Detta är en kommentar till Lovisa Broströms artikel “Högerextremismens ekonomi” ur senaste numret av Brand. Artikeln har rönt välförtjänt uppmärksamhet för att den framhåller en ekonomisk förklaring till att vissa röstar på Sverigedemokraterna. Det handlar om unga män, framför allt utanför storstadsregionerna.
Sedan 1970-talet har Sverige genomgått vad Lovisa Broström beskriver som en övergång “från ett industri- till ett tjänstesamhälle”. Arbetstillfällen har försvunnit inom tillverkningsindustri, både genom att produktion flyttas utomlands och genom ökad produktivitet.
En allt större andel av arbetskraften i Sverige får nu ägna sig åt sådant som inte “kan” utföras på distans, ej eller av maskiner. “Typiskt kvinnliga arbeten inom service- och tjänstesektorn” blir fler, skriver Lovisa Broström.
Därav talet om arbetets feminisering, som inte ska förstås på ett enbart symboliskt plan. Det handlar även om faktiska män och kvinnor. Unga mäns position på arbetsmarknaden har försämrats radikalt sedan 1970-talet, skriver Lovisa Broström. Hon påpekar även att ungdomsarbetslösheten är högre bland män än bland kvinnor.
Generellt sett brukar arbetslösheten vara högre hos kvinnor än hos män, men män drabbas ofta mer direkt vid ekonomiska kriser då de i större utsträckning arbetar inom exportsektorn och andra branscher som är mer direkt utsatta för marknadens snabba svängningar. Detta är ett internationellt återkommande mönster. I England har det gått så långt att man inte bara talar om en “recession” utan om en “mancession“. En lågkonjunktur som drabbar män.
Alliansregeringen har gjort det svårare att få a-kassa. Alternativet blir då försörjningsstöd (socialbidrag). Artikeln ger ännu en viktig sakupplysning:
I gruppen som får försörjningsstöd är unga män födda i Sverige numerärt störst, större än motsvarande grupp kvinnor och större än invandrade män i samma ålder.
Allt detta är synnerligen relevant för den som vill förstå extremhögerns etablering som politisk kraft, inte bara i Sverige utan runt om i Europa, under de senaste årtiondena. Däremot säger det inte nödvändigtvis något om vilka som röstar på Sverigedemokraterna.
Män, ja. Kanske främst unga män. Men att Sverigedemokraternas sympatisörer i särskilt hög grad skulle vara arbetslösa är nog en förhastad slutsats. Lovisa Broström påstår heller detta, pekar snarare på den “rädsla för att falla” som sprider sig bland de som fortfarande har ett jobb. Vilket är en ganska klassisk förklaring till varför samhällets relativt välbeställda mellanskikt har attraherats av fascismen i tider av kris.
Här finns en viktig frågeställning som artikeln inte går in på närmare. För att förenkla saken: röstar folk på Sverigedemokraterna för att de tillhör en grupp som har drabbats i av ekonomiska försämringar? Eller röstar de på Sverigedemokraterna för att de har det relativt bra men fruktar att drabbas av krisen? Svaret behöver inte vara entydigt och det kan utan tvivel förändras med det ekonomiska läget. Om exempelvis om Sveriges bostadsbubbla kraschar, kan det i första hand drabba medelålders familjer i storstäderna.
“Sverigedemokraterna åtnjuter också ett starkare stöd på landsbygden överlag”, skriver Lovisa Broström. Hon kopplar detta till att avindustrialiseringen i första hand har drabbat mindre orter.
En ny karta ritas med närande och tärande regioner, där landsbygden drar det kortaste strået.
Återspeglas då denna ekonomiska geografi i en politisk geografi? Är det i “tärande” regioner som unga män attraheras av Sverigedemokraterna? Nej, riktigt så enkelt är det knappast.
Betänk att Sverigedemokraternas framgångar har uteblivit i större delen av Norrland, liksom på Gotland. Partiets tunga fäste finns i Skåne (minus Malmö) och Blekinge. Därtill har de etablerat sig ganska starkt i mellansvenskt bälte: Dalarna, Värmland och Gävleborg. Till stor del handlar det om städer som drabbats av industrinedläggningar, men detta betyder inte att partiets medlemmar eller väljare utgörs av de direkt drabbade.
Alex Bengtsson från Expo skriver, utifrån aktuell väljarstatistik:
Att Sverigedemokraterna är det tredje största partiet bland ensamföretagare, har en märkbar överrepresentation bland män och dessutom går kraftigt fram bland framför allt äldre väljargrupper ger en bild av ett parti som attraherar män i alla åldrar i småstäder i söder och bruksorter i Mellansverige. Samt att dessa väljare nödvändigtvis inte är de lågutbildade arbetare eller unga förvirrade pojkar som den något slentrianmässiga bilden av den sverigedemokratiska väljaren tenderar att vara. /…/
Sverigedemokraterna ökar förvisso bland LO-medlemmarna men ökningen är inte alls lika drastisk om man jämför med flera andra väljargrupper, däribland pensionärerna.
Just ensamföretagarna tror jag är en viktig grupp att ha med i analysen av Sverigedemokraterna. Även om de inte utgör någon stor del av partiets väljare, räcker det att kasta en blick på några valsedlar för att se hur många de är bland de som faktiskt är aktiva. Bland dessa ensamföretagare verkar det finnas vissa branscher som är överrepresenterade (typ bygg och transport, men kanske även annat).
Visst handlar det särskilt om män i vissa ekonomiska positioner, men inte nödvändigtvis om de män som har fått det sämre. Hoppas att diskussionen kring Lovisa Broströms artikel kan fortsätta och fördjupas.
51 kommentarer ↓
Intressant. Några reflektioner:
Då vi bör kritisera Sverigedemokrater och andra för att de gärna essentialiserar genetiskt eller etniskt ursprung, ska vi akta oss för att essentialisera klassursprung. Ofta är sådant tolkningar man gör utifrån (och inte sällan uppifrån) och bidrar till att skjuta skuld och ansvar ifrån sig själv och faktiska, materiella konflikter i samhället. Om analysen stannar vid att exempelvis Sverigedemokrater är mer benägna till något slags fundamentalt attributionsfel så blir det också ett “Jaha. Dom måste alltså ändra sig.”
Jag tycker att vi bör lyssna mer på vad Sverigedemokrater själva säger, vad de anger för motiv för sina partisympatier etc, och sedan försöka analysera vilken materiell verklighet de begreppsliggör. Det är inte detsamma som att bekräfta retoriken och analysen, utan ett sätt att komma de underliggande problemen på spåren, och i förlängningen angripa dem istället för Sverigedemokraten.
En sak jag vill lyfta fram är välfärdskonflikten:
1. Utan välfärdssystemen skulle vårt samhälle inte kunna härbärgera så många klasslösa (människor i “utanförskap”). De är en förutsättning för att ha en flyktinginvandring snarare än en arbetskraftsinvandring, utan att själv bli sittande med en fullkomlig humanitär katastrof, ett än mer rasifierat samhälle och än värre raskonflikter.
(Det är också intressant hur alltifrån offentlig statistik till massmedier skriver fram bilden av Invandraren som arbetslös bidragstagare, när den stora majoriteten av alla med “utländsk bakgrund” ändå har jobb och “bidrar till samhället”, som det heter. Eftersom det handlar om överrepresentation och inte representation behöver vi hjälp med att koppla arbetslöshet – även kriminalitet och annat sådant – till Invandraren eller invandringen.)
2. Välfärdssystemen finansieras av arbete. Därför är solidariteten mellan arbetare och klasslösa extremt viktig i ett välfärdssamhälle. Etniska skillnader försvårar sådan solidaritet, vågar jag påstå, och rasifieringen av klasslöshet – inklusive den än mer rasifierade bilden av de klasslösa – är därför ett enormt problem i sammanhanget.
3. Den här konflikten är ännu skarpare för en småföretagare, som ofta arbetar extremt mycket, ofta mycket motvilligt betalar skatt, men saknar full tillgång till välfärdssystemen hen finansierar.
Vi måste alltså tala om att den ekonomiska krisen också är välfärdsstatens kris.
Förekomsten av många invandrare i mindre orter med hög arbetslöshet, som Landskrona och Borlänge, tror jag förklarar ganska stor del av SD:s framgångar. Det var ju i Landskrona de fick sitt stora genombrott, i valet 06.
I Norrland har invandrarna hitttills varit betydligt färre, alltså är det ingen som upplever dem som ett problem. Man kan jämföra med bristen på folklig antisemitism i Italien.
Det är intressant att studera varför tendensen tycks fullkomligt motsatt i nord och syd de senaste åren. Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet tycks för mig föda på nästan exakt samma sätt ur samma situation i olika landsändar. JN:s förklaring om “I Norrland har invandrarna varit betydligt färre”, känns inte helgjuten för att förklara denna politisk-geografiska polarisering. Det finns gott om kommuner i Västerbottens- & Norrbottens inland där allt stämmer: Stor satsning på flyktingmottagande, varsel inom tillverkningsindustri, hög arbetslöshet och generellt sett låga disponibla inkomster men där Sverigedemokraterna saknar mandat och t o m tycks försvagas i opinionen igen sedan valet 2010. Enligt logiken borde – från min horisont – SD vara större i Umeå än i Lund (med alla dessa variabler inräknade) men fallet är ju det raka motsatta. Ännu konstigare är att (V) tycks växa på detta sätt även i de kommuner där de idag de facto styr som aktiva delar av kommunstyrelsen.
Jag ska inte göra anspråk på att ha förklaringen, men det är ju inte utan att man börjar fundera på regionala skillnader i kultur- & hegemoni som dessa tendenser samspelar med. SD har inte ens lyckats föda ur den högst reella och historiska konflikten mellan “etniska svenskar” och “samer” (med särrättigheter osv) vilket för mig är ännu mer egendomligt.
Efter lite snabba googlingar visar det sig att jag uttalade mig förhastat, även om det verkar stämma rätt bra för just Borlänge och Landskrona. Södertälje är ett bra exempel på att stor flyktingmottagning inte betyder starkt SD – stöd i sig, så länge det finns en robust arbetsmarknad. (Scania, Astra)
Norrland är dock, som du säger, ett intressant undantag. Norrbottens län ser ut att ha väldigt liten flyktingmottagning, men Skåne har obetydligt mer. Enligt släkt i djupaste Norrland finns två förklaringar: dels är flyktingar mer välkomna pga avfolkningen, även om befolkningen som sådan i övrigt är ganska konservativ, dels brukar de flesta flyktingar ganska snart flytta bort från mörkret och vintern. (precis som kvinnor och pluggisar) Siffrorna om mottagning kan därför vara en smula missvisande.
En förklaring på det norrländska undantaget skulle kunna vara vänsterns mycket starka ställning. I och med att SD betraktas som ett borgeligt parti blir steget över särskilt långt, även om S tappar en hel del till SD i andra landsdelar. Norrländska väljare tycks helt enkelt mer blocktrogna i det avseendet.
Skåne är ju ett undantag åt andra hållet, där övergången till SD tycks särskilt lätt, trots att flyktingmottagning och arbetslöshet inte är särskilt extrema jämfört med landet i övrigt, med undantag för enskilda särfall som Landskrona.
Min artikel tar inte upp alla aspekter av varför Sverigedemokraterna ökar. Annan forskning har visat på att närheten till Danmark spelar roll (eller att olika regioner har en fascistisk tradition). Vad jag är ute efter är att peka på den förändrade ekonomiska situation som Sverigedemokraternas kärnväljare har genomgått de senaste 40-50 årens dvs. hur den ekonomiska basen har förändrats. Vad som är intressant här tycker jag är hur sympatierna för sd växer på äldre industriorter och i områden som drabbats av industrinedläggningar.
Forskning från SOM institutet visar att Sverigedemokraternas röstare de facto är arbetslösa i högre utsträckning. Dagen efter min artikel kom ut på internet kom DN med en artikel om att sd och varselvågen följer samma mönster (http://www.dn.se/nyheter/politik/sympatierna-for-sd-okar-i-takt-med-varslen) Här har vi en typisk “rädsla för att falla” vilken underbyggs av statistiska undersökningar både från VALU och DN:s egen undersökning. Har du annan statistik är jag intresserad av att få se den.
Välfärdsforskning brukar ofta peka på att det generella välfärdssystemens viktigaste funktion är att skapa samhällelig gemenskap medan de behovsprövade välfärdssystemen skapar splittring (Se Anna Hedborg el Staffan Marklund, Paradise Lost?). Försörjningsstöd tillhör de behovsprövade och är i högre grad stigmatiserade och får grupper att framstå som tärande på ett annat sätt är socialförsäkringar som betalats in. Då arbetslösa unga män är de som främst röstar på sd samtidigt som det har blivit betydligt svårare att kvalificera sig för a-kassan (i synnerhet för unga) skulle jag säga att det inte är en dålig gissning att de som röstar på sd också lever på försörjningsstöd i större utsträckning en annan befolkning.
När jag hävdar det jag hävdar i artikeln gör jag det mot bakgrund av den statistik som finns och delvis mot min egen forskning om socialbidrag. Den pekar entydigt på att sd ökar hos just de män som har fått det sämre eller är rädda för att få det sämre. Du har poänger med dina hypoteser vad det gäller egenföretagare eller att medelklassfamiljer skulle vara potentiella väljare, hypoteser som jag håller med om. Men så länge jag inte har statistiskt underlag för det jag skriver vill jag inte dra analysen längre. Men jag välkomnar andra artiklar som visar på sådant jag missat, men själv har jag inte sett det statistiska materialet.
Jag tror det kan ha betydelse att skilja mellan SD-väljare och SD-medlemmar i sammanhanget. Åtminstone om man ser till Skåne, verkar tendensen ha varit att SD hämtar sina väljare från Socialdemokraterna men sina politiker från Moderaterna (och i ännu hög grad från lokala partier som ofta har sitt ursprung i Ny Demokrati).
Den här åtskillnaden missas ofta i den politiska journalistiken, där man ofta talar om “sverigedemokrater” och ömsom syftar på sådana som sagt i en SCB-undersökning att de skulle kunna tänka sig att rösta på SD, ömsom på personer som är aktiva i SD.
Rasmus helt klart. Jag tycker den klassaspekten som du tar upp är central även om jag vill sträcka mig längre ut än moderaterna för politikernas del, där det ofta finns ett ännu mer tydligt högerförflutet, i synnerhet i toppskiktet.
så intressant text och kommentarer, det här tycks ännu ta emot för många att tänka på så här systematiskt i finland, där våra sd, alltså sannfinländarna, ju är riktigt stora i riksdagen.
om fråga om det är män som “har fallit” eller “är rädda att falla” som röstar på sd så vill jag tillägga att de här grupperna ofta känner varandra eller har olika kopplingar. det kan mycket bra hända att män som inte ännu har fallit (som kanske är rädda för att falla) också känner eller t.ex. har gemensamma hobbyn (eller barer de går på) som män som redan har fallit. och röstar på sd för att de tycker att de på det viset stöder sina kompisar (som de upplever att ha blivit arbetslösa pga. invandringen).
SD är ett nationalkonservativt parti, precis som Dansk Folkeparti, Fidesz och Schweizerische Volkspartei. Däremot är det inget fascistiskt parti. Inte så svårt, egentligen.
Jag påstår inte att SD som parti “är” fascistiskt eller “har” en fascistisk ideologi. Icke desto mindre har fascismbegreppet en relevans i sammanhanget. Låt oss nu inte förfalla till billigaste typen av statsvetenskap som stirrar sig blind på partierna utan att se de miljöer och bredare rörelser som de verkar inom.
Det håller jag med om men partifamiljerna och -tillhörigheterna är av relevans om man vill föra en seriös och icke-polemisk diskussion. Nationalkonservatism och fascism är inte varandras motsatser utan det finns överlappningar och beröringspunkter i såväl sociala som ekonomiska frågor. Nationalkonservativa Fidesz samarbetar som bekant med neo-fascistiska Jobbik och det är förstås ett typexempel på de bredare miljöer och rörelser du talar om.
Sveriges situation är annorlunda med tanke på att nationalkonservativa SD enbart har omkring 6-10% av väljarstödet i nuläget, och inte backas upp av ett mindre neo-fascistiskt stödparti, men det kan – som du är inne på i inlägget – finnas liknande mekanismer i basen som renderar större stöd för SD.
Vad gäller Sannfinländarna, som tas upp ovan: är det inte så att de är det enda parti i Finlands riksdag som är emot EMU? Kan inte det ha en hel del att göra med deras framgång? Rätta mig gärna om jag åter är ute i ogjort vatten.
Har inte de regionala skillnaderna ganska tydliga historiska rötter? Skåne har ju alltid haft en hel del konservativa och fascister medan norrland/norrbotten har stark röd tradition.
Detta kommer ju givetvis ur materiella omständigheter och kulturarv. Där jag växte upp i norrbotten fanns *en* moderat. Steget till SD blir längre med sådana premisser.
Här blir det lite självverifierade reflektioner av anekdotiskt karaktär. Jag är uppväxt i Norrbotten men sommarpraktiserade (1 gång) på Volvo i Köping på 80-talet. Det fanns tre tydliga relativt jämstora språkgrupper på verkstan (runt matborden), serbokrater, finländare och svensk talande. I Norrbotten däremot var det som jag upplevde det ovanligare med större grupper av serbokrater. Något undrade hade man väl sett Språka på barn-Tv men det där var bara något som fanns söderut som adel, ekar och annat mytiskt.
Eftersom jag aldrig jobbat på stålverk eller inom träindustrin i Norr så vet jag inte om det var annorlunda där men jag får känsla av att konflikten med invandrade kanske har funnits latent en längre tid och varit större på industriernaorterna söderut.
En slutnot. Finsktalande (även Svenkfödda bofasta i språkområdet norr om Kalix älv) och samer var inte alls väl sedda i Norrland av svensktalande eller någon annan stans i Sverige för den delen (ref. morsan). Det var en anledning till att min far och hans bröder försvenskade sina efternamn. Jag fick aldrig lära mig ett ord mienkieli.
Liten kommentar: SCB visar inte ökat stöd hos ensamföretagare utan i gruppen företagare – de har alltså anställda. I Norrbotten sjunker stödet för SD men den stora förändringen finns i gruppen 65-75 år – dvs inte arbetslösa eller personer som är rädda för att bli det.
mmm. Vissa branscher är extra hårt utsatta för globaliseringen. Alltså globaliseringen i betydelsen låglönedumpning, ruffel och båg, utbytbarheten. Där den “svenska modellen” eroderas fullständigt. Såsom t e x i bygg och transportbranscherna. Inbillar mig , dels p g a avstånd dels p g a konjunkturer, att blandningen av ursprung, antal firmor, antal underentreprenörer, antal fiffelkontrakt skiljer sig mellan Norrland och Skåne. Kan också ha direkt att göra med facklig styrka lokalt.
Det är liksom inget konstigt om en åkare eller byggare blir sur som fan för att lönerna pressas ner i underbudskonkurrensen. Och i det läget kommer det kanske vara SD som globaliserings- och EU-motståndare som lockar. Att en skånsk lastbilschaffis säger “jävla polackerna tar våra jobb” är ju sanning i nån mening.
Tror att ni i diskussionen hitintills har missat en viktig faktor. På det lokala planet spelar det stor roll hur välorganiserat partiet är. Som journalist i Norrland har jag haft en hel del att göra med lokala SD-företrädare. Det är inte som att kontakta andra partier i regionen. Ofta finns det knappt någon organisation alls, utan bara några sprida tjommar som skrivit upp sig på listan och sedan blivit invalda. Om jag till exempel vill veta vad sossarna i Timrå tycker i en fråga, då är det bara att ringa till ordförande för Timrå arbetarkommun. Om jag vill veta vad SD i Timrå tycker i en fråga får jag ringa runt till flera lokalpolitiker som ofta tycker lite olika.
Det här blev en lång utläggning. Men min poäng är att fler röstar på SD i Skåne och Blekinge eftersom att de är bättre organiserade där. Där syns de i den lokala politiken och har kontakt med väljarna.
Eftersom Erik rekommenderade min artikel i Brand så vill jag passa på att tipsa om en mera omfattande artikel om samma ämnne som jag skrivit tillsammans med två andra: http://www.fria.nu/artikel/91452
För Skånes del (inte minst Landskronas) är det som någon ovan är inne på betydelsefullt att många sökt si särskilt dit efter att först ha “placerats” i mellansverige eller i Norrland. Speciellt rörliga är förstås de som haft speciellt svårt att integrera sig där de först placerats.
I Skåne, framförallt längs sundet Malmö – Landskrona – Helsingborg har alltså mera svårintegrerade personer koncentrerats. Helt ovetenskapligt tror jag att andelen sociopater bland invandrarna i Skåne är högre än på andra håll på grund av sekundärinflyttningen från andra håll i Sverige. Det är ett skäl till att sd fått stort stöd där.
Ett annat skäl är den utflyttningen av mera ekonomiskt stabila svenskar som skett från framförallt Landskrona och Malmö till kommunerna runt omkring. Den svenska befolkningen har alltså successivt fått en allt större andel av socialt utsatta som direkt märkt hur socialtjänsten (den i Landskrona är ökänd med hög personalomsättning etc) blivit allt hårdare i sin bedömning.
I Landskrona har vi alltså en koncentration av sociopater i den invandrade delen av befolkningen (sekundärinflyttning) kombinerat med en koncentration av socialt utsatta svenskar (pga av “white flight”) som fungerat som både en “push” och en “pull” för sverigedemokraterna.
Kanske skall tillägga att en inte oväsentlig andel av sd:s väljarstöd i Landskrona torde vara invandrare från tidigare omgångar, 60- och 70-talen.
Helt ovetenskapligt ovanstående förstås.
Mikael: Tack för länken. Välskriven och informativ text.
Personligen kan jag inte ta den så att säga renodlade etnopluralismen – “global apartheid” – och de som förfäktar den på allvar, och det finns flera skäl till det, såväl historiska som ekonomiska. Den rena kultur- och rasessentialismen är naturligtvis också vetenskapligt inkorrekt, och har man läst t.ex. Alain de Benoist och Pierre Krebs så finns det ingenting som tyder på att de själva tror på och därmed företräder en sådan. Jag uppfattar delvis därför “global apartheid” som en dysfemism, åtminstone om det rör sig om den seriösa europeiska nya högern och deras texter. Men vissa av deras resonemang liknar onekligen sådana idéer, ty man blandar stundom samman ideologi och vetenskap.
Som mer nationalkonservativt lagd och följaktligen nationalstatsförespråkare finner jag i stället en “etnokulturell hegemoni” vara mer lämplig och vetenskapligt förankrad, vilket innebär en etnopluralism light och samtidigt en globalism light. Globalisering (“thick globalism”) uppfattar jag generellt som ett tveeggat svärd, och det kan skifta från en tid och plats till en annan huruvida det är önskvärt med “thin” respektive “thick globalism”. Man kan mycket väl tänka sig skeden med en hög grad av transnationella utbyten och processer, och således en intensifiering av globaliseringen, medan det i andra skeden är fördelaktigt med protektionism eller rentav isolationism.
Om man vill ha en fördjupad bild av vad “etnokulturell hegemoni” kan innebära så bör man bekanta sig med inte minst Frank Kemp Salter och Byron Mitchell Roth. Har också skrivit ett inlägg om det här, i vilket jag också definierar “svenskhet”:
http://swedishdissident.blogspot.se/2012/04/svenskar-svenskhet-och-etnokulturell.html
Apropå diskussionen om norr vs syd bygger jag en diskussion om stadsbyggnad och rasifiering här (särskilt i kommentaren), som reffar diskussionen ovan.
Kommentera