Krisen, del 61: Finanskris, stimulanspaket och “sociala medier” – kan vi tänka det historiska sambandet?

En metaskruv på två senaste inläggen. Vad är väl Copyriot, alltså vad är bloggens fixstjärna, om inte en metaskruvarnas oändliga metaskruv? Nu åter graviterande mot storspiralen, krisen, för att på vägen fånga flyktiga substanser ur mikrobloggflödet. Livliga diskussioner i kommentarsfältet fick något att utbrista: “som om det var… 2007 eller något!”

– Vad var det som hände där efter 2007? Facebook? Twitter? Trist är det i varje fall.
– Vi blev väl för många som erbjöd samtalsarenor. Facebook gjorde sitt stora intåg 2007 också.
– Tror också det. Många arenor. Jag önskar jag hade tid att blogga som fan.

Så sade några röster på Twitter. Diskussionen fortsatte en stund till:

– En bra analys jag hörde var att bloggarna dog för att de inte var tillräckligt sociala.
– Precis, och inte tillräckligt snabba.
– Bloggarna kanske inte var tillräckligt sociala i den specifika innebörd som “social” började få just kring 2008.
– Vad innebär social sedan dess?
– Att låta all kommunikation löpa genom samma flöde. Och att aldrig blicka bakåt.

Vi kom fram till att det numera är på Facebook och Twitter som diskussionerna förs. Tidningarna skulle vilja ha dem i sina kommentarsfält, men har misslyckats och får bara in sunk. Nivån är högre på Facebook, samtidigt som allt som sägs snart glider in i arkivskugga. Sådant som skrivs på en blogg eller i en tidning får antingen reaktioner direkt, eller inte alls. Sådan är den “sociala” webb som vuxit fram under de senaste fem åren.

Förändringens riktning blev tydlig kring mitten av 2007. Ett år senare, hösten 2008, brakade det loss på allvar. Observera att det råder total synk mellan “sociala medier” och finanskris! Hur ska vi förstå detta? Som en historisk tillfällighet eller som moment av en totalitet?

Januari 2007: Apple Computer byter namn till bara Apple.
Juni 2007: Reboot i Köpenhamn. Känslan av att riskkapitalet i ny omfattning strömmade till “molnet”. Samtidigt släpper Apple sin första iphone.
Augusti 2007: Går med i Facebook, likt många andra svenskar vid den här tiden.
Januari 2008: Digital Renaissance – ett initiativ i tiden.
Juni 2008: Nämnda initiativ ordnar ett seminarium i anslutning till Hultsfredsfestivalen. Jag minns hur Daniel Johansson nämnde något om att vi bara behövde titta på riskkapitalet för att förstå åt vilket hållwebben skulle utvecklas. Apple lanserar sin app store tillsammans med iphone 3.
Juli 2008: Vi åker buss.
Oktober 2008: Lehmann Brothers går omkull. Världsekonomin fryser till is, men på nätet inleder riskkapitalet sin skördesäsong. Spotify slår upp portarna under ljudliga applåder (efter att de stora skivbolagen fått en betydande aktieandel i utbyte mot rättigheter). Ungefär samtidigt lanseras Newsmill och Twingly. Framtiden blir objekt för en tänkt hyllningsbok och striden kring FRA-lagen kulminerar.
Januari 2009: Går med i Twitter, likt många andra svenskar vid den här tiden. Kvantitativa lättnader sätter fart på stimulanspartyt med negativ realränta. Samtidigt: raketartad tillväxt av antalet människor som på något sätt jobbar med “sociala medier”.
Februari 2009: Chris Andersons väckelsemöte i Malmö (4 februari). Ett par veckor senare inleds Spectrial (16 februari).
April 2009: Telecomix grundas. Tingsrätten fäller i The Pirate Bay-rättegången.
Juni 2009: Piratbyrån genomför sin kanske sista rejäla intervention: Embassy of Piracy i Venedig. Ett par veckor senare meddelas att The Pirate Bay ska säljas.
Augusti 2009: Juliagruppen träder fram.
September 2009: Det postdigitala manifestet ges ut. Facebook meddelar att man börjat gå med vinst.
December 2009: Det står allt mer klart att piratsymboliken är uttömd. Och att Sveriges offentlighet nu enats kring ett konsensus om att Spotify visar vägen hur man kan lyckas med “nya affärsmodeller”. Google meddelar att alla sökningar hädanefter kommer ge personaliserade resultat.
Januari 2010: Hillary Clinton håller sitt tal om att yttrandefriheten på nätet ska bli en grundsten i USA:s utrikespolitik. Samma dag förklarar Sveriges regering att biståndspolitiken händanefter ska ge särskild prioritet åt nätet som redskap för demokratisering.
Juni 2010: Apple är möjligtvis världens största företag. Sedan 2007 tillverkas dess hårdvara i hög grad av kinesiska Foxconn. Arbetsvillkoren är helvetiska under 2010 kommer ständiga rapporter om att arbetarna tar livet av sig. Foxconn löser problemet genom att installera säkerhetsnät.
November 2010: Apples lansering av ipad i Sverige skapar “ett kväkande av bibliska mått”. Samtidigt sticker Federal Reserve sprutan i venen en andra gång: QE2.

Jag skulle kunna fortsätta detta impressionistiska historiesvep över 2007–2010 i all evighet, men överlåter nu till andra att bygga vidare. Frågan är alltså om och hur vi kan tänka sambandet mellan finanskris, stimulanspaket, smartphones och “sociala medier”. Men det går också bra att bara kasta in egna hållpunkter i historiesvepet.

26 kommentarer ↓

#1 Linus Walleij on 12 October 2012 at 12:27 pm

Jag tor du missade en grej där ovan: 2007 var året då världen begåvades med iPhone och Android vilka helt enkelt är de plattformar som möjliggjort det zuperintensiva mikrobloggandet. Inte för att det var tekniskt omöjligt före dess, men det blev lätt.

#2 rasmus on 12 October 2012 at 12:41 pm

Trodde jag hade fått med lanseringen av första Iphone, men det hade jag visst inte. Förutom underförstått, i det symboliska namnbytet från Apple Computer, Inc. till Apple, Inc.

Så hur förstår vi explosionen av smartphones i relation till den parallellt krisande världsekonomin? Vi kan betänka sånt som att smartphones i hög grad köps på kredit (om inte annat i form av bindningstid). Hur hade nätet utvecklats om det inte vore för superinjektionerna av nyskapad kredit, (“kvantitativa lättnader”)? Vilken betydelse ska vi tillmäta Apple i den obalanserade och skuldfinansierade handeln mellan Kina och USA?

#3 Linus Walleij on 12 October 2012 at 1:21 pm

Jag tror mer på något mindre makron … eller mikron. År 2007 hade nätverksoperatörerna (Telia, Telenor, 3, etc…) tagit kontrollen över hela den mobila konsumentmarknaden genom Gilletteprincipen som ju likt SMS-låneföretag och andra kreditgivare utnyttjar människans svaget att tänka kortsiktigt. Så det är alltså inte fråga om kredit i vanlig mening, utan något som är ännu starkare, som att faktiskt få en bil men bara kunna tanka på Shell, t.ex.

Här är lite lättbearbetade memoaranteckningar från telekomvärlden 2007 och framåt, som antagligen innehåller ett och annat jag kommer att få ta tillbaka, och som utesluter vissa känsliga detaljer som kommer med i memoarerna med prel. utgivning 2058:

Apple slog sig in på operatörernas marknad mot deras kollektiva vilja – operatörer och tillverkare avfärdade helt eller var avvaktande till Apple’s entré på mobilmarknaden och hade sannolikt velat stoppa detta om de kunnat – men appellerade till alla beslutsfattares individuella vilja: alla VD:ar för nämnda operatörer ville nämligen ha en iPhone. Till sig själv.

Här kan vi såklart fundera lite över hur lätt Apple kan sätta agendan för statusprodukter och vad det beror på, men så var det. Så det var tvunget att vara några maskor i nätet för att dessa chefer skulle kunna få sina iPhones: marknaden kunde inte stängas helt. Några operatörer (AT&T i USA, Telia i Sverige) tog risken att lansera produkten trots branschens ogillande. Eftersom detta var en högprofitprodukt så brast snart alla fördämningar.

Hade detta varit bara Sverige hade produkten kunnat hållas borta från marknaden några år till. Egentligen var det bara barockt att telefoner såg ut som de gjorde 2006, med tanke på vilka andra produkter som redan fanns ute i andra “segment”, men så fungerade operatörsoligopolet.

Det var detta sönderbrutna oligopol som enligt min ringa mening orsakade smartphoneinvasionen 2007 och framåt, och egentligen inte så mycker annat. Det var en damm som brast och ett uppdämt behov av bättre teknologi som flödade ut.

(Jag passar på Apple’s m.fl. roll i handelsbalansen.)

#4 Peter Andersson on 12 October 2012 at 1:31 pm

Men detta är ju inte bara positivt. År 2007 var det år som Piratpartiet hade rekordmånga medlemmar och rekordhögt stöd. Sedan så har, varefter rörelsen blivit elitistisk och flyttat över till Twitter (sett från medelålders, lite långsammare omställningspunkts synvinkel), så har antalet medlemmar och stödet för partiet i mätningar här i Sverige bara minskat. Twitter och Facebook som valplattform 2014 kommer aldrig att räcka till för att vi skall komma in i Riskdagen…

#5 Viktualiebrodern on 12 October 2012 at 2:25 pm

Passar inte Firefox decline med allt tätare uppdateringar med gränssnitt med allt mindre användarmakt (Man MÅSTE använda about:config om man vill ha någon egenmakt) också in i sammanhanget?

FF3.0 kom i juni 2008.

Bank-ID krävde nerladdad programsnutt som uteslöt Linux (senare ändå för Ubuntu) våren 2008.

#6 Jonas on 12 October 2012 at 3:39 pm

Fascinerande att den impressionistiska historieskrivning du presenterar också någonstans kulminerar med denna observation, även den undertecknad Chris Anderson.

#7 avadeaux on 13 October 2012 at 2:38 pm

Det är vanskligt att plocka ihop detaljer från olika skeenden och försöka se samband. Får mig att tänka på David Nessles utmärkta text om födelsedagsparadoxen. De samband man kan tycka sig se är med stor sannolikhet tillfälliga.

#8 rasmus on 13 October 2012 at 11:33 pm

avadeaux: Det du säger riktar ju sig rakt på historievetenskap i allmänhet. Vanskligt, som all vetenskap. Men det handlar trots allt om något mer än att bara “tycka sig se” samband. För att validera eller falsifiera olika samband finns bättre metoder än sannolikhetsteori.

#9 avadeaux on 14 October 2012 at 2:22 pm

Jag vet praktiskt taget inget alls om hur historiker arbetar (så jag vill verkligen undvika att dras in i en diskussion om det), men jag vågar mig nog ändå på hypotesen att historievetenskapen baserar sig på en hel del bättre metoder än att ställa upp skeenden och försöka se orsakssamband mellan händelser som råkar hamna i en viss ordning på tidsskalan, vilket är det jag är tveksam till i det här inlägget. Jag hoppas också innerligt att sannolikhetsteori ingår bland dem, som det kraftfulla verktyg det är för att motverka intuitiva felslut.

#10 rasmus on 14 October 2012 at 4:13 pm

avadeaux: Även om jag är historiker, finns det ingenting i ovanstående inlägg som gör anspråk på vetenskaplig metod. Vad inlägget gör är att:
1) Referera en ordväxling som förts i en mikroblogg.
2) Via fri association uppställa en godtycklig samling av händelser – personliga, politiska, teknologiska, makroekonomiska – mellan 2007 och 2010.
3) Ställa en fråga om historiska samband.

Sistnämnda fråga kan även tänkas som en vetenskaplig fråga, men så ställdes den inte just nu. Jag menar bara att frågan inte kan avfärdas som ovetenskaplig med hänvisning till sannolikhetsteori, som jag uppfattade att du gjorde. Intuitionens roll i det här sammanhanget är inte att dra slutsatser, utan att formulera frågor.

Frågan kanske bör förtydligas, så att vi kan närma oss den även på andra sätt än det fritt associerande. Jag är alltså nyfiken på kopplingen mellan tre fenomen i samtiden.

1) MOLNET. Centraliseringen av kontroll på internet, i riktning mot ett relativt fåtal dominerande nättjänster. Innovationen ändrar karaktär från utveckling av protokoll till utveckling av appar. Distribuerade arkiv ersätts allt mer av s.k. streaming. Människors vardagliga samtal förs i allt högre grad på plattformar där samtalen snabbt glider in i arkivskugga, i linje med företags intresse att ständigt rikta uppmärksamheten åt nya håll.

2) MOBILEN. Genombrottet för smartphones och surfplattor på en marknad där riktningen i hög grad har pekats ut av Apple.

3) LIKVIDITETEN. Nollnolltalet fick sin prägel av en synnerligen god tillgång på kredit i västvärlden – fram till 2007, då lånefesten slog över i en skuldkris som eskalerade till totalt sammanbrott hösten 2008. Centralbankerna bemötte skuldkrisen genom att injicera enorma mängder likviditet direkt i kreditväsendet, vilket ledde till något som liknade en återhämtning som eventuellt bara innebar att en ännu djupare kris sköts några in i framtiden.

Nu kan vi ställa oss frågor om historiska samband. Jag finner det rimligt att anta någon form av samband mellan (1) och (2), alltså mellan Facebook och Iphone (om man får förenkla lite).
Men även mellan (2) och (3) existerar ofrånkomligen ett samband, även om ingen påstått att sambandet skulle ha karaktären av en enkelriktad kausalitet. Det vore naivt att tro att hårdvarumarknaden skulle utvecklas oberoende av finansmarknaden.

Apples enorma framgångar för produkter som Iphone och Ipad sker inom ramen för en historiskt specifik världsekonomi, i vilken industriproduktionen sker i Kina medan konsumtionen i USA sker med lånade pengar (och Kinas handelsöverskott investeras i finanssektorn och därigenom möjliggör fortsatt handelsunderskott i USA). Detta var en världsekonomi som i praktiken föll samman 2008, men som återupplivades genom en extremt expansiv finanspolitik. Om inte detta återupplivande hade skett – hade då Apple eller Facebook kunnat åtnjuta samma enorma succéhistoria som de gjort de senaste fem åren?
Vilket internet hade vi haft i dag om centralbankerna inte hade injicerat likviditet i den omfattning som de gjorde? Och hur ska vi förstå samtidens internet, djupt beroende av ett fåtal enorma företag, i relation till den fördjupade krispotential som eventuellt har byggts upp i makroekonomin?

#11 avadeaux on 14 October 2012 at 7:02 pm

Oj, det var ett uttömmande försvar. Men jag avfärdade ingenting som ovetenskapligt, och uppfattade inte inlägget som att det utgav sig för att vara vetenskapligt. (Det var du som tog in historievetenskapen.) Jag menade inte att avfärda över huvud taget, utan bara att påpeka risken i att man lätt tycker sig uppfatta samband som egentligen bara är sammanträffanden, när man plockar fritt från olika mängder av händelser sådär. Men naturligtvis är samhälsskeenden aldrig helt oberoende av varandra.

#12 Linus Walleij on 14 October 2012 at 8:29 pm

Jag tycker att (2) måste brytas sönder, “Apple gjorde det” låter historieidealistiskt och är inte en sann beskrivning. Vi finner Moore’s lag som intra-teknologisk drivkraft här, och som tog den handhållna datorn över tröskeln där den kunde användas som en smart telefon, vi finner som nämnts mobiloperatörerna, vi finner en stark konkurrent i Android som snart 2007 flåsar Apple i hälarna och som idag är det kvantitativt största mobila gränssnittet. Jag har några publika slides om detta som jag presenterat på ekonomihögskolan i Lund, ska rota fram & länka snarast…

#13 Läsare on 14 October 2012 at 10:20 pm

En intressant serie har tydligen sänts av BBC. I tre stycken program om en timme vardera presenteras John Maynard Keynes, F A Hayeks och Karl Marx’ perspektiv på krisen. Tråkigt att Hayek får representera frimarknadspositionen istället för von Mises som ju är den stora kanonen. Men det är väl enklare att sälja in att göra ett program om en nobelpristagare än den mer “obskyra” von Mises.

Kan ses på youtube:

http://www.youtube.com/watch?v=dfgdZqfBFWI&feature=youtu.be

(Tredje delen om Marx)

#14 Henrik on 15 October 2012 at 2:00 pm

När du skrev att foxconn driver sina arbetare till självmord glömde du att nämna att anställda där har en självmordsfrekvens som ligger på 7% av det nationella genomsnittet för Kina.

#15 Martin L. on 15 October 2012 at 10:10 pm

Jag intresseras av skillnaderna på varje sida om “brytpunkten”, var den nu än exakt är och vad den nu består i. Till exempel skillnaden mellan Piratbyrån och Telecomix — två sammanslutningar som delar ett visst arv och har på olika sätt påverkat förhållanden både på och utanför internets. Men samtidigt finns det stora skillnader dem emellan.

Skillnaden visar sig kanske tydligast i arkiveringen och dokumentationen. För Piratbyrån kan vi söka på archive.org (jag läste senast idag om vapenskramlet mot Ladonien), på diverse videosidor och så vidare. Inte minst kunde jag när jag bodde i Västberga för ett par år sedan träffa på S23K parkerad lite varstans i industriområdet. Tala om att skapa en påtaglig artefakt!

Det Telecomix gjorde är däremot fragmentariskt dokumenterat i nyhetsmedia — som ju som bekant inte känner igen en uppenbar rövarhistoria om hajar om den så biter av en fiberkabel för dem — och annars mest i våra minnen och i en och annan IRC-logg. Inga artefakter har skapats och arkiverats, inga bussar har köpts och målats.

Piratbyrån var också som jag fattat/minns det ett relativt slutet sammanhang där vänner “rekryterade” vänner, om någonting sådant alls skedde. Telecomix bjöd högt och ljudligt in hela världen till sitt IRC-nätverk och organiserades runt transparent konspirerande.

När PB var som aktivast rörde sig internets i en hastighet och en socialitet mer lämpad för bloggar och hemsidor. Några år senare när TCX gjorde sig kända som “Tech Support for the Arab Spring” var det Twitter och Facebook som satte tonen för internets samtal — TCX satte till och med upp sin egen status.net-nod (open source-klon av Twitter)!

Jag ser nån slags matchning mellan accelerationism och guldfiskminnet Dr. Kullenberg skriver om i sitt manifest. Allt eftersom floden av användarskapad data blir snabbare och snabbare — och teknologin för att behandla den (MapReduce, Hadoop, “big data”, parallellisering…) avancerar — blir också “minnet” kortare. När bandbredden per tidsenhet ökar blir det ju kanske så att vi kan hålla färre tidsenheter aktuella.

Eller så är det så att teknologin ligger efter, och människan klarar att minnas mer än datorerna klarar att leverera inom rimliga gränser för fördröjning mellan klick och begärstillfredställelse…

#16 Isobel on 16 October 2012 at 7:15 am

en reflektion kring nostalgin för tiden pre 2007: var det inte också då manliga bloggande akademiker enbart refererade till varandra (förtjänstfullt skildrat i Kalle Palmås gubbslemsprojekt) och man (män) tänkte de djupa, långsiktiga tankarna och pratade med varandra (män) på ett seriöst och säkert tillfredsställande sätt som det intellektuella patriarkatet alltid gjort?

Jag är inte alls bara spetsig här, den här nostalgin finns ju kring kultursidorna “förr i världen” också, eller medierna i allmänhet, och detta förr i världen refererar alltid till miljöer som förvisso var intellektuellt stimulerande men också alltid närmast totalt enkönade. Jag tror att det är bra att tänka på.

Det som hänt med internet är delvis att könsstrukturerna har ändrats genom att inträdesbarriärerna blivit lägre. Lägre inträdesbarriärer innebär också mer trams, mer ointressant, mer kommersialism. Det är förstås inte så kul. Om jag kunde föreställa mig mig själv som en person som hade haft inträde till forna tiders intellektuella mansklubbar hade jag nog också varit mer nostalgisk, men nu är ju den vägen inte så öppen för mig.

#17 mlowdi on 16 October 2012 at 7:58 am

Isobel:

Du har, tyvärr, fruktansvärt rätt där. För mig i alla fall är det svårt att behålla medvetenheten om mina privilegier när jag diskuterar internets utveckling. Men lik förbannat finns privilegierna där, inbundna i praktiker. Trots att jag använder ett rätt så okönat nick reproducerar jag ett sätt att agera och tala format av hur jag vuxit upp.

Parallellen till kultursidorna är slående! Det finns absolut samma slags nostalgi över internet-pre-Facebook som för kultursidorna “på den gamla goda tiden.”

Så vi kanske ska se de sänkta trösklarna in i “offentligheten” på internets som någonting i stort sett positivt; en rörelse mot den där öppenheten och friheten som ärkemansgrisen Stallman gärna profeterar om. Men det gör egentligen frågan om arkivet, om minnet, mer brännande: ska vi verkligen acceptera att ett system som släpper in och inkluderar fler gör det endast på villkoret att vi snabbt glömmer vad de sa och gjorde?

#18 avadeaux on 16 October 2012 at 9:08 am

En annan parallell kan vara 1993 års september som aldrig tog slut.

#19 Christopher Kullenberg on 16 October 2012 at 9:10 am

Isobel: Instämmer i din analys. Tyvärr tror jag att det har förvärrats just på grund av att bloggandet har avtagit. När diskussionen dog på internet fortsatte den någon annan stans, framförallt i det fysiska rummet som är ännu mindre transparent än vad bloggslemmande är.

Exempelvis: förra veckan var det workshops och seminarier med inbjudna internationella gäster här i GBG. De institutionaliserade delarna var innehöll ett jämnt spektrum av studenter och forskare. Men så fort det skulle drickas öl och ätas mat satt man helt plötsligt där med (nästan) bara män.

2007-bloggandet fungerade på ungefär samma slemmande sätt som det fysiska exemplet ovan. Å ena sidan med ett skimmer av universalism och transparens utåt, men för att i nästa sekund övergå i en homosocial samtalskultur.

#20 Christopher Kullenberg on 16 October 2012 at 9:22 am

Och nu om hastigheter:

Bloggarnas slemkultur blev så småningom uppenbar, till och med mätbar som Kalle P visade. Dessutom finns de fortfarande kvar i arkivet.

Twitter, å andra sidan, arbetar med korttidsminne och varaglömska. 140-teckensgränsen tvingar även fram en dunkel form utav kommunikation som är oanvändbar för ett intellektuellt samtal, vilket därmed förpassas till andra former. Allt som syns är “har du den boken?” “öl klockan 7” osv., uppblandat med ett hastigt brus av andra tweets.

När det kommer till gubbslemsstrukturer är det en sak vad som syns och en sak vad som fördöljs (heter det verkligen så eller tyskifierar jag verbet dölja nu).

Som Martin L ovan nämner kan man se hastigheternas guldfiskminne antingen som frigörande eller förtryckande. Vilket som är fallet avgörs alltid i den specifika situationen. Vi kan alltså egentligen inte säga “vad twitter gör med det offentliga samtalet som helhet”. Men just när det gäller den tighta formen av nepotism som vi diskuterar nu, lutar jag åt 140-teckensförtryck genom att det beslöjar något som i andra medier är uppenbart.

#21 Christopher Kullenberg on 16 October 2012 at 9:30 am

Ni får ursäkta det kryptiska “beslöja” ovan. Jag blir automatiskt Heideggerian när jag skriver om varaglömska, därav den implicita dikotomin einhüllen/enthüllen.

#22 skriva on 16 October 2012 at 6:53 pm

“Det som hänt med internet är delvis att könsstrukturerna har ändrats genom att inträdesbarriärerna blivit lägre.”

Samtidigt som klasstruktirerna ändrats genom att ge enbart en redan etablerad kulturskaparklass från medelklassen företräde i diskussionen.

Intåget av twitter och liknande på bekostnad av bloggar och kommentarfält kan beskrivas som en period då den etablerade medie-medelklassen helt vände sig från omvärlden och började prata med sig själva.

Det har skett en tillslutning där man enbart vänder sig “inåt” mot de egna nätverken, till de man redan känner, till kompisars kompisar. Det tycker jag är rätt tråkigt förstås, som arbetarklassperson utan “nätverk”.
– Som utanförstående som inte har “ett namn” är Twitter som att titta in i ett stort tittskåp. Man har inte där att göra. Man är inte välkommen.

Parallellt med den här utvecklingen sker en attitydförändring mot de delar av nätet där ej etablerade icke-kända och ickemedelklass-skribenter diskuterar (internetforum, kommentarfält) : det anses ohippt med bloggar, kommentarfält börjar omnämnas som “Pissrännor” och så vidare – tidningarna stänger möjligheten för “vanliga” människor att ge sig till tals – och jag undrar om det inte handlar om gammalt hederligt förakt för underklassen?

Internet krymper hursomhelst. Minns nån hur folk satt 1998 och berättade stolt om hur de lärt känna nån främling från andra sidan världen på typ icq? Det där känns lite som motsatsen till idag. Idag stänger folk in sig.

#23 bananders on 17 October 2012 at 9:05 am

skriva: Som helt ny på Twitter förstår jag att det kan kännas så, precis som när man kommer ny till andra sociala sammanhang, men min erfarenhet är att om man bara ger det tid så kommer man efter ett tag ha något relevant att svara på något inlägg från någon av de som har “ett namn” och sen ännu ett och ännu ett och så bygger man gradvis upp en egen position. Kanske är det mediets snabbhet som lurar en att tro att man också ska kunna komma med i det sociala spelet snabbt, men det tar lika lång tid att lära känna en krets av människor där som någon annanstans. Fördelen med Twitter framför till exempel Facebook är att man kan följa vem man vill, man behöver inte vara “vänner” och det gör att vem som helst som har något intressant att säga har samma chans.

Att tidningarnas kommentarsfält benämns pissrännor är väl för att de a) i så hög grad domineras av kommentarsfältherrar som bara vill prata om invandring och antifeminism hela tiden oavsett vad artikeln handlade om, och b) för att tidningarna som har dem inte egentligen är intresserade av att föra ett samtal med sina läsare, vare sig där eller någon annanstans. Reportern som skrivit artikeln är redan ute på nästa jobb och har inte som arbetsuppgift att diskutera sina gamla artiklar. Man kan inte ställa frågan “hur menade du där” för ingen lyssnar.

Kommentarsfält som det här, där bloggaren aktivt tar del och det blir en riktig diskussion, kallas aldrig pissränna.

Jag ser inget förakt för underklassen i tidningarnas misslyckade hantering av kommentarsfälten, utan enbart att tidningarna aldrig förstått vad ett kommentarsfält är. Det är inte nåt man bara kan öppna och lämna. Även om det bara var “fina” medel- och överklassinlägg i kommentarsfälten så skulle inte tidningarna brytt sig om att själva delta i samtalet. För tidningarna gör tidning, de diskuterar inte på nätet.

#24 skriva on 18 October 2012 at 7:17 am

Anledningen att jag skrev den kommentaren var att flera kommentarer ovan,berömde varandra, och twitter, för att Twitter och Det Nya på något vis skulle minska gränser mellan människor, föra fram kvinnor osv.. Jag tycker de glömde klassperspektivet.

Om man tar ut kommentaren ur sin kontext kanske den verkar lipig, men som svar på annat var den väl inte så extrem? Lite tillspetsad kanske, men är det nåns perspektiv som är alldeles för lite oifrågasatt är det den mediearbetande kulturborgarklassen privilegie som mänsklighetens språkrör.
Att dessa grupper bidrar till att internet i allt högre utsträckning kommer handla om varumärkesbyggande och intern kommunikation är väl tråkigt?

Det betyder inte att jag “lipar” eller att jag hyllar “folket” i bemärkelsen oförskämda hatare, rasister, SD 2014-ropare i kommentarfälten osv.

Även om det finns massa skit i kommentarerna, utgör den olagliga/hatiska/rasistiska osv bara en bråkdel av det sammanlagda antalet kommentarer? Då är det lite oförskämt tycker jag, att från sitt “jag pratar bara med mina kollegor”-perspektiv, utdöma den totala mängden av folkets kommentarer såsom varandes en “pissränna” eller ett sorts kaos av hat och dumhet?

#25 Olof on 18 October 2012 at 7:54 pm

I ett helt annat ärende råkade jag snubbla över den här dokumentärfilmen och kom att tänka på det här inlägget om krisen och IT.
All Watched Over by Machines of Loving Grace
Ayn Rand och Allan Grenspan m.fl. vävs in i berättelsen, kan det bli bättre?

#26 bananders on 20 October 2012 at 12:29 pm

skriva: Tja, att internet i allt högre utsträckning kommer handla om varumärkesbyggande och intern kommunikation är kanske tråkigt, men jag tror att det är en ofrånkomlig effekt av att vi nu har det som kallas sociala medier. Då kommer nämligen i hög grad det sociala spelet in som aspekt. På gott och ont.

Frågan om kommentarsfält är en annan. Jag tycker som sagt att tidningarna har misslyckats där, men inte på grund av en traditionell klasskonflikt, utan på grund av att man skapade en arena för att prata med läsarna utan att vara intresserade av att prata med läsarna. Tidningarna ser som sin uppgift att skriva artiklar, och inte att prata med folk om vad som står i artiklarna.

I en del tidningar skulle jag vilja säga att långt över hälften av kommentarerna är rasistmisogynt äckel. Och även om det “bara” skulle vara 10, 20 eller 30 procent gör det att andra drar sig för att skriva där, och då blir det ingen meningsfull diskussion ändå.

Kommentera