Förra inlägget började att referera ur Die große Entwertung, närmare bestämt den del av boken som skrivits av Norbert Trenkle. Här fortsätter referatet, delvis okommenterat. Postar det för att beta av mina läsanteckningar från i somras – förväntar mig inte att någon annan ska läsa det. Först lite kristeoretiska positioneringar, sen lite empirisk vardagsmat.
# # #
Norbert Trenkle polemiserar lite mot Immanuel Wallerstein – en av få forskare som talar om kapitalismens slutkris. Efter inkorporeringen av Kina i världsmarknaden, menar Wallerstein, börjar kapitalet få slut på billig arbetskraft. Ett konstigt argument, menar Trenkle. Hur kan han blunda för de miljontals människor som gjorts överflödiga i dagens kapitalism?
Wallersteins systemteoretiska ansats stannar på en ytlig nivå av makt- och marknadsrelationer. Dessutom sväljer han okritiskt idéerna om en “ny ekonomi”, i det att han skriver: “Vid världens inträde i det 21:a århundradet märks utan tvekan en ny Kondratiev-uppgång, en förnyad utvidgning av produktionen och av sysselsättningen i världsekonomin, vilket betyder nya möjligheter till investering och kapitalackumulation.” (Immanuel Wallerstein i Utopistik, 1998.)
Det grundläggande problemet med Wallerstein är att hans teoretiska förståelse av “system” är ahistorisk. Därför kan han inte se det historiskt specifika i kapitalismen som något avgörande. (Vi får nog återvända till Wallerstein och hans hybrid av kritisk och tragisk kristeori.)
En spegelvänd argumentation kan höras från regulationsteoretikern Thomas Sablowski (här hänvisas till en artikel i Das Argument från 2003). Han ser krisorsaken i att sänkta reallöner har begränsat arbetarnas konsumtion, så att denna inte kan fungera som en motor i tillväxten, så som skedde under “guldåldern”.
Sablowski menar att en alltför låg produktivitetsutveckling skulle ha fått produktionen av relativt mervärde att stagnera. Slutsatsen blir att om IT-utvecklingen skulle höja produktiviteten, skulle tillväxten få fart och krisen vara löst. Resonemanget grundas i ett okritiskt bruk av offentlig statistik. (Här hoppar jag över ett av bokens intressantaste avsnitt, som handlar om hedoniska index och om hur ekonomer lurat sig själva att underskatta den ökade produktiviteten.)
Vidare hävdar Norbert Trenkle att fixeringen vid profitkvoten och dess utveckling är vilseledande. Argumentet riktas både mot de som framhåller teorin om profitkvotens fallande tendens (Paul Mattick m.fl.) och de som avfärdar den (Michael Heinrich m.fl.) Profitkvoten betecknar ju ett relativt förhållande (kapital/profit) hos enskilda kapital. Avgörande i krisdynamiken är däremot om det totala kapitalet förmår att expandera i absolut mening. Vilket är en tillväxt av ett slag som inte kan fångas i nationalräkenskaper.
Produktivitetsutvecklingen omfattar all industriell varuproduktion, inte bara vissa branscher. För att tala med Marx: kapitalets “tekniska sammansättning” (det materiella förhållandet mellan mängden produktionsmedel och mängden arbetskraft) växer snabbare än kapitalets “organiska sammansättning” (förhållandet mellan produktionsmedlens värde och arbetskraftens värde). Detta eftersom höjd produktivitet även minskar värdet i det fasta kapitalet.
Finner då inte kapitalet sin räddning i Kina och Indien? Nej, menar Norbert Trenkle. Dessa industrinationer står inte på egna ben. De är integrerade i kreditfinansierade handelskretslopp. Dera sproduktion blir lönsam just genom de låga lönenivåerna, vilka återspeglar en låg teknisk nivå jämfört med världsmarknadens centrum. Att de är exportberoende betyder att de är sekundärt kreditberoende. Västvärlden köper deras varor för lånade pengar.
Fordismens guldålder var någonting annat: då utvidgades massarbetet på marknader där produktiviteten i huvudsak var homogen. Varje ytterligare arbetstimme i varuproduktionen motsvarade ytterligare värdetillväxt. Så icke i dagens globala arbetsdelning.
När arbetarna i Kina lyckas kämpa till sig högre lön, besvaras detta förvisso med stora investeringar i robotik. Detta driver alltså på rörelsen mot högre produktivitet, vilket enligt värdekritikerna är detsamma som en fördjupning av kapitalets historiska slutkris.
Kapitalismens sammanbrott är en historisk process, inte en punktuell händelse. Ett utdraget sönderfall där allt fler människor görs “överflödiga” för kapitalet, utan att kapitalrelationen för den skull upphävs. Ungefär där sätter Norbert Trenkle punkt för sin del av boken. Die große Entwertung fortsätter med en utredning av det fiktiva kapitalets logik, signerad Ernst Lohoff. Den ska refereras i kommande inlägg.
# # #
Nu ett hopp tillbaka i texten, till den något mer empiriska genomgången.
“We are all Keynesians now”
Efter krisutbrottet 1973 reagerade västvärldens regeringar, oavsett politisk färg, helt i enlighet med den keynesianska regelboken: ökade statsutgifter, stöd till konkurshotade företag, sänkta räntor för att pumpa likviditet i industrin. Tidvis sjönk realräntan till en negativ nivå, vilket då var synnerligen radikalt även om negativ realränta numera har blivit vardagsmat.
Juni 1971: ett par månader innan Nixon lät dollarn flyta, utlyste han ett 90 dagars stopp på priser och löner. Svårt att fatta i dag! Efter hand undantogs allt fler produkter från priskontrollerna, men ännu 1973 gällde regleringen i hög grad.
1970-talets lågräntepolitik resulterade som bekant i en galopperande inflation, som faktiskt kunde stävjas av 1980-talets neoliberala högräntepolitik. Närmare bestämt kan man säga att inflationen hölls i schack genom att ta formen av “asset inflation” (förmögenhetsinflation). Priserna på aktier, värdepapper och spekulationsobjekt sköt i höjden, till skillnad från priser på konsumtionsvaror. Trots de höga räntorna fortsatte kreditexpansionen, inte minst i form av växande statsskuld. Den nya likviditeten sögs upp av finansmarknaderna, som i rask takt avreglerades.
USA:s höga räntor attraherade finanskapitalet. Dollarpriset drevs uppåt, vilket undergrävde USA:s industriella konkurrenskraft. Samtidigt öppnades möjligheten att finansiera en storskalig import på kredit. På 1980-talet etablerades alltså det pacifiska underskottskretsloppet, som blev en kraftfull motor i den finansdrivna världsmarknadens dynamik.
Utan det storskaliga kapitaliserandet på framtidsförväntningar hade de våldsamma rationaliseringseffekterna av den tredje industriella revolutionen redan på 1980-talet satt i gång en oupphörlig spiral av kapitalförstörelse.
På 1980-talet fanns en etablerad uppfattning om att enorma mängder arbetskraft skulle göras överflödig genom bruket av datorer och robotar. Man talade om arbetssamhällets slut och diskuterade vad detta skulle innebära. Men snart föll dessa idéer i glömska, då kreditexpansionen inte bara dolde värdetillväxtens kris utan även ledde till skapandet av nyta jobb i den s.k. tjänstesektorn. Särskilt på 1990-talet kom tjänstesektorn att betraktas som det stora framtidshoppet.
Merparten av dessa nya arbeten bestod dock inte i att producera varor. Snarare handlade det om att realisera mervärdet, hävda sig i konkurrensen, administrera penningflöden, etc. Lägg till detta den offentliga sektorn som i grunden är improduktiv, ur kapitalistisk synvinkel.
Statsbudgeten finansieras antingen genom avdrag från det redan producerade mervärdet (skatt), eller genom att i förväg ta del av mervärde som är tänkt att skapas i framtiden (kredit). I båda fall leds värde ut ur kapitaltillväxtens kretslopp, även om det må vara i syfte att skapa bättre förutsättningar för fortsatt tillväxt.
16 kommentarer ↓
Stort tack för dessa referat Rasmus! Die große Entwertung (2012) verkar riktigt intressant så jag tror att jag ska beställa ett exemplar. Jag vill dock i sammanhanget påpeka att värdekritikerna står i mycket djup skuld till Henryk Grossman som några månader före börskraschen 1929 utkom med boken Das Akkumulations- und Zusammenbruchsgesetz des kapitalistischen Systems: (Zugleich eine Krisentheorie). Nedan följer ett utdrag ur den engelska översättningen av boken (Pluto Press, 1992, ss. 102–103).
83 år efter att denna “rekonstruktion av Marx sammanbrottsteori” framlades är denna teori högaktuell, liksom den var för bland andra Paul Mattick från och med det tidiga 1930-talet. Jag tror att synen på den kapitalistiska utvecklingen som en cykelrörelse av uppsving och depression/kapitalförstörelse (hos bl.a. Kliman) går att förena med ackumulations–sammanbrottsteorin (Grossman, och nu Nürnbergteoretikerna i en ny tappning). Min bild av situationen är att det “var dags” för kapitalismen att bryta samman på 1970-talet men att detta sammanbrott har skjutits upp till idag (och imorgon?). Vad var globaliseringen om inte ett massivt inflöde av arbetskraft (potentiellt värde) in i det kapitalistiska systemet (befolkningsökningen som motverkande tendens till profitkvotens och profitmassans fall)? Jag tror att det är helt riktigt att ha en blick på det kapitalistiska produktionssättet som historiskt övergående – i motsats till oändligt reproducerbart – men jag är skeptisk till det sätt på vilket Nürnbergteoretikerna fäster en sådan vikt vid en särskild typ av teknologi. Informationsteknologin har nog både drivit på kapitalackumulationen och varit en faktor i profitunderskottsproduktionen (sammanbrottet som resultat av en lyckad ackumulation; värdets avsubstantialisering/förstörelse som resultat av dess expansion). Jag vill hoppas att den stundande kapitalförstörelsen kommer att innebära kapitalismens slut och historiens början men enrinrar samtidigt om att kapitalförstörelsen eller sammanbrottet 1929–1945 (16 år) följdes av ett kraftigt uppsving. Det är därför upp till oss att sätta den sista spiken i kistan och inte Arm och Intel.
Angående den relativa överbefolkningen, Rasmus: berör författarna inte de fallande födelsetalen? Grossman hävdade att den relativa överbefolkningen var ett resultat av en för liten mervärdeproduktion (och en fallande profitkvot, som har folkökningen som en av dess viktigaste motverkande tendenser). Han kunde därför skriva att “A working population which is scarce generates a working population which is surplus” (s. 161). När man ser på överbefolkningen i det här ljuset slipper man undan de nyluddistiska förklaringarna till mervärdekrisen.
För att nyansera bilden lite grann vill jag också tipsa om en intressant japansk kritik av Grossmans sammanbrottsteori från 1949. (Mig veterligen har Grossmans bok i sin helhet endast översatts till japanska och spanska.)
Krigsutbrottet 1973? Borde väl vara oljekrisen eller?
Olof: Tack för att du är observant. Där hade slunkit in en bokstav för mycket: nu har jag korrigerat till krisutbrottet.
Även om det förvisso utbröt ett krig som i sin tur ledde fram till oljekrisen hösten 1973, så innebar oljekrisen blott ett förvärrande av en kris som redan på våren hade utbrutit i full skala inte minst på fastighetsmarknaderna.
I det där kommer vi att se en ökad “homesourcing” som får stora effekter på dagens transportcirkus och därmed också en ännu större påverkan på miljöaspekterna, givetvis tillsammans med att ev. “homesourcing” inte sker till gårdagens skitiga fabriker.
En ytterligare aspekt i att kämpa sig till högre lön finns också i det faktum att utbildning och levnadsstandard har en mycket stark demografisk påverkan, vilket norden kan vara ett gott exempel på. Hade vi inte haft invandring de senaste 50 åren så hade vi haft en negativ befolkningstillväxt. Denna “beska” medicin är särkilt effektiv när den “drabbar” kvinnor. Att dagens låglöneländer lyckas köra ikapp torde genom denna aspekt vara det som får de största effekterna långsiktigt.
Någon med bättre koll på sina referenser kanske kan bestyrka. Är det inte så att robotiseringen avtog rejält i och med att globaliseringen kom igång på allvar?
Vad jag förstår stannade i princip den tekniska kompostitionen av och ersattes av billig arbetskraft. Detta borde vara relevant för argumenten som förs i de två senaste Krisis relaterade inläggen.
Eva: Jag har svårt att tro på ett sådant påstående. Möjligen beror det på vad man menar med robotisering. I min värld handlar det inte bara om klassiska industrirobotar à la IRB6, utan även om sådant som Facebook, alla slags nätbutiker och för den delen även tunnelbanespärrar. Alla bidrar de till att minska mängden samhälleligt nödvändig arbetskraft i produktionen av givna varor, jämfört med hur det låg till tidigare.
rasmus: Det är ju ett knivigt område och mätbarheten omdiskuterad. Det gäller att hålla tungan rätt i mun vad gäller vad som är produktivt.
Ekonomer i mittfåran har väl länge varit besvikna på mikroelektroniken då den inte gett produktiviteten den skjuts man hoppats på.
Sen handlar det ju om ett fågelperspektiv där hela den globala produktionen skall tas i akt. Att vissa brancher automatiseras i all högre grad är givetvis sant men på det hela taget skall det skett en nedgång. Får se om jag hittar lite källor.
Eva: Ja, bland mittfårans ekonomer lever nog ännu tanken på Solows produktivitetsparadox, som väl visserligen bara omfattar den s.k. tjänstesektorn. Lohoff/Trenkle argumenterar för att det tilltagande bruket av hedoniska metoder i nationalräkenskaperna har bidragit till att forma statistiken på ett sätt som får det att se ut som att produktiviteten ökat mindre än den verkligen gjort.
Eva: Som Rasmus är inne på handlar det om olika produktivitetsbegrepp. Sk. fysisk arbetsproduktivitet handlar om hur många fler föremål som kan produceras av en lika stor arbetsinsats. I den borgerliga ekonomin mäter man istället hur mycket mer ”värde” (snarare inkomstjusterade priser) som produceras. Man har dessutom svårt att förstå varför båda dessa mått skiljer sig så fundamentalt åt. Om man känner till Marx arbetsvärdeteori är det däremot helt naturligt att ökad (fysisk) arbetsprodiktivitet orsakar ett mindre värde per producerad enhet, som också leder till fallande priser. Utan världs- och finansmarknaderna skulle vi antagligen inte bara se en svag (borgerlig) produktivitetsutveckling utan t.o.m. en negativ sådan. Vi skulle helt enkelt se att den ökade arbetsproduktiviteten leder till en fallande ”produktivitet” (= ett sjunkande förädlingsvärde). Det är denna tendens till ”fallande produktivitet genom stigande produktivitet” som är själva mekanismen bakom den stigande organiska sammansättningen (fler produktionsmedel/konstant kapital i relation till arbetskraft/variabelt kapital) och lagen om profitkvotens fallande tendens (= mindre profit per investerad krona).
rasmus: Jag känner till problemen med hedoniska index, det var bland annat därför jag pekade på att mätbarheten är problemetisk.
suitsme: Arbetsvärdeteorin är mig bekant, att dra in mittfårans ekonomer dolde kanske detta.
Försökte leta lite efter statistik gällande automatiseringen hittade bara en FT artikel som inte gav vettiga källor eller siffror. Får se om jag kommer ihåg var jag läste om det.
Trots att vi haft kapitalism så länge och att profitkvoten rimligtvis sjunkit har inte människors levnadsstandard i kapitalistiska länder. På rent empiriska grunder kan det väl därför uteslutas att Marx teori är korrekt. Profitkvotens storlek måste sättas i relation till kapitalmängden. Eftersom kapitalmängden växt så kollosalt spelar det ingen roll att profitkvoten sjunker. Levnadsstandarden har ändå stigit. Det är ett historiskt faktum.
Anonym #12: Mot vem eller vad försöker du polemisera?
#1 Skriver om hur profitkvoten och profitmassans sjunker. I det citat han skriver talar han att kapitalismens kris kommer att komma när “mervärdet” (i konventionell ekonomisk jargong företagsvinsterna) sjunker. Hela citatet är bemängt av marxistiska ekonomiska termer.
Som vanligt har jag svårt att förstå textens innehåll och vilka slutsatser som kan dras av den. Texten är (medvetet?) oredligt skriven så att det är svårt att säga vad författaren vill säga med det skrivna.
[…] Krisen, del 64: Fortsatt referat av Norbert Trenkle […]
[…] Krisen, del 64: Fortsatt referat av Norbert Trenkle […]
Kommentera