Entries from October 2012 ↓

Loggfri blogg?

Influerad av Hannes Mannerheim raderade jag ett antal rader kod ur sidmallen här på Copyriot. Nu loggas inte längre besöken på bloggen, varken av Statcounter eller av Mediacreeper. Finns ju inget skäl att ha dem där. En gång provade jag dem av ren nyfikenhet, sedan har de hängt med, fastän jag inte längre har något intresse av att analysera trafiken.

Dock ska jag inte ljuga – dina besök på Copyriot loggas fortfarande, om än inte av mig. Flattr-knapparna som kan synas på bloggen är manifestationen av ett javascript. Rent tekniskt innebär det att information om ditt besök överförs till Flattr AB. Huruvida de väljer att spara informationen eller radera den är omöjligt för mig att veta. (En helt annan sak är att jag personligen har stort förtroende för detta företag, så som det drivs i dagsläget.)

Trots allt är detta en mild form av spårning. Vad som skickas till en extra server är främst ditt IP-nummer, inte någon riktig identifiering. Annat är det med alla de sajter som nu integrerar Facebook. Steelneck skrev nyligen här:

Gå in på valfri piratblogg, som med ytterligt få undantag själva hjälper till att möjliggöra företagens insamlande av folks surfvanor, genom att ha blivit lockade att använda företagens olika script och widgets som samlar in uppgifter från besökarna. Är det inte en rätt grav dubbelmoral att tex. Piratpartiets partiledare möjliggör för google eller facebook att kunna karlägga folks besök på deras hemsidor, utan besökarens medgivande?

Steelneck syftar alltså på Anna Troberg, vars bloggkod rymmer javascript från bland andra Google, Facebook, Twitter och Statcounter. Även partiets förre partiledare Rickard Falkvinge har integrerat Facebook på sin blogg. Såvitt jag kan begripa ges även Google möjligheten att föra logg över alla besök där.

Inte för att predika ett asketiskt ideal av renhet, men vi borde prata lite mer om allt detta.

Om nätnostalgi och manlig dominans

Vi fortsätter försöken att begripa den den nätpolitiska kontrarevolution som (enligt rådande arbetshypotes) fann sin riktning år 2007.

Nyss trillade det in några mycket tankeväckande kommentarer.

1. Martin historicerar skillnaden mellan Piratbyrån och Telecomix.

2. Isobel ifrågasätter bloggnostalgin. Hon skriver om samtalsklimatet pre-2007:

Var det inte också då manliga bloggande akademiker enbart refererade till varandra (förtjänstfullt skildrat i Kalle Palmås gubbslemsprojekt) och man (män) tänkte de djupa, långsiktiga tankarna och pratade med varandra (män) på ett seriöst och säkert tillfredsställande sätt som det intellektuella patriarkatet alltid gjort?

Jag är inte alls bara spetsig här, den här nostalgin finns ju kring kultursidorna “förr i världen” också, eller medierna i allmänhet, och detta förr i världen refererar alltid till miljöer som förvisso var intellektuellt stimulerande men också alltid närmast totalt enkönade. Jag tror att det är bra att tänka på.

Det som hänt med internet är delvis att könsstrukturerna har ändrats genom att inträdesbarriärerna blivit lägre. Lägre inträdesbarriärer innebär också mer trams, mer ointressant, mer kommersialism. Det är förstås inte så kul. Om jag kunde föreställa mig mig själv som en person som hade haft inträde till forna tiders intellektuella mansklubbar hade jag nog också varit mer nostalgisk, men nu är ju den vägen inte så öppen för mig.

Isobel har alldeles rätt i att vi inte ska försjunka i nostalgi. Åtminstone inte om nostalgi är att odla en myt om en svunnen guldålder. Inget är så meningslöst som längtande tillbakablickar på en svunnen offentlighet. Dels för att det är tveksamt att tala om “offentligheten i sin helhet”, som Christopher påpekar. Dels för att det sociala (som i “sociala medier”) inte är detsamma som det offentliga. Snarare handlar det om gråzoner och överlappningar mellan privat och offentligt.
Facebook har inte bara usurperat de trådbaserade forumen, utan även mycket av det chattande som tidigare skedde i mer slutna rum. Samma sak med Twitter, som inte bara kan förstås i relation till någonting “långsammare” som fanns innan.

Även om jag kan se en viss poäng i “spekulativ nostalgi” (för att låna ett begrepp från Molekyler), blir det allt mer klart för mig varför nostalgi har ett begränsat taktiskt värde. Då tror jag mer på både sorg och vrede.

Låt oss inte hylla hur det var. Låt oss hylla hur det kunde ha blivit. Låt oss sörja de potentialer som inte förverkligades. Låt oss vända sorgen mot framstegsmyten om nätet, för att göra det möjligt att tänka sig verkligt framsteg – bortom accelerationism och konservatism.

Inte ställa snabbhet mot långsamhet. Hellre då tänka som Spinoza: en kropp är en relation mellan snabbheter och långsamheter. Även en kollektiv kropp.

3. Martin L resonerade vidare om manliga privilegier i de relativt gamla, relativt långsamma medierna. Sänkta trösklar till “offentligheten” är väl i grunden positivt, men…

Men det gör egentligen frågan om arkivet, om minnet, mer brännande: ska vi verkligen acceptera att ett system som släpper in och inkluderar fler gör det endast på villkoret att vi snabbt glömmer vad de sa och gjorde?

Här tror jag vi nått en viktig hållpunkt i diskussionen.

Krisen, del 61: Finanskris, stimulanspaket och “sociala medier” – kan vi tänka det historiska sambandet?

En metaskruv på två senaste inläggen. Vad är väl Copyriot, alltså vad är bloggens fixstjärna, om inte en metaskruvarnas oändliga metaskruv? Nu åter graviterande mot storspiralen, krisen, för att på vägen fånga flyktiga substanser ur mikrobloggflödet. Livliga diskussioner i kommentarsfältet fick något att utbrista: “som om det var… 2007 eller något!”

– Vad var det som hände där efter 2007? Facebook? Twitter? Trist är det i varje fall.
– Vi blev väl för många som erbjöd samtalsarenor. Facebook gjorde sitt stora intåg 2007 också.
– Tror också det. Många arenor. Jag önskar jag hade tid att blogga som fan.

Så sade några röster på Twitter. Diskussionen fortsatte en stund till:

– En bra analys jag hörde var att bloggarna dog för att de inte var tillräckligt sociala.
– Precis, och inte tillräckligt snabba.
– Bloggarna kanske inte var tillräckligt sociala i den specifika innebörd som “social” började få just kring 2008.
– Vad innebär social sedan dess?
– Att låta all kommunikation löpa genom samma flöde. Och att aldrig blicka bakåt.

Vi kom fram till att det numera är på Facebook och Twitter som diskussionerna förs. Tidningarna skulle vilja ha dem i sina kommentarsfält, men har misslyckats och får bara in sunk. Nivån är högre på Facebook, samtidigt som allt som sägs snart glider in i arkivskugga. Sådant som skrivs på en blogg eller i en tidning får antingen reaktioner direkt, eller inte alls. Sådan är den “sociala” webb som vuxit fram under de senaste fem åren.

Förändringens riktning blev tydlig kring mitten av 2007. Ett år senare, hösten 2008, brakade det loss på allvar. Observera att det råder total synk mellan “sociala medier” och finanskris! Hur ska vi förstå detta? Som en historisk tillfällighet eller som moment av en totalitet?

Januari 2007: Apple Computer byter namn till bara Apple.
Juni 2007: Reboot i Köpenhamn. Känslan av att riskkapitalet i ny omfattning strömmade till “molnet”. Samtidigt släpper Apple sin första iphone.
Augusti 2007: Går med i Facebook, likt många andra svenskar vid den här tiden.
Januari 2008: Digital Renaissance – ett initiativ i tiden.
Juni 2008: Nämnda initiativ ordnar ett seminarium i anslutning till Hultsfredsfestivalen. Jag minns hur Daniel Johansson nämnde något om att vi bara behövde titta på riskkapitalet för att förstå åt vilket hållwebben skulle utvecklas. Apple lanserar sin app store tillsammans med iphone 3.
Juli 2008: Vi åker buss.
Oktober 2008: Lehmann Brothers går omkull. Världsekonomin fryser till is, men på nätet inleder riskkapitalet sin skördesäsong. Spotify slår upp portarna under ljudliga applåder (efter att de stora skivbolagen fått en betydande aktieandel i utbyte mot rättigheter). Ungefär samtidigt lanseras Newsmill och Twingly. Framtiden blir objekt för en tänkt hyllningsbok och striden kring FRA-lagen kulminerar.
Januari 2009: Går med i Twitter, likt många andra svenskar vid den här tiden. Kvantitativa lättnader sätter fart på stimulanspartyt med negativ realränta. Samtidigt: raketartad tillväxt av antalet människor som på något sätt jobbar med “sociala medier”.
Februari 2009: Chris Andersons väckelsemöte i Malmö (4 februari). Ett par veckor senare inleds Spectrial (16 februari).
April 2009: Telecomix grundas. Tingsrätten fäller i The Pirate Bay-rättegången.
Juni 2009: Piratbyrån genomför sin kanske sista rejäla intervention: Embassy of Piracy i Venedig. Ett par veckor senare meddelas att The Pirate Bay ska säljas.
Augusti 2009: Juliagruppen träder fram.
September 2009: Det postdigitala manifestet ges ut. Facebook meddelar att man börjat gå med vinst.
December 2009: Det står allt mer klart att piratsymboliken är uttömd. Och att Sveriges offentlighet nu enats kring ett konsensus om att Spotify visar vägen hur man kan lyckas med “nya affärsmodeller”. Google meddelar att alla sökningar hädanefter kommer ge personaliserade resultat.
Januari 2010: Hillary Clinton håller sitt tal om att yttrandefriheten på nätet ska bli en grundsten i USA:s utrikespolitik. Samma dag förklarar Sveriges regering att biståndspolitiken händanefter ska ge särskild prioritet åt nätet som redskap för demokratisering.
Juni 2010: Apple är möjligtvis världens största företag. Sedan 2007 tillverkas dess hårdvara i hög grad av kinesiska Foxconn. Arbetsvillkoren är helvetiska under 2010 kommer ständiga rapporter om att arbetarna tar livet av sig. Foxconn löser problemet genom att installera säkerhetsnät.
November 2010: Apples lansering av ipad i Sverige skapar “ett kväkande av bibliska mått”. Samtidigt sticker Federal Reserve sprutan i venen en andra gång: QE2.

Jag skulle kunna fortsätta detta impressionistiska historiesvep över 2007–2010 i all evighet, men överlåter nu till andra att bygga vidare. Frågan är alltså om och hur vi kan tänka sambandet mellan finanskris, stimulanspaket, smartphones och “sociala medier”. Men det går också bra att bara kasta in egna hållpunkter i historiesvepet.

Nätevangelismen var en smitta

Förra inlägget har sporrat en bra diskussion. Detta sporrades i sin tur av att jag läste ännu ett angrepp på odefinierade “nätevangelister”.

Evangelium är som bekant grekiska för “goda nyheter“. Då kan vi också förstå innebörden av ett begrepp som nätevangelium, men detta betyder inte att all “nätevangelism” genom årens lopp har predikat ett identiskt budskap. Begreppet i sig är synnerligen vagt. De goda nyheterna kan vara det reellt existerande internet, en framtida utveckling av internet, eller en viss typ av nättjänster.

Anders Mildner konstaterade förra året att “internetevangelister” har blivit det nya “PK”. Ett bekvämt ord för att sopa bort något från dagordningen. Särskilt praktiskt eftersom man personifierar, fast utan behovet att nämna namn.

Ett namn som ändå nämnts är Joakim Jardenberg, som själv betecknar sig just som “evangelist”. Andra möjliga kandidater kunde vara Brit Stakston, Maria Hägglöf, Emanuel Karlsten och alla andra konsulter som profilerat sig på att gilla sådant som faller under paraplybegreppet “sociala medier”. Men det är oklart om det är dessa som nu avses när andra skribenter spyr galla över en vag evangelism.

Andreas Ekström förtydligade:

“Nätevangelisterna” är en rimlig benämning på personer som ogillar alla former av problematiseringar kring den digitala revolutionens följder, och som till varje pris vill hävda att varje digital förändring är eller kommer att bli till godo för mänskligheten, samtidigt som inget kommer att gå till spillo eller kosta något.

Jag är helt med honom i definitionen av nätevangelism. Vi snackar om en verklig ideologisk strömning, även om den genomgått flera historiska mutationer och rymmer ett flertal underströmningar. Däremot tror jag att personifieringen leder fel. Det leder bort från den historiska förståelse som vi verkligen behöver.

Senaste vågen av nätevangelism torde ha nått sin svenska kulmen den 4 februari 2009, då Chris Anderson höll stort väckelsemöte i Malmö. Jag var själv där, inbjuden att ställa en fråga på scen. Särskilt frälst kände jag mig aldrig, snarare kände jag mig ganska alienerad, vilket sporrade min nyfikenhet på hela tillställningen.

På agendan stod gratisekonomin på nätet och publiken bestod av 600 medie- och internetproffs, de flesta redan frälsta.
Men priset för Chris Andersons närvaro var högt. Närmare bestämt 700 kronor per deltagare. Eller en halv miljon kronor för en knapp timmes föredrag.

Här har vi troligtvis den bästa definitionen av “nätevangelister”. Men de är knappast piratpartister, nätaktivister eller del av någon “rörelse”. Det handlar om “medie- och internetproffs”, en grötig blandning av macmän, hipsters, riskkapitalister och urbanister som enligt amerikansk tradition håller TED-talks och Keynote Presentations (snarare än diskuterar något).

Om vi nu ska rikta våra backspeglar mot en viss typ av nätevangelism, är personen Chris Anderson föga intressant. Att han var evangelist är löjligt uppenbart. Frågan är vad som fick hundratals människor från den stockholmska mediesvängen att ta tåget till Malmö för att lyssna på hans budskap. Vem som bjöd in honom. Hur han såldes in.

Vi får spola tillbaka till KK-stiftelsens satsning på “upplevelseindustrier”, som jag skriver en del om i min senaste bok. År ledde denna satsning till att Malmö utsågs till ett centrum för “tillväxt inom nya media”.
Media Mötesplats Malmö etablerades som paraplyorganisation med finansiering från KK-stiftelsen, Malmö stad och Region Skåne. De arrangerade bland annat väckelsemötet med Chris Anderson. Organisationen bytte sedan namn till det slickare “Media Evolution“.
Media Evolution har byggt ett sjuhelsikes nätverk av företag i Malmö, men en särskilt viktig samarbetspartner har varit Sydsvenskan – lokaltidningen som samtidigt har fyllt funktionen att sprida budskapet som förts ut av Media Evolution.

Här nånstans blir det uppenbart att nätevangelismen är en smitta – vars spridning har fått hjälp av välfinansierade strukturer. Pengarna kom inte minst från statliga, regionala och kommunala myndigheter.

Att då peka på “nätevangelisterna” är att personifiera, projicera och banalisera.

Media Evolution rullar vidare. Allt är inte evangelism, men en titt på deras webbsida ger en bild av vart nätevangelismen tagit vägen – och det är inte direkt en bild av piratpartister eller Anonymous.
Sedan i somras rymmer bilden däremot ett nytt kontorshus i Malmö: Media Evolution City, beläget i Västra hamnen. Nätevangelismen materialiserar sig i stadsrummet.

Åter i backspegeln: “piratrörelsen” och “nätevangelisterna”

Åter har den så kallade piratrörelsen skymtats i den bredare offentlighetens backspegel. Utlösande var nu en personligt hållen artikel av Matilda Gustavsson, publicerad på Expressens kultursida: “Anakata kan aldrig bli mer än en antihjälte“.
Jag hör själv till dem som intervjuades av skribenten och som nämns i artikeln. Dessutom har jag under senaste halvåret föreläst på olika håll med utgångspunkt just i de erfarenheter som Piratbyrån gjorde under sin verksamma period (2003–2009) och de förändringar som internet har genomgått. Piratbyrån gick genom flera olika faser, men vi betraktade oss aldrig som företrädare för en “piratrörelse” (ett begrepp som kom i svang först 2009). Allt detta diskuterades flitigt för ganska exakt två år sedan.

Matilda Gustavssons artikel är välskriven och läsvärd, just som personligt hållen betraktelse. Den utger sig inte för att skriva en samtidshistoria om nätets politik, kultur och ekonomi. Betänk vad som är frånvarande! Piratpartiet nämns knappt, inte heller Wikileaks. Inte heller diskuteras vågen av kontrarevolutionär entusiasm för “sociala medier” och “molnet”, som nu följs av sin motreaktion: en serie mindre vågor av paralyserad nätskepsis, som till sin tendens är lika kontrarevolutionär.

Myten om internet heter en ny antologi. Jag har inte läst den och tänker därför inte kommentera dess innehåll. Dess mottagande är intressant nog. Jag tänker särskilt på Andreas Ekströms recension i Sydsvenskan.
Precis som för ett år sedan, i samband med recensionerna av Framtiden, blir jag frustrerad över två saker.
För det första: hur man attackerar en “nätevangelism” som man undviker att precisera. Allt vi får är lösa antydningar om de där som trodde att internet skulle lösa alla problem. Visst sades mycket dumt under nollnolltalet och ännu dummare saker sägs än i dag av de sociala mediernas evangelister. Om vi ska bekämpa dumheten och främja klokskap måste vi attackera evangelismen med vässade vapen. Vi måste precisera vad vi kritiserar och vi måste historicera det kritiserade. Annars är det ibland bättre att hålla käft.
För det andra: det förhastade sökandet efter en “balanserad” position. Andreas Ekström skriver att pendeln inte ska få svänga hela vägen: “Vi behöver inte en framtidsanalys baserad på rädsla eller vaga farhågor eller paranoia, utan på öppna men kritiskt hållna frågor.”
Jag håller inte med. Jag tror nämligen att vi visst behöver rädsla, vaga farhågor och ett visst mått av paranoia. Vi behöver även sorg och nostalgi. Inget av detta är tillräckligt, men det måste få ha sin plats, vid sidan av en hejdlös entusiasm – annars kommer de kritiska frågorna aldrig att ställas.

Kritik förutsätter både närhet och distans. Dessa begrepp måste bland annat begripas i termer av hastighet. För att föra en kritisk debatt om internet, måste man placera sig i en annan hastighet än nätets. Kultursidorna är numera så integrerade i nätet att de inte på egen hand kan erbjuda någon långsamhetens distans. Bokmarknaden är i sin tur djupt integrerad i denna snabba kulturdebatt.

För att ställa de kritiska frågorna, måste man sträva efter att låta halva sitt medvetande förbli i de långa linjerna. Det är nu bara två år sedan Christopher Kullenberg utgav Det nätpolitiska manifestet. En viktig bok som fortfarande borde vara en given referenspunkt för de som vill avliva “myten om internet”. Var platsar den i de journalistiskt tacksamma pendelrörelserna? Är den kullenbergska nätpolitiken en “evangelism” eller “paranoia”? Eller visar den på en brist i nämnda dikotomi?
Och hallå – spotifiering! Kanske ett begrepp att behålla i dessa sammanhang? Den nätradikala kritiken av spotifiering, som formulerats sedan 2009, har i vissa fall breddats till en kritik av sociala medier, i andra fall influerat radikala analyser av den utomnätsliga verkligheten. Var platsar detta in i era ängsliga trendspaningar?

Se där några frågor som skulle tvinga nätdebatten att höja sig en nivå bortom sin historielöshet och sitt alltför nätnära tempo.

Krisen, del 60: Göran Greider

Förra inlägget i serien nämnde i förbifarten Göran Greider. Hur denne nu efterlyser “en våg av inflation”. Bland annat för att undvika att en alltför stark krona “drabbar Sverige”, som Greider uttryckte saken.

Men visst, det nationalistiska argumentet är för honom sekundärt. Micke von Knorring kommenterade: “Greider driver tesen att alla länder behöver en mer expansiv politik och därför acceptera en högre inflation, inte för att exportera utan för att öka efterfrågan totalt.”

Fast det är väl en underdrift att Greider vill acceptera inflation. Det är inte bara så att han ignorerar sådana detaljer som urgröpta reallöner eller uppblåsta bostadsbubblor, när han applåderar Riksbankens räntesäkningar. Han går betydligt längre. Han menar att krisen ska avbesvärjas med hjälp av “en rejäl inflationsvåg som drar genom samhällena och får tunga skulder att smälta i inflationssolen och de som har företagaridéer modet att våga satsa och låna pengar.”

Grejen är att Göran Greider inte verkar kunna bestämma sig för om han ska vara marxist eller keynesian. Om han ska ifrågasätta eller applådera tillväxten. Om hans förståelse av krisen ska vara kritisk eller vänsterborgerlig.

2010 utkom han med boken Det måste finnas en väg ut ur det här samhället (som jag inte har läst). Idealet stavades då nolltillväxt.
En recension, kanske av det mindre välvilliga slaget, sammanfattade då Göran Greiders budskap: “rika länder ska övergå till nolltillväxt. Om tillväxten överstiger 0,1 procent av BNP ska centralbankerna kyla av ekonomin. Genom räntehöjningar, får man anta. Vilket skulle leda till brist på pengar. Minskad produktion. Ökad arbetslöshet. Kort sagt, en kronisk finanskris.”

2011 fortsatte Göran Greider att agitera för nolltillväxt. Ofta slagfärdigt, som här:

Evig tillväxt är det sekulära samhällets trosbekännelse, en närmast totalitär utopi som gladeligen offrar ekosystem och stampar fram klimatflyktingar för ytterligare en BNP-procent. Tillväxtimperativet ordnar här och nu fram ändlösa krediter för att hålla konsumtionen igång hos de tomma jagen och upprättar för dem som inte inkluderas de “sociala minfält” (Zygmunt Baumans uttryck) varifrån explosionerna plötsligt kommer, vare sig det är i Paris eller Londons förorter.

(Sen kan man invända mot historiebruket. Han citerar ur en rapport om nolltillväxt: “Människor har levt större delen av historien i samhällen utan ekonomisk tillväxt och kan givetvis göra det igen.” Givetvis, men hur många människor? Även om ekonomisk tillväxt är ett synnerligen oklart begrepp, hänger det uppenbarligen samman med befolkningstillväxt. Att tala om nolltillväxt utan att tala om jordens befolkningstillväxt – om den ska hejdas och i så fall hur – är ganska lättsinnigt.)

2012 hörs helt andra melodier från Göran Greider. Inte nolltillväxt – tvärtom: tillväxtstimulans! Som sagt vill han nu se “en rejäl inflationsvåg som drar genom samhällena och får /…/ de som har företagaridéer modet att våga satsa och låna pengar.” Inte längre ett ord om tillväxttvångets konsekvenser för klimatet. Nu menar han att “ökad inflation” är “den enda väg som står öppen i ett euroområde som numera alstrar inte bara skyhög arbetslöshet utan rentav nynazism”.

Är det kanske här kruxet ligger? Huruvida det stora hotet består i klimatkollaps eller nynazism?

Göran Greider är en ofta strålande skribent, men hans skriverier om krisen kvarlämnar en stor förvirring. Ingen kräver att han ska agera nationalekonom eller finansminister. Men hans skriftställeri skulle liksom höjas en nivå om han bara kunde brottas med sig själv på ett mer reflekterat vis.

Talande tystnader i det samtida partiväsendet

Tydligen har det varit partiledardebatt på teve. Kunde inte bry mig mindre, vill jag säga. Men jag måste bry mig så mycket att jag under någon timme håller mig borta från vissa nätflöden i vilka jag annars har för vana att nedstiga.
Och i efterhand märker jag att jag ändå hyser ett visst intresse för partiledardebatten, om än ett strikt negativt intresse. Jag vill verkligen inte veta vad de talade om. Men jag vill veta vad de inte talade om. På det senare temat kan jag helt kort återge två rapporter.

Isobel Hadley-Kamptz:

var det någon som sade något om att flera euroländer står på konkursens rand? nähä, nä

Och statsvetaren Marie Demker noterade:

Företag som nämndes i #pldebatt: McDonalds, EspressoHouse, ABB, Volvo, IKEA.
Frånvarande: Spotify, Microsoft, Apple, Skype, Twitter, Google.

Det senare bildar faktiskt en intressant kontrast mot den allra närmaste historien. Jämför med 2008–2009, då partiledarna tävlade i att lovprisa Spotify (eller “Sportify“). Jämför med 2010–2011, då det var legio att hylla Twitter som frihetsteknologi. Eller jämför med hur vissa politiker snackat sig varma för “det svenska app-undret”.

All den där entusiasmen är på något vis redan historia. Åtminstone i politiskt hänseende. Politikerna verkar åter kunna överlämna nätsnacket åt nätkonsulterna. Själva pratar de om… snabbmatställen och tung industri. Vilket kanske trots allt är en följd av, ett tecken på, den där krisen.

Some things I’m currently around talking about

In the recent weeks, I have been lecturing at various places in Sweden: Landskrona, Västerås, Mölnlycke. I’ve been talking about the changing status of the book and the library, but this theme has also been situated within a general critique of so-called “social media” and the transformation of the www that has taken place over the last five years, in parallell with the economic crisis. This was also the main theme for my lecture at OCA in Oslo last month – a lecture whose point of departure, just like last time in Belgrade, was structured by the experiences of Piratbyrån.

Before lecturing in Oslo, I was interviewed by the Nordic art magazine Kunstkritikk. The interview has been published online in Norwegian as well as in English translation. Here follows some clips from the latter version:

On the “counter-revolution of the digital smorgasbord”:

A kind of shift occurred in Sweden in 2007-2008. Up until that point the record companies had clung desperately to their traditional ways of making money, but then they began to investigate new business models. Suddenly the commercial interests also began to exploit this idea of unlimited access, supplying a variety of streaming services that can be said to satisfy the same needs as file sharing – provided that you regard file sharing as simply another consumption technology. At that point it became important for us to emphasise that the potential we see in these file sharing networks is not as a means for maximising consumption. Rather, they represent an infrastructure that can be used to build selective, curatorial structures where users join up to make specific selections from this overabundance of options – instead of simply being met with a search field where you type in what you want and get it.

On “social media”, speed and disctraction:

The current commercial centralisation of the Internet – which gathered momentum by usurping a kind of enthusiasm previously mainly found among radical, anti-commercial forces – has caused much online social interaction to segue into social media such as Twitter and Facebook. It has become almost impossible to trace collective interaction backwards in time, for these media have been systematically built in a manner that does not allow access to the back history. Instead, you are prompted to click ahead, to see what is happening now, in this instant. That is why there is such a need for connecting the fast media to slower media. As long as they cannot be connected to collective memory devices they do not allow collective phenomena to emerge, leaving us with a mere culture of distraction. What we need to do is to build more alternative settings where such conversations can be had. They can be based online, but they can also be based in physical space.

And this is the post-digital scenario?

– What you might call “post-digital” is a trend that is evident in radical web politics in several ways. Many web activists have helped build hackspaces, i.e. physical spaces for experimenting with technology and for teaching encryption and anonymisation and ways of using the Internet other than those envisioned by Facebook and Apple. It certainly says something about a shift towards the post-digital world when hackers begin to see a need for meeting physically, in real life. If we are to infer any political conclusions from the post-digital manifesto I suppose that it suggests that the challenges we face in relation to Internet won’t be resolved online; they will depend on control of the physical public space. The post-digital manifesto points in this direction – from the web to the city space.

On the crisis of copyright:

– I think that the permanent crisis of copyright is inextricably linked to the permanent crisis of capitalism; a crisis we are facing right now. This is about constructs and structures that cannot be repaired. Constructs that are about to break down. The legal grey areas will multiply rather than fade away. This situation is not handled by asking what should replace our current laws. Rather, we should take our starting point in specific art forms and forms of culture, ask what we really want to protect, and then try to find solutions that safeguard those values. We are facing a long process of coming up with new alternatives. We cannot sit down and draw up a plan for a post-capitalist society. Nor can we make a plan for post-copyright culture. These are difficult processes that can fail and founder in many ways. But we must try as best we can to develop something that works.

These are some of the themes I tend to touch in my lectures these days, even though I approach them from very different angles, depending on the context.

Krisen, del 59: Handelsbalans är ett nollsummespel

Ena landets export är det andra landets import. Ena landets överskott i betalningsbalansen förutsätter underskott hos andra länder.

Ett underskott kan åtminstone i teorin justeras genom en devalvering (depreciering), alltså att landets valuta görs billigare. Och det kan bara ske på bekostnad av andra. Den ena valutans depreciering innebär en motsvarande appreciering av andra valutor.

Hur kan detta vara så svårt att förstå? Ett nollsummespel! Men svårt tycks det vara, både för höger- och vänsterborgerliga åsiktshavare.

Från högerborgerligt håll framförs ofta att förlorarna kan bli vinnare genom att följa vinnarens exempel. Se på Tyskland, de har ett ståtligt exportöverskott – varför kan inte alla länder skaffa exportöverskott?

Från vänsterborgerligt håll framhålls devalvering som ett förnuftigt sätt för enskilda krisländer att stärka sin position. Samtidigt efterlyser Göran Greider “en våg av inflation” för att stärka Sveriges exportindustri. Enskilda länder ska skaffa sig fördelar på bekostnad av alla andra länder. Historiskt har sådana valutakrig varit upptakten till militära krig.

Tomasz Konicz skriver:

Av alla viktigare industriländer var det föga förvånande Tyskland som uppvisade högst överskott i handelsbalansen: 5,7 % av BNP. Länder som Kina (2,8 %) och Japan (2,0 %) uppnådde betydligt längre överskott. Som sagt: detta tyska överskott motsvarar utanför Tyskland ett underskott, det vill säga en skuldsättning, i motsvarande storleksgrad. Vem uppvisar dessa korresponderande underskott? Framför allt USA, som år 2011 uppbådade ett underskott på 3,1 % av sin gigantiska BNP.

Europas stagnation och eurons relativa svaghet har fått Tysklands exportmaskin att rikta om sig i utomeuropeisk riktning. Nu exporterar man mer ut ur Europa än man exporterar till övriga Europa. Och enligt Tomasz Konicz är det via den kinesiska omvägen som eurokrisen till fullo kommer att nå Tyskland.

Krisen, del 58: Ströläser i tidningar

Under augusti och september hände det sig några gånger att jag befann mig i förstaklassvagnar eller på flygplatser. Det betyder att jag läst svensk affärspress med pennan i hand. Nu testar jag åter att sammanställa dessa godtyckliga anteckningar. Några nedslag ur sensommarens krisrapportering följer här.

“Europa mot recession”, läser jag (SvD 14 aug). “En tysk kris bubblar upp” – aha, den väller alltså inte fram, inte heller smyger den sig på, utan den bubblar upp. Oavsett vilket: industriproduktionen i Tyskland föll i juli.

Fallande produktion är inte kapitalism. Kapitalism är stigande produktion. Samtidigt är periodiska fall i produktionsvolymerna en del av kapitalismen. Så länge kurvornas nedåtböjar är undantag från den långa uppåtböjen. Så länge den negativa delen hör till en positiv helhet. En helhet som kan mätas på olika sätt, men inte benämnas annat än kvantitativt: “tillväxten”.

Sverige har begåvats med en ny myndighet. Den heter “Tillväxtanalys”.

“Siffrorna bekräftar att vi inte är det förlovade landet”, säger en tysk bankman, åter i SvD. En uppgift som uppenbarligen borde ha placerats i tidningens teologibilaga, funnes det bara en sådan.

Sverige kan dock stå vid sidan och “se på när Europa faller”, säger tidningens kommentator. Sveriges beroende av de sydliga krisländerna är ju så litet, jämfört med Tysklands beroende. Fast det är klart, om euron fortsätter att falla så ångar den svenska konkurrenskraften iväg.

Jätterubrik i Dagens Industri: “Svensk export surfar på tysk högkonjunktur”

“Kronans allt starkare ställning mot euron slår hårt mot hela skogsindustrin”, rapporterar Dagens Industri (20 aug). Euron har rasat mot kronan 8 procent på tre veckor. Skogsindustrins företrädare kräver nu “att Riksbanken sänker räntan för att få ned kronkursen”.
Skogsindustrins företrädare inser att Riksbankens agerande “har att göra med en bostadsbubbla”. Deras agerande i offentligheten blir alltså att förneka denna bubbla.

Per Lindberg [vd, Billerud] befarar att industrin blivit gisslan i Riksbankens hantering av bostadsbubblan i storstäderna. /…/
Skogsindustrins företrädare ifrågasätter därför om bostadsbubblan finns. /…/
– Om man säger att vi får leva med kursen 8,20, ska vi då också leva med nivån 7,50 eller 7 kronor? Någonstans vet vi att vi passerar en gräns där den svenska konkurrenskraften försvinner [säger Per Lundberg, vd Billerud]

Kom ihåg: dessa män förespråkar ingenting som liknar en “fri marknad”. Snarare förespråkare de en monetär protektionism, för att inte säga planekonomi.

Det är förstås inte bara Sveriges exportindustri som vill sänka sitt eget lands valuta (och därför kräver att den egna riksbanken sänker räntan). Samma sak sker i alla länder i världen som vill öka sin export. Kort sagt: i alla stater. Går vi mot ett valutakrig?

Kronkursen är det genomgående temat i Dagens Industri (20 aug).

Marie Giertz, tillträdande chefsekonom på Svensk Exportkredit, menar “att kronan tidigare varit undervärderad”.
Alltid lika fascinerande när nationalekonomer använder varianter på det där ordet. Värde. Kan det vara så lätt att säga ajöss till det neoklassiska dogmerna? “Undervärderad” innebär ju en diskrepans mellan värde och pris – vilket är stört omöjligt enligt de senaste hundra årens ekonomivetenskapliga ortodoxi. Eller snarare: bara möjligt i ett läga där “den fria marknaden” inte får sitt fria spelrum. Så kanske menar Marie Giertz att någon typ av frisläppande hade korrigerat valutakursen uppåt, så att kronans värde och kronans pris åter blevo lika. Normalt sett skulle man ha kunnat håva in storkovan på denna korrigering. Det är emellertid ovisst om marknadssnedvridningen, enligt Marie Giertz, nu skulle vara avhjälpt.

Dagens Samhälle (27/2012) berättar om Sveriges fattigaste kommuner: Surahammar, Bjurholm, Ragunda, Smedjebacken och Laxå. Gemensamt för dessa är att befolkningen krymper rejält. Nu riskerar Laxå kommun att gå i konkurs. Senaste dråpslaget kom från ColfaX Corporation som lade er en fabrik med 167 för att flytta till Polen, där lönekostnaderna är lägre. (Om bara kronan hade värderats lägre…)

“Kommunekonomernas egna mässa” kallas Kommek i Malmö, som Dagens Samhälle medarrangerade i augusti. Rubrikerna på några seminarier:
“Arbete ska byggas av glädje”
“Den uteblivna krisens konsekvenser”
“Ökad samverkan via molnet”
“Kina, olja, euro, skuldkris! Vart tar världen vägen?”
“Besöksnäringen – Sveriges nya basnäring?”

Dagens Samhälle gör en återblick på tidigare Kommek-mässor och konstaterar att jämställdhet för första gången återfanns på programmet år 1998. Men de reflekterar inte över vad som hände med saken sen. För år 2012 verkar ingen på Kommek längre intresserad av jämställdhet.

Samma tidning helsidesintervjuas Ingvar Nilsson på företaget Seeab. Denne har sedan 30 år “tagit fram prislappar på utanförskapet”. Läs: på människoliv som tär.

Socialförsäkringsminister Ulf Kristersson (M) ser en demografisk kris, vars enda lösning är att fler människor jobbar längre. Mot detta finns, menar han, bara ett stort hinder: “Vi har ett omfattande problem med åldersdiskriminering i Sverige.” (Hur får han ihop detta med ungdomsarbetslösheten?)

“Den allmänna bilden är att arbetsmarknaden en längre tid har stått stilla, vi befinner oss på något slags platå.” Så uttalar sig Arbetsförmedlingens analyschef.

“Nordens gruvor går för full maskin”, skriver SvD (20/8). Inte illa: under de senaste fyra åren har 40 miljarder kronor investerats i Nordens gruvnäring. Två lastbilar malm lämnar Sveriges gruvor varje minut: dygnet runt, året om. Och takten förväntas öka. Gruvindustri försöker desperat locka f.d. Saab-arbetare från Trollhättan till Kiruna.

Artiklarna om gruvindustrin nämner faktiskt inte ett ord om valutakurserna. Däremot handlar det om Kinas konjunktur. Lars-Eric Aaro, vd för LKAB: “Kina är orsaken till att vi har tre gånger högre pris i dag än för femton år sedan, de har tvingats importera enorma mängder. Men vi har hela tiden förstått att det inte kan pågå i evighet.”

AstraZeneca har “lyckats emittera företagsobligationer till ett värde om [sic] 2 miljarder dollar”, skriver DI. På normalt språk skulle man säga att företaget har lånat två miljarder dollar. För 30 år framåt. Lyckat!
Bakgrunden till detta var att räntorna genast blev särdeles låga efter att ECB förklarat sig villigt att köpa upp statsobligationer (statsskuld) på andrahandsmarknaden. “Det är ett styrketecken från både marknaden och AstraZeneca”, säger en analytiker i DI. Företaget meddelar att de nylånade pengarna ska användas till att betala gamla skulder, samt till “allmänna ändamål”. Starkt!

Företagsobligationer (alltså krediter till företag) blir i snabb takt ett viktigare investeringsobjekt på finansmarknaden. Google (av alla företag) har nu, visar det sig, börjat köpa företagsobligationer i fordonsindustrin.
“Att värdera företagsobligationer i allt från olika industribolag till konsertarrangörer blir en allt viktigare syssla, medan traditionell aktieanalys drar ned antalet anställda.” (SvD, 14/8)

Facebooks aktiekurs fortsätter rasa, än mer så efter förra veckans kvartalsrapport. Det spekuleras i om Goldmann Sachs ska sälja – i slutändan kanske till Microsoft, vars innehav i Facebook är av det strategiska slaget.