Om nätnostalgi och manlig dominans

Vi fortsätter försöken att begripa den den nätpolitiska kontrarevolution som (enligt rådande arbetshypotes) fann sin riktning år 2007.

Nyss trillade det in några mycket tankeväckande kommentarer.

1. Martin historicerar skillnaden mellan Piratbyrån och Telecomix.

2. Isobel ifrågasätter bloggnostalgin. Hon skriver om samtalsklimatet pre-2007:

Var det inte också då manliga bloggande akademiker enbart refererade till varandra (förtjänstfullt skildrat i Kalle Palmås gubbslemsprojekt) och man (män) tänkte de djupa, långsiktiga tankarna och pratade med varandra (män) på ett seriöst och säkert tillfredsställande sätt som det intellektuella patriarkatet alltid gjort?

Jag är inte alls bara spetsig här, den här nostalgin finns ju kring kultursidorna “förr i världen” också, eller medierna i allmänhet, och detta förr i världen refererar alltid till miljöer som förvisso var intellektuellt stimulerande men också alltid närmast totalt enkönade. Jag tror att det är bra att tänka på.

Det som hänt med internet är delvis att könsstrukturerna har ändrats genom att inträdesbarriärerna blivit lägre. Lägre inträdesbarriärer innebär också mer trams, mer ointressant, mer kommersialism. Det är förstås inte så kul. Om jag kunde föreställa mig mig själv som en person som hade haft inträde till forna tiders intellektuella mansklubbar hade jag nog också varit mer nostalgisk, men nu är ju den vägen inte så öppen för mig.

Isobel har alldeles rätt i att vi inte ska försjunka i nostalgi. Åtminstone inte om nostalgi är att odla en myt om en svunnen guldålder. Inget är så meningslöst som längtande tillbakablickar på en svunnen offentlighet. Dels för att det är tveksamt att tala om “offentligheten i sin helhet”, som Christopher påpekar. Dels för att det sociala (som i “sociala medier”) inte är detsamma som det offentliga. Snarare handlar det om gråzoner och överlappningar mellan privat och offentligt.
Facebook har inte bara usurperat de trådbaserade forumen, utan även mycket av det chattande som tidigare skedde i mer slutna rum. Samma sak med Twitter, som inte bara kan förstås i relation till någonting “långsammare” som fanns innan.

Även om jag kan se en viss poäng i “spekulativ nostalgi” (för att låna ett begrepp från Molekyler), blir det allt mer klart för mig varför nostalgi har ett begränsat taktiskt värde. Då tror jag mer på både sorg och vrede.

Låt oss inte hylla hur det var. Låt oss hylla hur det kunde ha blivit. Låt oss sörja de potentialer som inte förverkligades. Låt oss vända sorgen mot framstegsmyten om nätet, för att göra det möjligt att tänka sig verkligt framsteg – bortom accelerationism och konservatism.

Inte ställa snabbhet mot långsamhet. Hellre då tänka som Spinoza: en kropp är en relation mellan snabbheter och långsamheter. Även en kollektiv kropp.

3. Martin L resonerade vidare om manliga privilegier i de relativt gamla, relativt långsamma medierna. Sänkta trösklar till “offentligheten” är väl i grunden positivt, men…

Men det gör egentligen frågan om arkivet, om minnet, mer brännande: ska vi verkligen acceptera att ett system som släpper in och inkluderar fler gör det endast på villkoret att vi snabbt glömmer vad de sa och gjorde?

Här tror jag vi nått en viktig hållpunkt i diskussionen.

12 kommentarer ↓

#1 monki on 16 October 2012 at 12:39 pm

“Låt oss inte hylla hur det var. Låt oss hylla hur det kunde ha blivit. Låt oss sörja de potentialer som inte förverkligades.”

Här tänkte jag genst på det intresset som finns inom konsten den senare tiden för mediaarkeologi som även det till en första början kan se ut att handla om nostalgi för en tid då medieteknologin var simpel, lättförståelig och autentiskt analog. Men — och det tror jag Jussi Parikka har nämnt, möjligen i det här föredraget http://www.youtube.com/watch?v=KJ1lo2v8Vso — det handlar just om att outforska orealiserade potentialer i “obsoleta” medier (de blir aldrig riktigt obsoleta förstås utan existerar bara på nya sätt i nya relationer till olika temporaliteter idag).

Kanske kan de outforskade potentialiteterna upptäckas på olika sätt. Ett är då att kontrafaktiskt tänka sig hur det kunde blivit ifall medierna använts på ett annat sätt i dåtiden. Tänk om radion blev ett p2p-medium som man först trodde istället för massmedium. Tänk om telegrafin hade uppfunnits för 2000 år sedan? (Har för mig att nån konstnär faktiskt byggt en telegraf med stenåldersmetoder eller nåt i den stilen)

Ett annat sätt kan vara att spekulera i hur den till synes obsoleta teknologin kan få nytt liv idag. Kanske genom att sättas i ett nytt sammanhang. Detta liknar mycket vad hackerspaces sysslar med, som ofta får tag på bortkastad teknologi och ger den liv igen, ofta genom att kombinera den med modern teknologi som datorer och mikrokontrollers.

#2 monki on 16 October 2012 at 12:42 pm

Att bero på det senaste tillvägagångssättet så tycker jag att telecomix bedrivit mediaarkeologi på spännande sätt. Dels sammanlänkandet av IRC och Twitter, dels det berömda aktiverandet av modempooler under arabiska våren. Till det bör tilläggas Telecomix Crypto Munitions Bureau som är min favoritgren av klustret där den märkliga “nostalgin” för kalla krigets srsbsns-approach till datorer och deras omvälvande kraft relaterades till (den fortfarande orealiserade potentialen i..?) framväxten av darknets.

#3 Christopher Kullenberg on 16 October 2012 at 12:53 pm

Mycket intressant!

Så här tänker jag om Martin Ls fråga.

Twitter (och liknande snabba storföretagsplattformar) bidrar med sitt arkivraderande guldfiskminne till en viss strukturutslätande deterritorialisering. Samtidigt är de lågstatusmedier vars diskussioner på sin höjd kan citeras av andra medier innan de raderas. Exempelvis har Flashback en högre status än Twitter ur arkivsynvinkel.

Arkivbeständigheten skapar därefter en slags statusvektor. Bloggen skapar ett beständigt arkiv (så länge det säkerhetskopieras), tidningsartiklar lagras genom lagen (och biblioteken), det samma gäller för böcker osv. Men det skapar även en form av statusvektor genom graden av oegentlighet: Twitter är pratets (Gerede) medium, där oegentlighet råder (till och med på en teknisk nivå genom den absoluta retweeten). Skrivmedierna, å andra sidan, upprätthåller det modern(istisk)a tänkandet.

Nuförtiden är det ju fashionabelt att skratta åt påståendet “The revolution will be tweeted”. Det är väl okej. Men det skrattet är ungefär lika fåraktigt som de som några år tidigare såg en potentialitet i den utslätning av vissa rum som ändå vi ska ge de snabba medierna ett erkännande för. Att “revolutionen” skulle existera i singularis är det som är problemet i “båda sidorna av myntet”.

Även när vi ser tillbaka på tiden just nu om några år finns det alltså något att hylla, om än detta hyllande bara rörde sig om en riktning in potentia.

#4 rasmus on 16 October 2012 at 12:57 pm

“Exempelvis har Flashback en högre status än Twitter ur arkivsynvinkel.”

Ja – men parentetiskt kan man anmärka att det är ett rent textuellt arkiverande. Vem har inte läst en gammal Flashbacktråd, där de refererar till t.ex. en skärmdump till Aftonbladet? Och när man vill se skärmdumpen märker man att länken till bildhostingsajten inte längre har någon destination.

#5 Christopher Kullenberg on 16 October 2012 at 1:01 pm

rasmus: korrekt. det finns en djupglömska i ytminnet, så att säga. Det samma gäller även för bloggar. Mina gamla inlägg är fulla med trasiga img src medan texten så fint lagras i sql-databasen.

#6 Petter Ericson on 16 October 2012 at 4:27 pm

Djupglömskan kan nog delvis ses som en konsekvens av att copyrighten på foruminlägg anses som oändligt mindre värd än på en slumpmässig bild, och därför så kopieras/arkiveras inte bilder i samma utsträckning.

Detta som ett parallellt spår: Upphovsrättens värde kopplat till den faktiska mängden data det gäller – en bild > en bok > ett blogginlägg > ett tweet.

#7 Martin L. on 16 October 2012 at 10:29 pm

Snackade om de här sakerna med min sambo, som har en väldigt annan form av nätvaro än vad vi som diskuterar här har. Hon kom med två väldigt intressanta inpass:

1) *Varför* denna arkiveringshets runt “sociala medier”? Twitter och Facebook används som samtal (eller fester, som jag tror Rasmus jämförde Facebook med en gång) och kanske då hellre ska dokumenteras och arkiveras så fläckvis som en bra fest eller ett bra samtal görs. Copy-paste, skärmdumpar och så vidare kanske räcker gott.

2) Bloggen är inte död eller passerad. Den lever och frodas, inklusive kommentarskulturen, men i andra sfärer än vad vi här kanske minns eller rör oss i. Sambon nämnde stickningsbloggar och mer seriösa modebloggar (dvs. inte “personkult”-bloggar utan de som faktiskt skriver om mode) som exempel på bloggar där kommentarer och pingbacks skapar något slags samkväm runt inläggen.

Det var också någon, minns inte vem men det var till näts, som påpekade att LiveJournal var och är ett köns(identitets)blandat forum även pre Facebook. Att LJ är lågstatusmediernas lågstatusmedia hör kanske till att det ofta förbises dock…

#8 rasmus on 16 October 2012 at 10:39 pm

1I Arkiveringshetsen. Ja, jag har själv funderat på den. Särskilt i förhållande till IRC, vars fana jag alltid har velat hålla högst. På IRC har loggande alltid framstått som suspekt. Det ska i princip vara flyktigt.
Poängen är inte att alla samtal bör arkiveras, men kanske att det i varje större sammanhang ska finnas en uppdelning mellan olika medier: snabbare och långsammare, privatare och offentligare, liksom flyktiga och arkiverade.
Facebook usurperar delvis IRC, delvis de trådbaserade forumen. Och det är i det senare fallet som något går förlorat, om inte andra arkivformer dyker upp.
En annan aspekt av saken är att sånt som skrivs på Facebook visst arkiveras – av Facebook själva – men inte görs särskilt tillgängligt, än mindre sökbart.

2) Vem har påstått att bloggen skulle vara “död”? Här snackar vi väl mer övergripande och långsiktiga tendenser, som inte nödvändigtvis är lätta att belägga eller mäta.
Jag tänker att en blogg i viss mening kan “avbloggas” samtidigt som den får fler besökare, om besökarna inte längre följer bloggen som blogg utan hittar dit genom länkar till enskilda inlägg som delas i s.k. sociala medier.

#9 goto80 on 16 October 2012 at 11:09 pm

Begreppet mediearkeologi och andra slags diskuser om att “gå tillbaka och hitta förlorade stigar” tycker jag är problematiska. Det blir ju liksom ingen kritik av framstegsspykosen av att kalla medier för obsoleta eller zombies eller GAMLA. Jag ser egentligen ingen anledning att göra det heller. Sorg är bättre än nostalgi, men varför ska man blicka bakåt över huvudtaget?

(kanske iofs borde ställa den fråga till mig själv först och främst)

#10 Viktualiebrodern on 17 October 2012 at 12:26 am

Jag har ofta undrat över varför Google advanced (det finns faktiskt fortfarande! Men inställningar kan bara göras om man tillåter Google i noscript) inte har en tidsfunktion *före* ett visst datum.

Är det deras algoritmer som sätter p? Eller vad?

#11 bananders on 17 October 2012 at 9:21 am

Martin L: Det jag själv saknar är möjligheten att söka upp vad jag själv sa i ett ämne förra gången det kom upp till diskussion, så att jag kan återanvända delar av texten när ämnet diskuteras igen på en annan plats. Jag vill slippa skriva om inlägg gång på gång, och kanske missa nåt bra argument som jag hunnit glömma.

Jag vill också kunna söka upp faktauppgifter som flutit förbi i diskussioner jag deltagit i, av ungefär samma skäl.

Det sociala småpratet behöver kanske inte arkiveras, men när det någon gång blir tyngre, seriösare argumentation så vill jag ha den sökbar.

#12 Ännu ett år till handlingarna « strötankar och sentenser on 11 January 2013 at 12:27 pm

[…] blev det oftast mycket diskussion i kommentarsfältet efter blogginläggen. Med intåget av främst Facebook och Twitter har det försvunnit nästan helt. Det beklagar […]

Kommentera