Att begripa handeln med kassaflöden

Ännu en uppföljning på tidigare inlägg om det det telekom-elektronik-finansiella komplexet.

“Kanske ska man snarast se kreditekonomin som en ekonomi byggd kring handel med kassaflöden, ju stabilare desto bättre.” Så skriver signaturen kcl. Jakten på reella tillgångar står då inte i motsats till finansialiseringen. Tvärtom framstår de som två sidor av samma mynt.

[Detta] förklarar indirekt varför fastigheter fortsatt är så helt centrala i den kreditdrivna kapitalismen och varför alla exotiska instrument alltid verkar fokusera på något så icke-exotiskt som fastigheter (allra helst bostadsfastigheter), fastigheter genererar nämligen stabila kassaflöden.
/…/
Finansialiseringen innebär i hög grad att de sitter på finansiella infrastrukturen (banker, försäkringsbolag) har kontroll över de reella tillgångarna men behöver mindre kapital, medan de som äger kapitalet och tar risken blir t.ex. norska småkommuner, pensionssparare eller dyl.

Finansialiseringen innebär också ännu ett steg i att skilja kontroll av tillgångar och kassaflöden från de som äger själva tillgångarna. I princip kan man säga att ju mindre kontroll man har, desto mer risk bär man och desto mindre får man ut av sitt ägande.

McDonalds är inte ett snabbmatsföretag, utan ett fastighetsbolag (samt en rättighetsportfölj som förvaltar ett varumärke). Företagets affärsidé är att hyra ut fastigheter till franchisetagare (samt att upprätthålla en kontroll av att dessa följer den regelbok som hör till varumärket). Hamburgarna är för fastighetsbolaget McDonalds mest ett sätt att få hyresintäkter (och för franchisetagaren är hamburgarna kanske mest ett sätt att sälja sockerlösning).

Kanske kan detta även säga något om hur andra fastighetsbolag opererar?

Exemplet togs upp av Niels Möller som även ställde en ytterligare fråga:

Elabbonemang med fast elpris, som också har marknadsförs rätt aggressivt de senaste åren (men jag vet inte hur nytt det är egentligen?). Här måste det väl också finnas nån underliggande finansiell produkt, för att sprida ut risken för ökad efterfrågan/minskad tillgång på el under avtalstiden?

Hoppas att någon kan utveckla detta vidare!

Slutligen skrev Lars Aronsson några ord om bindningstid:

Hur skulle mobiltelefoni se ut utan bindning? Alla skulle äga sina telefoner och kunna styra över sina abonnemang till en annan operatör över natt. Telefonbolagen skulle aldrig veta om de har några intäkter nästa månad. För att trygga sig skulle de behöva ha en försäkring, som är en extra kostnad, som måste läggas på abonnemangsavgifterna.

Först upplevde jag denna kommentar som ett svar på fel fråga: vi vill förstå den samtida kreditekonomin, inte gnälla på hur bindningstiden slår mot oss som individuella konsumenter. Sen tänkte jag att det är intressant att överföra Lars Aronssons resonemang till sådana nättjänster som inte tillämpar bindningstid.

Tänk exempelvis på Spotify. Folk betalar för en månad i taget och Spotify kan inte veta om de har några intäkter nästa månad. Betyder då detta att de måste ha en försäkring, vars kostnad läggs på månadsavgifterna?
Eller ska man snarare tänka sig att nättjänster som Spotify är att har en mer informell motsvarighet till “bindningstid”? Detta i form av olika inlåsnings- eller fastklistringseffekter. Att människor lagrar sina spellistor eller sina vänskapsnätverk “i molnet” ger ju ett liknande slutresultat.
Consumer Relationship Management handlar väl om just detta, som Björn L var inne på. Att stabilisera kassaflöden. Varje uns av stabilitet kan i senare led bli till en finansiell produkt på kreditmarknaden.

12 kommentarer ↓

#1 Nordpool on 17 December 2012 at 10:47 am

På elmarknader som den nordiska Nordpool handlar man med terminskontrakt. Så kan köpare och säljare som behöver stabila priser få det.

#2 monday on 17 December 2012 at 12:16 pm

Är det inte så att Microsofts intäkter på Xbox 360 är kostnaden för att få använda sin egen maskin på nätet? Åtminstone en del av intäkterna. Xbox Live heter tjänsten. Eftersom nätanvändandet nästan är centralt även på en spelkonsol så känns det som om man “hyr” sin egen maskin. Man kan också se det som att man måste betala två gånger för tillgång till Internet. Först till bredbandsleverantören och sedan till Microsoft.

#3 anon on 17 December 2012 at 1:13 pm

Spotify kan nog betraktas som monopolställning. Vart ska jag ta vägen när jag lämnar…när fler aktörer kommer in på marknaden måste nog Spotify hantera risk.

#4 Erik P on 17 December 2012 at 8:39 pm

Fastnade också för kommentarerna i senaste inlägget kring kopplingen kreditekonomi-kassaflöden och fastigheter. Håkan Forsell skriver intressant på sin blogg om finansurbanismen http://arbetsbok.wordpress.com/ (och gjorde en intressant intervju med Eric Clark i senaste Respons som menar att vi lever i bostadskapitalismens tid)

#5 manen on 17 December 2012 at 10:57 pm

kassaflöden = cashflows?

#6 Karl on 18 December 2012 at 12:47 pm

Skillnaden mellan telekombolagen och Spotify (eller Facebook, eller…) är ju att telekombolagen tillhandahåller tjänster som är helt utbytbara. För mig som användare påverkas inte upplevelsen av tjänsten av om det är 3, Telenor eller Telia som levererar – jag är bara intresserad av ett så fördelaktigt avtal som möjligt. Spotify har mycket starkare inlåsningseffekter och behöver inte ta till bindningstider för att behålla sina kunder.

Förresten slog det mig nu att telekombolagen skulle kunna skapa en sådan effekt genom att inte låta folk flytta runt sina telefonnummer mellan olika operatörer. Är ju egentligen vansinne att de tillåter det idag, så jag antar att de är tvungna?

#7 Erik P on 18 December 2012 at 1:12 pm

Karl: ja, men var det inte så förut att man inte kunde flytta sitt nummer om man bytte operatör, men att det kom nån form av konsumentlag som tvingar bolagen att tillåta folk att kunna flytta med sitt nummer.

#8 kjell on 18 December 2012 at 2:24 pm

http://flyttratten.se/
..här diskuteras “kapitalets” flytträtt, att inte vilja bli inlåst.

#9 manen on 20 December 2012 at 1:42 am

ang. franchise: fungerar inte pressbyrån på liknande sätt?

#10 Niels Möller on 20 December 2012 at 9:07 am

@Manen: Traditionell franchiseverksamhet brukar väl innebära att franchisetagaren licensierar varumärke och “koncept” från moderföretaget, samt kanske även använder dem som grossist. Att moderbolaget äger och hyr ut fastigheten känns lite mer udda. Men jag vet inget om just pressbyrån.

En intressant twist (som också tas upp i Fast Food Nation, jag har för mig exemplet som gavs var Subway), är när många av kedjans franchisetagare får startaeget-bidrag eller liknande. Det är en riktig win-win för moderföretaget: Man kan expandera snabbt med hjälp av offentliga bidrag och/eller förmånliga krediter, avsedda för småföretag, och detta utan att ens behöva ta någon egen risk.

#11 rasmus on 20 December 2012 at 9:26 am

Varsågod, utdrag ur Schlosser om franchising.

#12 Malte on 20 December 2012 at 10:30 pm

En sak till med Spotify, som gör att de kanske skiljer sig från telebolagen: de 99 kronorna dras från ditt (kort)konto varje månad utan avisering eller räkning i brevlådan.

Det är väldigt lätt att låta ett sådant abonnemang fortsätta, för att man helt enkelt inte tänker på det.

Kommentera