Fem meningar plockade ur en bokrecension:
- Tystnad har blivit en marknadsvara.
- Ljud är våld.
- Tystnaden är skamlöst relativ.
- Kort sagt är den skadliga ljudnivån inte objektivt mätbar i decibel.
- Kampen mot “ljudimperialismen” verkar ganska hopplös.
Boken som jag recenserade på Expressens kultursida heter Koltrasten som trodde den var en ambulans och är skriven av Anders Mildner. Det är en dyster, politisk och nyfiken bok som lämnar många frågor hängande i luften, men framför allt syftar till att få oss att lyssna på världen. Min förhoppning är att den blir läst av människor som vill gå vidare i dess samhällskritiska ansats.
Förresten: när jag talar om “den neofuturistiska fascinationen för hur rytmiska ljud sätter kollektiva kroppar i rörelse”, då syftar jag särskilt på Steve Goodmans bok Sonic Warfare. Härom året recenserade jag den tillsammans med Samira Ariadad i tidskriften Nutida Musik.
29 kommentarer ↓
Tyckte om det här. Även om den kliché som följer är att man – som ljudkonstnär – kan lära sig avläsa “buller” som musik: jag vet inte hur himla zenbuddhistiskt Cageartad man måste vara för det. Själv hör jag till de ljudsensibla, vilket också betyder att vackra ljud pipifåglar och musik och vatten ger mig ännu mer. Bach ÄR himlen.
Jag tror nog det är svårt att resonera om vår tids frivilliga buller utan att dra in en smula psykologi (som jag anar att du ogillar). Men att till och med folks röster – i radio till exempel – blivit mer skrikiga börjar väl någonstans, kanske i en för stor dagisgrupp?
Samt kan ETT krigsdataspel totalkvadda stämningen i ett hyreshus…
Ja, detta blev ett privatspår, men du gjorde mig intresserad av Mildners bok, som verkar ha tillkommit helt utanför den allmänneliga huvudfåran.
Du kanske redan är bekant med den, men Daniel Levitins “This is your brain on music” är en bra utgångspunkt också för “oljuds” inverkan.
Bra förslag – jag var inte bekant med honom. Gillar tanken om evolutionär fördel med gemensamma musikupplevelser. Men just det är samtidigt rätt så himla självklart ; )
Undrar om hörlursgenerationen är lika evolutionärt fördelaktig? Kanske mest som ett sätt att få vara i ett annat – mer estetiskt – rum? Frid, som jag brukar säga. Ifred, säger de.
Kommentera