Krisen, del 71: Ernst Lohoff om “metavaror” och fiktivt kapital

Hög tid att fortsätta läsningen av Die große Entwertung, där de nürnbergska värdekritikerna Ernst Lohoff och Norbert Trenkle lägger ut sin kristeori.
Tidigare inlägg i krisserien har behandlat bokens förord (43) samt den första del som skrivits av Trenkle (63, 64). Här fortsätter vi med läsanteckningar från den senare delen av boken.

# # #

Ernst Lohoff börjar med att polemisera mot den konventionella nationalekonomin, som likställer bilar och tomater med aktier och obligationer: varor som varor. Han introducerar i stället en rätt djärv distinktion mellan två kategorier av varor: första ordningens varor och andra ordningens varor. För att förenkla språkbruket testar vi här att tala om “primärvaror” och “metavaror”, även om detta inte är ord som används av Lohoff.

Primärvaror produceras för marknaden. Metavaror produceras på marknaden.

Båda är lika mycket varor. Båda kan bidra till kapitalets tillväxt. Men enligt Lohoff är det inte självklart att det som växer i tillväxten är värde. Tillväxten kan också bestå i en ackumulation av förväntningar, en för-kapitalisering av framtida värde som ännu inte har producerats. Så är fallet med den anhopning av metavaror som har präglat de senaste 30 årens kapitalism. Penningkapitalet kan alltså föröka sig genom delning – men detta är att förbruka framtida värde som ännu inte “finns”.

Marx talade om “fiktivt kapital” i sin analys av de klassiska metavarorna: aktier och obligationer. Emission av aktier innebär en fördubbling av kapital (alldeles oavsett vad som sedan sker med börskursena). Företaget som säljer aktier får in pengar (att använda som kapital). Aktieköparen får en vara som inte existerade innan emissionen.

Samma sak gäller för krediter, alltså handel med obligationer. Att utfärda en direktkredit på en miljon kronor är att skapa en miljon kronor i fiktivt kapital. Om krediten förmedlas av en bank skapas två miljoner kronor. Ju fler instanser som tar plats i kreditkedjan mellan urborgenär och slutgeldenär, desto fler gånger multipliceras det fiktiva kapitalet.

Tillväxt är enkelt! Fast… det finns en tidsfrist. När lånet väl har amorterats finns åter bara en miljon kronor. Ernst Lohoff menar att det trots allt har skapats något i processen, utifrån en kapitalistisk logik. Tillväxten av fiktivt kapital är mer än bara ett nollsummespel, mer än blott en omfördelning av befintligt värde. Fetischismen är verklighet.

“Kapitalfetischism” är ett begrepp som myntas av Marx i band tre av Kapitalet. Kapitalet är ju ett samhälleligt förhållande av rekursion: det refererar till sig själv. Kapitalfetischismen gör det till en egenskap hos pengarna att förvandlas till mer pengar, att förränta sig, precis som det är körsbärsträdets egenskap att bära körsbär.

Pengar kan föröka sig genom att föryttras som kapital, vilket kan ske på två sätt. Ena sättet är att investera pengarna som fungerande kapital: köp av arbetskraft och produktionsmedel. Andra sättet är att investera pengarna som fiktivt kapital: köp av anspråk på framtida arbetskraft.
Marx ägnade de första 1500 sidorna av Kapitalet uteslutande åt det fungerande kapitalet. Först i tredje bandet, närmare bestämt i ett par fragmentartade avsnitt, kom han fram till det fiktiva kapitalet.

I metavarornas värld är tiden omvänd. Levande arbete kan kapitaliseras innan det faktiskt har ägt rum och trots att ingen kan vara helt säker på att det någonsin kommer att utföras. Eet fiktiva kapitalet har likväl levande arbete som sin “substans”.

Fiktivt kapital är ingen oegentlighet. Fungerande kapital är på intet vis mer “riktigt”. Kapitalet är inget annat än en samhällelig relation. Dock har det fiktiva kapitalet vissa särskilda drag.

I det fungerande kapitalets kretslopp överlever det producerade värdet genom att realiseras. Fiktivt kapital, å andra sidan, försvinner när det realiseras. En tillväxt grundad på fiktivt kapital förutsätter sålunda att skulder återbetalas genom ytterligare skuldsättning, vilket ju också är vad som sker överallt i dagens värld.

Om hela varuvärlden hade bestått av primärvaror, då hade kapitaltillväxt och värdetillväxt varit synonyma. Men det är de inte, enligt Ernst Lohoff. Om det skapas fler monetära anspråk än vad som realiseras, då ligger kapitaltillväxten högre än värdetillväxten – och omvänt.

Metavarorna är i sista ledet beroende av en reell referenspunkt. När ett företag emitterar aktier, för att få pengar att använda som fungerande kapital, är detta inget konstigt. Lite mer komplicerat är det när någon, t.ex. en stat, lånar pengar för konsumtion. Lånet innebär att fiktivt kapital bildas, men detta blir till fungerande kapital först hos producenten av de varor som köps.

Ernst Lohoff betonar alltså att varuvärlden är en enhet, trots dess klyvning mellan primärvaror och metavaror. Kreditexpansionen utgör en särskild form av kapitaltillväxt, grundad i anspråk på framtida värde. Det handlar alltså inte om ett nollsummespel, som ibland antyds med begrepp som “kasinokapitalism”. Det handlar inte heller om ett sätt att tillförskansa sig befintligt värde (som t.ex. hävdas av François Chesnais, en fransk ekonom som talar om en “finansdominerad ackumulationsregim”).
Det finns förmedlingsprocesser – ibland av ytterst komplex art – där fiktivt kapital kan bli till fungerande kapital. Men det förutsätter realekonomiska referenspunkter. Bandet mellan fiktivt och fungerande kapital är elastiskt, men det kan aldrig slitas av.

Nästa inlägg borde bli det sista i läsningen av denna bok. Där tillämpar Ernst Lohoff dessa teorier på en konkret historia och talar om framväxten av en “inverterad kapitalism”.