Svartmetallen har varit en del av mitt liv i fem år, närmare bestämt under den mörka halvan av respektive år. Konsertmediet har haft noll del i detta. Jag har förvisso gått på spelningar med band som spelat doom och noise med influenser från svartmetall. Men jag har inte varit på en svartmetallspelning. Inte förrän i onsdags, då jag trädde ned i en källare i Friedrichshain.
En sak slog mig som anmärkningsvärd. Av alla närvarande män, på scen såväl som i publik, tycktes jag själv ha längst hår. Och då är jag knappast långhårig. Jag har en lugg och detsamma gällde för ett flertal i lokalen, män såväl som kvinnor. Lugg är inte vad man normalt förknippar med svartmetall.
Svartmetallen år 2012 stämmer sällan överens med gängse idéer om typisk svartmetall. Spännvidden är enorm och kan ge plats för såväl satanism som corpsepaint, men närvaron av dessa element hör ändå till undantagen. Svartmetall kan lika ofta utövas av korthåriga män i glasögon som jobbar med media i Berlin (för att nu inte använda det uttjatade h-ordet). Till saken hör den ständiga frågan om vad som är äkta svartmetall, men det är längre sedan svaret kunde representeras av en idealtyp, varken för ljud eller utseende.
Musikjournalisten Tony Ernst tar tag i frågan på sin nya sajt Svarta Tankar. En lång essä handlar om nazismen hos det franska bandet Peste Noir. Där skriver Tony Ernst bland annat:
Den utom tvivel viktigaste konstanten för black metal är just den negativa attityden mot mänskligt liv. Det är själva förutsättningen: oviljan, agget, hatet. Det går inte att göra black metal med öppet sinne mot omvärlden. På så vis är black metal den mest politiska musik jag känner. Det är musik som redan i sin programförklaring tvingar till ställning.
Allt annat är sekundärt. Fundamentet vilar på en enda svart balk: den destruktiva avskyn. Först därefter tillkommer instrumentering – trummornas blastbeat, gitarrväggens mangel, sångarens skri – och övriga värderingar (satanism, corpse paint, längtan efter svunna tider). Men allt detta är förhandlingsbart: Varg Vikernes kan göra 25 minuter långa ambient-stycken med enbart synthesizer som bärande instrument utan att släppa black metal-andan för en sekund.
Det enda som inte går att tumma på är svärtan.
Svärtan? Att sätta ord på kan kännas meningslöst, men för att återvända till konsertsituationen finns det en aspekt. Svartmetall tillåter inget “röj”.
Som rit betraktad, är svartmetallen lika anti-individuell som den är anti-kollektiv. Rockmusikens alla gester, vilket överlag handlar om att hävda individen, blir därför något att vända sig bort från. Kanske kan svartmetallens röjförbud rentav liknas vid religiösa bildförbud.
Inlevelsen i svartmetall får alltså inte kanaliseras i rytmiska kroppsrörelser. Samtidigt går dessa rörelser inte helt att skilja från spelandet på rockmusikens instrument: gitarr, bas, trumset. Svartmetallmusikern som ställer sig på en sven måste hantera en omöjlig ekvation.
Nu handlade det om tre korthåriga män i jeans, vars yttre inte var särskilt svärtat. Svartmetallen de spelade var ganska konventionell i bemärkelsen snabb och rå, tenderande till en ljudmatta med något enstaka inslag av folkton. Sporadiska vokalinsatser. Ett plus för att de hade två gitarrer men ingen bas – svartmetall av detta slag klarar sig ofta bättre utan bas. Alla som undviker det slentrianmässiga kombinerandet av elgitarr och elbas förtjänar att uppmuntras för detta.
Samtidigt var det omöjligt att helt släppa tanken på håret, eller på bandmedlemmarnas utseende i allmänhet. Några gånger när musikens intensitet stegrades extra, kunde gitarristerna inte avhålla sig från att gunga i takt. Gungandet affekterar publiken, vars första impuls blir att också börja gunga – fast så väcks den hastiga motaffekten: svartmetallen får inte urarta i röj!
Om bandets medlemmar hade haft långt hår och skinnbyxor, kanske rentav corpsepaint, misstänker jag att affekttröskeln hade varit högre. Alltså att de hade kunnat gunga lite takt till musiken utan att vi skulle uppfatta det som röj. Band som håller sig till en sådan outfit kan nog också få andra möjligheter att tänja vissa gränser i musiken utan att det blir fel.
Tänk bara Darkthrone, som lyckats med konststycket att integrera en koklocka utan att det blir löjligt. Faktum är att koklockan bildar en av de absoluta höjdpunkterna i nittiotalets norska svartmetall. Sedan dess har Darkthrone gått vidare via heavy metal till crustpunk, utan att för den skull frångå svartmetallen. Strikt musikaliskt har de lyckas komma undan med en förbluffande nivå av “röj”. Men så har de också vägrat att ge konserter.
29 kommentarer ↓
Det är min erfarenhet att det finns utrymme för röj i black metal, förstår inte riktigt varför det inte skulle göra det, har nog snarare med h-ordet att göra. Jag har också valt att se misantropin mer som en kulturell reaktion än en allmänpolitisk hållning, kanske för att det är då jag kan ta mig till den. Med reaktion menar jag att tar du bort Doobidoo, Alla hjärtans dag och saltsjöbadenandan så skulle det vara en ganska meningslös genre.
Kommentera