Nu råkar det vara så att Kent Ekeroth är upphovsman. Det ger honom inte rätt att svinga järnrör på stan. Men det ger honom ensamrätt att sprida filmen som han själv tagit när han svingar järnrör på stan tillsammans med sina partikamrater.
“En framställare av upptagningar av ljud eller rörliga bilder har”, enligt upphovsrättslagens § 46, “en uteslutande rätt att förfoga över sin upptagning”. Det krävs ingen verkshöjd, eftersom detta är en en producenträtt snarare än en egentlig upphovsrätt. Tro det eller ej, men rätten gäller även för något som filmas med mobilkamera på fyllan.
Expressen med flera svenska massmedier har just nu valt att glömma bort upphovsrättslagen. De skiter i Kent Ekeroths lagstadgade rätt, precis som de tidigare har skitit i de rättigheter som tillkommer hobbymålare och massmördare.
Jag är inte den som klagar på att massmedierna har en elastisk syn på upphovsrätt, men… Var det någon som nämnde dubbla måttstockar? Fall som dessa förtjänar att läggas på minnet. Kanske till nästa gång som en journalist talar om upphovsrätten som en “mänsklig rättighet”.
Värt att betänka: Kent Ekeroth torde ha laglig möjlighet att få Expressen med flera fällda i domstol. Eller finns det något lagrum som skulle tillåta offentliggörande av filmklippet utan Ekeroths tillstånd?
56 kommentarer ↓
Är inte paragraf § 3 också relevant? Är nyfiken.
“3 § Då exemplar av ett verk framställes eller verket göres tillgängligt för allmänheten, skall upphovsmannen angivas i den omfattning och på det sätt god sed kräver.
Ett verk må icke ändras så, att upphovsmannens litterära eller
konstnärliga anseende eller egenart kränkes; ej heller må verket göras tillgängligt för allmänheten i sådan form eller i sådant sammanhang som är på angivet sätt kränkande för upphovsmannen.
Sin rätt enligt denna paragraf kan upphovsmannen med bindande verkan eftergiva endast såvitt angår en till art och omfattning begränsad användning av verket.”
Nja, § 3 verkar enbart handla om “verk”, alltså skyddsobjekten för egentlig upphovsrätt. En videoinspelning i sig räknas inte som ett “verk”, utan har ett skydd som i vissa avseenden är svagare.
När det gäller granskning av riksdagsmän och andra offentliga uppdrag så är väl pressens rätt att göra detta överordnat upphovsrätten – tror jag…
Citaträtten bör man även ta hänsyn till här: https://lagen.nu/1960:729#P22
..är en video från en riksdagsman att jämställa med en “offentlig handling”, då gäller inteURL har vi lärt oss.
#3 Peter Andersson: Etiskt överordnad, ja det bestrider nog ingen. Men är det journalistiska syftet även juridiskt överordnad? Har svårt att se det.
Riksdagsledamöter lyder inte under särskilda lagar. Det bör de heller inte göra. Det finns ju även andra slags makthavare som förtjänar att granskas.
#4 manen: Bästa kommentaren? Hm, då vill jag ändå understryka att jag betraktar detta som en petitess i förhållande till fenomenet SD.
#5 Kajser: Inte en chans att Expressen kan hänvisa till citaträtt. Citaträtten gäller enbart:
a) offentliggjorda verk;
b) “i överensstämmelse med god sed”.
Videoklippet i fråga var inte tidigare offentliggjort. Såvitt jag vet innebär “god sed” i stort sett att man får citera text men inte video.
#6 kjell: Allt som en riksdagsledamot filmar med sin mobil kan inte vara “offentlig handling”. Därtill kommer det faktum att Ekeroth ännu inte satt i riksdagen när händelsen inträffade.
Video är fotografiskt framställt (tekniskt en snabb serie stillbilder), däremd omfattas den alltid av upphovsrätt, utan undantag. Fotografin har genom detta en liten särställning eftersom en fotografiskt framställd bild alltid omfattas av upphovsrätten, även när den inte betraktas som ett verk, dock med en kortare skyddstid.
Ur paragraf 49a: Den som har framställt en fotografisk bild har uteslutande rätt att framställa exemplar av bilden och göra den tillgänglig för allmänheten. Rätten gäller oavsett om bilden används i ursprungligt eller ändrat skick och oavsett vilken teknik som utnyttjas. Med fotografisk bild avses även en bild som har framställts genom ett förfarande som är jämförligt med fotografi. Rätten enligt första stycket gäller till dess femtio år har förflutit efter det år då bilden framställdes.
Paragraf 46 är också relevant och handlar om “Framställare av ljud- eller bildupptagningar” där den till den rörliga bildens ljudupptagning behandlas närmare, ljudet “ärver” då bildens skyddstid på 50 år från utgivningen av ljudupptagningen.
Via Twitter frågade jag juristerna Daniel Westman och Mårten Schulz om de höll med om min tolkning.
Daniel Westman skrev:
“Du har nog rätt i att det enligt upphovsrättslagen är ett intrång (om inte tillstånd från Ekeroth finns).”
“Man skulle kunna hävda att yttrandefrihetsintresset tar över. HD har dock varit restriktiva med detta.”
“Men möjligtvis har saken förändrats lite genom EU-rätten/Europakonventionen.”
“En grundläggande fråga är om en närstående rättighet alls är rimlig för alla ljud- och bildupptagningar.”
“En annan fråga – som du pekar på – är givetvis om det behövs en mer flexibel inskränkning (fair use etc.)”
“Expressen anser antagligen att ev. skadestånd/straff är värt att ta av publicistiska eller ekonomiska skäl.”
Mårten Schultz skrev: “det är daniels specialitet men jag är spontant skeptisk mot att en domstol skulle låta yttrandefriheten trumfa”
Daniel Westman menade att fallet liknade det s.k. Manifest-målet som var uppe i HD år 1985.
“I Manifest-målet “stod sig upphovsrätten” och HD yttrade att lagstiftaren får skapa inskränkningar.”
“Domstolar kan bara agera i situationer som varit svåra att förutse för lagstiftaren.”
(Enormt tack till er, Daniel och Mårten, för att ni ville kommentera saken!)
@Rasmus #7: Ja citaträtten gäller inte lika på papper jämfört med nätet. Minns sommarens debakel kring Genusfotografen och nättidningen Göteborg nonstop lilla bildbråk. Inom journalistiskt kritiska sammanhang är det okej att nyttja en bild eller del av en i tryck, men inte online (video går som fotografisk bild i lagen). Fotosidan.se har två artiklar som belyser närmare:
Lagändring orsakar ny bildkonflikt i Göteborg
Bloggare kritiserade reklamfotograf – fick betala skadestånd
Den första av de två länkarna ger mest information och den artikeln var också publicerad i tidningen Proffsfoto.
Kvällspressen har en förkärlek för att visa YouTube-klipp på sin hemsida, eller inbakat i sina “TV-program” online, med egna reklamkunder före och efter.
Har man verkligen i samtliga fall frågat upphovsmannen om man får sprida klippet? Digital citaträtt av bild och video gäller ju inte online om jag inte är helt fel ute?
Skulle de bara bädda in rena YouTube-klipp skulle det vara YouTubes reklam, som till viss del tillfaller den som publicerade klippet på DuTuben.
Nu handlar det inte om några högkvalitativa klipp, utan mer på Aftonbladet-nivå, typ man som kramar haj, man som tänder eld på sina pruttar etc, men ändå.
Absurda värld… Upphovsmannen kan kanske också i ett senare skede komma att hävda att de rör sig om en installation. En konstinstallation -och bara för resonemangets skull, viktas det på ett annorlunda sätt eller rör de sig om samma lagrum?
Måns: En videoinspelning av en konstnärlig performance kan omfattas av två rättigheter. En till det konstnärliga verket och en till videoupptagningen. Förutsättningen är väl att någon kan hävda att allt var “scriptat” i förväg (fast i praktiken hänger det nog snarare på om man är allmänt erkänd som konstnär eller åtminstone utbildad på konsthögskola).
Mer info. Bakgrunden till skillnaden i citaträtt mellan papper och nätet står att finna i ett prejudikat satt av hovrätten där studenttidningen Lundagård dömdes att betala ersättning för en nätpublicering. Samma bild, en faksimil av en reklambild publicerades både i tryck och på nätet. Publiceringen i tryck friades men publiceringen på nätet fälldes. En artikel hos Medievärlden om saken Fallet överklades till HD men HD ville inte ta upp det, därmed står sig hovrättens prejudikat och en lagändring krävs för att jämställa nätpublicering med samma publicering i tryck.
Paragrafen i fråga lyder:
[…] Generaliseringarna i media om sverigedemokraterna i allmänhet, som en följd av Ekeroths och Almqvists förlöpningar, är omvänt också en bekräftelse av att PK-media just blivit PK. Ja, inte de generaliseringarna enbart, men taget tillsammans med en händelse rörande en annan politisk, offentlig, person som inte nått utanför Flashback och de mera öppet rasistiska medierna. En generalisering av den nyheten hade till och med varit straffbar, och då inte som ett trivialt brott mot Upphovsrättslagen. […]
Jag har inte riktigt hängt med i alla svängar i den här historien, men har jag fattat fel att Expressen fick tag på filmen genom att Kent Ekroth hade råkat lägga den som diarieförd handling på sin hårddisk?
I så fall föreställer jag mig att det kan ha betydelse, för offentliga handlingar som är diarieförda är väl aldrig belagda med upphovsrätt?
Om det är så här skulle Expressen alltså ha rätt att använda videon i just det här fallet. Men även om så skulle vara fallet är det ett bra påpekande att de som ropar högst om upphovsrättens okränkbarhet ofta brukar skita i privatpersoners och mindre aktörers upphovsrätt när det passar dem.
Den teorin har jag inte hört, Christian. Däremot är det många som spekulerar i att någon falang inom SD skulle ha läckt videoklippet.
Oavsett vilket: offentliga handlingar kan mycket väl vara belagda med upphovsrätt! (Annars skulle konsekvenserna bli lustiga.)
Det som är befriat från upphovsrätt är offentligt tryck, men det är en annan sak.
Litet påpekande: EU-rätten bör inte vara relevant i detta fall, EKMR, möjligen. I EKMRs fall måste man dock väga å ena sidan immaterialrättslig “äganderätt” som är skyddad under Art 1, första tilläggsprotokollet EKMR, mot Art. 10 EKMR.
I det här fallet går journalistiken före upphovsrätten i Expressens bedömning. Med rätta, givetvis. Att tre riksdagsmän begår brott som finns fångade på film är av så stort allmänintresse att man inte kan ignorera det av rädsla för att bryta mot upphovsrätten.
Expressen anser nog att det eventuella vite de får betala till Kent Ekeroth för brott mot upphovsrätten är en struntsamma i relation till det journalistiska värde ett sådant avslöjande har.
Ungefär samma sak som när Expressen skulle visa hur enkelt det var att köpa ett vapen och medvetet begick ett brott i journalistikens namn. Det kan man så klart tycka vad man vill om, men journalistiska plikter och lagstiftning går inte alltid hand i hand och då väger journalistiken högre i publicisternas ögon.
Hör ju liksom ihop med journalistikens uppdrag – att granska makten. Om journalister började väja för lagen och undvek att publicera viktigt material pga lagstiftning, så förlorar journalistiken lite av sitt maktgranskande syfte eftersom makten då skulle kunna lagstifta bort alla möjligheter för media att granska dem ordentligt.
Frågan har (idiotiskt nog) inte behandlats i något förarbete till upphovsrättslagen, men straffrättsligt verkar det vara svårt att få personen som publicerat videon fälld pga ett resonemang i praxis om motstående yttrandefrihets-/informationsintresse.
NJA 1985 s. 893 om en tidning som snott en artikel och hänvisat till yttrandefrihetsintresset som straffrihetsgrund:
“Vad sålunda har anförts leder till slutsatsen att uppgiften att i sådana typfall som nu åsyftas begränsa straffansvaret för upphovsrättsintrång till förmån för ett motstående yttrandefrihetsintresse bör förbehållas lagstiftaren.
Det torde trots det sagda kunna uppstå situationer där yttrandefrihetsintresset gör sig gällande med sådan styrka att domstolarna rimligen måste ta ansvar för en friande dom vid åtal för intrång i upphovsrätten. Här avses fall som skulle kunna sägas ha beröringspunkter med de nödsituationer som enligt 24 kap 4 § BrB leder till straffrihet.”
NJA 1996 s. 712 om en tidning som citerat lite för mycket:
“Såvitt nu angår pressen, med dess betydelse för informationsfriheten och uppgift att skapa debatt, finns det anledning att räkna med en förhållandevis långtgående citaträtt särskilt tidningar emellan och i förhållande till massmedia i övrigt. Det är sålunda tydligt att det kan finnas anledning att på detta område godta sådana citat av autentiska uttalanden som inte har den funktion för den egna framställningen som normalt fordras för att citat skall vara berättigat, om ett allmänt informationsintresse gör det motiverat att återge ett uttalande i stället för att referera det.”
Sekvenserna ur Kent Ekeroths video, liksom videon med Schibbye & Persson som vi publicerade i januari, torde alltså vara möjligt att återge med stöd av denna praxis såvitt frågan gäller endast straffrätt. Huruvida Kent Ekeroth har rätt till ekonomisk ersättning är en annan femma, men i den första NJA:n verkar HD utgå ifrån att så är fallet.
Att frågan om motstående yttrandefrihetsintresse inte har behandlats i någon utredning, inte heller efter den senaste uppdateringen av URL 2005, är pinsamt och mycket typiskt för lagstiftningen på området. Det är helt enkelt en massa särintressen inom upphovsrättsindustrin som lagstiftar och sitter som remissinstanser. Då kan de rättsligt intressanta frågorna helt utebli medan “branschen” jobbar in två illa skrivna kapitel som ska kriminalisera kringgående av olika kopieringsskydd till exempel. Pinsamt!
Daniel: Om ett vite eller skadestånd alls kan komma på fråga – vilket det torde kunna, om Ekeroth väljer att driva saken – så är det ju ett faktum att journalisten inte går före upphovsrätten. Möjligtvis kan man då säga att den penningstarka journalistiken går före upphovsrätten. Tycker vi inte att mindre organ än Expressen ska kunna göra avslöjanden av denna typ? Vi kan göra tankeexperimentet om det var en antifascistisk aktionsgrupp som spred klippet…
När det gäller granskning av riksdagsmän och andra offentliga uppdrag så är väl pressens rätt att göra detta överordnat upphovsrätten – tror jag…
Men när detta filmades satt de inte i Riksdagen. De var inte invalda ännu så då måste det ses som privat ..
[…] Bloggat: Röda Malmö, Copyriot, Opassande, Läs även andra bloggares åsikter om Kent Ekeroth, Christian Westling, Erik Almqvist, […]
Om man istället för att tänka på problemet med medias dubbla stolar såsom ett juridiskt eller etiskt problem, betraktar det som ett maktförhållande och en realpolitik så är handlandet självklart och rationellt. Det enda publicisten behöver göra är en riskbedömning och frågar sig: kan jag komma undan med det här? Har jag råd att hantera ett ev. rättsligt efterspel el. uppgörelse i godo? Om svaret är ja och det hela går plus i slutänden kommer materialet att publiceras. Allt annat är en ren filosofisk övning.
Linus Walleij: Det intressanta är ju vilken möjlighet det finns för andra medier – inklusive nollbudgetmedier, aktivistgrupper etc – att komma undan med en motsvarande sak. Det är definitivt mer än en “filosofisk övning”.
rasmus, jag saknar “fair use” klausulen i svensk lag (USA har den). Jag har frågat våra jurister varför, kanske du som historiker vet?
Om delar av filmen varit offentliggjord innan, vilket den har varit i Ekeroths klipptas varient som användes mot Soran Ismael för 2 år sedan, så ligger nyhetsvärdet i de delar han tagit bort. Då bör nyhetsvärdet (yttrandefrihetsgrundlagen) går före upphovsrätten.
Ingen ifrågasätter väl hur det bör vara. Grejen är att det inte verkar vara så om man läser upphovsrättslagen eller ser till hur domstolar har tolkat samma lag. Se vad Daniel Westman skriver ovan!
..rasmus, är det Daniel W här ovan, jag känner inte igen språket.
rasmus: det har du ju rätt i. Men för en tidning som Expressen som i slutet av dagen bara är en juridisk person blir det bara realpolitik. Men någon “rättvisa” som ger alla medier samma möjligheter att uttrycka sig existerar inte heller, även om vi förmodas tro det. Tyvärr. Beklagar min alltomfattande svartsyn.
Bara en tanke här… om nu SD sjunker med typ 4 % i nästa mätning och Centern istället ökar med lika mycket – är inte det då egentligen ganska dålig PR för Centern? En röst är en röst i val, men att vara andrahandsalternativet till SD mellan, vem vill vara det liksom?
Hehe, den senaste kommentaren var lite komisk… Sverigedemokraterna hämtar väl sina väljare från i princip alla partier utom miljöpartiet och vänsterpartiet (rätta mig om jag har fel), så procenten blir väl utspridd. Det sorgliga är väl att man inte kan vara säker på att de förlorar så mycket alls i popularitet. Men man kan ju alltid hoppas.
Kommentera