Har själv ingen “smart” telefon. Har heller inga banklån. Inga skulder, utom den där fantasisiffran hos CSN. Skulle aldrig köpa prylar på avbetalning. Undviker abonnemang i största allmänhet, liksom försäkringar. Kort sagt: jag föredrar att stå utanför den där smartfån/banklån-bubblan.
Detta är ingen predikan. Bara en inledning till några frågor jag vill ställa. För även om jag står utanför bubblan, har jag blivit besatt av att förstå den. Samspelet mellan telekom och kredit känns avgörande på flera plan.
Smartphones och surfplattor har på kort tid blivit till tämligen centrala varor i den samtida kapitalismen. En sådan vara är inte enbart hårdvara. Utöver den industriella produkten är varan även en finansiell produkt. Det tycks ske en fördubbling i primärvara och metavara.
Överallt ser jag reklam för smartphones och surfplattor. Utan undantag skyltas med månadspriser, som väl ofta inkluderar ett abonnemang hos en teleoperatör. Att sprida ut betalningen över 24 månader är ett finansiellt arrangemang som väl inte skiljer sig nämnvärt från att låna ut pengar. Båda sakerna möjliggörs av finansiella institutioner, för vilka skulder är varor som kan packeteras, köpas och säljas. Att köpa hårdvara i form av ett abonnemang är att köpa hårdvara på krita. Inte sant?
Nu till mina frågor. Jag misstänker alltså att många läsare känner marknaden bättre än mig.
1. Är det så att nästan alla smartphones och surfplattor köps på krita (det vill säga avbetalning med månadskostnad)? Hur vanligt förekommande är det motsatta, alltså att folk köper prylarna genom att betala hela summan på en gång?
2. Hur skiljer sig marknaden för smartphones och surfplattor från marknaden för “vanliga” persondatorer, med avseende på kreditens betydelse? (Även sådana datorer kan ju köpas på avbetalning.)
3. Går det i kredithänseende att urskilja någon tendens på smartphonemarknaden, från 2007 till nu? Är kreditens roll växande eller krympande?
4. Vilken betydelse har människors kreditvärdighet i sammanhanget? Kollar de upp betalningsanmärkningar innan man får köpa en smartphone på krita?
5. I vilken mån stämmer det att teleoperatörer subventionerar hårdvara?
6. Ta alla smartphones som redan har sålts i Sverige men ännu inte har betalats fullt ut. Addera alla de månadsbelopp som ska betalas i framtiden. Går det att gissa hur stor den totala kreditsumman blir?
7. Vilka företag i finanssektorn upprätthåller allt detta kreditgivande? På vad vis blir krediterna till finansiella produkter som säljs vidare på finansmarknaden?
Stort tack på förhand till alla som vill dela med sig av säkra svar, lösa gissningar eller fria spekulationer kring dessa sju frågor!
76 kommentarer ↓
Att kreditvärdigheten kollas upp kan vi utgå ifrån, du får inte ens teckna ett vanligt mobilabonnemang utan att det görs en sådan koll.
Sen så tror jag att – oavsett vad som faktiskt står i det finstilta – folk i gemen rätt länge nu (d.v.s. redan innan just de smarta telefonerna slog igenom) har sett telefonen som något som s.a.s. “tillhör” abonnemanget. Det ses inte som att köpa en telefon på avbetalning utan man tecknar ett mobilabonnemang som liksom “inkluderar” hårdvara – och när bindningstiden är över kan man kvittera ut en ny telefon av senaste modell på liknande villkor. Att kostnaden för hårdvaran inte separeras från kostnaden för användningen bidrar säkert till att göra arrangemanget mer lättsmält.
Jag köpte själv nyligen min första smartphone (en iPhone 5), och något som jag fann intressant var att när man slog ihop kostnaden för telefonen och abonnemanget över de 24 månadernas bindningstid så blev totalkostnaden endast marginellt (säg 10 %) mer än kostnaden för att köpa telefonen kontant (och då behöver man ju ändå ett abonnemang eller ladda ett kontantkort om man vill använda den).
Det verkar alltså som att det finns ett intresse av att folk ska binda sig till den här abonnemangs-/låne-/amorteringsmodellen.
Vad det gäller surfplattorna så misstänker jag att Apple fortfarande har majoriteten av marknaden. När jag tittar runt bland mobilteleföretagen verkar det dock som att just iPad inte säljs enligt den här modellen, dock ett flertal andra plattor.
Nu är ju inte alla (eller ens majoriteten?) iPaddor (eller andra plattor) förberedda för mobilt bredband vilket i princip diskvalificerar dem, men rent subjektivt skulle jag nog säga att abonnemangsmodellen inte har slagit igenom på den marknaden.
Samtidigt känns det som att bärbara datorer som såldes på avbetalning med abonnemang (+mobilt bredbandsmodem) var ett vanligare inslag i elektronikladornas reklamblad för flera år sedan än vad de är idag. Kanske slog den inte igenom här heller?
1) Jag håller med Karl ovan, för många är det nog inte fråga om ett kreditköp utan om just att du tecknar ett abbonnemang och får en telefon på köpet. Faktum är att det känns som att operatörerna vill understödja den idén: de säljer gärna pott-abbonnemang med telefoner till, där den förhöjda månadskostnaden inte blir lika uppenbar som med ett vanligt abbonnemang. Sällan betalar du mer än den summan, men oftast kommer du inte ringa för alla pengar du betalar.
2) Telefonerna används därför ofta i 12- eller 24-månaderscykler, tycks det mig. Ofta skaffar bekanta “det senaste” när deras bindningstid löper ut och “det är dags att teckna ett nytt abbonnemang.” En oväntat trevlig fördel med detta är att det alltid finns rätt så mycket ett eller två år gammal Apple-, Samsung- och Sonyhårdvara på andrahandsmarknaden.
3) Själv har jag en smartlur, men köpte den kontant. Jag kommer köpa en ny i dagarna antagligen, även den kontant. Jag har övervägt att testa ett 12-månaders bundet abbonnemang för att få ner engångskostnaden lite, men samtidigt uppskattar jag inte ofriheten i att vara bunden att betala och oförmögen att säga upp när och hur jag vill (som jag kan med nuvarande abbonnemang.) Kan också tillägga att de abbonnemang de vill att jag ska teckna för att få telefonen jag vill ha billigt är sanslöst överdimensionerade pott-abbonnemang som förutsätter att jag genererar oerhörda mängder data- och samtalstrafik varje månad.
Ytterligare ett problem: abbonnemangen är anpassade till vissa användningsmönster!
4) En sista tanke om bundna abbonnemang: de låser hårdvaran på ett mycket direkt sätt, som kanske inte blir uppenbart om du inte ofta reser, pendlar till utlandet eller av någon annan anledning vill skaffa ett SIM-kort från någon annan operatör. För telefoner som följer med abbonnemang från de flesta operatörer och från de flesta butiker är i hårdvaran låsta till SIM-kort från en viss operatör. Så du har en telefon som tvingar dig att ringa med det abbonnemang den kom med — inte en märklig sak egentligen, men störande. Ett undantag här är märkligt nog Mediamarkt, som säljer abbonnemang med telefoner, men utan SIM-låsningen.
4.1) Därför skapar de en spännande underjordisk marknad för upplåstningsverktyg och -tjänster, som också ger näring till balla projekt som OsmocomBB. Ett ekosystem skapas genom att någon försöker begränsa marknaden… som vanligt.
1. Nästan alla smartphones, ja. Men nästan inga surfplattor säljs på abonnemang. De används i soffan, sängen, till att läsa nyheter, Facebook, allmänsurf samt spela spel. Surfplattorna är en familjepryl. En grej man har som både barn och vuxna använder (och slåss om att använda) på sitt sätt.
2 och 3. Mobiltelefonutvecklingen och datorutvecklingen är ju båda exempel på enorma teknikkliv under 00-talet. Men snabbast de senaste åren är utan tvekan mobilutvecklingen. Om vi skickade en smartphone från 2012 i en tidsmaskin till 1997 skulle den betraktas som nästan magisk, (pekskärmen, hundratusentals appar mm.). Men en dator ser ungefär likadan ut (visserligen platt skärm men samma tangentbord, mus), den är bara (förväntat) snabbare.
Den snabba utvecklingen av mobiler (tekniskt och livstilsmässigt) gör att man vill binda kunderna för så lång tid som möjligt, 12, helst 24 mån. Det, och enbart det, tror jag är anledningen till att företagen ser mellan fingrarna på icke kreditvärdiga kunder.
4. De flesta unga vuxna (19-29) har haft mobil sedan tonåren om inte tidigare. Då är det föräldrarna som betalt en mobil kontant, och sedan har barnen fått ha kontant-kort. När de nu flyttat hemifrån måste de skaffa nytt abonnemang och blir lättlurade lockande byten för säljare. Minns PhoneHouse-skandalen:
http://www.svd.se/naringsliv/the-phone-house-i-rejalt-blasvader_5962111.svd
Säljarna stövlar påfluget fram rakt under näsan på människor och försöker övertala dem att bli kunder. Det fungerar inte på äldre (de blir förbannade) men desto bättre på unga oerfarna människor. Affärsidén är att man på stående fot ska fatta ett irrationellt beslut och sedan vara fast i 24 månanders abonnemang. Inte mycket till kreditkoll där inte.
5. Vet inte, men finns det inte en konkurrenssituation mellan teleoperatörerna som tillverkarna av hårdvaran kan utnyttja? Gött för dem att stora teleoperatörer lägger jätteordrar istället för att kränga mobilerna själva.
6. Det borde gå att räkna ut, om företagen vill släppa till hur många kunder de har.
7. Det måste vara banker som ytterst beviljar detta, kan inte tänka mig vad det skulle vara annars.
Två små PS:
I) Min numrering har ingenting med Rasmus uppräkning av punkter att göra. Borde använt romerska siffror eller bokstäver.
II) “Ett ekosystem skapas genom att någon försöker begränsa marknaden… som vanligt.” Meningen ska naturligtvis läsas med “marknaden” med litet M — jag påstår inte att den Magiska Marknaden jobbar sig runt alla hinder för den Fria Kommersen; vad jag menar är att om någon möjliggör för andra att tjäna pengar kommer folk försöka tjäna pengar. Låser någon ner vill någon låsa upp, med piratkort eller upplåsnings-SIM-kort eller chip till Playstationkonsoler. Och på samma sätt leder nedlåsning till att hackare hackar och vi får fail0verflow och OsmocomBB.
Och fail0verflow knäckte Playstation 3 delvis med hjälp av kommersiella USB-hacking-verktyg… ekosystem, som sagt.
Håller i stort sett med ovanstående. Ett ganska vanligt resonemang brukar låta så här;
Fasta hemtele-abonnemanget är onödigt > och om man säger upp den > kan den kostnaden bytas mot iphone-abonnemang istället (ofta hos samma operatör) > nästa år adderas & köps paddan “ja för ungarnas skull” och den är ju så pedagogisk > men vi struntar i abonnemang, jag la in en iphone-modemprofil så är uppkopplingen säkrad oavsett > ja så sparar vi in på den utgiften och går med vinst!
På 3) Så finns en viktig skillnad. 2007 fanns väldigt få smartphones att välja på. Och bland de som fanns så kostade samtliga över femtusen kronor i nypris. År 2012 så får man faktiskt en ZTE Blade III för straxt över tusen kronor och det är en fullt fungerande smartphone. Då finns inte så stor anledning att avbetala telefonen.
Kommenterar lite mer löst. Det som slog mig var att smartfånen är en produkt vars brukarvärde i princip skapas av mjukvara och att det är just relationen smartfån/banklån/appstår (kunde inte rimma vidare) som gör att komplexet kan sättas samman. Man köper in sig på ett flöde av uppdateringar och nedladdningar som gör att användarupplevelsen av smartfånen hela tiden utvecklas och abbonemangen blir ett sätt att garantera detta flöde. Det inkluderar även sådant som “drulleförsäkringar” som garanterar att man alltid har en smartfån i handen för att ta emot nya uppdateringar av sina appar.
Vet inte hur det är nu men minns att det tidigare var vanligt att folk blev glada när de (med flit eller ej) lyckades bli av med mobilen om de hade abbonemang för då fick man ofta en nyare modell då de byttes ut så snabbt. Det är ju också vanligt att folk efter bindningstiden inte behåller sin telefon som nu äntligen är fri utan tecknar ett nytt abbonemang så att de får den senaste modellen istället.
Jag instämmer i monkis flödesontologiska kommentar. Smartfånarna är bara temporära kiselgränssnitt för att hålla oss tillfälligt inspärrade i det längre projektet att knyta oss till de nya konsumtionshubbarna (apple/appstår, facebook, google). Kislet och konfliktmetaller är den panspektriska ekonomins nya fossilbränsle, vars begär uttrycks i “måste ha den senaste modellen”. Att vi har samma login på facebook, google, appstore måste däremot konserveras och cementeras. Ju mer information dessa tre företag kan samla, desto mer av våra liv vi förlägger till deras datacenter, desto mera beroende blir vi.
Ska kolla med någon som kanske vet bättre. Vad som är helt säkert är att den “Gilette-drivna” konsumtionen av smartphones fick en dipp runt 2007-2009 i och med introduktionen av iPhone och Android. Innan dess dominerades marknaden totalt av 1:-telefoner som kom på köpet med abonnemang. Runt 2007 blev smartphones en stark statusmarkör och det blev därför möjlig att ta betalt för själva telefonen igen. Åren därefter var det vanligt med en viss insats från köparen för att ha råd med en statustelefon, och det blev mycket vanligare att folk köpte telefoner utan abonnemang och sedan använde t.ex. kontantkort. Jag föreställer mig att det måste finnas data på antalet sålda kontantkort som kan användas som indikator?
Jag föreställer mig att Telenors kvartalsrapporter måste kunna innehålla en hel del beskrivningar av den här marknaden de senaste åren.
Jag är själv väldigt avogt inställd till lån och att köpa på avbetalning. För ungefär ett år sedan köpte jag min första smartphone. Upptäckte då att hela marknaden är uppbyggd enligt principen att man köper ett abonnemang och får telefonen “på köpet”. Att inte följa denna modell bestraffas genom betydligt högre kostnader. Mitt eget abonnemang kostar efter 24 månader ungefär lika mycket som telefonen hade kostat att köpa lös. Man tvingas således in att köpa på avbetalning för att inte förlora pengar, vilket bara är absurt.
Köpte för ett drygt år sedan en Galaxy SII samtidigt som jag tecknade abonnemang med en av de större teleoperatörerna. Kontantpriset (inklusive rabatt vid tecknande av abonnemang) skulle vara ca 200:- mer än totalpriset för en 24-månaders avbetalningsplan, men fortfarande billigare än billigaste pris utan abonnemang på prisjakt. Jag ifrågasatte, självklart, huruvida det verkligen var rimligt att det blev dyrare för mig som ville kontantbetala och efter att säljaren pratat med sin chef blev kontantpriset plötsligt en dryg hundring lägre än totalsumman för avbetalning. Så det går att slippa avbetalningseländet och faktiskt spara någon krona på det.
Jag delar Eriks upplevelser. Jag fick en iPhone utan abonemang som delbetalning till ett jobb jag gjorde och tyckte att det skulle vara väldigt skönt att leva med flexibiliteten att kunna byta telefon/form när jag hade lust. I slutändan blev det dock extremt oekonomiskt eftersom olåsta abonemang är sjukt dyra. Slutade med att jag köpte en ny iPhone på avbetalning, fick ner månadsavgiften med ett par hundra inklusive telefonkostnaden, och sålde min gamla telefon vidare. Stört jävla system.
Med monki och en färsk avhandling från Handelshögskolan i Jönköping ( http://hj.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2:567769 ) tänker jag (kvasi-)ekologi. Apple själva arbetar ju väldigt medvetet med att skapa ett “ekosystem”, att se till att utvecklare ständigt strömmar till och utvecklar appar som i sin tur lockar konsumenter att köpa Apple-produkten. Apple-produkten är en nisch för andra aktörer att kunna leva och överleva i, helt enkelt.
På samma sätt innebär kreditgivningen skapandet av en nisch, som upprätthåller ett relativt sett större flöde av konsumenter, till fromma inte bara för kreditgivaren och abbonnemangsförsäljaren (ofta samma aktör) utan även för hårdvarutillverkare och app-utvecklare, Facebook, Twitter etc. Apple-nischen blir därmed än attraktivare. Och detta gör i sin tur att kreditnischen kan föda än fler. Och så vidare.
Anledningen till de långa abonnemangen är att priserna på telefoni, och möjligt även data, hela tiden sjunker. Därför vill företagen se till att folk ringer till 2012 års priser även 2014. Det hävdar i alla fall en bekant i telefonbranschen.
Intressant i sammanhanget är att vissa länder har förbud mot att sälja telefoner på avbetalning, tidigare har exempelvis Belgien haft det. Det har gjort att belgarna har betydligt mer ålderstigna mobiltelefoner än svenskarna. Man skulle kunna tänka sig att avbetalningarna är bra för exempelvis app-branschen i Sverige. Att vi har så nya telefoner gör att det kommer fler app-företag här. Jämför Hem-PC-reformens effekter.
Jaha kom de en till Måns efter mig? Då blir jag Måns1 (orginalMåns, framöver för enkelhetens skull, många M-namn öht). Intressant att de verkar vara skillnader rent stereotypmässigt mellan iPhone/Apple-kunden vs övriga smartphone-användare, som säkerligen rymmer en del variabler, förutom den att jag skrev kund och användare omedvetet.
Vet inte om man ska hänga upp sig just på krediten. I de flestas ögon är det nog ingen skillnad mellan en telefon för 1:- och en med en högre kostnad så länge denna dols i en månatlig abonnemangsavgift. Särskilt inte om det faktiskt är så att totalkostnaden för kreditköpet är lägre än för ett kontantköp av motsvarande telefon + abonnemang. Men det är uppenbart att telekomföretagen har var väldigt duktiga på att bygga en marknad som går ut på att telefon och abonnemang hänger ihop.
Förresten kanske det vore kul att fundera lite på statushierarkin i kreditvärlden. Bostads-, mobil-, och billån har de flesta och ingen finner det konstigt eller skamligt även om man faktiskt är skuldsatt upp över öronen. Hur är det med avbetalningar på annan hemelektronik och vitvaror, är inte det något man snarast vill hålla hemligt? För att inte tala om blancolån och SMS-lån som är en redig klassmarkör idag.
Tänkte skjuta in saker jag tycker mig ha sätt:
12-månaders är ofta mest fördelaktigt. Man undviker dyr kontantkostnad, får hårdvaran “på köpet” dvs. Det är dock önskvärt att hålla nere tiden för att kunna uppdatera abonnemang, det blir ofta billigare, om inte marknadspriserna har en sjunkande tendens så kan man åtminstone dra nytta av tillfälliga kampanjer.
Undantag: nyligt hjälpt vän med att köpa iPhone 5, hen ville inte ha abonnemang. Med kontantkort och en slags “årskort” för olika tjänster, såsom Spotify, sms och surf så fick hon är extremt låg månadskostnad, betydligt lägre än motsvarande kostnad för ett abonnemang som täcker samma områden samt telefon på avbetalning. Över huvud taget verkar de riktigt dyra smartfånarna inte alltid tjänas på att köpas på avbetalning. Krånglopol säger jag bara.
Jag har inte heller några lån. Det har aldrig varit nödvändigt. Smartfån har jag däremot, även om jag ser den mer som en fickdator än som en telefon. Den är inte låst vare sig till operatör eller appstår. Jag köpte den kontant från en av de större elektronikåterförsäljarna, och tecknade abonnemanget separat. På det viset kunde jag vara säker på att operatören inte hade någon chans att stoppa in några spionprogram eller någon “value-added” smörja i fickdatorn.
Mitt fall är knappast något svar på dina frågor Rasmus. Jag är nog snarast en avvikande datapunkt i statistiken. Några tillförlitliga svar tror jag inte att du får den här vägen, såvida inte någon som har gjort en ordentlig statistisk studie råkar snubbla in på bloggen.
Till det hela hör också att hela telefonoperatörsbranschen kan komma på nedgång snart, pga “appar” som gör det möjligt att ringa till andra mobiltelefoner utan att gå via telenätet, mer eller mindre gratis.
Att sälja saker som månadsbetald tjänst istället för engångsbetalad vara har ju länge varit standard i vissa branscher: mobiltelefoner, skrivare, spelkonsoler. Det verkar dessutom vara en betalningsmodell som blir allt populärare. Jag själv upplevde det när jag köpte dammsugarmunstycke (mer här http://jagvillvarafarlig.blogspot.se/2012/11/vi-vill-ha-prenumeranter.html).
Jag tycker det är intressant att denna betalningsmodell är kopplad till behovet att bekämpa “pirater”. Om telefontillverkaren ska få in sina pengar via abonnemang eller t.o.m app-försäljning blir det av central betydelse att konsumenten verkligen måste ha detta abonnemang eller betalar för sin appar. Om tillverkaren fick pengarna när konsumenten köpte produkten skulle “pirater” vara ett perifert problem.
Anon: Frågan är om någon med makt över mer kritiska resurser TJÄNAR på en sådan ordning…
Min Iphone 3G blev stulen förra hösten. Jag kontaktade mitt försäkringbolag som satt telefonen var för gammal för att jag skulle kunna få någon ersättning för den (mitt exemplar av telefonen var 1 år gammal). Jag tittade då på Apples hemsida och såg att en snarlik telefon, 3GS, kostade 3500. Ganska dyrt ändå och funderade på att låna min pappas gamla Sony Ericsson-telefon. Men så fick jag ett erbjudande från 3 om en 3GS för 99:- i två år. Minsta kostnad skulle bli c:a 2400. Så om jag inte ringde med just det abonnemanget skulle jag spara 1000:- på att teckna ett abonnemang istället för att köpa telefonen kontant. Märkligt tycker jag, men så är det väl i telekomkapitalismens värld?
Telefoni är en abonnemangsaffär. Förr fick man ju apparaten utan kostnad när man tecknade abonnemang hos televerket. En del statistik om telefoni i världen finns i Ericsson Mobility Report,
http://www.ericsson.com/ericsson-mobility-report
Undra hur Sveriges mobiltelefoni hade fungerat om staten behållit monopolet?
Anon: Televerket utvecklade mobiltelefonsystem A (MTA) kom 1956. Det följdes av MTB och MTD och NMT 1981 (det senare hade specificerats sedan 1973). Man var även med och tog fram GSM 1982-1991 som är basen för såväl UMTS (3G) HSDPA som är det som används mest idag. Ericsson tillverkade på uppdrag av televerket hundratusentals mobiltelefoner för de här telenäten. Avmonopoliseringen skedde inte förrän 1992-1993 och då var grunden lagd för alla de tekniker dagens mobiltelefoni är baserad på. Så jo, Sveriges mobiltelefoni fungerade utmärkt på monopoltiden. Däremot gjorde Europolitan som grundades snart efter privatiseringen mobiltelefonin till en volym- och privatprodukt på ett sätt som vi kan gissa att Televerket aldrig skulle ha gjort.
Själv har jag inte köpt någon telefon alls sedan… 2005, kanske. Däremot har jag haft jobbmobil sedan 2007 (nu en Samsung Galaxy SII, dvs en smartphone).
Men om jag skulle köpa en smartphone privat skulle jag betala den kontant, utan bindningstid, så som jag gjorde sist jag köpte telefoner.
Är marginaliserad från Smartphones därför att jag inte vill vara ägd av vare sig Apple eller Google (går iofs att rota Androider men då har man heller inte tillgång till appar).
Helt OT som kanske intresserar dig: Momsdom gällande om CD och tidning betyder tidningsmoms eller CD-moms
http://www.dagensjuridik.se/2012/12/tidning-med-cd-skiva-ar-i-forsta-hand-cd-skiva-skattesmall-ark-skiva
Mellan elektronikvaruhusen råder krig utan marginaler. Senast åt de upp Expert. Har jag förstått det rätt så finns inga stora pengar att tjäna på försäljning utan på finansieringsformer och på olika försäkringar. Och ja – svenskarna har mer lån än grekerna, men i privat regi.
Jag lever som dig och undviker kredit och lån.
Jag brukar själv skoja om att jag nästan är paranoid och litar inte på dom jag inte känner.
Men jag har en smart telefon en Nokia N9 som är så öppen som möjligt och självklart köpt kontant.
Använder comviq kontant fast pris 250kr (numera).
Men visst subventioneras telefoner om du tecknar ett abonnemang, framför allt iphone som jag nästan tror dom skänker bort eller med förlust.
Tycker dock det är lustigt att samma erbjudande kan innefatta en smart telefon för ca 3990kr (samsung galaxy SIII 16GB) eller en iphone 5 för 5995kr, och båda kostar lika med abonnemang.
Man får aldrig glömma att mobilabbonemanget främst är en försäkring som någon innan var inne på…
Det är ett löfte som lovar att du betalar och litar på telekomföretagen i en avlägsen framtid. Oavsett hur knackig mottagningen än är så står du där med mössan i hand när abbonemanget går ut och niger snällt när du får hyrlåna nästa nya modell som kan förverkliga ditt annars innehållslösa liv.
Anledning till att de kan “skänka bort” mobilerna med dyra abbonenamg är att de med nya kunder vet med sig att de kan håva in pengar i 12/24/36 månaders cykler… ett ständigt flöde av pengar är viktigare än att få klumpsummor lite då och då. Alla stora företag ger sig in på marknader där man hyr, prenumererar, leasar, lånar eller abbonerar.
Krånglopolens logik, och i viss mån spotifieringen, är ju ett ontogogiskt bevis på att kapitalismen kommer att bestå. Så länge vi lovar ständiga betalningar kommer de pumpa ut tjänster som vi kan betala för kontinuerligt.
Intressant att ingen varit inne på vad som händer på finanssidan av abonnemangs dealen. CDS CDO paketering av lån, kreditvärderingsinstitut etc. “Skapas” pengar iom kreditgivningen. Och i så fall, är krediten i sig den viktigaste affären i sammanhanget. I det traditionella banksystemet skapas pesngar i utlåningsögonblicket…är kreditexapansionen i abonnemangsfinansiella komplexet ett skapande av pengar i paritet med banksystemen?
1. Jag köpte min smartphone kontant, för att jag inte kan garantera att jag har en fast inkomst om typ 23 månader. Jag har även kontantkort med de funktioner som man oftast söker hos ett abonnemang (fritt allt, typ..), och jag kan använda alla pengarna jag fyller det med oavsett var i världen jag är.
2. Jag köpte min laptop kontant, för återigen, jag kan inte garantera att jag har pengar som flödar in regelbundet på mitt konto X antal månader framöver.
4. När de säljer mobilabonnemang på stan där man får mobilen i hand?
De enda skulden jag har är studieskulden, men det ser jag mer som en investering än ett korkat lån.
Som svar på fråga 7.
De stora elektronikförsäljarna, som Siba, äger egna finansbolag som sysslar med paketering av lån till kunderna. http://sv.wikipedia.org/wiki/Resurs_Bank
Det är Resursbanken som tjänar pengar. Marginalen på de sålda produkterna hos Siba är små. Sibas viktiga funktion är att hitta ny (avbetalnings)kunder till Resursbanken.
Samma sak vet jag händer i armbandsur-branschen. Marginalerna på klockorna är små, medan sakförsäkringen till klockan tjänar man mycket på.
Sen finns det ju vissa skillnader iämes att abb-köpa iphone eftersom marginalerna för säljarna är mindre + krångligare avtal. Som kund får du inga rabatter heller. Så vill man straffa elektronikjättarnas banker är det bäst att hålla sig till apple!
Hos Halebop (dvs Telias budgetmärke) används denna variant: du köper telefonen med abonnemang och bindningstid. Abonnemanget i sig har en viss månadsavgift i vanlig ordning, men för själva telefonen tillkommer en ytterligare månadsavgift. Denna kan du sänka eller helt göra dig av med genom att betala en summa du själv väljer kontant vid tecknandet av abonnemanget. Båda alternativen har samma pris i slutänden, det är alltså helt räntefritt för kunden.
Dock bör det tilläggas att om du köper telefonen utan abonnemang så är den bortåt 35-40% dyrare.
Gustav: Intressant, då kan ju dessa företag agera som sin egen Hedgefond. Dvs skapa (finansiellt)värde genom kreditutgivning. En konspiratorisk hjärna undrar givetvis om det är i detta skuggbanksliknande komplex abonnemangspengarna hamnar. Hur stort kapital står kreditgivningen e.g. för? Skulle ju faktiskt kunna utgöra extrema summor…
då kan ju dessa företag agera som sin egen Hedgefond
Det är exakt det som är alla företags dröm. Att sälja en produkt som de kan mjölka på pengar även i dåliga tider. Jag tror vi kommer se mycket mer sånt här i en post-whatever ekokapitalism. Hyrda organ, hälsoförsäkringar, leasade fordon, gröna värderingar, sålda löften…
Information och förtroende är denna ekonomis myntfot.
Hur skulle mobiltelefoni se ut utan bindning? Alla skulle äga sina telefoner och kunna styra över sina abonnemang till en annan operatör över natt. Telefonbolagen skulle aldrig veta om de har några intäkter nästa månad. För att trygga sig skulle de behöva ha en försäkring, som är en extra kostnad, som måste läggas på abonnemangsavgifterna.
[…] ← Några frågor om det telekom-finansiella komplexet […]
[…] Några frågor om det telekom-finansiella komplexet […]
Kommentera