Krisen, del 63: Norbert Trenkle om “varukrönet”

Nu är det äntligen dags att sammanfatta en bok som jag läste i våras: Die große Entwertung av Ernst Lohoff och Norbert Trenkle. Ett tidigare inlägg utgick från bokens efterord. Författarna hör till gruppen Krisis i Nürnberg. Deras kristeori är alltså av typen “fundamental värdekritik”.

Den här bloggposten är det första av flera referat av Die große Entwertung. En del kommentarer sticks in, men annat slinker med okommenterat även om det kan finnas invändningar.

Krisen grundar sig i ökad produktivitet, menar värdekritikerna. Vissa tänker då genast: jaha ja, profitkvotens fallande tendens. Nej! Vad som stagnerar i denna kristeori är inte profiten, utan mervärdet. Åtskillnaden mellan väsen och framträdelse – alltså mellan värde och pris – är sjukt viktig för värdekritikerna. “Värde” är att förstå som en samhällelig relation: den reella abstraktionen av arbetstid, vilken bara kan ske genom att framträda i form av pengar. Kapitalismen är en tautologi, ett absurt självändamål: produktion för produktionens skull. Dess grundtendens är att undandraga sig medveten kontroll, skriver Norbert Trenkle (som författat den första delen av boken).

Ökad produktivitet betyder att samma kvantitet värde kräver en större kvantitet varor. Och kapitalism är värdetillväxt. Värdeminskningen per enskild vara – vilken kan framträda för oss i form av billigare prylar – måste kompenseras genom en exponentiell utvidgning av den totala varuproduktionen.

Under ett par hundra år gavs gott utrymme för expansion av detta slag (alltså vad Marx kallade “relativt mervärde”). Kapitalismen expanderade inte bara i rummet. Ännu vid 1900-talets mitt fanns i västvärlden stora delar av vardagslivet som endast delvis genomkorsades av varuform och pengar, vilket innebar ett utrymme för att lansera nya varor. Tänk exempelvis hur nya vitvaror ersatt oavlönat hushållsarbete eller hur kulturindustrin endast gradvis har satt prägel på människors fritid. Att det skedde en relativ minskning av nödvändig arbetstid (per vara) kunde alltså kompenseras av en absolut utvidgning av nödvändig arbetstid (i systemet).

Likt andra värdekritiker, utgår Norbert Trenkle från att kapitalismens nådde sin historiska kulmen under efterkrigstidens tillväxtboom, ungefär 1945–1973. Under denna epok skedde även en massiv utbyggnad av den offentliga sektorn. Transport, kommunikation, energi, utbildning, omsorg – allt detta bildade en nödvändig infrastruktur för varuformens expansion, samtidigt som det kunde finansieras just genom beskattning av det hastigt växande mervärdet. Just genom att staten stärkte sin roll, kunde allt mer arbetskraft göras nödvändig i varusamhället. Kort sagt: tillväxt.

Norbert Trenkle menar att denna tillväxtboom i första hand bör förstås i termer av absolut mervärde, alltså ett utvidgande av arbetssamhället. Till detta kom en ökad mervärdekvot till följd av teknisk rationalisering, relativt mervärde, som en sekundär men likväl kraftfullt förstärkande effekt. Regulationsteoretiker och marxister har ofta vänt saken på huvudet i sin analys av fordismen, skriver Trenkle: de har bara sett det relativa, inte det absoluta.
Vänsterkeynesianer blandar ihop orsak och verkan. De tror att det var stigande reallönerna och den offentliga sektorns utvidgning som orsakade efterkrigstidens tillväxtboom. Omfördelningen skapade inte tillväxt. Tvärtom var det tillväxten som skapade förutsättningar för omfördelning.
Lika galet blir det, enligt Trenkle, hos de teoretiker (från Andrew Glyn till Hardt/Negri) som hävdat att arbetarklassen skapar krisen genom sitt angrepp på kapitalet. Visst, kamperna kring 1970 hade sin del i krisens utbrott. Men dessa kamper kan samtidigt återföras till att kapitalets tillväxt redan börjat stagnera.

Värdekritikernas resonemang kanske kan renodlas till en teori om “varukrönet” – om än på annan abstraktionsnivå än peak oil, peak cotton etc. Observera då att “varukrönet” eller “värdekrönet” i denna logik blir synonymt med “statskrönet”. Efter krönet har den offentliga sektorn börjat att nedmonteras, vilket ur värdekritiskt perspektiv inte kan skyllas på “nyliberalismen” som ideologi utan är en del i ett långsamt begynnande sönderfall för hela det system som bygger på lönearbete som självändamål.

När efterkrigstidens tillväxtboom började stagnera, fortsatte efterfrågan på arbetskraft att öka. Men denna efterfrågan drevs i allt högre grad dels av den offentliga sektorns expansion, dels av det privata näringslivets allt större behov av marknadsföring och infrastruktur. Alla dessa arbeten må vara nödvändiga för att säkra varuproduktens förutsättningar – men de är i kapitalistisk mening improduktiva, i det att de inte skapar ytterligare mervärde.

Den tredje industriella revolutionen, kretsande kring bruket av mikroelektronik, tog fart under 1970-talet. Som paradigmatiskt exempel nämns här Aseas brandgulaindustrirobot IRB6: “den svenska symbolen för en ny arbetsmarknad, delad mellan människa och robot”. Ett led i den tredje industriella revolutionen är den nya form av internationell arbetsdelning som brukar kallas för globalisering.

Under 1970-talet skedde något med produktivkraftutvecklingen, skriver Norbert Trenkle. Från att skapa nya produkter (med tillhörande behov), till att minska behovet av arbetskraft i befintliga produkttyper. Här är det lätt att resa invändningar: visst har vi fått nya produkter sedan 1970-talet! Fast i detta sammanhang är ju knappast en ny telefonmodell att räkna som en ny produkt. Ett annat sätt att se på saken är hur en smartphone har potential att ersätta både telefon, grammofon, kamera och sällskapsspel. Bra för tillverkare av smartphones men möjligtvis ett problem för kapitalismen.
Mikroelektroniska produkter är endast möjliga att tillverka med hjälp av mikroelektronik. Där finns en orsak till att nya produkter har svårt att suga upp den arbetskraft som frigörs när mikroelektroniken effektiviserar även andra typer av varuproduktion. Sedan 1970-talets mitt är massarbetslösheten inte längre konjunkturell, utan strukturell.

Krisens orsak, alltså: ökad produktivitet. Säg att nya industrirobotar gör att det krävs hälften så mycket mänskligt arbete för att tillverka ett kylskåp. För att erhålla samma mängd värde måste man då tillverka två kylskåp och fördubbla konsumtionen av naturresurser. Fast två är heller inte tillräckligt, för det värdet måste ju ständigt växa om det ska vara tal om tillväxt, alltså kapitalism.
(I denna Darstellung finns stora fallgropar. Förenklingen är rätt grov. Kylskåpstillverkaren bryr sig inte ett dyft om värde, bara om dess framträdelse i form av profit. Det är jakten på profit som driver fram ökad produktivitet. Därtill måste påpekas att ett kylskåp inte kan “ha värde”, eftersom värde är en samhällelig relation.)
Effektiviseringar av energibruk tenderar att nollställas genom kapitalismens tautologi. Mödosamt uppnådda framsteg förmår inte väga upp tillväxttvånget. Bilmotorerna är mer energieffektiva än förr, men allt fler motorer kör runt. Bilproduktionen fortsätter att expandera och varje människa åker fler mil i bil, så att förbrukningen av olja per capita ökar snarare än minskar.

Krispotentialen manifesterade sig redan på 1960-talet genom enorma exportöverskott för Japan och Västtyskland. Med andra ord: västvärlden tyngdes av en allt större industriell överkapacitet. Särskilt i USA stagnerade tillväxten, samtidigt som Vietnamkriget fick militärutgifterna att skjuta i höjden. Om bara växelkurserna varit flexibla, hade ju USA:s konkurrensposition kunnat förbättras genom en nedvärderad dollar. Men dollarn förblev kraftigt övervärderad fram till den 15 augusti 1971.
Här tar Norbert Trenkle tillfället att polemisera mot Naomi Klein, som i Chockdoktrinen frammanar bilden av en medveten plan, där nyliberala tankesmedjor ville knäcka Bretton Woods-systemet med fasta växelkurser. Som sagt: det värdekritiska synsättet reducerar nyliberalismen till ett ideologiskt ytfenomen. Inte heller tillmäts någon större vikt till oljechocken hösten 1973, som utlöste den djupa recessionen under 1974–75. Precis som marxister som David Harvey, betonar Norbert Trenkle att oljekrisen blott var droppen, inte krisens orsak.
Här kommenteras även Kondratiev, Schumpeter och andra tänkare som ser varje kris som del i ett mönster av “långa vågor”. Kontratievs teori är enligt Trenkle knuten till en historisk fas inom kapitalismen, då arbetssamhällets absoluta bas fortfarande växte. Samma sak gäller för Schumpeter, med sin hyllning till krisen som “skapande förstörelse”. Vad han bortsåg från var att en innovation endast kan leda till tillväxt om den kan bidra till att suga in allt mer arbetskraft i varuproduktionen. Att bruket av ny teknik kan skapa vinster i konkurrensen för enskilda företag eller stater är en helt annan sak!

Under fordismens guldålder skapade massarbetet en massköpkraft som utgjorde en motor för utvidgandet av produktionens bas. Den tredje industriella revolutionen, å andra sidan, genererar en växande massa av prekariserade människor som egentligen är överflödiga ur kapitaltillväxtens synvinkel och inte heller som konsumenter spelar någon viktig roll i den kapitalistiska dynamiken. Det är en villfarelse att tro att kapitalismen helt enkelt skulle kunna ställa om sig bort från den tidigare industriella basen, till att bygga på tjänster. Tjänstesektorns våldsamma tillväxt under de senaste 30 åren är inte resultatet av någon ny ackumulationsdynamik, utan bara av det fiktiva kapitalets uppblåsning. Merparten av dessa tjänster är, direkt eller indirekt, helt beroende av tillflöden från finansområdet och skulle annars inte kunna leva vidare.

Där sätter jag punkt för detta referat. Nästa inlägg är tänkt att referera vad Norbert Trenkle skriver om 1970-, 80- och 90-talet, vilket kanske inte är så originellt. Troligtvis finns mer att hämta i läsanteckningarna från andra delen av Die große Entwertung, där Ernst Lohoff lägger fram en ganska djärv teori om finanskapitalets dynamik.