- Copyriot - https://copyriot.se -

Elektronik på kredit: varuformens avmaterialisering

När en smartphone blir såld, säljs i allmänhet inte en vara utan två: en industriell och en finansiell. Att betalningen sker i form av abonnemang utspritt över 12–36 månader, är ett sätt att skapa pengar genom att skapa en skuld.

Tack för alla svar på mina frågor kring detta! Något färre svar gavs på den något otydliga frågan om vilka företagsstrukturer som förpackar dessa finansiella varor. Här ska det nystas vidare åt det hållet.

Redan 1993 skrev Martyn Lee om hur “varuformens avmaterialisering” tagit fart under 1980-talet, delvis genom utbredningen av prenumeration som affärsmodell (bokklubbar, skivklubbar, etc.) Varuformens avmaterialiseringen betyder inte att den materiella varuproduktionen minskar i omfång, snarare tvärtom, eftersom prylarnas livslängd minskar. Betalningen sker inte längre för en materiell pryl, utan för en viss tidsperiod.
Mönstret är karakteristiskt för den postmoderna, kreditdrivna kapitalismen. På 2000-talet har mobilmarknaden, vid sidan om bostadsmarknaden, blivit något av dess avantgarde. Daniel skriver:

ett ständigt flöde av pengar är viktigare än att få klumpsummor lite då och då. Alla stora företag ger sig in på marknader där man hyr, prenumererar, leasar, lånar eller abonnerar.
Krånglopolens logik, och i viss mån spotifieringen, är ju ett ontogogiskt bevis på att kapitalismen kommer att bestå. Så länge vi lovar ständiga betalningar kommer de pumpa ut tjänster som vi kan betala för kontinuerligt.

En anonym kommentator frågade om “kreditexpansionen i det abonnemangsfinansiella komplexet” i praktiken innebär något liknande de skuggbanker, vilka förvaltar och skapar pengar i enorm skala.

Lästips om detta välkomnas varmt.

Nu ska vi titta på hemelektronikbranschen i Sverige, efter tips från Gustav Nipe. Det handlar kanske inte om abonnemang i strikt mening, snarare om renodlad avbetalning. Oavsett vilket: varuformens avmaterialisering.

Siba startades år 1951 som en radiobutik på Hisingen. Under seklets sista år tog expansionen en väldig fart. Numera är Siba en familjeägd koncern, Waldirsfären, som kontrollerar tre stora elektronikkedjor: Siba, Computercity, Netonnet.
Försäljningen av materiella produkter genererar relativt lite vinst. Kedjorna har ytterst små marginaler. Däremot fungerar de även som säljare av finansiella produkter: konsumentkrediter från Resurs Bank och försäkringar från Solid. Och detta gör Resursgruppen till en verklig vinstmaskin för Waldirsfären.

Andreas Cervenka rapporterade 20062007 att Siba och Onoff tjänade mer pengar av sitt gemensamma finansbolag än på försäljningen av hemelektronik. Enligt honom kom 80–85 % av Siba-koncernens vinst därifrån.

Resurs Finans bildades 1983 av Thomas Paulson i Helsingborg. Företaget gjorde en stor insats för att popularisera konsumentkrediter i Sverige. Bland annat lanserade de konceptet “räntefritt”, som blev en stor framgång eftersom räntan som togs ut i slutändan blev synnerligen hög, om än dold. Inte bara elektronik utan även bilar, möbler och resor började säljas på avbetalning i ett upplägg där den finansiella produkten ordnades av Resurs Finans (som senare fick banktillstånd och blev Resurs Bank).

Vi spolar tillbaka till år 1996. Att skaffa sig tillgång till internet brukade då betyda att man måste lägga stora pengar på ett modem. Ofta marknadsfördes s.k. internetpaket, bestående av ett modem och lite mjukvara. Ett reklamutskick från EuropaData erbjöd internetpaket för endast 495 kronor. Haken var att man då samtidigt måste teckna ett helårsabonnemang på Algonet och förbinda sig att betala 150 kronor vid tolv tillfällen. Upplägget möjliggjordes av Resurs Finans, som såg till att Algonet fick en engångsbetalning, samtidigt som kunden fick ett lån. Därigenom kunde man kringgå den lag som tillät kunden att säga upp ett abonnemang i förtid och sen slippa betala mer. Hm, har kontraktslagen ändrats sedan dess? För dagens långa bindningstider behöver väl knappast maskeras som formella lån, även om de i praktiken är en typ av kredit. (Exemplet är hämtat ut Göteborgs-Posten, 1996-07-08.)

Resurs Bank expanderade genom att knyta an till en viss säljarkultur. Närmare bestämt till en manlig säljarkultur. En vink om genusaspekten ger deras “Road Show 2004“, där manliga säljare runt om i landet fick tävla i Formel 1.

Länge ägdes Resursgruppen till lika delar av Siba och Onoff, i det att familjerna Bengtsson och Westin kontrollerade 45 % var, medan grundaren Thomas Paulson ägde de återstående 10 % av aktierna. Under nollnolltalets kreditbubbla nåddes den punkt där Siba och Onoff började tjäna mer pengar på den finansiella verksamheten än på försäljningen av materiella varor. Resursgruppen fortsatte att generera rejäla vinster även efter krisutbrottet 2008 (fast det är svårt att hitta siffror på hur stor del av Siba-koncernens vinster som kommit därifrån). På butikssidan skärptes dock konkurrensen under innevarande krisår.

Onoff gick i konkurs juni 2011 och köptes till stor del upp av konkurrenten Expert, men i september 2012 gick även Expert i konkurs. Efter denna turbulens skedde en ägarförändring i Resursgruppen: familjen Westin (f.d. Onoff) sålde sina aktier, liksom Thomas Paulson. Köpare och ny majoritetsägare blev Nordic Capital, som investerar kapital på uppdrag av pensionsfonder och försäkringsbolag.

Historien om Resursgruppen är ett intressant exempel på “varuformens avmaterialisering”. Det visar också på hur komplicerat det är med konkurrens: Siba hade nog föredragit att Onoff överlevde, så att de kunde fortsätta dela på kontrollen över Resursgruppen, hellre än att den togs över av ett riskkapitalbolag. Riktigt snurrigt blir det när man funderar på hur våra pensionspengar ska växa genom att människor köper saker på kredit hellre än kontant.

En fråga som återstår är hur de motsvarande finansiella arrangemangen ser ut i fråga om abonnemang. Finns det andra banker som specialiserat sig på sådana krediter? Är det möjligt för säljare av abonnemang att agera som sin egen hedgefond? På detta svarade Daniel:

Det är exakt det som är alla företags dröm. Att sälja en produkt som de kan mjölka på pengar även i dåliga tider. Jag tror vi kommer se mycket mer sånt här i en post-whatever ekokapitalism. Hyrda organ, hälsoförsäkringar, leasade fordon, gröna värderingar, sålda löften…

Nu är det fritt fram att spåna vidare.

19 Comments (Open | Close)

19 Comments To "Elektronik på kredit: varuformens avmaterialisering"

#1 Comment By kjell On December 14, 2012 @ 7:25 am

…”varuformens avmaterialisering”, finns det ngt samband med ” varornas immateriella ägandet”, som vi har så svårt att “förstå”? Rättighet vs privilegium.

#2 Comment By lordmetroid On December 14, 2012 @ 7:32 am

Det är väll tre varor som säljs, en telefon, en finansiell och ett serviceavtal.

#3 Comment By rasmus On December 14, 2012 @ 7:54 am

kjell: Det här är nog ett exempel på hur “varuformens avmaterialisering” även kan ske i andra former än de rent immaterialrättsliga.

#4 Comment By kjell On December 14, 2012 @ 9:38 am

Rasmus, jag lutar mig emot Milton Friedman, IMR handlar inte om rättigheter utan är ett privilegium att inskränka andra människors rättigheter. Bankerna idag har detta privilegium (skyddas av stater), och vad är ett “abonnemang” om inte en IMR, telefonen är ekonomiskt försumbar, precis som noterna till ett musikstycke.

#5 Comment By Anon On December 14, 2012 @ 11:22 am

Vad tycker du om SVTs Lucia-rap då?

#6 Comment By rasmus On December 14, 2012 @ 11:33 am

Vet knappt något om det där SVT som folk snackar om.

#7 Comment By Viktualiebrodern On December 14, 2012 @ 11:55 am

Allt går i cykler. Till slut blir det en jakt på reella tillgångar, dvs råvaror eller arbetskraft

Räkna med en återkomst av gammal klassisk imperialism och slaveriet återinfört.

Det finns ju redan förstås. Nån annanstans. Men förr eller senare också på en plats och i en kropp nära Dig.

#8 Comment By kcl On December 14, 2012 @ 2:12 pm

Osorterade reflektioner. Intressant text, förklarar indirekt varför fastigheter fortsatt är så helt centrala i den kreditdrivna kapitalismen och varför alla exotiska instrument alltid verkar fokusera på något så icke-exotiskt som fastigheter (allra helst bostadsfastigheter), fastigheter genererar nämligen stabila kassaflöden. Kanske ska man snarast se kreditekonomin som en ekonomi byggd kring handel med kassaflöden, ju stabilare desto bättre. Instämmer därför inte med Viktualiebrodern ovan, finansialiseringen och jakten på reella tillgångar är två sidor av samma mynt.

Finansialiseringen innebär i hög grad att de sitter på finansiella infrastrukturen (banker, försäkringsbolag) har kontroll över de reella tillgångarna men behöver mindre kapital, medan de som äger kapitalet och tar risken blir, t.ex. norska småkommuner, pensionssparare eller dyl.

Finansialiseringen innebär också ännu ett steg i att skilja kontroll av tillgångar och kassaflöden från de som äger själva tillgångarna. I princip kan man säga att ju mindre kontroll man har, desto mer risk bär man och desto mindre får man ut av sitt ägande.

#9 Comment By Niels Möller On December 14, 2012 @ 2:52 pm

Två lösa associationer:

1. I Eric Schlossers Fast Food Nation citeras en McDonaldschef, som ska ha sagt nåt i stil med att McDonalds inte är ett snabbmatsföretag, utan ett fastighetsbolag. Grejen var att hyra ut fastigheter (om det nu var tomter eller byggnader eller båda) till sina franchisetagare. Själva varorna var ett medel för att få hyresintäkter.

2. Elabbonemang med fast elpris, som också har marknadsförs rätt aggressivt de senaste åren (men jag vet inte hur nytt det är egentligen?). Här måste det väl också finnas nån underliggande finansiell produkt, för att sprida ut risken för ökad efterfrågan/minskad tillgång på el under avtalstiden?

#10 Comment By steelneck On December 14, 2012 @ 3:19 pm

@Niels Möller: (1.) Det där låter logiskt helt riktigt och för franchisetagaren så är troligen maten fortfarande lockvaran för att egentligen kunna leva på att sälja CocaColas läsk (till största delen vatten).

Grundtesen blir “Commoditize your complements”. Typ. den som har makt att göra flygresor till Mallorca snorbilliga, kan tjäna storkovan på hotell och restaurang. I McDonalds fall så är ju hamburgaren egentligen löjligt billig.

#11 Comment By nadia On December 15, 2012 @ 4:39 am

Vet inte om jag hänger med riktigt hur detta funkar. Man tecknar ett avtal (till exempel i form av en avbetalning av en tv eller ett abonnemang på en telefon). Detta avtal är en garant, det är ett lån. Och under tiden detta avtal består så kan företaget sätta pengarna i “arbete” vilket är det dom vill. Och därför blir deras verksamhet snarlik bankens verksamhet som ju handlar om att få in så stort kapital som möjligt (för det mesta genom lån eller genom att man sätter in pengarna på banken) för att i sin tur investera detta kapital?

Så företagen som förmedlar dessa tjänster tjänar dels pengar på själva räntan av lånet (om man köper en tv på avbetalning) och dels genom att kapitalet kan arbeta?

#12 Comment By Björn L On December 16, 2012 @ 12:07 pm

Jag tycker den här diskussionen korrelerar mycket med begreppet CRM(Costumer Relations Management) som är ett paraplybegrepp för att vinna kunder, behålla kunder och vinna tillbaka gamla kunder och som grädde på moset sänka kostnader för service/support och marknadsföring i ett slag. Som jag har fattat det hela började detta på 70-talet med insikten att en återkommande kund är värd mer än en enstaka transaktion med en kund. Från denna insikt växte sedan tanken om “relationen” med kunden snarare än transaktionen och från detta kommer olika produkter för att behålla kunder som den här diskussionen delvis kretsar runt. Nu finns det väldigt sofistikerade system för det här(ex Microsofts CRM system) och CRM tänket sprider sig till alla möjliga branscher.

Om man känner sig manad att försvara sig som konsument kan man bli en “serial switcher” dvs att man helt enkelt hoppar på attraktiva lockprodukter och sen byter till ett annat varumärke när den har ett lockpris osv. Ett beteende man ser mer och mer av(tycker jag) tex när folk skall förhandla om bostadslån.

Ur detta perspektiv kan man förstå kreditutlåningen som ett sätt att vinna nya kunder som kanske inte för tillfället har de likvida medlen att köpa varan men som får en lägre tröskel in genom avbetalning.

#13 Comment By Magnus A On December 16, 2012 @ 3:18 pm

Visst kan man som kund hoppa mellan leverantörer, men detta kräver att varan/tjänsten är utbytbar. Lån är ju ett bra exempel på detta. I många situationer är dock kvaliteten på varan/tjänsten okänd hos en ny leverantör, så att byta leverantör innebär en icke försumbar risk. Detta är speciellt tydligt i kund-/leverantörsrelationer mellan företag, där kunden i en relation är leverantör i en annan, och då kanske inte kan leverera för att den fått en undermålig produkt.

Alltså är en varaktig relation inte bara relevant för leverantören, men även för kunden. Att skapa en bra relation till sin leverantör kan vara lika viktigt som att skapa en bra relation till sin kund. Många leverantörer tar sig inte an vilka kunder som helst, utan kräver att det finns en personlig relation, som står som någon slags garant för att den affärsmässiga relationen inte ska orsaka en massa problem. Att arbeta med “relationship management” är alltså något som kan vara fördelaktigt för båda parter.

#14 Comment By Viktualiebrodern On December 16, 2012 @ 3:28 pm

När allt mer av även vardagliga ekonomiska beslut egentligen (vid äventyr att vara slav under någon annan) kräver matematiskt-statistiska kunskaper, då blir utbredda matematisk-statistiska kunskaper en politisk fråga. En fråga om “empowerment”.

Jag anser därför att skolmatematiken skall handla mera om sannolikheter, varians och riskbedömningar.

Skuldkulturen blir antidemokratisk egentligen först då förståelsen för vad som pågår blir något som är förbehållet enbart en liten grupp analytiker.

Skolmatematiken måste blir mera inriktad på sannolikhetskalkyl och riskanalys.

Annars blir talet om “sheeple”, som låter sig luras av con men en sanning. Det vore inte bra.

#15 Comment By Viktualiebrodern On December 16, 2012 @ 3:33 pm

#Magnus A
Ett samhälle som enbart kan bygga “trust” och affärsrelationer med låga transaktionskostnader i slutna och tröga nätverk stelnar och försämrar sin förmåga att reagera på förändringar i omvärlden.

Om långsiktigheten i spelet mellan främlingar kollapsar, och enbart fungerar i “varaktiga relationer” då hamnar vi i en ofördelaktig ruta i fångarnas dilemma.

#16 Comment By Magnus A On December 16, 2012 @ 3:58 pm

Viktualiebrodern: För smidiga och frekventa byten av leverantörer krävs utbytbarhet och stor kunskap om leverantören.

Enkla byten tror jag betyder ökad likriktning. Håller du inte med, eller tycker du att ökad likriktning är bra?

#17 Comment By Förfadern On December 16, 2012 @ 9:23 pm

Det är mycket intressant det du skriver! Jag tänkte försöka mig på att se det ur ett redovisningsperspektiv. Vet inte hur fruktbart det är men jag gör ett försök.

Redovisning är tänkt att avspegla den underliggande ekonomiska innebörden av en transaktion. Det betyder bla att innehållet i ett avtal går före den juridiska formen. Exempel: ett leasingavtal skall ibland tas upp som en tillgång i det betalande bolagets balansräkning, även då det leasade objektet enligt avtalet tillhör det leasgivande finansbolaget och hyrs ut. Att objektet ändå skall tas upp som en tillgång i balansräkningen, jämte andra saker som bolaget faktiskt äger, har att göra med att avtalets utformning ekonomiskt är att jämställa med ett avbetalningsköp.

Angående mobiltelefoner och abonnemang. Återförsäljare knyter avtal i operatörernas namn. Kunden får telefonen med sig hem och förbinder sig att betala en förutbestämd avgift under en förutbestämd tid. Hur ska detta redovisas hos operatören? Man får titta på avtalets olika beståndsdelar. Operatörerna tillhandahåller en tjänst, telefon/datanätet, och för det finns en driftskostnad. Dessutom kostnaden för telefonen som ingick i avtalet. Redovisning av detta är svår då det är en komplicerad produkt som blandar tjänster och varor i ett abonnemangsformat. Telefonen, vilken funktion fyller den för operatören? Troligast mest som en reklamkostnad för att knyta upp kunden till nätabonnemanget. Reklam får inte tas upp som en tillgång eftersom det är osäkert huruvida reklam leder till framtida intäkter och isf hur stora intäkter. Abonnemanget är den tjänst som tillhandahålls kunderna och den tjänsten utförs hela tiden, varje gång som kunden använder sig av nätet. Tjänster tas upp som en intäkt i den period som tjänsten utförs, dvs hela tiden. Så ett 24-månadersabonnemang tas upp som en intäkt över 24 månader. Telefonen är en kostnad som belastar resultatet direkt. Kostnaden för att driva nätet skall matchas mot intäkterna från nättjänsten. Telefonen kan ses som relativt frikopplad från abonnemanget.

I ett mål (RÅ 2010 not. 73) mellan Tele2 och Skatteverket fastslog regeringsrätten att ett möjligt sätt att redovisa kostnaden för den subventionerade telefonen är just att ta kostnaden för telefonen direkt vid försäljningstillfället. Hur stor denna kostnad är för varje telefon är antagligen företagshemligheter och inget som vi lär få reda på. Det var egentligen mest detta jag tänkte på, att redovisningsmässigt är ett telefonkontrakt mest ett abonnemang på en tjänst, och telefonen är att ses som en reklamkostnad för företaget. Dock, inget är gratis så företaget kompenserar sig för telefonkostnaden genom månadsavgiften, men om jag förstått det rätt så är ett abonnemang varken en tillgång för företaget (på balansräkningen) och telefonen är inte en skuld (på balansräkningen). Så ur det perspektivet ser jag inte att ett telefonkontrakt behöver backas upp av finansiella institutioner på samma sätt som elektronikkedjorna. Men å andra sidan tänker jag mig att det finns en stor marknad för att sälja vidare kontrakt där konsumenterna har hamnat på obestånd. Och dessa indrivningsföretag tror jag har nära samarbeten med de finansiella institutionerna.

#18 Pingback By COPYRIOT | Att begripa handeln med kassaflöden On December 17, 2012 @ 10:12 am

[…] ← Elektronik på kredit: varuformens avmaterialisering […]

#19 Comment By Rothschild On December 17, 2012 @ 10:50 am

“Att betalningen sker i form av abonnemang utspritt över 12–36 månader, är ett sätt att skapa pengar genom att skapa en skuld.”

Pengar är skulder, men alla skulder är inte pengar (dvs allmänt godtagna betalningsmedel). Många kreditföretag flyttar pengar utan att skapa dem. Inte heller är att tjäna pengar samma sak som att skapa pengar.