Fyra försök att avskaffa konsten (och arbetet)

Nya numret av Brand (4/2012) är synnerligen maffigt. Två breda temablock, delvis överlappande, om fascism och kultur. Inom ramen för det senare medverkar jag med en artikel om konst och lönearbete. Om hur konsten fått sin moderna innebörd som en dialektisk motsats till lönearbetet, vilket betyder att myntets båda sidor måste förstås som specifika för en viss historisk epok (kalla den modernitet, arbetssamhälle eller kapitalism). Och om hur denna motsatsställning ingalunda är under upplösning, utan tvärtom är hårdkodad i det rådande samhället, bland annat i form av lagar om upphovsrätt.

Artikeln bygger delvis på första kapitlet i Musikens politiska ekonomi, men är i stort sett befriad från namndroppning. Sen knöt jag ihop artikeln med en hastig slutknorr om de historiska försök som har gjorts att avskaffa konsten (vilket även skulle innebära ett avskaffande av tvånget till lönearbete). Fyra sådana försök kom med:

Kring första världskriget försökte dadaisterna avskaffa konsten – och kapitalismen – genom att ta massproducerade föremål och utnämna dessa till “konst”. Ett radikalt grepp som snabbt oskadliggjordes, precis som de arbetarråd som flera dadaister samtidigt engagerade sig i. Nu säljs dessa föremål för fantasisummor på konstmarknaden, eller står på muséer som monument över en krossad revolution.

Ett annat försök gjordes av Sovjetunionens konstruktivister, som ville upphäva konsten genom att sätta den i revolutionens tjänst. Men det var en leninistisk revolution som handlade om att utöka lönearbetet, inte avskaffa det. Efter att konstruktivisterna övergivit konsten till förmån för industridesign, eller tagit vanliga fabriksjobb, kunde Stalin återinföra konsten i form av grotesk socialrealism.

Situationistiska internationalen (1957–1972) utvecklade en strategi för kommunism där den parallella attacken på konst och lönearbete var central. Men så fort dess ledande teoretiker Guy Debord hade dött, kastade sig konstvärlden över liket och förvandlade “situationismen” till en konstriktning bland andra.

På senare år har de radikala attackerna på upphovsrätten delvis vägletts av en liknande strävan att avskaffa åtskillnaden mellan konst och liv. “Att sprida kultur är att skapa kultur“, konstaterade Piratbyrån och planterade principen om kopimi. Men i den debatt som väcktes om en reformerad upphovsrätt försvann arbetskritiken. När reformistiska upphovsrättskritiker hävdade att deras förslag var bättre “för artisterna”, samtidigt som de krävde ökad “tillgång” till kultur, då accepterade de åter en uppdelning mellan en minoritet av kulturproducenter och en majoritet av kulturkonsumenter.

Dadaister, konstruktivister, situationister, kopimister: fyra vitt skilda interventioner i olika epoker. Fyra sätt att misslyckas med fyra olika projekt, som ändå i någon mån delade en gemensam ambition. Att upphäva åtskillnaden mellan konst och liv innebär inte bara att avskaffa tanken på “konst” som en separat aktivitet, utan även att avskaffa den samhällsordning som tvingar människor till lönearbete.

Huruvida alla de fyra interventionerna hade siktet så högt kan säkert diskuteras. Och det finns givetvis fler än bara fyra som vore relevanta att nämnda i sammanhanget. Inklusive en tidig figur som William Morris, vars misslyckande var synonym med en succé som banbrytare för småborgerlig inredningsdesign.

“Att sprida kultur är att skapa kultur” var alltså något som Ibi skrev på Piratbyråns forum den 31 oktober 2003. Just detta foruminlägg har förresten kopierats av Turteatern i den arbetskritiska pjäsen Den nya gudomliga komedin som just har slutat spelas.

Men alltså, läs artikeln i Brand. Omedelbart efteråt följer en relaterad artikel av Michele Masucci om kulturarbetarskap och entreprenörskap. Läs alltihop, som sagt!

Endast en kommentar ↓

#1 COPYRIOT | Om 2010-talets nya arbetskritik, på filmduk och teaterscen on 22 January 2013 at 11:55 am

[…] Kanske liknande Fyra försök att avskaffa konsten (och arbetet) […]

Kommentera