Åter i backspegeln: “piratrörelsen” och “nätevangelisterna”

Åter har den så kallade piratrörelsen skymtats i den bredare offentlighetens backspegel. Utlösande var nu en personligt hållen artikel av Matilda Gustavsson, publicerad på Expressens kultursida: “Anakata kan aldrig bli mer än en antihjälte“.
Jag hör själv till dem som intervjuades av skribenten och som nämns i artikeln. Dessutom har jag under senaste halvåret föreläst på olika håll med utgångspunkt just i de erfarenheter som Piratbyrån gjorde under sin verksamma period (2003–2009) och de förändringar som internet har genomgått. Piratbyrån gick genom flera olika faser, men vi betraktade oss aldrig som företrädare för en “piratrörelse” (ett begrepp som kom i svang först 2009). Allt detta diskuterades flitigt för ganska exakt två år sedan.

Matilda Gustavssons artikel är välskriven och läsvärd, just som personligt hållen betraktelse. Den utger sig inte för att skriva en samtidshistoria om nätets politik, kultur och ekonomi. Betänk vad som är frånvarande! Piratpartiet nämns knappt, inte heller Wikileaks. Inte heller diskuteras vågen av kontrarevolutionär entusiasm för “sociala medier” och “molnet”, som nu följs av sin motreaktion: en serie mindre vågor av paralyserad nätskepsis, som till sin tendens är lika kontrarevolutionär.

Myten om internet heter en ny antologi. Jag har inte läst den och tänker därför inte kommentera dess innehåll. Dess mottagande är intressant nog. Jag tänker särskilt på Andreas Ekströms recension i Sydsvenskan.
Precis som för ett år sedan, i samband med recensionerna av Framtiden, blir jag frustrerad över två saker.
För det första: hur man attackerar en “nätevangelism” som man undviker att precisera. Allt vi får är lösa antydningar om de där som trodde att internet skulle lösa alla problem. Visst sades mycket dumt under nollnolltalet och ännu dummare saker sägs än i dag av de sociala mediernas evangelister. Om vi ska bekämpa dumheten och främja klokskap måste vi attackera evangelismen med vässade vapen. Vi måste precisera vad vi kritiserar och vi måste historicera det kritiserade. Annars är det ibland bättre att hålla käft.
För det andra: det förhastade sökandet efter en “balanserad” position. Andreas Ekström skriver att pendeln inte ska få svänga hela vägen: “Vi behöver inte en framtidsanalys baserad på rädsla eller vaga farhågor eller paranoia, utan på öppna men kritiskt hållna frågor.”
Jag håller inte med. Jag tror nämligen att vi visst behöver rädsla, vaga farhågor och ett visst mått av paranoia. Vi behöver även sorg och nostalgi. Inget av detta är tillräckligt, men det måste få ha sin plats, vid sidan av en hejdlös entusiasm – annars kommer de kritiska frågorna aldrig att ställas.

Kritik förutsätter både närhet och distans. Dessa begrepp måste bland annat begripas i termer av hastighet. För att föra en kritisk debatt om internet, måste man placera sig i en annan hastighet än nätets. Kultursidorna är numera så integrerade i nätet att de inte på egen hand kan erbjuda någon långsamhetens distans. Bokmarknaden är i sin tur djupt integrerad i denna snabba kulturdebatt.

För att ställa de kritiska frågorna, måste man sträva efter att låta halva sitt medvetande förbli i de långa linjerna. Det är nu bara två år sedan Christopher Kullenberg utgav Det nätpolitiska manifestet. En viktig bok som fortfarande borde vara en given referenspunkt för de som vill avliva “myten om internet”. Var platsar den i de journalistiskt tacksamma pendelrörelserna? Är den kullenbergska nätpolitiken en “evangelism” eller “paranoia”? Eller visar den på en brist i nämnda dikotomi?
Och hallå – spotifiering! Kanske ett begrepp att behålla i dessa sammanhang? Den nätradikala kritiken av spotifiering, som formulerats sedan 2009, har i vissa fall breddats till en kritik av sociala medier, i andra fall influerat radikala analyser av den utomnätsliga verkligheten. Var platsar detta in i era ängsliga trendspaningar?

Se där några frågor som skulle tvinga nätdebatten att höja sig en nivå bortom sin historielöshet och sitt alltför nätnära tempo.

35 kommentarer ↓

#1 Kristoffer on 9 October 2012 at 1:34 pm

Gör inte du samma sak som du kritiserar Andreas Ekström för?

“Visst sades mycket dumt under nollnolltalet och ännu dummare saker sägs än i dag av de sociala mediernas evangelister.”

Vilka är dessa evangelister och vad är det för “ännu dummare” saker de säger?

#2 avadeaux on 9 October 2012 at 1:34 pm

Ekström tycks ha svårt att skilja mellan om något beskrivs eller förespråkas. “Kod bör dock inte vara lag”. Nähä, vad vill du göra åt det då? Kod ÄR i praktiken det som definierar vad man kan och tillåts göra på nätet. Lagstiftarens dalande inflytande är inte åtgärdat genom att man satt några idealistiska hackare i fängelse.

Det blir spännande att se vad som händer med det där perspektivet när 3D-skrivare i högre grad ger kodens förmåga att frambringa även fysiska föremål. Då kommer fler lagar i lagboken att tappa mycket av sin relevans.

#3 Christopher Kullenberg on 9 October 2012 at 1:37 pm

Begreppen “piratrörelsen” och “nätevangelister” handlar inte bara om ett intellektuellt haveri. De pekar även på retoriska figurer som är ganska uppenbara:

Å enda sidan gör piratpartiet stora ansträngningar för att hålla liv i tanken om att det finns en piratrörelse. De är ju trots allt beroende av att åtminstone en sådan finns på ett fiktivt plan för att kunna omsätta detta till röster på valdagen.

Nätevangelister lanserades som kraftigast av Netopia-lobbyn och av debattörer som ofta argumenterat i någon form av “försvar för upphovsrätten”. Deras motståndare är “digitaliseringsindustrin”, dvs. Google etc.

“Piratrörelse”-vurmandet och “nätevangelist”-halmgubben bildar två motsatta poler i en näthastighetsdefinierad debatt (vars hastighet är synkron med journalistikens i dagens Sverige).

Men eftersom de båda är fiktioner och/eller retoriska figurer, präglas det enda vi kan få ut av dem av samtidsnihilism.

#4 rasmus on 9 October 2012 at 2:06 pm

Kristoffer: Så kan man förstås säga, men här försöker jag åtminstone hålla påståendet på ett allmänt plan. Jag utger mig inte för att punktera en viss myt. Detta är dessutom en blogg, som jag nog vill betrakta som work-in-progress på annat sätt än en artikel på en kultursida. Fast jag inser att många anser sådana distinktioner vara föråldrade.

(Jag letade nu efter en urbota fånig powerpoint-presentation, från en av Sveriges mest uppburna socialmediakonsulter, som jag råkat se på slideshare förra veckan. Men tyvärr(?) har jag glömt bort personens namn och lyckades inte återfinna detta exempel som annars hade passat i sammanhanget.)

#5 Andreas E on 9 October 2012 at 2:19 pm

Redan tre intressanta kommentarer, jag vill svara något på alla tre!

Kristoffer: Jag tycker att det är helt okej att inte specificera, på det sätt som jag gör, och på det sätt som Rasmus – måhända oavsiktligt illustrativt just denna gång – också gör i sitt inlägg. Det förutsätter förstås att det finns en rimlig möjlighet att anta att den som läser förstår på ett ungefär vad som åsyftas, vilken diskurs, vilken trend, vilket samtal. Men det tror jag nog att det gör, i båda de här fallen. Sedan har Rasmus givetvis rätt vad det gäller den praktiska effekten: genom att leta fram tre-fyra illustrativa citat som beskriver fenomenet blir framställningen tyngre. (Men det blir läsupplevelsen också. Man får vikta.)

avadeux: Ja, vad vill jag göra åt det? Internetjuridik är något av det svåraste och viktigaste som finns. Jag kan inte svara på hur man ska skriva lagen, men jag tycker mig se detta: Just nu har vi ett läge där hackare och kodknackare, i kraft av den tekniska kompetens som de har LYCKAN och TUREN att besitta, en potentiellt väldigt stor makt. Detta är en makt som för sällan kan kopplas till ansvarsutkrävande. Det är själva definitionen på odemokrati. (Så länge hackare gör “bra” grejer är det ju inga problem, invänder förstås någon, varpå man stillsamt får påpeka att om det hade varit lätt att enas om definitionen av “bra” hade vi haft en värld med något färre konflikter.) Den osannolika politiska handfallenheten inför den digitala revolutionen, och lagstiftandets naturliga och nödvändiga långsamhet, försätter de tekniskt skickligaste i ett överläge som inte är demokratiskt förankrat eller motiverat. Jag har skrivit åtminstone något tidigare om denna teknokratiska trend.

Christopher: Njae, jag håller inte med, jag tycker att båda begreppen äger sitt värde. Även om de är stora och breda – precis som “medelklassen” eller “socialdemokraterna” eller “de troende i Sverige” – fungerar uttrycken samlande och vägvisande. (“Piratrörelsen” är en rimlig benämning på de personer och organisationer som har drivit idén om upphovsrättens uppluckring eller avskaffande, om patenträtt och en rad andra väl kända frågor. “Nätevangelisterna” är en rimlig benämning på personer som ogillar alla former av problematiseringar kring den digitala revolutionens följder, och som till varje pris vill hävda att varje digital förändring är eller kommer att bli till godo för mänskligheten, samtidigt som inget kommer att gå till spillo eller kosta något.)

#6 rasmus on 9 October 2012 at 2:28 pm

“Nätevangelisterna” är en rimlig benämning på personer som ogillar alla former av problematiseringar kring den digitala revolutionens följder, och som till varje pris vill hävda att varje digital förändring är eller kommer att bli till godo för mänskligheten, samtidigt som inget kommer att gå till spillo eller kosta något.)

Här håller jag med Andreas. Och det finns ju faktiskt folk som jobbar med att prata om internet och som själva kallar sig “evangelister”.

Men bara för att man problematiserar “den digitala revolutionen” har man inte nödvändigtvis höjt sig till en högre intellektuell nivå än nätevangelisterna. Nu har den där “revolutionen” pågått så länge att den bara kan begripas genom att man skiljer på dess olika faser. En problematisering av Twitter måste t.ex. reflektera över hur bloggarnas genombrott förhåller sig till det genombrott för mikrobloggen som därefter följde. Att skopa in alla dessa fenomen i facket “den digitala revolutionen” går inte för sig!

Just därför kan jag inte hålla med när Andreas skriver att “den digitala revolutionen är något av det coolaste som har hänt”. Begreppet täcker en mängd fenomen som är allt annat än coola.

#7 saturday_sun on 9 October 2012 at 2:30 pm

Jag tycker inte att det är så mycket nytt under solen. Sen när skulle en hacker som Anakata utåt vilja betraktas som annat än en antihjälte? Skulle en miljonskuld och ett fängelsestraff få honom att ändra bana i livet?
Media tycks ha glömt 90-talets svenska hackerkultur, den som föregick stekarna på Spray och sedemera spillrorna från IT-kraschen. Den nämns knappt ens i boken “Svenska hackare” (Goldberg, Larsson). Kanske för att den var mer svårdefinierad, mindre medial och mindre charmig.

“Myten om Internet” blir för mig bara ett fåfängt sätt att försöka skriva sin egen definition av t.ex. vad öppenhet är. Allt det där som faktiskt aldrig funnits och som därför aldrig behöver saknas.
Ang. recensionen av boken. Hur kan en lobbyist tillåtas skriva en recension av lobbyistbok? Jag orkar inte mer än skumma recensionen men hittar trots det floskel efter floskel.

#8 rasmus on 9 October 2012 at 2:35 pm

Just nu har vi ett läge där hackare och kodknackare, i kraft av den tekniska kompetens som de har LYCKAN och TUREN att besitta, en potentiellt väldigt stor makt.

Vilket tidsfönster åsyftas med “just nu”?

Min känsla är, om något att detta tidsfönster i viss mån redan ligger bakom oss – i nollnolltalet, i IT-bubblans kölvatten.
Under de senaste fem åren har enorma mängder riskkapital sugits till det s.k. molnet, samtidigt som Apples stärkta position innebär har banat vägen för nya nivåer av hårdvarukontroll.

Att kunna kod ger inte mycket makt. Inte utan kapital. Kod plus serverhallar: då börjar vi snacka. Vi ska inte göra oss illusioner om att Google eller Facebook bygger sin makt på kod allena. Än mindre att kod allena ska kunna bryta denna makt.

#9 kjell on 9 October 2012 at 2:43 pm

Andreas, när du beskriver “nätevangelisterna” på det sätt du gör, tror jag du egentligen menar en “nätfundamentalist”,(med allt vad det associeras till) det känns så på din negativa undertext, som jag tror många också känner. Ingen av skribenterna ovan är “nätfundamentalister” tvärtom, skulle jag kalla dem “nätrelativister”, dvs utvecklingen kan gå åt vilket håll som helst, men vi kan inte schakta om landskapet för att kartorna är föråldrade, där har inte du varit särskilt konstruktiv de senaste åren.

#10 Andreas E on 9 October 2012 at 2:48 pm

Det är ett rimligt påpekande. “Just nu” kan kanske handla mer om gårdagen än om i dag – fast det är ju “i dag” som “Anonymous” håller på med sin motsvarighet till klottertaggar på kyrkväggar utan att straffas för det…

Observationen om vad som krävs mer än kod – nämligen serverhallar och/eller kapital – är också rätt. De största nätföretagen har en obehaglig vana att “acquhire”, det vill säga “köpa för att anställa”. De ser en begåvad person som har startat en lovande verksamhet, köper vederbörande, integrerar och förstör hens firma i sin egen stora, och har därmed effektivt hindrat vad som skulle kunna bli en fri och mer organisk idéutveckling. Vidare blir vårt beroende av några av de största – Apple och Google är viktigast, men inte de enda – en effektiv bromskloss i sig. Det utvecklas väldigt lite grejer på nätet i dag, alltså över huvud taget, som inte redan i ett väldigt väldigt tidigt stadium har passerat filtren “hur rankar detta hos Google?” eller “hur kan detta krängas via Apple?”.

#11 Christopher Kullenberg on 9 October 2012 at 3:30 pm

Vad Morozov menar med “cyberutopister” kan jag läsa mig till i The Net Delusion, eftersom han i denna bok definierar dem tydligt. (vem skriver förresten parodin The Net Delulzion). En cyberutopist i Morozovs mening är Carl Bildt och hans politiska strategi om “demokratiserande teknik”.

Men har vi egentligen några konkreta exempel på “nätevangelister” i den svenska offentligheten? Det skulle i så fall vara Rick Falkvinge (som kallar sig själv ‘political evangelist’). En politisk-filosofisk analys av Falkvinge skulle dock rymma så mycket mer (läs exempelvis hans utvikningar om vapen).

De idealtyper som Ekström talar om kan göra något gripbart, eller så kan de förvilla. Det beror ju på i vilket sammanhang de nyttjas. Det enklaste botemedlet mot idealtyper på drift är att ge konkreta exempel.

#12 P O on 9 October 2012 at 3:31 pm

Apropå uttrycket “Code is law”, så tror jag inte att man ska översätta “law” bokstavligt till lagboken, vilket jag tolkar att Andreas Ekström gör. Snarare tror jag man bör tolka “law” som “reglering”. Då blir uttrycket relelevant över så lång tidsperiod som datorer funnits, eftersom kodandet av datorer har alltid reglerat hur användare kan utföra processer där datorer förutsätts.

Med en sådan tolkning av “law” kan naturligtvis även termen “code” tolkas som kodifiering, och inte enbart programkod. Och då betyder uttrycket att den som ges/tar rätten att kodifiera, bestämma hur processer ska genomföras, också reglerar dessa processer.

Och därmed får uttrycket “Code is law” en vidare betydelse, så att det kan begripliggöra både nätifierade processer och ickenätifierade dito. Om Ekström har rätt i sin kommentar ovan, att detta utgör “själva definitionen på odemokrati”, så är odemokratin ett bestående inslag i många sociala system, exempelvis arbetsplatser.

#13 monki on 9 October 2012 at 3:41 pm

P O: Jo, även på en militärbarack skulle man kunna säga att “code (of conduct) is law”. Inom juridik talar man på liknande sätt om framväxten av en “lex mercatoria” när det gäller kontrakt för internationell handel, med paralleller mellan medeltidens köpmän och dagens internationella bolag.

En annan av Lessigs poänger med “code is law” är förövrigt också just att det leder till att lagstiftare tar en genväg till att lösa sociala problem genom att bara reglera koden, t.ex. spärra webbsidor och tro att problemen försvinner.

#14 avadeaux on 9 October 2012 at 4:07 pm

Andreas E: Återigen argumenterar du om ifall det är bra eller inte att kod är lag. Den diskussionen finner jag ganska meningslös. Kod ÄR lag, oavsett om man tycker att den bör vara det. (Fast möjligen har P O har rätt i att det missförstås. Det kanske vore bättre att säga “lag är kod”, dvs. lag är ett specialfall, programkoden som rättssystemet exekverar.) Kanske framhåller t.ex. Lessig positiva effekter, men han hävdar knappast att det är bra i allmänhet att det juridiska systemet övertrumfas av programkod, vare sig den skapas av anarkister eller korporationer.

Vad man ska göra åt det är en annan fråga (som egentligen var retoriskt menad i min kommentar). Jag har inte heller den slutliga lösningen på hur man bör angripa problemet, men snarare att skrämmas av några hackare, som eventuellt inte alltid har ädla motiv, oroas jag av att makten över koden tas från aktiva medborgare (som fler borde vara) för att ges till oligopolet av ägare till de plattformar där offentligheten i allt större utsträckning förläggs.

#15 Linus Walleij on 9 October 2012 at 4:44 pm

Nätevangelister och nätfundamentalister och nätokrater jag tror jag blir tokig. Vint Cerf är möjligen nätevangelist och lagom tokig för att passa på beskrivningen, med sitt interplanetära internet och liknande. Eller menas sådan där som gubben Stewart Brand som myntade en barockt misstolkad oneliner om att informationen vill vara fri 1985? Eller författaren Neal Stephenson, som i Snow Crash år 1992 beskrev en framtid med informationsagenter anställda av något som påminner om Google? Devisen of Free Speech not Free Beer kommer så vitt jag vet från Richard Stallman, och den som beskrivit kodens inneboende mekanismer ur ett gillande antropologiskt perspektiv är Eric S. Raymond.

Men det verkar inte vara någon av dem som åsyftas. De är alla maktlösa tyckare. Möjligen med undantag för Raymond som ibland skriver lite kod.

Så återigen: vilka är dessa “hackare och kodknackare” som skulle besitta så stor makt? Här kommer en verklig kandidat: Larry Page CEO Google, uppfinnare av PageRank, implementerat i hundratusentals servrar med hjälp av MapReduce. Notera att han kombinerar kodknackande med entreprenörsskap.

Vem mer? Mark Zuckerberg? Ludvig Strigeus? Det är väl inte så himla svårt att vara specifik?

#16 Christopher Kullenberg on 9 October 2012 at 5:33 pm

Linus: Mycket goda exempel på nätevangelistmän (i olika mening).

Page och Zuckerberg tänker jag är de mest relevanta just nu, för de är ju personer som inte bryr sig så mycket om fina ord, utan som sammansmälter kod och kapital för att dominera världen!

#17 Christopher Kullenberg on 9 October 2012 at 5:44 pm

Boktiteltips: KKK – Kod, Kapital och Kukar.

#18 bananders on 9 October 2012 at 5:47 pm

Ett exempel på en “nätevangelist” som jobbar med att prata om internet är Jocke Jardenberg, men något säger mig att det inte är den sorten som Andreas Ekström menar.

#19 rasmus on 9 October 2012 at 6:18 pm

Nätevangelist (okej, fejk)

#20 P O on 9 October 2012 at 7:51 pm

Här, i slutet på artikeln, finns ju listan över nätevangelisterna. Två är från Sverige. En är nämnd i en tidigare kommentar.

#21 Christopher Kullenberg on 9 October 2012 at 8:39 pm

Från P.O.s länk ovan:

På agendan stod gratisekonomin på nätet och publiken bestod av 600 medie- och internetproffs, de flesta redan frälsta.

Men priset för Chris Andersons närvaro var högt. Närmare bestämt 700 kronor per deltagare. Eller en halv miljon kronor för en knapp timmes föredrag.

Här har vi troligtvis den bästa definitionen av “nätevangelister”. Men de är knappast piratpartister, nätaktivister eller del av någon “rörelse”. Det handlar om “medie- och internetproffs”, en grötig blandning av macmän, hipsters, riskkapitalister och urbanister som enligt amerikansk tradition håller TED-talks och Keynote Presentations (snarare än diskuterar något).

Dessa män influerar nog inte så många politiskt intresserade. Jag tror inte ens politiker köper deras punchlines.

#22 rasmus on 9 October 2012 at 8:41 pm

Chris Anderson i Malmö, januari 2009. Jag minns det väl, jag var där. Det där var internetevangelism. Alldeles oavsett i vilken mån som individerna i rummet kunde kallas för internetevangelister. Jag börjar inse att personifieringen är problemet.

#23 Christopher Kullenberg on 9 October 2012 at 8:57 pm

Oj, vad tiden går fort på internet. Undrar om det öht vore möjligt att göra ett anförande som Chris Anderson gjorde 2009 idag.

#24 COPYRIOT | Nätevangelismen var en smitta on 9 October 2012 at 10:43 pm

[…] ← Åter i backspegeln: “piratrörelsen” och “nätevangelisterna” […]

#25 steelneck on 10 October 2012 at 1:48 am

@Andreas E: Jag kan inte hålla med om att politiken varit handfallen och långsam inför den digitala revolutionen, snarare har vi haft politiker som skydsamt sprungit mäktiga särintressens ärenden. I stora drag hade vi haft en lagstiftning som varit bättre anpassad för dagens verklighet om politikerna suttit med armarna i kors sedan 2004 ungefär.

Vad vi sett från politiskt håll har dessutom ofta haft prägeln av “what if” istället för “what is”, ett agerande utifrån rädsla och protektionism, lite hårddraget ett agerande utifrån mardrömmar, särskilt vad gäller den paranoida övervakningshysterin. Men mardrömmar är inte mer sanna än goda drömmar.

Code is law. Det där är ett begrepp som många har svårt att förstå. Vad som helt enkelt menas är att datorer lyder datorkod, lika logiskt som matematik, för det _är_ matematik. It’s a computer, it computes. För att kunna kränga sitt huvud kring det där, så är det enklast att börja vid turingmaskinen. Jag har många gånger hävdat att folk i gemen hade en bättre förståelse kring vad en dator är på 80-talet, då när ytterst få faktiskt hade sett en och knappt någon använt en. Då sågs den som en underlig korsning mellan räkne och skrivmaskin med minne och TV-skärm. Detta var tämligen korrekt, frågar man folk i dag vad en dator är så råder närmast vad som kan beskrivas som datormyticism och kan man få höra tämligen långa och abstrakta utsvävningar, när det egentligen räcker med två ord för en fullständig beskrivning, det är en universell turingmaskin.

Turingmaskinen hittas på av Alan Turing 1936, som en matematisk modell som kunde användas för att beräkna _allt_ beräkningsbart. Några år senare under kriget hade man byggt maskiner som implementerade Alans turingmaskin i Bletchley park för att knäcka tyskarnas kommunikationskrypton. Detta var universella turingmaskiner, alltså maskiner som i sig är turingmaskiner och kan implementera alla kända turingmaskiner eftersom de kan beräkna allt beräkningsbart. Om det är svårt att få ihop det här, tänk då bara på att varje dator kan emuleras som ett program i en annan. Allt beräkningsbart, allt! Många tror att mer komplexa beräkningar kräver mer komplexa turingmaskiner, men det är fel, Alans turingmaskin räcker. Tiden det tar är dock en helt annan femma.. Att säga att kod inte är lag i samband med turingmaskiner, _är_ detsamma som att påstå att 1+1 inte är två.

Ett bra exempel kan vara när den norske tonåingen Jan Johanssen åtalades för att ha knäckt kopieringsbegränsngen för DVD, när fösrvaret frågade: Vilken data/dator har Jan begått intrång i? Hans egen, blev det ofrånkomliga svaret. Datorn (turingmaskinen) var hans egen, så också DVD-skivorna och den kod han publicerade var skriven av honom själv, som han då givetvis hade upphovsrätten till. Idag skulle han dock inte gå fri, vilket då innebär att dagens lagstiftning blivit en begränsning i både äganderätten, yttrandefriheten och upphovsrätten, såtillvida att upphovsmannens legitima intressen blivit trampade på. Att vara tillåten att publicera sitt eget verk är onekligen ett av de mest grundläggande intressen en upphovsman överhudtaget kan ha. Men så är uppenbarligen inte fallet längre, inte vad beträffar grundläggande logik i form av instruktioner som en dator kan utföra (beräkna). På ett mycket grundläggande plan att vissa matematisk beräkningar inte längre får utföras och än mindre publiceras. Att beskriva den utvecklingen som “senfärdig”, är knappast rätt ord.

Jag har tjatat följande många gånger. Det internet har inneburit är detsamma som tryckpressen en gång innebar, en dramatisk sänkning av barriären för informationsspridning, men tyvärr reagerar dagens “makt och kyrka” likadant som på Gutenbergs tid.

Du talar om någons sorts tur och lycka att vissa besitter kompetens. Där kan jag hålla med om politiken som handfallen och senfärdig av rent monumentala mått. Under industrialismens framväxt förstod samhället att folkbilda inom det mest grundläggande gällande kunnandet, kontrollen och förståelsen kring produktionsmedlen, man insåg att det handlade ytterst om landets konkurrenskraft i världen, det är därför skolan ser ut som den gör med de ämnen den än idag lär ut, tämligen oförändrat. Idag har vi på sin höjd sett lite spridda skurar av ut- och folkbildning som i stort bara säger “Det här är skrivbordet, klicka här eller där”. När vi borde ha börjat med den allra mest basala programmeringen på “hello world” nivå i grundkolornas lågstadie, alltså 7-9 åringar och detta redan för minst tio år sedan. Det stora försprång vi faktiskt hade i slutet på 90-talet, har vi idag schabblat bort fullständigt.

Stallman skrev nån gång om något lagförslag som han kallade nåt i stil med Consume but Dont try Programming Act. Det är denna linje som politiken följt, skyndsamt och handfast, för att inte tala om hans essä The Right to Read från 1997, som varit läskigt träffsäker så här långt, rent skrämmande att samhället utvecklas som om den var en vision att sträva mot, istället för den avskräckande dystopi den borde varit.

#26 kjell on 10 October 2012 at 6:05 am

..tack för läxan Steelneck.

#27 Kristoffer on 10 October 2012 at 7:53 am

@Christopher Kullenberg ingen vettig person hade snackat om Freemium idag om det var det du menade.

Däremot kan man stå i 40 minuter och yra om att smartphones gör oss till cyborger.

#28 Marcin de Kaminski on 10 October 2012 at 8:29 am

Det jag kan uppleva är lite olyckligt är att det pågår en viss backlash i nätdiskussionen som följer någon form av trend-logik.

Den nätevangelism ni beskriver är ju förstås värd att diskutera, men nu pågår det också någon form av hipster-tävling i att problematisera in absurdum utan att för den delen träffa rätt. Netopia är ju bra på det här, tänker jag, kanske bäst exemplifierat mha http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/oppenheten-pa-natet-ar-en-myt_7462144.svd – men samma känsla infann sig årets Media Evolution, The Conference som nog bäst beskrivs av Brit Stakston http://www.jmw.se/2012/08/24/samhallsutveckling-endast-for-nordar/ .

Alltså när människor som säger sig vara för internet på ett eller annat sätt verkligen anstränger sig men inte lyckas hitta en fungerande nivå vad gäller sin kritik av den nätevangelism man kanske ändå har en nära relation till.

#29 Viktualiebrodern on 10 October 2012 at 1:25 pm

En skillnad mot lagar på Internet och AFK är att konsekvenserna blir mera uppenbara på Nätet och ofta faktiskt slår tillbaka mot de som stiftat/initierat dem.

Ta avspärrningar och förbud. På nätet blir det mera tydligt att de kan kringgås och de framstår som just det önsketänkande de är.

AFK slår inte effekterna av avspärrningar och förbud tillbaka på samma sätt, utan leds vidare ner i en kedja och förstärks på vägen, tills de landar hos dem som inte kan föra olägenheterna/kostnaderna vidare. På den nivån har summan av olägenheter/kostnader också maximerats.

Jag ser nog Internet som ett pedagogiskt instrument för att visualisera vådan av dåliga lagar också AFK, men där effekterna inte blir lika tydliga.

Därav aggressionerna och vreden i vissa kretsar mot Nätet.

#30 monki on 10 October 2012 at 3:20 pm

Steelneck:
“Att säga att kod inte är lag i samband med turingmaskiner, _är_ detsamma som att påstå att 1+1 inte är två.”

Dock kan ju datorn vara olydig mot koden. Det gäller till exempel min gamla dator som vägrar läsa av den ena hårddisken trots att jag specificerar i koden att den ska göra det.

#31 steelneck on 10 October 2012 at 11:49 pm

@monki: Nej, datorn är inte olydig, lika lite som att bilar eller andra döda ting inte har någon vilja och därmed inte kan vara olydiga. Den kan dock vara trasig, eller att minnet är trasigt eller innehåller korrupt data, error. En turingmaskin utför bara beräkningar, it is a computer, it computes.

Men det kan också vara så att din dator är konstruerad så att den inte kan utföra vissa beräkningar och då gör den sas. “rätt”, vilket gäller de flesta “smartphones”, alltså medvetet trasiga produkter. En turingmasin är inte en turingmaskin om den inte kan beräkna allt beräkningsbart, och är då inte en dator.

#32 avadeaux on 11 October 2012 at 6:42 am

Steelneck: Jag antar att du menar att det ger dig någon sorts intuition att tala om Turingmaskiner, men jag tror inte det ligger någon nyckel där för de flesta. För mig känns det som en omväg. Turingmaskinen används för att studera gränserna för vad en dator kan göra, men konstruktionen påminner ju inte precis om verkliga maskiners. Våra datorer är dessutom inte egentligen Turingmaskiner, eftersom Turingmaskinens remsa saknar slut. Datorerna är ändliga automater om du vill prata matematiska modeller. Eller, för att ta en modell som hjälper om man verkligen vill bygga en dator, von Neumann-maskiner.

#33 Lars Aronsson on 11 October 2012 at 8:18 am

Hörni, 31 kommentarer redan, och det här blir den 32:a. Tydligen är detta brännbart stoff, nästan som Tintin i Afrika. Men det är faktiskt fem år sedan Andrew Keen lanserade sitt frontalangrepp på nätet i “Cult of the Amateur” (2007) och det enda uppseendeväckande är att “nätskepticismen” har kommit till Sverige först nu. Det gör oss inte unika, bara efterblivna.

Vid varje händelse finns det entreprenörer som håller tal och ger ut böcker, inklusive nätskeptikerna Andrew Keen (Cult of the amateur) och Evgeny Morozov (Filter bubble), och evangelister som Vint Cerf (TCP/IP), Lawrence Lessig (Creative Commons), Chris Anderson (Long tail m.m.), Don Tapscott (Wikinomics). Om jag läser och tror på Wikinomics, men senare ångrar mig och inser att jag gick för långt, när jag okritiskt lät mig dras med i farten, så är det troligt att jag senare villigt och okritiskt på nytt låter mig dras med när någon riktar kritik mot Tapscott och kallar honom en substanslös evangelist.

Där står många nu, när de inser att exempelvis gratis dagstidningar på webben var en dålig affärsidé för professionella journalister. Alltså måste betalväggar vara rätt väg, och all gratis-radikalism var bara struntprat. — Ända tills de har provat betalväggar och inser att det var en ännu dummare idé. Till slut ska folk inse att nyheter på papper är den dummaste idén av alla, och så är vi tillbaka där vi började: Nätet förändrar allt, gör det möjligt att ge bort information blixtsnabbt och gratis, och det måste vi anpassa oss till. Det spelar ingen roll om man är evangelist eller skeptiker. Man kan önska sig att nätet inte fanns, för allt var så mycket enklare på 1980-talet, men nätet kommer inte att avskaffas.

#34 steelneck on 11 October 2012 at 12:59 pm

@avadeaux: Jag tog bara upp turingmaskinen som en ingång för att förstå begreppet “code is law”. När en maskin genom att kunna implementera något turingkomplett kan beräkna allt beräkningsbart, då kan den givetvis också kringgå alla begränsningar som artificiellt läggs på den genom mjukvara. Därmed blir koden lag, rent matematiskt. Men går man så långt att begränsningarna läggs i hårdvaran, så att den inte längre är turingkomlett, då kan den inte längre beräkna allt beräkningsbart och är således inte längre en dator.

@Lars Aronsson: Betallväggar. Ja så ytterligt konstigt det blir. Det innebär i sin förlängning att “publicerade” nyheter måste betraktas som hemligheter som inte får spridas och därmed går emot hela begreppet om publicering, annars räcker det ju med en enda som kopierar alltihop utanför betalväggen.

Jag tror det var Clay Shirky som skrev: Samhället behöver inte tidningar, samhället behöver journalism. Eftersom behovet då fortfarande finns där, så kokar frågan ned till formerna för det. Det stora problemet idag består nog mest av att vi ser allt mindre journalism av den sort som bäst sköts yrkesmässigt, där journalisten har en viss maktbalanserande faktor i organisationen denne har bakom sig. Skvaller och bekvämt rapporterade, klipp o klistrande av fullkomligt ofarlig natur hör inte dit (sånt som inte behöver yttrandefrihet). Men det vi ser är att behovet i allt mindre grad tillfredställs av de professionella samdidigt som de gamla formerna blir allt mindre relevanta. En beröringsrädsla för det obekväma, kanske tydligast i landsortspressen som inte längre törs stöta sig med de tyngre spelarna i sin närhet eftersom de då riskerar missa den sortens nyheter de är bäst på att rapportera om eller gräva i, sånt de själva kan sälja vidare nationellt. Delvis kan detta bero på alla idag kan publicera sig själva, ett företag, myndighet eller något kommunalt kan i högre grad stänga ut journalister eftersom de själva inte längre är i samma behov av dem. Men hur var det nu, skulle inte journalismen dö även när TVn var ung?

Till något helt annat, men kanske ändå relaterat. Vi ser hur allt mer övervakning rullas ut, både från stat och stora företag, ofta i en ohelig allians. Hur ser “tyckeriet” ut hos piratrörelsen och evangelisterna gällande detta? Gällande statens övervakning och piraterna så vet vi, men hur ser det ut när staten går omvägen och blir kund hos den privata övervakningen? Hur stora svängdörrar kommer den svanska staten att till de serverhallar som facebook bygger i Luleå? Gå in på valfri piratblogg, som med ytterligt få undantag själva hjälper till att möjliggöra företagens insamlande av folks surfvanor, genom att ha blivit lockade att använda företagens olika script och widgets som samlar in uppgifter från besökarna. Är det inte en rätt grav dubbelmoral att tex. Piratpartiets partiledare möjliggör för google eller facebook att kunna karlägga folks besök på deras hemsidor, utan besökarens medgivande? Jag tror de enda som är konskventa i detta sammanhang är de inom fri mjukvara.

#35 Lars Aronsson on 14 October 2012 at 2:15 am

Landsortspressen har, liksom all handel och verksamhet, under 1900-talet varit föremål för en naturlig konsolidering och koncentration. I och med att biltransport har gjort det möjligt att köra tidningar mellan orter, så har de minsta orterna (Askersund, Vadstena, Skänninge) förlorat sina egna tidningar. Presstödet har sedan motverkat och bromsat upp denna trend, så att Örebro, Motala, Linköping och Norrköping fortfarande har varsin tidning (2 i Norrköping). Vilket får till följd att tidningarna är för små och provinciella och inte når upp till någon professionell nivå. De är oförmögna att granska det alltmer koncentrerade samhället. Vi hade haft starkare riksmedia om fler landsortstidningar hade gått under i tid. Presstödet har fungerat som strategin “söndra och härska”. Målsättningen har förmodligen varit god, men effekten är densamma. När sedan Internet kommer ovanpå biltrafiken, så står pressen (och främst landsortspressen) helt tagen på sängen.

Kommentera