Krisen, del 63: Norbert Trenkle om “varukrönet”

Nu är det äntligen dags att sammanfatta en bok som jag läste i våras: Die große Entwertung av Ernst Lohoff och Norbert Trenkle. Ett tidigare inlägg utgick från bokens efterord. Författarna hör till gruppen Krisis i Nürnberg. Deras kristeori är alltså av typen “fundamental värdekritik”.

Den här bloggposten är det första av flera referat av Die große Entwertung. En del kommentarer sticks in, men annat slinker med okommenterat även om det kan finnas invändningar.

Krisen grundar sig i ökad produktivitet, menar värdekritikerna. Vissa tänker då genast: jaha ja, profitkvotens fallande tendens. Nej! Vad som stagnerar i denna kristeori är inte profiten, utan mervärdet. Åtskillnaden mellan väsen och framträdelse – alltså mellan värde och pris – är sjukt viktig för värdekritikerna. “Värde” är att förstå som en samhällelig relation: den reella abstraktionen av arbetstid, vilken bara kan ske genom att framträda i form av pengar. Kapitalismen är en tautologi, ett absurt självändamål: produktion för produktionens skull. Dess grundtendens är att undandraga sig medveten kontroll, skriver Norbert Trenkle (som författat den första delen av boken).

Ökad produktivitet betyder att samma kvantitet värde kräver en större kvantitet varor. Och kapitalism är värdetillväxt. Värdeminskningen per enskild vara – vilken kan framträda för oss i form av billigare prylar – måste kompenseras genom en exponentiell utvidgning av den totala varuproduktionen.

Under ett par hundra år gavs gott utrymme för expansion av detta slag (alltså vad Marx kallade “relativt mervärde”). Kapitalismen expanderade inte bara i rummet. Ännu vid 1900-talets mitt fanns i västvärlden stora delar av vardagslivet som endast delvis genomkorsades av varuform och pengar, vilket innebar ett utrymme för att lansera nya varor. Tänk exempelvis hur nya vitvaror ersatt oavlönat hushållsarbete eller hur kulturindustrin endast gradvis har satt prägel på människors fritid. Att det skedde en relativ minskning av nödvändig arbetstid (per vara) kunde alltså kompenseras av en absolut utvidgning av nödvändig arbetstid (i systemet).

Likt andra värdekritiker, utgår Norbert Trenkle från att kapitalismens nådde sin historiska kulmen under efterkrigstidens tillväxtboom, ungefär 1945–1973. Under denna epok skedde även en massiv utbyggnad av den offentliga sektorn. Transport, kommunikation, energi, utbildning, omsorg – allt detta bildade en nödvändig infrastruktur för varuformens expansion, samtidigt som det kunde finansieras just genom beskattning av det hastigt växande mervärdet. Just genom att staten stärkte sin roll, kunde allt mer arbetskraft göras nödvändig i varusamhället. Kort sagt: tillväxt.

Norbert Trenkle menar att denna tillväxtboom i första hand bör förstås i termer av absolut mervärde, alltså ett utvidgande av arbetssamhället. Till detta kom en ökad mervärdekvot till följd av teknisk rationalisering, relativt mervärde, som en sekundär men likväl kraftfullt förstärkande effekt. Regulationsteoretiker och marxister har ofta vänt saken på huvudet i sin analys av fordismen, skriver Trenkle: de har bara sett det relativa, inte det absoluta.
Vänsterkeynesianer blandar ihop orsak och verkan. De tror att det var stigande reallönerna och den offentliga sektorns utvidgning som orsakade efterkrigstidens tillväxtboom. Omfördelningen skapade inte tillväxt. Tvärtom var det tillväxten som skapade förutsättningar för omfördelning.
Lika galet blir det, enligt Trenkle, hos de teoretiker (från Andrew Glyn till Hardt/Negri) som hävdat att arbetarklassen skapar krisen genom sitt angrepp på kapitalet. Visst, kamperna kring 1970 hade sin del i krisens utbrott. Men dessa kamper kan samtidigt återföras till att kapitalets tillväxt redan börjat stagnera.

Värdekritikernas resonemang kanske kan renodlas till en teori om “varukrönet” – om än på annan abstraktionsnivå än peak oil, peak cotton etc. Observera då att “varukrönet” eller “värdekrönet” i denna logik blir synonymt med “statskrönet”. Efter krönet har den offentliga sektorn börjat att nedmonteras, vilket ur värdekritiskt perspektiv inte kan skyllas på “nyliberalismen” som ideologi utan är en del i ett långsamt begynnande sönderfall för hela det system som bygger på lönearbete som självändamål.

När efterkrigstidens tillväxtboom började stagnera, fortsatte efterfrågan på arbetskraft att öka. Men denna efterfrågan drevs i allt högre grad dels av den offentliga sektorns expansion, dels av det privata näringslivets allt större behov av marknadsföring och infrastruktur. Alla dessa arbeten må vara nödvändiga för att säkra varuproduktens förutsättningar – men de är i kapitalistisk mening improduktiva, i det att de inte skapar ytterligare mervärde.

Den tredje industriella revolutionen, kretsande kring bruket av mikroelektronik, tog fart under 1970-talet. Som paradigmatiskt exempel nämns här Aseas brandgulaindustrirobot IRB6: “den svenska symbolen för en ny arbetsmarknad, delad mellan människa och robot”. Ett led i den tredje industriella revolutionen är den nya form av internationell arbetsdelning som brukar kallas för globalisering.

Under 1970-talet skedde något med produktivkraftutvecklingen, skriver Norbert Trenkle. Från att skapa nya produkter (med tillhörande behov), till att minska behovet av arbetskraft i befintliga produkttyper. Här är det lätt att resa invändningar: visst har vi fått nya produkter sedan 1970-talet! Fast i detta sammanhang är ju knappast en ny telefonmodell att räkna som en ny produkt. Ett annat sätt att se på saken är hur en smartphone har potential att ersätta både telefon, grammofon, kamera och sällskapsspel. Bra för tillverkare av smartphones men möjligtvis ett problem för kapitalismen.
Mikroelektroniska produkter är endast möjliga att tillverka med hjälp av mikroelektronik. Där finns en orsak till att nya produkter har svårt att suga upp den arbetskraft som frigörs när mikroelektroniken effektiviserar även andra typer av varuproduktion. Sedan 1970-talets mitt är massarbetslösheten inte längre konjunkturell, utan strukturell.

Krisens orsak, alltså: ökad produktivitet. Säg att nya industrirobotar gör att det krävs hälften så mycket mänskligt arbete för att tillverka ett kylskåp. För att erhålla samma mängd värde måste man då tillverka två kylskåp och fördubbla konsumtionen av naturresurser. Fast två är heller inte tillräckligt, för det värdet måste ju ständigt växa om det ska vara tal om tillväxt, alltså kapitalism.
(I denna Darstellung finns stora fallgropar. Förenklingen är rätt grov. Kylskåpstillverkaren bryr sig inte ett dyft om värde, bara om dess framträdelse i form av profit. Det är jakten på profit som driver fram ökad produktivitet. Därtill måste påpekas att ett kylskåp inte kan “ha värde”, eftersom värde är en samhällelig relation.)
Effektiviseringar av energibruk tenderar att nollställas genom kapitalismens tautologi. Mödosamt uppnådda framsteg förmår inte väga upp tillväxttvånget. Bilmotorerna är mer energieffektiva än förr, men allt fler motorer kör runt. Bilproduktionen fortsätter att expandera och varje människa åker fler mil i bil, så att förbrukningen av olja per capita ökar snarare än minskar.

Krispotentialen manifesterade sig redan på 1960-talet genom enorma exportöverskott för Japan och Västtyskland. Med andra ord: västvärlden tyngdes av en allt större industriell överkapacitet. Särskilt i USA stagnerade tillväxten, samtidigt som Vietnamkriget fick militärutgifterna att skjuta i höjden. Om bara växelkurserna varit flexibla, hade ju USA:s konkurrensposition kunnat förbättras genom en nedvärderad dollar. Men dollarn förblev kraftigt övervärderad fram till den 15 augusti 1971.
Här tar Norbert Trenkle tillfället att polemisera mot Naomi Klein, som i Chockdoktrinen frammanar bilden av en medveten plan, där nyliberala tankesmedjor ville knäcka Bretton Woods-systemet med fasta växelkurser. Som sagt: det värdekritiska synsättet reducerar nyliberalismen till ett ideologiskt ytfenomen. Inte heller tillmäts någon större vikt till oljechocken hösten 1973, som utlöste den djupa recessionen under 1974–75. Precis som marxister som David Harvey, betonar Norbert Trenkle att oljekrisen blott var droppen, inte krisens orsak.
Här kommenteras även Kondratiev, Schumpeter och andra tänkare som ser varje kris som del i ett mönster av “långa vågor”. Kontratievs teori är enligt Trenkle knuten till en historisk fas inom kapitalismen, då arbetssamhällets absoluta bas fortfarande växte. Samma sak gäller för Schumpeter, med sin hyllning till krisen som “skapande förstörelse”. Vad han bortsåg från var att en innovation endast kan leda till tillväxt om den kan bidra till att suga in allt mer arbetskraft i varuproduktionen. Att bruket av ny teknik kan skapa vinster i konkurrensen för enskilda företag eller stater är en helt annan sak!

Under fordismens guldålder skapade massarbetet en massköpkraft som utgjorde en motor för utvidgandet av produktionens bas. Den tredje industriella revolutionen, å andra sidan, genererar en växande massa av prekariserade människor som egentligen är överflödiga ur kapitaltillväxtens synvinkel och inte heller som konsumenter spelar någon viktig roll i den kapitalistiska dynamiken. Det är en villfarelse att tro att kapitalismen helt enkelt skulle kunna ställa om sig bort från den tidigare industriella basen, till att bygga på tjänster. Tjänstesektorns våldsamma tillväxt under de senaste 30 åren är inte resultatet av någon ny ackumulationsdynamik, utan bara av det fiktiva kapitalets uppblåsning. Merparten av dessa tjänster är, direkt eller indirekt, helt beroende av tillflöden från finansområdet och skulle annars inte kunna leva vidare.

Där sätter jag punkt för detta referat. Nästa inlägg är tänkt att referera vad Norbert Trenkle skriver om 1970-, 80- och 90-talet, vilket kanske inte är så originellt. Troligtvis finns mer att hämta i läsanteckningarna från andra delen av Die große Entwertung, där Ernst Lohoff lägger fram en ganska djärv teori om finanskapitalets dynamik.

6 kommentarer ↓

#1 COPYRIOT | Krisen, del 64: Fortsatt referat av Norbert Trenkle on 28 October 2012 at 6:09 pm

[…] ← Krisen, del 63: Norbert Trenkle om “varukrönet” […]

#2 Andreas on 29 October 2012 at 10:02 am

Fastnade på “produktivitet för produktivitetens skull”. Så vad är hindren för att börja betrakta arbete som ett nödvändigt ont som vi helst ska undvika? Bara fixa ideer eller finns det mer “materiella” hinder? (i något slags pseudomarxistiskt språkbruk)

Det känns ju som att det finns tankar åt det hållet (minska produktionen för minskningens skull) när man pratar om arbetstidsförkortning, samtidigt finns en stark diskurs om arbete som en rättighet snarare än en skyldighet.

Eller förenklar jag problemet om jag tror att det räcker med att jobba mindre?

#3 rasmus on 29 October 2012 at 10:25 am

Andreas: Observera att där står “produktion för produktionens skull”.
I vilket fall är det ju en högst relevant fråga varför detta absurda självändamål upprätthålls. Värdekritikernas förståelse är grundad i Marx’ teori om varans fetischkaraktär (vilket skiljer dem från nästan alla marxister). Enligt detta synsätt handlar det inte bara om “diskurs” eller “fixa idéer”, utan om en “reell abstraktion” som vi alla tar del i genom vårt handlande som marknadssubjekt, vilket vi inte kan välja att individuellt stiga ut ur. Vi kan förstås försöka att jobba mindre, men då riskerar vi att få problem med att betala mat, boende och allt annat vi bara har tillgång till via marknaden.

#4 Jonas on 6 November 2012 at 1:28 pm

Du måste kolla in konceptet “peak stuff” om du inte tidigare stött på detta: Ett index som visar att Storbritanniens konsumtion av saker och ting – i bokstavlig mening – gått ned. Siffrorna indikerar att konsumtionen av energi i termer av olja för förbränning går ner, samtidigt som konsumtionen av energi i totala termer (importerad el? energiåtgång i Kina som krävs för att skapa produkter som konsumeras i UK?) alltjämt fortsätter att öka.

#5 Andreas on 11 November 2012 at 5:17 pm

Ah, sorry, citerade visst slarvigt. (eller, citerade i huvudet vilket inte ens är att citera.)

Nä, ett visst utrymme finns väl att jobba/konsumera mindre på individuella planet, men frågan är hur långt det räcker. Det verkar ju dock finnas ideologiska viljor åt det hållet, samtidigt som det verkar finnas någon slags tilltagande uppvärdering av fritid (förutsatt att den nyttjas till s.k. självförverkligande, åtminstone, snarare än slackande – hur man nu avgränsar de båda). Men attitydförändring kan såklart bara verka så långt att den inte interfererar med mat och hyra så som du påpekar, sen borde det vara stopp. Men varför blir nu mat och hyra ett problem vid minskad produktion, om vi redan konstaterat att vi producerar mer än vad som behövs? Inflation enbart?

Frågan du ställer är som du säger intressant. Om jag fattat Marx rätt så är värdet av en vara en objektiv egenskap som är en funktion av det arbete som gått åt till att tillverka den (inklusive gräva upp metallen, fälla trädet etc), vilket skiljer sig från priset som är vad någon vill betala. Men det verkar inte vara något av det som är fetishegenskapen, utan den senare är snarare någon form av ytterligare mening som varan får av att relateras till av människor såsom en vara? Alltså oberoende av relationen värde-pris.

Jag kan förstå att det marxistiska ‘värdet’ i en produkt minskar ju mindre arbete vi måste investera i tillverkningen av produkten. Men priset minskar ju samtidigt, om man ser till hur många prylar vi har råd att äga nu jämfört med förr – det ‘priset’ inbillar jag mig är vagt relaterat till ‘värdet’, om än inte linjärt. Men det är väl snarast prisets fall som gör att vi köper alla de prylar som tillverkas, detta är alltså en nödvändig del av att produktionen accelererar. (ok. Jag medger att det går att skönja en cirkularitet i resonemanget här). Här passar ju då de klassiska statslösningarna på miljöproblem in, dvs att höja priser genom beskattning, samt idén om statsstyrd arbetstidsförkortning. Lösningar vilka i sin tur inte brukar få så starkt stöd då de läggs fram. Är det enbart för att ”people like to own stuff” (Zappa), eller är det pga något mer komplext som fetishkaraktären i sin tur förväntas kunna förklara?

Min förståelse av samhällsekonomi är på sin höjd amatörmässig, så ovanstående kan mycket väl vara trivialt, felaktigt eller en kombination av de två…

#6 Maggan on 29 November 2012 at 10:44 pm

Andreas:” Men varför blir nu mat och hyra ett problem vid minskad produktion, om vi redan konstaterat att vi producerar mer än vad som behövs? ”
Om man utgår från de ekonomiska förhållanden som finns (kapitalistisk ekonomi) nu, och samtidigt uppfinner ett läge, som skulle bestå i att samhällets kapitalister minskar varuproduktionen (vilket är absurt för kapitalister, som konkurrerar om profiten på varumarknaden, det finns ju ingen plan i samhället om hur mycket produkter behövs, utan varje företagare kalkulerar helt privat att han vill erövra större markanadsandelar, då måste han producera större mängder), vilket skulle betyda, att varorna säljs dyrare – annars vore profiten, som det gäller i denna ekonomin, inte längre tillfredställande.

Kommentera