Entries from November 2012 ↓

Nu ska Amazon slå sig in på den svenska bokmarknaden. De riktar inte in sig på försäljningsledet, utan på distributionen: Förlagssystem AB och Bokrondellen HB. Jag är inte rätt person att spekulera i de omedelbara följderna, men i ett större perspektiv tycks det onekligen understryka den strategiska betydelsen i att kontrollera metadata.

Bruksva?rdet i en bok ma? ligga i dess la?sbara inneha?ll, men bokens bytesva?rde betingas fo?rst och fra?mst av dess so?kbarhet i digitala kataloger.

Boken, s. 63

Amazon är tillräckligt stora för att låta sina dotterbolag gå med förlust om de ser detta som en långsiktig möjlighet att erövra ett monopol. Vad de ytterst tycks sträva mot är en bokmarknad utan förlag i traditionell mening. Eller åtminstone en bokmarknad som är anpassad för aktörer som publicerar sig direkt via Amazon.

“Självpublicering” är ett aningen missvisande ord för en snabbt växande industri som domineras av en handfull stora företag, vilka inte lägger sig i vad som publiceras. Här vill förstås Amazon befästa sin position. Om de får kontrollen över den svenska bokmarknadens centraler för metadata, kan det leda till sänkta trösklar för dem som publicerar sig genom Amazon.

Sänkta trösklar betyder ett större flöde av vad jag brukar kalla “spekulativ litteratur”, vilket inte behöver betyda robotförlag. Det kan även handla om enskilda personer vars motiv kan vara kommersiella, men lika gärna narcicisstiska, rättshaveristiska eller allmänt underliga. Resultatet blir mer brus i katalogerna. Lösningen blir hårdare filter. Och vem levererar dessa?

Ursäkta att jag tjatar lite till om den nya Copyswede-avgiften på hårddiskar. Eftersom jag ogillar hela “kränkt konsument”-grejen, skyller jag nu på mitt forskningsintresse.

Helst skulle jag vilja se en diskussion om Copyswede som går bortom det snäva konsumentperspektivet. Just därför tror jag att det finns en poäng i att nysta upp hela den historiska historien från kassettskatt till privatkopieringsersättning. Detta råkar vara ett forskningsprojekt som jag har påbörjat och hoppas få möjlighet att fullfölja.

Tills vidare är det bara att välkomna Sam Sundbergs indignerade krönika i SvD. Några snabba kommentarer till vad han skriver.

Privatkopieringsersättningen är ett gammalt, traditionsrikt påfund precis som barkbröd och barnaga. Den tillkom för att kompensera upphovsrättsinnehavare för att folk hade fräckheten att göra kopior av exempelvis lp-skivor på kassettband

Nåja. Privatkopieringsersättning infördes inte i Sverige förrän år 1999. Dessförinnan hade en kassettskatt existerat mellan 1982–1993, men detta var ingen upphovsrättslig avgift, utan en punktskatt som gick rakt in i statskassan. Bakgrunden till kassettskatten är ganska intressant: riksdagspartier till höger och vänster hade diverse idéer om hur pengarna skulle användas till kulturpolitiska insatser (om detta, se s. 347–348 i min avhandling).

Världens första lag om upphovsrättslig kassettersättning stiftades i Västtyskland år 1965. Inte riktigt så länge sedan som Sam Sundberg vill antyda (även om barnaga faktiskt var tillåtet i den tyska staten fram till år 2000).

Just nu driver Copyswede också ett mål i svensk domstol där de kräver att mobiltelefoner ska omfattas av privatkopieringsavgifter. En ny mobil blir hundratals kronor dyrare om de vinner, trots att användningen idag går mot molnlagring och streaming av film och musik.

Låter som en intressant rättsprocess, som borde förtjäna mer uppmärksamhet. Däremot vill jag reservera mig mot alla argument av typen “snart är ju ändå allt i molnet”. Teknikhistorien är fortfarande inte förutbestämd – men en av alla de faktorer som bestämmer dess riktning är just lagar av den här typen. När hårddiskar görs dyrare, ges människor incitament att avstå från lagringsutrymme till förmån för s.k. molntjänster som Spotify. Sådana företag är kanske de största vinnarna på privatkopieringsersättningen!

Hittills har Copyswede motiverat sina avgifter genom att hänvisa till lagringsmediernas storlek i absoluta termer. Kanske vore det intressant att i stället räkna ut ett relativt mått, någon typ av kvot: lagringsutrymme delat med (genomsnittlig) bandbredd i olika typer av elektronik. Vart pekar då kurvorna? Har vi, i dessa relativa termer, passerat en peak storage?

Ännu en ingång till kriskomplexet ges i musiktidskriften Opus, vars senaste nummer hamnade i mina händer av en slump. Sofia Nyblom skriver där om finanskrisens följder för den klassiska musiken.

Det är något av historiens ironi att amerikanska musiker och sångar i dag söker sig över Atlanten med hela familjer i släptåg – på samma sätt som svenska, irländska och sydeuropeiska familjer flydde svälten för Drömmarnas land, för sisådär 150 år sedan. Frågan är bara: har de amerikanska emigranterna något att hämta i finanskrisens Europa?

Ja, inom den klassiska musikvärlden slog krisen betydligt snabbare mot USA. Det beror på att dess konsert- och operahus i betydligt högre grad är beroende av privata mecenater. En betydelsefull sådan var Alberto Vilar vars frikostiga donationer spelade en viktig roll för operahusen. Samtidigt som finanskrisen bröt ut, ställde han in betalningarna – vilket förvisso handlade om att han var på väg att dömas till ett mångårigt fängelseskaff för bedrägeri. Operavärlden hade smorts av förskingrade pengar.

I det gamla Europa höll sig verksamheten flytande något längre. Men nu slår krisen hårt mot konsert- och operahus även här, om än inte just i Sverige.

Det Kongelige i Köpenhamn har inte pengar till driften och sparkar stora delar av kör och balett. Wiener Staatsoper skär 100 miljoner från sin budget. Holländska staten raderar 40 % av kulturbudgeten och jagar musiker och orkestrar på flykten.

Allt detta lär få långsiktiga följder som är svåra att överblicka. Artikeln i Opus håller en dörr öppen för att slakten kan ha goda effekter på musiklivet. Att blåsa bort besattheten vid stjärnartister kanske är nödvändigt om den klassiska musiken ska ha en framtid? Krävs det rentav en rejäl kris för att tvinga fram förnyelse?

Sofia Norling påminner om läget i Europa strax efter 1945, då orkestrarna spelade musik i krigets ruiner. Visst finns det en tilltalande romantik i sådana bilder. Men en viktig skillnad mellan nu och då rör nog makten över själva husen. Då var konserthuset en del av samma institution som symfoniorkestern och det var knappast tal om att andra verksamheter skulle flytta in. Nu drivs konserthus som företag där varje aktivitet måste redovisas som en hyreskonstnad. Om inte orkestrarna kan uppbringa pengar, finns det alltid konferenser som kan ta deras plats.