Krisen, del 65: Konserthusens kris

Ännu en ingång till kriskomplexet ges i musiktidskriften Opus, vars senaste nummer hamnade i mina händer av en slump. Sofia Nyblom skriver där om finanskrisens följder för den klassiska musiken.

Det är något av historiens ironi att amerikanska musiker och sångar i dag söker sig över Atlanten med hela familjer i släptåg – på samma sätt som svenska, irländska och sydeuropeiska familjer flydde svälten för Drömmarnas land, för sisådär 150 år sedan. Frågan är bara: har de amerikanska emigranterna något att hämta i finanskrisens Europa?

Ja, inom den klassiska musikvärlden slog krisen betydligt snabbare mot USA. Det beror på att dess konsert- och operahus i betydligt högre grad är beroende av privata mecenater. En betydelsefull sådan var Alberto Vilar vars frikostiga donationer spelade en viktig roll för operahusen. Samtidigt som finanskrisen bröt ut, ställde han in betalningarna – vilket förvisso handlade om att han var på väg att dömas till ett mångårigt fängelseskaff för bedrägeri. Operavärlden hade smorts av förskingrade pengar.

I det gamla Europa höll sig verksamheten flytande något längre. Men nu slår krisen hårt mot konsert- och operahus även här, om än inte just i Sverige.

Det Kongelige i Köpenhamn har inte pengar till driften och sparkar stora delar av kör och balett. Wiener Staatsoper skär 100 miljoner från sin budget. Holländska staten raderar 40 % av kulturbudgeten och jagar musiker och orkestrar på flykten.

Allt detta lär få långsiktiga följder som är svåra att överblicka. Artikeln i Opus håller en dörr öppen för att slakten kan ha goda effekter på musiklivet. Att blåsa bort besattheten vid stjärnartister kanske är nödvändigt om den klassiska musiken ska ha en framtid? Krävs det rentav en rejäl kris för att tvinga fram förnyelse?

Sofia Norling påminner om läget i Europa strax efter 1945, då orkestrarna spelade musik i krigets ruiner. Visst finns det en tilltalande romantik i sådana bilder. Men en viktig skillnad mellan nu och då rör nog makten över själva husen. Då var konserthuset en del av samma institution som symfoniorkestern och det var knappast tal om att andra verksamheter skulle flytta in. Nu drivs konserthus som företag där varje aktivitet måste redovisas som en hyreskonstnad. Om inte orkestrarna kan uppbringa pengar, finns det alltid konferenser som kan ta deras plats.

7 kommentarer ↓

#1 Christopher Kullenberg on 1 November 2012 at 8:38 pm

Förhoppningsvis rensas diverse “Gesamtkunstwerk” ut från 1800-talet för att ge mera plats åt Beethoven och bakåt i tiden. Som man ju inte behöver någonting annat än musikerna själva till.

#2 rasmus on 1 November 2012 at 8:43 pm

Ja, jag har länge försökt att plädera för kammarmusikens ställning. Större resurser borde satsas på mindre ensembler, medan symfoniorkestrarna borde få mindre (i relativa termer). Det tror jag skulle uppmuntra såväl förnyelse som resiliens.

#3 Christopher Kullenberg on 1 November 2012 at 8:49 pm

Rasmus: Jag håller med dig i allt förutom det där om nionde symfonin. Jag blir kränkt!

#4 Christopher Kullenberg on 1 November 2012 at 9:03 pm

Jag tar tillbaka det där med kränktheten förresten. Du skrev att du inte blev “berörd”. Det ska man inte heller bli, man ska bli omrörd (Umschlungen). Så jag är inte längre kränkt.

#5 avadeaux on 1 November 2012 at 9:10 pm

Vad gäller Köpenhamn lär den akuta krisen ha en speciell anledning: man fick ett nytt dyrt operahus som donation av herr Mærsk, som man fick extra pengar till driften av i några år, men nu är det slut med det och då bär det sig inte längre. Ja, en detalj bara, jag ifrågasätter inte konserthuskrisen generellt.

#6 Andreas Engström on 1 November 2012 at 9:27 pm

Konserthusens kris har länge varit en repertoarkris: gammal musik, och den nyskrivna som spelas får ofta bara ett framförande. Det där känner vi till, för det brukar påtalas rätt ofta från konstmusikvärlden. Vad som vi vet mindre om är den i verkligt positiv mening fullständigt oöverblickbara nyskrivna kammarmusiken. Det finns så många ensembler och musiker att många tonsättare (och då långt ifrån enbart “kända”) får sina stycken framförda många gånger och av olika ensembler. Bara en sån sak. Samtidigt är ju som du skriver, Rasmus, kammarmusiken i relativa termer extremt underfinansierad. Med en omfördelning skulle det kunna hända mycket när det gäller att nå ut med en redan vital musikkultur.

#7 Viktualiebrodern on 1 November 2012 at 10:10 pm

Samtidigt har nog aldrig så många människor inkluderats som betalande operabesökare genom de här Metropolitanföreställningarna till hela världens Filipstad och Vansbro i “real”-tid.

Det där med en stjärndyrkan på upphällningenär inte självklart.

Och själva operahusen förlorar i betydelse om större delen av publiken ändå inte upplever publiken. Eller kanske snarare foajén i mellanakten.

Jag tror vi får se en “Zweckentfremdung” för operahusen efterhand. Berlin med sina tre ligger nog bra (dåligt) till.

Kommentera