Sent i november

Mumindalen hade blivit overklig, huset och trädgården och floden var ingenting annat än ett spel av skärmar och skuggor

Muminfamiljen är frånvarande i Tove Janssons sista muminbok Sent i november (1970). En anakronistisk läsare kanske kan återfinna en profetia om hur Mumindalen senare, i Tove Janssons frånvaro, skulle invaderas av ett immaterialrättsligt skådespelssamhälle i gestalt av Moomin Characters Oy. Men nu är det sent i november, vilket ger anledning att dröja kvar i boken.

Sent i november är ett skuggspel där andra varelser – “ilandflutna, hopblåsta, inregnade” – sammanstrålar i muminhuset. Utelämnade åt varandra går de in i roller. Hemulen som Muminpappan, Filifjonkan som Muminmamman, Onkelskruttet som förfadern, homsan Toft som sig själv men på mumintrollets tomma plats.

Av dessa är det nog bara den lilla homsan som inser sin egen svårighet att skilja mellan fantasi och verklighet. Homsan längtar efter Muminmamman men kan bara föreställa sig henne som “en stor rund slät ballong utan ansikte”. Homsan läser i en bok om en nummulit, vars hela evolutionshistoria tycks utspela sig under dessa novemberdagar. Nummuliten hade tidigare haft en foscorescerande förmåga, orsakad av elektriska stormar, men vid elektricitetens uteblivande förlorade den sin förmåga, krympte ihop, kröp in i djupa håligheter.

Lukten av elektricitet: ett gammalt tema hos Tove Jansson som här återkommer. Ett annat: viljan till städning. Till skillnad från i barnboken Hur gick det sen? (1952) är det nu inte Hemulen som får inkarnera städviljan, utan den något åldrade Filifjonkan. Vid två tillfällen när hon städat i muminhuset utbrister hon: “Jag kunde inte låta bli! Ni borde göra likadant.”

Hemulen drivs av en ohemul vilja att bryta med sitt eget hemulskap. Han intalar sig själv att han ska hylla muminfamiljens “atmosfär av fördragsamhet, vänskap och livsglädje”, som han uttrycker saken vid ett högtidligt tillfälle. Ambitionen är lite rörande, men slår förstås oftast fel. Som när Hemulen vill hylla mumindalen genom att spika upp en skylt med texten “Mumindalen” vid dess ingång. Detta stoppas av Mymlan och Snusmumriken, som också är på plats.

Till och med en hemul måste ha reda på att en snusmumrik avskyr anslag, allting som påminner om privat område och tillträde förbjudet och avgränsat och instängt och utestängt – om man intresserar sig det allra minsta för en snusmumrik så har man reda på att anslag är det enda som kan göra honom arg och sårbar och utlämnad!

Snusmumriken tillskrivs vissa hjältedrag. Det tycks ofta som att nietzscheanen Tove Jansson velat inkarnera just Nietzsche. Här framstår det inte minst som att snusmumriken är musiken. Hans antipati mot skyltar kan tolkas som en skepsis till språket i allmänhet: Snusmumriken är inte överdrivet förtjust i att konversera och det kan betvivlas att han någonsin läser böcker, som flera av de andra varelserna gör. Dock kan han uppskatta att få brev:

Mumintrollet var den enda som visste hur man skriver till en snusmumrik. Sakligt och kort. Ingenting om löften och längtan och sorgliga saker.

Tove Jansson skildrar senhösten som en tid för individuerande. En apollonisk och ensam tid. En tid för att bunkra.

Höstens lugna gång mot vinter är ingen dålig tid. Det är en tid för att bevara och säkra och lägga upp så stora förråd man kan. Det är skönt att samla det man har så tätt intill sig som möjligt, samla sin värme och sina tankar och gräva sig en säker håla längst in, en kärna av trygghet där man försvarar det som är viktigt och dyrbart och ens eget. Sen kan kölden och stormarna och mörkret komma bäst de vill. De trevar över väggarna och letar efter en ingång men det går inte, alltihop är stängt och därinne sitter den som har varit förtänksam och skrattar i sin värme och sin ensamhet.
Det finns de som stannar och de som ger sig av, så har det alltid varit. Var och en får välja själv, men han måste välja medan det är tid och aldrig någonsin ge efter.

Snusmumriken hade egentligen redan givit sig av, men såg sig tvungen att återvända till Mumindalen på jakt efter en melodi som han förlorat. Melodin är fem takter lång. Fem takter: snarare en vallvisa än ett ostinato. Kanske är detta en nyckel till det gåtfulla mumrikskapet: hans melodi är kort och börjar inte genast om på nytt. Och han måste återfinna den innan han kan ge sig av på sin vintervandring eller sitt vinterkvarter, om vilket vi intet vet. Därför finner han sig i att tälta på samma tomt som de övriga varelser som blåst samman, sent i november.

Jag måste gå ut till dem, tänkte Snusmumriken. Det här går inte. Värför kom jag nånsin tillbaka, vad har jag med dem att göra, de vet ingenting alls om musik. /…/
Jag måste gå ut, tänkte Snusmumriken. Det är värre att tänka på dem än att vara med dem. Och vad de är olika muminfamiljen … Helt plötsligt, oväntat, saknade han familjen. De var också besvärliga. De ville prata. De fanns överallt. Men med dem kunde man vara ensam. Hur var de sig åt egentligen? undrade Snusmumriken förvånad. Hur är det möjligt att jag kunde vara tillsammans med dem under alla långa somrar utan att nånsin märka att de lät mig vara allena?

Respekten för ensamhet som det högsta tecknet på vänskap – ett tredje tema som växer fram genom Tove Janssons författarskap.

Efter hand blir det tystare, samvaron ordfattigare. “De väntade på sin berättelses slut”, förklarar det näst sista kapitlet. “Egentligen var dalens tystnad mycket skön och vilsam och de vande sig bättre vid varandra genom att inte träffas så mycket.”
Till följd av tystnadens utbredande, blir skuggspelarna varse om hur de upprepar sig. Enstaka ögonblick uppenbarar sig den eviga återkomsten. Troligtvis är det i dessa ögonblick som de fattar avgörande beslut som leder till att de åter kommer att lämna Mumindalen, i bättre kännedom om sig själva.

Filifjonkan upprepar sig genom att utbrista: “Jag kunde inte låta bli! Ni borde göra likadant.”

Tystnaden låter Snusmumriken återfinna sin femtaktiga melodi nere vid havsstranden. Uppbrott i december.

3 kommentarer ↓

#1 Gabrielle B on 27 November 2012 at 11:37 pm

Detta var som hittat! På stranden. Just räddat ur flaskposten. Lite fuktigt och vissa delar av texten suddiga. Men ändå: En gåva för oss mumrikar.

#2 COPYRIOT | Novembertunneln on 29 November 2012 at 8:50 am

[…] ← Sent i november […]

#3 COPYRIOT | K211: Kriskaraktärer hos Tove Jansson och László Krasznahorkai on 12 August 2015 at 10:01 am

[…] Sent i november […]

Kommentera