Spotifismen och “musikens framtid”

Bläddrade just i Dagens Nyheters kulturdel. Fastnade vid en löftesrik rubrik: “Så bygger Daniel Ek musikens framtid”.

Martin Gelin har gjort en servil intervju med Spotifys grundare. Första spalten heter han Daniel Ek, därefter heter han bara Daniel. Detta må höra till den form som DN kallar “kultursöndag”, men det bidrar i vilket fall till intrycket av underdånighet.

Ingressen utlovar “ett samtal om Spotifys – och musikens – framtid”. Men i intervjun sägs inte ett ord om musikens framtid. Musiken framstår i första hand som historia, i andra hand som ett tidsförtriv i nuet. Framtiden är teknikens reservat.

Ett typexempel:

Hur viktigt är Facebook för Spotifys framtid?
– Sjukt viktigt. Musik har alltid varit socialt. Vi har alltid kommunicerat genom låtar, gjort blandband som kärleksbrev.
/…/
Hur viktigt var det för dig att du växte upp i Rågsved?
– Musik var en stor grej i Rågsved, med Ebba Grön och alla.

Martin Gelin har alltså lagt upp intervjun så att musiken framstår som historia, medan tekniken är framtid. Att det ska vara så är liksom självklart.

Spotifismen är en postmodern ideologi som fungerar just genom att annullera hela frågan om musikens framtid. Allt som räknas är individuella preferenser som väntar på att bli tillfredsställda. Framtiden är att bli bättre på att tillfredsställa dessa preferenser (och att bli bättre på att ta betalt för kalaset).

En intressant detalj framkommer om sökrutans roll. Av allt videotittande via Netflix är det bara 20 procent som är resultatet av en aktiv sökning, medan 80 procent följer på någon typ av rekommendation. I fallet Spotify gäller det motsatta: 80 procent av alla lyssningar föregås av att samma användare skrivit in en sökterm, medan rekommendationer endast står för 20 procent.

– Spotify är ju ett verktyg egentligen, om man vet vad man vill lyssna på så är det väldigt bra, men om man inte vet det så är det inte lika bra. Så vi försöker bli bättre på det, vi börjar mer anpassa musiken som visas efter var man är, i Nashville mer country, i Memphis lite mer Elvis.
/…/
– Vårt problem är att vi har 20 miljoner låtar. Hur ska vi make sense out of that?
– Men vi tror att en del av lösningen är att… om man är insnöad på bluegrassmusik så ska man kunna hitta någon som har sjukt bra bluegrassmak och redan har gjort alla definitiva spellistor. Så det handlar mycket om att göra de grejerna synliga för användarna.
/…/
– Vi har fruktansvärt många som skapar spellistor och är duktiga på musik. Hur får vi fram dem, hur visar vi dem för resten av världen? Vi vet ju mycket om våra användare, så vi kan använda det för att lansera artister.

Spotify inser att överflödet är ett problem. Lösningen verkar de söka i förfinade algoritmer. Delvis handlar det om att följa den allmänna rörelsen mot lokalisering och personalisering, underlättat av att Spotify samarbetar med Facebook.
Därtill kommer algoritmer som syftar till att urskilja en liten klick av musikexperter ur massan av vanliga konsumenter. Experterna kan då i viss mening fungera som gratis arbetskraft: de skapar spellistor som Spotify förmedlar till konsumenterna, så att dessa kan slippa undan obehaget att inte veta vad de vill lyssna på. Det behöver väl knappast nämnas att skivbolag kan köpa sig förtur i denna förmedling. Här börjar den spotifistiska visionen om musikens framtid.

5 kommentarer ↓

#1 Jacob on 2 December 2012 at 2:48 pm

Intervjun fanns med i kulturdelen. Eller “kultursöndag” som den heter. Så formen är kanske en blandning av kulturdelen och den ordinarie söndagsbilagan?

#2 rasmus on 2 December 2012 at 2:54 pm

Jacob: Det har du faktiskt rätt i! Min miss.
Jag noterade liksom att intervjuobjekt i söndagsbilagan ofta tituleras familjärt med förnamn, men att så sker i kulturbilagan är aningen mer anmärkningsvärt.

Bara för det måste jag nu uppdatera inlägget inledning en smula.

#3 monki on 2 December 2012 at 3:18 pm

Verkar som att spotify först lanserades som ett mycket smidigare alternativ till fildelning där man slapp leta, ladda ner och bläddra bland filkataloger för att lyssna på den musiken man ville ha. Smidigheten framställdes som det som möjligjorde affärsmodellerna att vinna över fildelningen.

Men nu beskriver Danne i princip ett fildelningssystem som soulseek eller direct connect som funnits i över tio år. Kanske inser han till och med att detta letande och den personliga kopplingen till någon kan vara en del av tjusningen.

“om man är insnöad på bluegrassmusik så ska man kunna hitta någon som har sjukt bra bluegrassmak och redan har gjort alla definitiva spellistor.”

Det är ju precis vad man gör på soulseek.

#4 manen on 2 December 2012 at 7:50 pm

@monki: inte vill eller kan tillägna sig hur Soulseek fungerar dock, vilket är betydligt enklare med t ex Spotify. Skulle gissa att lathet är en del av Spotifys succé; Du ska icke behöva bry huvudet ditt, låt oss! Så du icke behöva “slösa” så mycket tid med att upptäcka musik!

#5 Mangan on 2 June 2014 at 6:34 am

Människor som är anala på ett visst slags musik är inte nödvändigtvis de bästa guiderna till att hitta bra eller spännande låtar/sånger/verk inom sin genre; dessutom kan de ofta bli besvärande snobbiga eller kreddiga. De står och hojtar om den femte Trojanboxen med tidig 60-talsreggae även till folk som helt enkelt gillar Bob Marley, Fugees och Steel Pulse.

Om man vidgar diskussionen litet utanför Spotify så skulle man kanske kunna säga så här: om rock- och popmusiken ska ha en framtid som en verkligt levande musikform, på lång sikt, så måste den nog skjuta ifrån sig litet av fetischiseringen av den eller den perfekta *inspelningen*, den i grunden “enda rätta versionen” av en låt. För de flesta hårdrockfans *är* Stairway to Heaven I grunden just den inspelning som Zeppelin gjorde 1971, Sweet Child o’Mine existerar (för många fans) ytterst som sin studioversion, eller kanske t o m som sin MTV/Youtube-video. De här låtarna gjordes ju inte främst i avsikt att få fram en perfekt studioversion, men de har ändå för publiken kommit att fokuseras dit. Särskilt när möjligheterna att få höra dem verkligt live med upphovsmännen har försvunnit. Kvar finns relikerna av ett förflutet som bor i de här låtarna men som inte kan återskapas fullt ut– och för de flesta rockfans som är 30 idag ligger det förflutna där de här sångerna kom till en bit bortom ens eget personliga förflutna (beundrande blickar: ”jag såg faktiskt Guns i Globen den där gången 1991 – öj öj öj killar…”).

Men inspmeningsteknik och musikaliska trix utvecklas ju ständigt; om fyrtio år kommer Jimmy Pages gitarr och Robert Plants sång, som de låter i studioinspelningarna, inte att framstå som det ultimata uttrycket för ung, viril, energi eller som det häftigaste sound man någonsin hört. Inte ens Beatles kommer att spela den rollen just genom sina inspelningar, inte för den riktigt stora massan. Så att om rocken/popen (i vid mening) ska ha en framtid som levande musiktradition, så måste den kanske gå samma väg som jazzen, där låtarna, standards eller mera obskyra melodier, är minst lika centrala som de ”ikoniska”, ursprungliga framförandena av respektive låt. Jazzmusiker som gör Take the A-Train eller Now’s the Time imiterar ju inte originalen utan skapar nytt utifrån melodin och dess element, och publiken är införstådd med att det är det man gör.

Kommentera