Nätevangelismen var en smitta

Förra inlägget har sporrat en bra diskussion. Detta sporrades i sin tur av att jag läste ännu ett angrepp på odefinierade “nätevangelister”.

Evangelium är som bekant grekiska för “goda nyheter“. Då kan vi också förstå innebörden av ett begrepp som nätevangelium, men detta betyder inte att all “nätevangelism” genom årens lopp har predikat ett identiskt budskap. Begreppet i sig är synnerligen vagt. De goda nyheterna kan vara det reellt existerande internet, en framtida utveckling av internet, eller en viss typ av nättjänster.

Anders Mildner konstaterade förra året att “internetevangelister” har blivit det nya “PK”. Ett bekvämt ord för att sopa bort något från dagordningen. Särskilt praktiskt eftersom man personifierar, fast utan behovet att nämna namn.

Ett namn som ändå nämnts är Joakim Jardenberg, som själv betecknar sig just som “evangelist”. Andra möjliga kandidater kunde vara Brit Stakston, Maria Hägglöf, Emanuel Karlsten och alla andra konsulter som profilerat sig på att gilla sådant som faller under paraplybegreppet “sociala medier”. Men det är oklart om det är dessa som nu avses när andra skribenter spyr galla över en vag evangelism.

Andreas Ekström förtydligade:

“Nätevangelisterna” är en rimlig benämning på personer som ogillar alla former av problematiseringar kring den digitala revolutionens följder, och som till varje pris vill hävda att varje digital förändring är eller kommer att bli till godo för mänskligheten, samtidigt som inget kommer att gå till spillo eller kosta något.

Jag är helt med honom i definitionen av nätevangelism. Vi snackar om en verklig ideologisk strömning, även om den genomgått flera historiska mutationer och rymmer ett flertal underströmningar. Däremot tror jag att personifieringen leder fel. Det leder bort från den historiska förståelse som vi verkligen behöver.

Senaste vågen av nätevangelism torde ha nått sin svenska kulmen den 4 februari 2009, då Chris Anderson höll stort väckelsemöte i Malmö. Jag var själv där, inbjuden att ställa en fråga på scen. Särskilt frälst kände jag mig aldrig, snarare kände jag mig ganska alienerad, vilket sporrade min nyfikenhet på hela tillställningen.

På agendan stod gratisekonomin på nätet och publiken bestod av 600 medie- och internetproffs, de flesta redan frälsta.
Men priset för Chris Andersons närvaro var högt. Närmare bestämt 700 kronor per deltagare. Eller en halv miljon kronor för en knapp timmes föredrag.

Här har vi troligtvis den bästa definitionen av “nätevangelister”. Men de är knappast piratpartister, nätaktivister eller del av någon “rörelse”. Det handlar om “medie- och internetproffs”, en grötig blandning av macmän, hipsters, riskkapitalister och urbanister som enligt amerikansk tradition håller TED-talks och Keynote Presentations (snarare än diskuterar något).

Om vi nu ska rikta våra backspeglar mot en viss typ av nätevangelism, är personen Chris Anderson föga intressant. Att han var evangelist är löjligt uppenbart. Frågan är vad som fick hundratals människor från den stockholmska mediesvängen att ta tåget till Malmö för att lyssna på hans budskap. Vem som bjöd in honom. Hur han såldes in.

Vi får spola tillbaka till KK-stiftelsens satsning på “upplevelseindustrier”, som jag skriver en del om i min senaste bok. År ledde denna satsning till att Malmö utsågs till ett centrum för “tillväxt inom nya media”.
Media Mötesplats Malmö etablerades som paraplyorganisation med finansiering från KK-stiftelsen, Malmö stad och Region Skåne. De arrangerade bland annat väckelsemötet med Chris Anderson. Organisationen bytte sedan namn till det slickare “Media Evolution“.
Media Evolution har byggt ett sjuhelsikes nätverk av företag i Malmö, men en särskilt viktig samarbetspartner har varit Sydsvenskan – lokaltidningen som samtidigt har fyllt funktionen att sprida budskapet som förts ut av Media Evolution.

Här nånstans blir det uppenbart att nätevangelismen är en smitta – vars spridning har fått hjälp av välfinansierade strukturer. Pengarna kom inte minst från statliga, regionala och kommunala myndigheter.

Att då peka på “nätevangelisterna” är att personifiera, projicera och banalisera.

Media Evolution rullar vidare. Allt är inte evangelism, men en titt på deras webbsida ger en bild av vart nätevangelismen tagit vägen – och det är inte direkt en bild av piratpartister eller Anonymous.
Sedan i somras rymmer bilden däremot ett nytt kontorshus i Malmö: Media Evolution City, beläget i Västra hamnen. Nätevangelismen materialiserar sig i stadsrummet.

14 kommentarer ↓

#1 Andreas E on 10 October 2012 at 7:17 am

Media Evolution (som jag i allt väsentligt tycker bra om, som idé och fenomen och plats) är värt en mässa i sig. I samband med årets upplaga av den stora konferensen “The Conference” skrev jag en kort sak på Sydsvenskans kultursidor, och jag tror att det är okej med arbetsgivaren om jag återpublicerar den här eftersom den inte finns online, och för diskussionens skull:

***

I går och i dag anordnas i Malmö en stor konferens om den digitala revolutionens verkningar för mediebranscherna. Konferensen kallas “The Conference ” och arrangeras av en organisation som heter Media Evolution, i sin tur väsentligen finansierad av skattemedel. Och gud som jag hoppas att vi om tio år ser tillbaka och säger “fantastiskt att vi hade så framsynta politiker som verkligen gjorde något åt mediernas svåra läge vid tiotalets början”. Men tänk om vi i stället säger “det är ju helt vrickat att så mycket allmänna medel gick till det där”?

Jag älskar verkligen känslan av digital innovation i Malmö. Men den neggiga sidan av mig får ibland känslan av att stan just nu befolkas av en massa fikande personer som nätverkar och smäller upp grejer i WordPress i rasande fart, men som inte liksom riktigt får till en business.

Jag hoppas så himla mycket att detta blir tiden då allt vände uppåt för de här branscherna, tack vare djärva satsningar från politik och näringsliv. Tills vidare kan alla som får del av kakan runt Media Evolution tänka lite extra på varifrån pengarna kommer.

Det är en gemensam pott som förvaltas. Hantera den ansvarsfullt. Skapa gärna gemensamma värden av den.

(SDS 120823)

#2 Linus Walleij on 10 October 2012 at 9:47 am

Ja Media Evolution och det andra framtidskonsortiet Mobile Heights, bjuder ju in till galmoröst frukostmingel i övermorgon, med Sven-Otto Littorin och allt. Jag gissar på att hela Polarissällskapet kommer dit också, så är ju den nomenklatura skaran komplett?

Frasen benämning på personer som ogillar alla former av problematiseringar kring den digitala revolutionens följder, och som till varje pris vill hävda att varje digital förändring är eller kommer att bli till godo för mänskligheten, samtidigt som inget kommer att gå till spillo eller kosta något som används ovan kunde vara tagen direkt ur Ladislaus Horatius bok Offensiv Nostalgi från 1993, men där kallas de åsyftade personerna inte för “nätevangelister” utan neoteriker. (Det är en bra bok, det där, för övrigt.)

#3 r on 10 October 2012 at 10:40 am

Det är väl klart att alla dessa “sociala medier”-experter som ges pengar och utrymme att inför en välvillig publik bre ut sina sanningar om vad som gäller just nu , typ varför “företagen måste finnas på twitter” osv passar in i det Ekström beskriver som nätevangelister. De här som profilerar stort på de senaste 5 årens buzzwords, oavsett om det var “web 2.0” eller “molnet” eller som idag “sociala medier”. Det handlar ju i mångt och mycket om ett okritiskt missionerande för att casha in.

#4 andersmi on 10 October 2012 at 12:17 pm

Jag tycker fortfarande att det är en förenkling av verkligheten. Det fanns två syften med att ta Chris Anderson till Malmö. Det ena var att diskutera en fråga som var brännande aktuell för mediebranschen (gratis vs betalning), det andra var att sätta Malmö på kartan som plats där den här sortens samtal kunde föras.

Om vi börjar med det sista var detta den första gången som Stockholm i större utsträckning kom till Malmö för en mediediskussion.
Det hade sedan jättestor betydelse för intresset för kommande konferenser och möten/samtal. Och det handlar då egentligen inte bara om mediebranschen och vad mediebranschen diskuterar, utan också om bilden av Sverige och bilden av södra delen av landet. I dag är Malmö en stad som finns som självklart resmål för att diskutera medieutveckling, så var det inte innan. Som jag ser det var det egentligen inte Chris Anderson som såldes in vid det där tillfället – utan Malmö.

Den första saken, samtalet i sig, var heller inte självklart vid den här tiden. Vi hamnar fel om vi betraktar Chris Anderson som självklar och känd evangelist som predikade för de redan frälsta. I själva verket visste väldigt få vem han var eller vad han stod för.
SF bjöds exempelvis in för att sitta i panelen. Men avböjde med orden ”Bara för att nån snubbe nånstansifrån ställer sig på en låda i Malmö, betyder inte det att vi är intresserade att släppa allt vi har för händerna och åka ända ner dit”, vilket avslöjar en hel del både om hur långt borta både gratisdiskussionen och Malmö var, rent mentalt.

Och, slutligen, rent historiskt tycker jag nog också att bilden av scenen blir fel om vi kallar den för höjdpunkten för nätevangelism.
På scenen satt nämligen (förutom du) Ted Valentin, Marit Bergman, Martin Jönsson (svd), Johanna Ögren, Sara Öhrvall (Bonnier), Jonathan Forster (Spotify), Otto Sjöberg (Expressen), Måns Adler (Bambuser), Lena Glaser (svt), Marit Ekelund Maitland (Natur & Kultur). Från min stol såg jag rätt få som gjorde vågen.

En bisak i sammanhanget är att jag nog tror (om jag minns rätt) att det faktiskt var privata pengar som riskades (och förlorades) vid tillfället.

Med det sagt har du så klart en poäng i synsättet, även om jag från insidan kan säga att intresset för evangelism alltid varit litet inom ME. Ganska snabbt svängde också tyngdpunkten till affärsnytta, vilket ju är lite vad Andreas efterfrågar, om jag läser honom rätt.

#5 kjell on 10 October 2012 at 2:44 pm

..polarissällskapet, man kan lätt bli nojjig.
Media Evolution den ledande stjärnan där är Nordic Game med sin N G Conference, som är en utlöpare från Dataspelbranschen dvs Per Strömbäck (Netopia) och Sten Selander proj.ledare. Andreas Ekström journalist “ber till GUD att måste dom lyckas”. Samme Andreas som lånat ut sitt namn och rykte till just Netopia, samme Andreas som nyligen rescenserade en bok initierad av just bl.a Netopia.
För mig luktar det Spray o 90-tal. “Kulturella och kreativa näringar samt kulturkaravaner”, som sagt det är lätt o bli nojjig.
Skrivet i vrede, dock med vänliga hälsningar.

#6 Jenny Maria on 10 October 2012 at 3:21 pm

De här texterna är intressanta Rasmus. Jag samlade på mig extremt mycket material från de här åren. Och sparade alla mejl jag fick – som säger väldigt mycket om en attityd.

Min ingång var ett extremt intresse för utopiska rörelser och hur människor rycks med. Jag begrep, och det var lite kittlande, att jag skulle få tillfälle att se det från första parkett. (Jag hängde ohälsosamt mycket på diverse forum.) Jag uppfattade hela tiden att det fanns två grupperingar, vilket jag inte tror alla inblandade märkte, en intellektuell och en anti-intellektuell. (Beskrivningen är inte helt korrekt, det var mina egna definitioner.) Och jag tror att den snabba nedgången, om vi nu kallar det för det, kom av motsättningarna mellan dessa.
Piratpartiet behövde Piratbyrån, och andra som ni, för legitimitet. Ni representerade, i vissa avseenden, traditionell makt och där ser man vad sådan kan innebära.

Sedan, uppfattar jag det, inte som att piratrörelsen från början gav sig själv status som hjältar och frihetsrörelse. Några inom media och den akademiska världen började använda sådana ord. Man kan nästan se skillnad på Falkvinges blogginlägg, i ordval och uppförande, innan och efter den bilden hade börjat spridas.

Men, när Chris Anderson kom till Malmö skrev jag på Twitter att han var en charlatan. Det var så jag uppfattade honom. Och är fortfarande. Och det var som om jag hade skrivit att Gandhi var ond. Folk, särskilt nätevangelisterna, blev rasande och sårade. (Inte du Anders.)

När brittiska The Times gick över till betalvägg skrev jag att det förmodligen, betraktat deras position, skulle fungera bra – så skedde detsamma. Folk överreagerade, blev arga och här var det mycket tydligt att de som vi kallar nätevangelister var de okunnigaste kring ekonomi på nätet. Förblindade av ideologi, vilket är vad man kan förvänta sig.

Men efter det hände något. Plötsligt kunde man skriva saker som gick emot nätevangelisterna, jag gillar inte riktigt att använda det fluffiga ordet – men gör det ändå, utan att något hände. Det bara försvann. Märkligt hur jag själv har tappat intresset i takt med att motståndet ebbade ut.

Och angående Media Evolution Center, kanske är jag lokalpatriot, så tycker jag det är fantastiskt. Och bättre förvaltade skattepengar än i många andra fall.

#7 rasmus on 10 October 2012 at 9:20 pm

Min huvudsakliga poäng i inlägget ovan är, tror jag, att vi bör undvika frestelsen att personifiera allt. Att vi därför hellre ska historisera nätevangelismen än att peka på nätevangelisterna.
Därför vill jag heller inte peka alltför mycket på just Media Evolution som organisation, för under dess existens har de säkerligen genomgått en rad förändringar (precis som i fallet med Piratbyrån). Någonstans gjorde de en grej som låg helt “rätt” i tiden – grejen med Chris Anderson.

Anders Mildner har nog helt rätt i att syftet inte var att sälja in Chris Anderson, utan att sälja in Malmö. Man kan förvisso säga mycket om hur skattemedel läggs på att kommuner ska konkurrera med varandra om att ha häftigast varumärke, i en lokalare variant av nation branding – jag finner det i princip vedervärdigt, men inser också till fullo vilka möjligheter som öppnas genom att pragmatiskt koppla in sig på denna typ av resurser. Inga konstigheter.

Själv upplever jag nog att vågen av nätentusiastisk ideologiproduktion nådde ett slags kulmen just kring årsskiftet 2008–2009. Eftersom jag var på plats vid Chris Anderson-showen och minns hur många (inte minst från Stockholm) som var där, har den kommit att bli en symbol i min mentala kalender. Vid sidan om Spectrial, kan tilläggas – och mitt eget inträde på Twitter som skedde där någonstans.

Andreas E: Tack för att du postade din kultursideskommentar. Jag tror det är en viktig sak du framhåller i slutklämmen, att vi bör hålla i minnet att offentliga medel byggt upp många av dessa strukturer.

#8 andersmi on 10 October 2012 at 10:19 pm

En annan detalj är ju upplevelseindustrisatsningen. Nu när den är avslutad, framstår ju Malmö som den mest lyckade delen av de tio (var det väl?) ursprungliga satsningarna.

Sedan har jag funderat ganska mycket på det där med nätentusiastisk ideologiproduktion. Jag vill ju bestämt hävda att vi skriver historien fel om vi inte tar med orsakerna till varför stora delar av den tillkom: nämligen som en reaktion.
Jag tycker inte att man kan bryta ut ett uppenbart svar och betrakta det som en isolerad företeelse. Så om man ser 08/09 som kulmen på nätentusiasmen, kan man också hitta en liknande kulm för motsatsargumenten vid samma tid.
Polariseringen i sig var ju också det som gjorde stjärnorna till just stjärnor. Utan den hade Chris Anderson aldrig varit Chris Anderson. Och den polariseringen har ju inte byggts av offentliga medel, utan av medielogik.
Vilket egentligen bara understryker det rätta att försöka undvika personifieringen, som du skriver.

#9 Linus Walleij on 11 October 2012 at 8:42 am

I svaren här (Mildner specifikt) ser jag en anpassning efter en verklighet så som den beskrivs av Manuel Castells, specifikt hans teori om space of flows och jag kan inte läsa Anders inlägg annat än som att staden här medvetet lyckats styra det rymdflöde som normalt kommer Stockholm till del en god bit söderöver. Det blir alltså den faktiska innebörden av frasen “sätta Malmö på kartan” som annars kan se tom ut på ytan. (Satt på kartan? Som vadå?)

#10 COPYRIOT | Krisen, del 61: Finanskris, stimulanspaket och “sociala medier” – kan vi tänka det historiska sambandet? on 12 October 2012 at 11:39 am

[…] ← Nätevangelismen var en smitta […]

#11 Eva on 12 October 2012 at 10:06 pm

Helt fantastiska artikel i sydsvenskan som länkas till ovan. Som alltid med internetföretag måste man visa bilder på wacky men lekfult avslappnade möbler samt kontorsdjur. Trodde faktiskt detta narrativ hade noll värde nuförtiden.

@Jenny Maria: Gandhi *var* ond… han ville ju tex slakta soldater som inte lydde brutala order.

#12 Inlägg som berör – 14 oktober 2012 « Nattens bibliotek on 14 October 2012 at 8:04 pm

[…] och flera namnkunniga i kommentarsfältet – funderar runt nätets framväxt och betydelse (endast för […]

#13 Rekursiv kultur, Gangnam style » Jonas Andersson Schwarz on 28 November 2013 at 11:58 pm

[…] Rasmus Fleischer, Anders Mildner, Jenny Maria Nilsson, Andreas Ekström och andra har nyligen diskuterat fenomenet ”nätevangelism” och den diskussionen knyter i högsta grad an till det jag vill kort beskriva här, även om det jag här vill komma åt handlar mer om en inneboende brist i cybernetiskt tänkande, snarare än den synbara trosinriktning som i Sverige och vissa andra länder skulle kunna kallas vår tids övergripande religion. Jag hoppas att få tillfälle att återkomma till denna trosinriktning. […]

#14 COPYRIOT | Bidrag till det svenska nätsvärmeriets idéhistoria on 18 February 2015 at 8:14 pm

[…] för hur ett konsensus skapades kring behovet av ”nya affärsmodeller” i medievärlden. Under ett antal år cirkulerade buzzwords som ”web 2.0”, ”freemium” ”remixkultur”, ”svärmintelligens”, […]

Kommentera