Ursäkta att jag tjatar lite till om den nya Copyswede-avgiften på hårddiskar. Eftersom jag ogillar hela “kränkt konsument”-grejen, skyller jag nu på mitt forskningsintresse.
Helst skulle jag vilja se en diskussion om Copyswede som går bortom det snäva konsumentperspektivet. Just därför tror jag att det finns en poäng i att nysta upp hela den historiska historien från kassettskatt till privatkopieringsersättning. Detta råkar vara ett forskningsprojekt som jag har påbörjat och hoppas få möjlighet att fullfölja.
Tills vidare är det bara att välkomna Sam Sundbergs indignerade krönika i SvD. Några snabba kommentarer till vad han skriver.
Privatkopieringsersättningen är ett gammalt, traditionsrikt påfund precis som barkbröd och barnaga. Den tillkom för att kompensera upphovsrättsinnehavare för att folk hade fräckheten att göra kopior av exempelvis lp-skivor på kassettband
Nåja. Privatkopieringsersättning infördes inte i Sverige förrän år 1999. Dessförinnan hade en kassettskatt existerat mellan 1982–1993, men detta var ingen upphovsrättslig avgift, utan en punktskatt som gick rakt in i statskassan. Bakgrunden till kassettskatten är ganska intressant: riksdagspartier till höger och vänster hade diverse idéer om hur pengarna skulle användas till kulturpolitiska insatser (om detta, se s. 347–348 i min avhandling).
Världens första lag om upphovsrättslig kassettersättning stiftades i Västtyskland år 1965. Inte riktigt så länge sedan som Sam Sundberg vill antyda (även om barnaga faktiskt var tillåtet i den tyska staten fram till år 2000).
Just nu driver Copyswede också ett mål i svensk domstol där de kräver att mobiltelefoner ska omfattas av privatkopieringsavgifter. En ny mobil blir hundratals kronor dyrare om de vinner, trots att användningen idag går mot molnlagring och streaming av film och musik.
Låter som en intressant rättsprocess, som borde förtjäna mer uppmärksamhet. Däremot vill jag reservera mig mot alla argument av typen “snart är ju ändå allt i molnet”. Teknikhistorien är fortfarande inte förutbestämd – men en av alla de faktorer som bestämmer dess riktning är just lagar av den här typen. När hårddiskar görs dyrare, ges människor incitament att avstå från lagringsutrymme till förmån för s.k. molntjänster som Spotify. Sådana företag är kanske de största vinnarna på privatkopieringsersättningen!
Hittills har Copyswede motiverat sina avgifter genom att hänvisa till lagringsmediernas storlek i absoluta termer. Kanske vore det intressant att i stället räkna ut ett relativt mått, någon typ av kvot: lagringsutrymme delat med (genomsnittlig) bandbredd i olika typer av elektronik. Vart pekar då kurvorna? Har vi, i dessa relativa termer, passerat en peak storage?
33 kommentarer ↓
Jag tycker i och för sig att redan ett av de vanligaste argumenten idag går längre än “det snäva konsumentperspektivet”. Då syftar jag på argumentet att kopieringsersättning är dålig eftersom det uppmuntrar folk att handla sina usbminnen och diskar utomlands, vilket försvårar för en prylsäljarbranch som redan har väldigt snäva marginaler. Alltså den vanliga “jobb och ekonomi-politiken” snarare än “aj, mina prylar blir dyrare”.
En rent praktisk fråga: Det pratas ju hela tiden om “usb-minnen och externa diskar”. Hur relaterar det till minnen som ansluts per firewire, och framförallt SD-kort? Just SD-kort torde väl vara extra vanligt att de används till egna bilder och extra ovanligt att de används till Per Gessles musik eftersom många kameror använder dem. Men har man en dator med SD-kortläsare är ju ett SD-kort lika smidigt för flyttbar lagring i allmänhet som ett USB-minne.
SD-kort ska såvitt jag förstår inte omfattas, just av de skäl du nämner. De används främst i kameror.
Att använda SD-kort för flyttbar lagring i allmänhet är tekniskt möjligt, men inte särskilt praktiskt eftersom de är så små att de är lätta att tappa, och för att de inte är lika universella. Alla hem- och kontorsdatorer har USB, inte riktigt lika många har SD-kortsläsare.
Å andra sidan är det ganska enkelt att köpa en USB SD-kortsläsare.
Har via ett känt undersökningsföretag fått svara på mina vanor vad gäller att kopiera musik och annan upphovsskyddad media. Kändes som att de satsat på att standardisera undersökningen mer än att hänga på på alla trender. Men det kanske är fler än Copyswede som vill göra liknande undersökningar..
Frågan är om inte Copyswede helt har spelat ut sin roll. Den privatkopiering som avgiften ska kompensera för har ju med största sannolikhet minskat rejält genom förändrade konsumtionsmönster. Trenden tycks ha gått mot mer och mer streamat material, att göra personliga kopior av materialet tycks bli alltmer sällsynt. Ska man dessutom se realistiskt på saken och försöka klura ut hur pass mycket av det avgiftsbelagda lagringsmediat som även tidigare har använts för att lagra material som ryms inom de snäva gränserna för den lagliga privatkopieringen så är det uppenbart att Copyswede i åratal har mjölkat en imaginär ko.
Ett perspektiv som jag hittills saknat i debatten är “kränkt audiofil”-perspektivet. En trend inom hifi de senaste åren har varit att rationalisera bort CD-spelaren genom att lagra sin CD-samling i form av flac-filer på en dator och spela upp dem genom en extern D/A-omvandlare. Detta får ju bland annat konsekvensen att privatkopiering inte bara är en väg till att kunna lyssna på sin musik på fler sätt, utan en förutsättning för att överhuvudtaget kunna lyssna på musiken med “acceptabel kvalitet” – detta oavsett om man spelar upp via en vanlig dator eller om man köpt en dedikerad hifi-mediaspelare från tex Linn eller Sonos. Datorns CD-spelare duger inte till att spela upp i realtid då mekaniken är för opålitlig, däremot duger den till att rippa.
Audiofilerna torde också än så länge vara rätt så indifferenta till molnet, då det inte finns några tjänster ännu som streamar i icke-destruktivt komprimerade format. Spotify blir ointressant annat än som ett sätt att upptäcka ny musik som kanske hade kunnat låta bra vid acceptabel kvalitet, dvs om man köper skivan.
En anledning till att audiofilerna inte gör något väsen av sig är nog att de främst finns i gruppen musikintresserade gubbar – samma grupp som jag föreställer mig är som mest positiva till “musikskaparorganisationer”. Samt förstås att de inte direkt blivit en måltavla för copyswede (kanske just för att de är en grupp där copyswede har stöd!). Ett intressant grepp om copyswede vinner rörande mobiltelefonerna vore att lyfta fram att det i så fall kanske även finns hifi-maskiner som borde beskattas. Även om det nog är ekonomiskt irrelevant för konsumenterna av hifi-mediaspelare så vore det intressant att lyfta frågan. (Jag noterar att de flesta sådana maskiner förutsätter att man har datan lagrad någon annanstans, tex på en NAS. Men det borde finnas någon med inbyggd disk också.)
Kulturskapare svarar för övrigt Sam Sundberg idag:
http://www.svd.se/kultur/kulturdebatt/forsvara-friheten-att-privatkopiera_7661104.svd
De nämner bland annat TV-boxar, jag visste inte att de omfattades av privatkopieringsavgiften idag. Men de är i så fall inte långt ifrån hifimaskinerna, konceptuellt.
[…] Bloggat: Copyriot, Läs även andra bloggares åsikter om Strömmad film, Streaming, Streamingtjänster, Netflix, […]
[…] var först i Europa med att införa skatt på kassettband redan 1965, men i Sverige dröjde det faktiskt ända till […]
[…] Om beskattning av lagringsmedier i historiskt perspektiv […]
[…] Om beskattning av lagringsmedier i historiskt perspektiv […]
Kommentera