de på 40–100 GB.
År 2006 kom svarta/vita Macbook med 60–120 GB samtidigt som lyxvarianten Macbook Pro rymde 80–120 GB. Nyare modeller av Macbook Pro följde: 2008 med hårddisk på 250 GB; 2010 med 250–500 GB; numera upp till 750 GB – så även i allra dyraste varianten som har flashminne i stället för hårddisk.
Desto mer signifikant är nog den enklare produktlinjen, Macbook Air. Först levererades de med hårddisk: 2008 med 80 GB; 2009 med 120 GB. Men sedan slutet av 2010 finns inte längre några hårddiskar i Macbook Air, utan flashminne på antingen 64 eller 128 GB. Vilket ju kan tolkas som en stagnation. Frågan är om stagnationen ska förstås som ett historiskt trendbrott. Att så är fallet är ju ett grundantagande bland molnprofeter.

Jag tror inte att dessa siffror säger så mycket i sig. Däremot vore det intressant att relatera dem till bandbreddens utveckling, eller kanske framför allt till bruket av bandbredd: den genomsnittliga mängd data som en Macbook Air-innehavare tar emot via nätverkskortet under en månad.

Någon måste ha räknat på sånt här. Eller? Spekulera på.

11 kommentarer ↓

#1 Malte on 19 December 2012 at 8:44 pm

Liten korrigering, MBAn har 256 som största flash-kapacitet.

#2 Mikael Vejdemo-Johansson on 19 December 2012 at 8:46 pm

Det är värt att notera att flash-minnen visserligen var mindre, men kommer med andra fördelar — framför allt går de väldigt mycket snabbare än skiv-hårddiskar och har bättre stryktålighet.

Dessutom fortsätter tillväxten i storlekar på flashminnes-sidan. Wikipedia ger (för 13″ MBA):
2008: 64/128
2009: 128
2010: 128/256
2011: 128/256/512

Ren rå storleksjakt byts i regel bort mot andra fördelar regelbundet.

#3 Mikael Vejdemo-Johansson on 19 December 2012 at 8:46 pm

Malte: Jag skriver det här på en MBA med 512G flash-minne.

#4 Malte on 19 December 2012 at 8:47 pm

Ah, jag kollade i MacTracker.

#5 skeppe on 19 December 2012 at 8:55 pm

ämnet fick mig direkt att tänka på denna krönika.

http://www.swedroid.se/varfor-jag-har-6gb-ledigt-pa-min-galaxy-nexus-med-16gb-utrymme-kronika/

google play music skiljer sig väl här lite ifrån t ex spotify i och med att man också kan lagra (iaf delar av) sitt eget musikbibliotek i molnet, och därmed avlasta vikten av lagringsutrymme i själva enheten.

#6 Pim on 19 December 2012 at 9:55 pm

Om du delar en lagringskapacitet med en bandbredd så får du en tid, närmare betsämt den tiden det skulle ta att fylla lagringskapaciteten med den givna bandbredden. Låt oss kalla den fyllnadstiden.
Min laptop (med några år på nacken) har en hårddisk på 120 GB och jag har en uppkopplingshastighet på 100 Mbit/s. Att fylla den skulle ta:
120*1000*8/100=~10000 sekunder=~3 timmar
Om Kryders lag stämmer borde fyllnadstiden öka exponentiellt.

#7 Christopher Kullenberg on 20 December 2012 at 11:10 am

Hmmm. Jag är inte direkt insatt i lagringspolitik.

Men, ju mer vi har i “molnet” (i betydelsen allt utanför nätverkskortet) desto mindre lagringskapacitet behöver vi ju i “prylen”. Jag har aldrig använt mer än några futtiga gigabytes på mina laptops, jag vill ha snabbhet (SSD-diskar helst), inte lagring.

Jag tror att det finns en parallell (säkerligen matematisk) mellan moores lag och diskhastighet. En långsam disk är den största flaskhalsen på de flesta datorer idag, och denna effekt smittar av sig även på mindre enheter (som man har i fickan).

Jag är en varm anhängare av lagring. Ju mer som lagras i ändnoderna av internets desto bättre. Molnet utgör kontrarevolutionen. Kanske finns det en kurva man kan visualisera mellan gmails ständigt ökade “gratis-lagring-kvot” och vårt svalnande intresse för terabytes i våra datorer.

#8 monday on 20 December 2012 at 4:15 pm

SSD är dyrare än mekaniska hårddiskar, därav de sjunkande hårddiskkapaciteten i Mac.

Macbook Pro: dyraste varianten på har 750GB mekanisk hårddisk. Noterbart är att de är långsamma 5400-varvare.

MacBook Retina och Air har SSD, varav den dyraste Retinan har en SSD på hela 512GB. En sådan SSD kostar mellan 4000-5000 kronor i handeln. Det är generöst tilltaget, även om man antagligen får betala för det.

En sådan Macbook kostar mer än 26000 kronor. Det signalerar inte att Apple har för avsikt att avskaffa hårddisken.

En SSD är inte bara snabbare utan också strömsnålare = mindre batterier, mer slimmat chassi.

#9 rasmus on 20 December 2012 at 8:00 pm

Nej, jag tror inte heller att Apple kommer avskaffa hårddiskar generellt. Vad jag skrev var: “Apple verkar ju inne på att helt avskaffa hårddiskarna i sina datorer för massmarknaden.” Tänker mig då inte Macbook Retina som en produkt för den breda massan.

#10 Malte on 20 December 2012 at 9:40 pm

Apple kallar maskinerna med Retina-skärm “MacBook Pro med Retina-skärm”. Så riktningen Apple vill ta sina datorer är antagligen mot Retina-maskinerna.

#11 Lars Aronsson on 23 December 2012 at 12:30 am

När nästa årsmodell av datorer plötsligt kan lagra 2 TB, så märker en del kunder att de inte behöver mer än 1 TB och i stället för en ny dator, köper de en miniräknare, en iPad, en smart telefon eller något annat som gör tillräckligt för dem. Alltså blir marknaden för 2TB-utrustade persondatorer inte densamma som marknaden för 1TB-utrustade persondatorer av ifjol.

Den som studerat liknande problem är förstås Clayton M. Christensen, som skrev “The innovator’s dilemma”. Detta hände när institutioner växlade från fullstora mainframes (stordatorer) till minidatorer och sedan vidare till persondatorer. Ingen av minidatorerna klarade ju allt som stordatorn klarade, men det fanns köpare som kunde nöja sig med en minidator, och kände en befrielse i att inte behöva köpa en hel stordator. Eller från stora grävskopor med linor till mindre sådana med hydraulik, eller till hydrauliska påhängsskopor till vanliga traktorer.

Kommentera