Många av den tragiska kristeorierna är nog mer eller mindre malthusianska, eller åtminstone influerade av Robert Malthus (1766–1834). Tidigare i år återutgavs ju förresten En avhandling om befolkningslagen, men den får läsas en annan gång. Här ska det snarare handla om den malthusianska hållningen.
Just denna hållning drivs ganska lång i en artikel i Hjärnstorm #111–112, skriven av en viss Mats Ranland. Han börjar med att plädera för celibat, vilket presenteras som det mest konsekventa sättet att vägra deltagande i den mänskliga artens reproduktion.
Att skapa nytt liv innebär bara en upprepning av objektiv meningslöshet, och i de flesta fall även en upprepning av subjektiv meningslöshet.
Om detta synsätt drivs till sin yttersta spets hamnar man i något som gärna kan betecknas som “ultratragisk kristeori”, bäst kanske representerad av P.W. Zapffe (presenterad för en svensk publik i Subaltern 4/2011. Uppenbarligen finns även resonanser med buddhismen, eller med vissa av dess skolor. Dessa kopplingar görs dock inte av Ranland, som i stället går raskt vidare till Malthus.
Omkring år 1800 lanserade Malthus sin teori om hur befolkningen tenderar att öka exponentiellt, medan livsmedelsproduktionen endast ökar linjärt. Detta har med all rätt ifrågasatts sedan dess, men det finns nog en poäng i att dröja kvar vid premisserna.
Malthus var inte fullt så tjockskallig att han trodde att befolkningen per automatik alltid måste växa exponentiellt. Vad han hävdade var att befolkningen tenderar att växa exponentiellt om den växer oförhindrat. Frågan om vad som utgör ett hinder blir därmed central för det malthusianska subjekt/objekt-komplexet. Mats Ranland skriver:
Tendensen till exponentiell tillväxt gäller för övrigt inte bara människor, utan allt levande, både människor och djur. Malthus beskriver en mängd hinder för befolkningsökningen, som gör att tillväxten inte blir exponentiell. Det yttersta hindret är tillgången på utrymme och näring. För djur är det oftast tillgången på föda som sätter gränsen. För människan finns det även en rad andra hinder. De återhållande faktorerna på folkökningen delar Malthus in i direkta (positive checks) och indirekta (preventive checks) hinder. /…/ Bland de indirekta hindren finns sådant som Malthus förordar och finner önskvärt som “sedlig avhållsamhet” och “sedlig återhållsamhet” (moral restraint). Men där finns också sådant som han sammanfattade som “sedeslöshet, laster och synd”.
I förhållande till det objektiva nödtvånget bleknar den subjektiva skillnaden mellan moral och omoral. Något som nog återkommer i flera varianter av tragisk kristeori.
Malthusianismen är i en viss mening tillväxtkritisk, men tillväxtkritik är inte detsamma som malthusianism. Malthus och hans efterföljare ser tillväxt som en naturlag, vilken hålls i schack endast av planetens materiella begränsning. Kritiska teorier ser däremot “tillväxt” i kapitalistisk mening som ett historiskt specifikt fenomen, vilket ingalunda kan jämställas med jästsvamparnas mångfaldigande i en dunk mäsk. Detta utesluter inte att kritiska och tragiska kristeorier kan mötas, exempelvis i frågor som rör jordbruk. Mats Ranland skriver vidare:
Med hjälp av konstgödsel ökade skördarna. Men konstgödsel kräver energi och råvaror, vilket innebär att vi tär på jordens ändliga resurser. Den industriella revolutionen gjorde visserligen att vi kunde livnära fler människor, men innebar också att vi började tära på jorden på ett ohållbart sätt.
/…/
Låt mig till en början slå fast att det ytterst verkligen är jordbrukets avkastning som sätter gränsen för hur många människor som kan försörjas. Detta är en självklarhet, men ändå något som människan i dagens konsumtionssamhälle lätt kan glömma. Så länge man har pengar att handla mat för, är det lätt att man inte ser maten som något problem. Det primära problemet för nutidsmänniskan blir att tjäna ihop pengar.
Här rör sig resonemanget ännu i linje med en fetischkritik à la Marx, men Malthus-anhängaren viker snart av åt ett annat håll. Han menar att det inte är pengarna utan människorna som det är fel på:
Majoriteten av mänskligheten är dumoptimister, som inte tar till sig obekväma sanningar. Det är lättare att ta till sig att någon galen vetenskapsman skulle kunna orsaka jordens undergång, än att jorden faktiskt hotas av den gemena människan som ligger och kopulerar.
Malthusianismen blomstrar här upp till sitt ståtligaste stadium: ohämmad misantropi. Så har inte alltid skett: Malthus själv hoppades att bättre undervisning skulle få människorna att själva inse behovet av att begränsa befolkningen. Senare kom neomalthusianer som Knut Wicksell att bilda en rörelse för legaliserade preventivmedel.
En öppen fråga: hur stor betydelse har det malthusianska arvet för att förstå de tragisk-kritiska kristeorier som i vår tid kristalliserar sig i relation till oljekrön och klimatkatastrof? Tänk på t.ex. Alf Hornborg, Richard Heinberg eller tidskriften Effekt: är dessa att betrakta som krypto-malthusianer eller som post-malthusianer?
35 kommentarer ↓
Jag tror det det malthusianska arvet har betydelse i så motto att det är en idéhistorisk fond mot vilket oljekrön och klimatkatastrofer kan förstås.
Alf Hornborg tror jag dock kommer från vad som kan kallas “den romantisk-progressiva skolan”. Men det menar jag att den tradition han verkar i kommer från kritik av industrialismens miljöförstörelse; han är (vill vara) en 2000-talets Rachel Carson. Det är iaf i den traditionen Hornborg kommer från. Den i sin tur har sina rötter i mötet mellan 1) en brittisk konservativ pastoral (“romantisk”) bild av naturen som utvecklades av den äldre förbisprungna brittiska överklassen som en motkultur till industrialismen. Och 2) en progressiv rörelse under efterkrigstiden som var kritisk till kapitalismens förstörelse av människor och natur (Carson, DDT, Neurosedynskandalen, säldöden, försurning, miljöpartiet mm)
Den senare har alltid haft en stark tilltro till kunskap, folkbildning och optimistisk bild av att “vi bygger en ny bättre framtid”. Den konservativa ådran är mer misantropisk (se Albert O Hirschman utmärkta bok “Den reaktionära retoriken: konsten att argumentera mot alla samhällsförändringar”).
Den här blandningen av konservativ pastoralromatik och progressiv “Gröna vågen”-engagemang leder till en del märkliga hybrider hos miljöpartiet (som jag är övertygad står Hornborg nära). De är på positiva till ny hightech-teknik när det gäller solenergi o dyl, men skeptiska till genmodifiering.
En intressant notering är att nästan alla som varnar för kommande katastrofer som Al Gore och Jared Diamond alltid avslutar med att säga att de är optimister… är det socialt oacceptabelt att inför publik avsluta med “…det är kört”?
Följdfråga: Hur ska Hans Rosling katoriseras? Optimistisk malhtusian?
“I förhållande till det objektiva nödtvånget bleknar den subjektiva skillnaden mellan moral och omoral.”
Peter J:
“är det socialt oacceptabelt att inför publik avsluta med “…det är kört?”
Kanske det vore mera moraliskt att säga att det är kört? Men det “objektiva nödtvånget” att inspirera handlingsvilja för att kunna rädda *något* får Diamonds (och kanske Gores) subjektiva moral att blekna bort.
När kommer cargo-kulterna på allvar till västerlandet? Kanske är de här redan.
Caute.
När jag hörde Alf Hornborg föreläsa i våras var det de ekonomiska resonemangen som stod i centrum, inte de ekologiska. Rimligen borde han vara kritisk till ny hightech-teknik, i alla fall så länge den tillverkas och används inom ramen för dagens ekonomiska system. I sin senaste bok kritiserar han ju precis uppfattningen om teknik om problemlösare och menar att allt den gör är att dölja det faktum att vi flyttar miljöförstöring och arbetsinsats någon annanstans.
Den malthusianska hållningen var och är än idag, uppfattningen att hungern i världen bara kan bekämpas med att minska tillväxten av människor i de områden där fattigdom behärskar livet. Att komma åt maten är ju en fråga om att ha pengar att köpa den! Att försvara en ekonomi som utestänger människor från livsmedlen, om de inte har tillräckligt med pengar att komma åt dem, är en hållning som inte intressar sig för orsakerna till hungern, utan vill behålla dessa förhållanden. för de ändras ju inte genom att mindre barn föds.
Ranland gör inte argumentationen bättre med att byta ut det lidande(? eller likgiltiga?) subjektet människan mot det tärda subjektet naturen, som lider “på ohållbart sätt” genom jordbrukets industrialisering. Naturen är visserligen den matriella rikedomens källa, men tyvärr är den sortens tillväxt inte mer än ett medel till den här ekonomins syfte, nämligen att få profiten att växa. Och för det syftet ska man vara återhållsam och reducera den mänskliga släktet ? Nej, för det var inte sant! Hungern är nämligen så ful och störande, att de lyckliga exemplaren (de som har pengar) tycker att de fattiga ska reducera sig själva! För sanningen är ju, att det produceras så mycket mat här i världen, att den måste kastas bort, om den inte kan säljas. Den produceras inte för att bli utdelad till alla som behöver den.
[…] Krisen, del 67: Den malthusianska hållningen […]
Kommentera