Krisen, del 59: Handelsbalans är ett nollsummespel

Ena landets export är det andra landets import. Ena landets överskott i betalningsbalansen förutsätter underskott hos andra länder.

Ett underskott kan åtminstone i teorin justeras genom en devalvering (depreciering), alltså att landets valuta görs billigare. Och det kan bara ske på bekostnad av andra. Den ena valutans depreciering innebär en motsvarande appreciering av andra valutor.

Hur kan detta vara så svårt att förstå? Ett nollsummespel! Men svårt tycks det vara, både för höger- och vänsterborgerliga åsiktshavare.

Från högerborgerligt håll framförs ofta att förlorarna kan bli vinnare genom att följa vinnarens exempel. Se på Tyskland, de har ett ståtligt exportöverskott – varför kan inte alla länder skaffa exportöverskott?

Från vänsterborgerligt håll framhålls devalvering som ett förnuftigt sätt för enskilda krisländer att stärka sin position. Samtidigt efterlyser Göran Greider “en våg av inflation” för att stärka Sveriges exportindustri. Enskilda länder ska skaffa sig fördelar på bekostnad av alla andra länder. Historiskt har sådana valutakrig varit upptakten till militära krig.

Tomasz Konicz skriver:

Av alla viktigare industriländer var det föga förvånande Tyskland som uppvisade högst överskott i handelsbalansen: 5,7 % av BNP. Länder som Kina (2,8 %) och Japan (2,0 %) uppnådde betydligt längre överskott. Som sagt: detta tyska överskott motsvarar utanför Tyskland ett underskott, det vill säga en skuldsättning, i motsvarande storleksgrad. Vem uppvisar dessa korresponderande underskott? Framför allt USA, som år 2011 uppbådade ett underskott på 3,1 % av sin gigantiska BNP.

Europas stagnation och eurons relativa svaghet har fått Tysklands exportmaskin att rikta om sig i utomeuropeisk riktning. Nu exporterar man mer ut ur Europa än man exporterar till övriga Europa. Och enligt Tomasz Konicz är det via den kinesiska omvägen som eurokrisen till fullo kommer att nå Tyskland.

11 kommentarer ↓

#1 Johan on 5 October 2012 at 12:08 pm

Precis vad Andreas Cervenka skrev om i Näringsliv för ett par dagar sedan: http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/sverige/en-farlig-tavling_7538968.svd

#2 Love on 5 October 2012 at 12:20 pm

frågan är om det är så svårt att förstå, eller om analysen endast består i en enfaldig förhoppning om att andra länder, till skillnad från det egna landet, skall acceptera en relativt högre valutakurs och därmed lägre konkurrenskraft.

#3 kjell on 5 October 2012 at 12:21 pm

..vi får heller inte glömma att Kina sedan ett antal år ej längre är självförsörjande av livsmedel. Europa kommer att få konkurrera om livsmedlen i framtiden dvs nytt läge. Kanske blir östeuropa kornbod igen men den här gången åt Kina.

#4 rasmus on 5 October 2012 at 1:11 pm

Johan: Där ser man! Visst säger vi i stort sett samma sak. Hade dock inte läst hans krönika innan.

Love: Visst, oförmågan är nog primärt en ovilja.

Kjell: Mycket intressant, det där. Dela gärna med dig av artikeltips o.dyl.

#5 yx on 5 October 2012 at 10:36 pm

En annan aspekt är handelsobalansernas skuld till hur krisen ser ut. Hade Eurokrisen varit så djup som den är om inte Tyskland bestämt sig för att ha ett evigt handelsöverskott? Det drev upp värdet på Euron över vad krisländernas konkurrenskraft klarar av och den enes överskott blev den andres underskott. Det är värt att minnas att det på 90-talet innan Euron infördes var Tyskland som hade underskott i handelsbalansen och medelhavsländerna överskott…

Sen bör man ju också fundera på hur handelsobalanser påverkar fasta valutakurser – i början av 30-talet fanns det fasta växelkurser i form av en guldmyntfot och nu finns det fasta växelkurser i form av Euron. Det som händer här är att ländernas valutor inte kan justera sina värden efter ländernas konkurrenskraft vilket gör att istället för att få en (i sammanhanget) relativt smärtfri depreciering som gör ekonomin mer konkurrenskraftig (genom att sänka löner) uttrycker sig obalanserna genom att folk förlorar arbetet. Detta skapar social oro på ett sätt som skadar samhällets grundvalar.

(Sen har Greider fel – Sverige har redan ett handelsöverskott och ökar vi det gör vi bara krisen värre överallt annars. Det är konsumtion som bör stimuleras om något ska stimuleras. Personligen skulle jag föredra investeringar i infrastruktur på en helt annan skala än de futtiga vinkar åt det hållet än vi hittills sett, men det är en annan fråga än det ämne som diskuteras här)

(Cervenka har också fel. USA’s kommer depreciera värdet på dollarn lika lite som tidigare s.k. kvantitativa lättnader har deprecierat den – dvs inte alls. Det är talande att han valde att citera Bernanke 10 år sedan, men inte vad han sagt om det faktiska ingreppet. http://pragcap.com/the-fed-still-not-monetizing-the-debt är ett bra ställe att läsa mer om den saken)

#6 Micke vK on 5 October 2012 at 11:29 pm

“Samtidigt efterlyser Göran Greider ‘en våg av inflation’ för att stärka Sveriges exportindustri.”

Nej, det skriver han ju faktiskt inte. Greider driver tesen att alla länder behöver en mer expansiv politik och därför acceptera en högre inflation, inte för att exportera utan för att öka efterfrågan totalt.

Det han noterar om exportindustrin och kronan är, med en omformulering, att Sverige hade haft samma (destruktiva) fördelar som Tyskland av att vara med i EMU.

Jag har inte sett någon förespråka devalvering “för alla”, av uppenbara skäl. Hela poängen är ju att låta de länder som krisar djupast devalvera, för att smeta ut kriseffekten jämnare.

#7 Olof on 7 October 2012 at 8:18 pm

Jag tycker att resonemanget är lite förenklat. Distanshandel kan ju tillföra resurser som möjliggör att något nytt skapas. Utvecklingen av brons som kulturmaterial är ett exempel på detta. Fyndigheter av tenn och koppar fanns och finns sällan på samma geografiska ställe.

Det kan ju också vara bättre kalkylmässigt att köpa något av någon som billigare produktion än att försöka göre det själv (merkantilprincipen). Och att använda sina resurser till något som har bättre förädlingsvärde istället för att försöka skydda sin egen produktion med tullar.

Så även om handel mellan länder är ett nollsummespel sett till beloppen så skulle det kunna innebära att det skapas reella värdeökningar ändå. Fast det här stämmer väl bara som det finns en tillräckligt god koppling mellan realvärdena i systemet och värdena på de finansiella instrumenten. Och vad jag förstått så är det väl just bristen på den kopplingen som karaktäriserar krisen.

#8 rasmus on 7 October 2012 at 9:46 pm

Olof: Jag har dock inte påstått att handel skulle vara ett nollsummespel. Internationell handel innebär internationell arbetsdelning och en hel massa förändringar av världen i kvalitativt hänseende.
Vad jag skriver är att handelsbalans – en strikt kvantitativ sak – är ett nollsummespel.

#9 Pjotr Henriet on 7 October 2012 at 11:21 pm

Olof har rätt i att alla tjänar på ett utbyte så länge balans råder. Att Handelsbalans alltid är ett nollsummespel innebär ju inte att obalanser inte skulle vara skadliga för ekonomin. Inte ens de länder som har handelsöverskott tjänar i längden på detta överskott då köpkraften minskar hos länder med permanent negativ handelsbalans, och en negativ spiral uppstår.

Länder med handelsöverskott har ett ansvar att handla mer. Exempelvis borde Tyskland genomföra en intern revalvering och höja sina löner, på samma sätt som Kina med sin koppling till USD gör.

Att länder lockas av kortsiktiga fördelar som de lägre kreditkostnader och mindre lånebehov som handelsöverskottet ger är ett problem och kanske ETT uttryck för en bristande koppling mellan realvärden och värden på finansiella instrument, som Olof skriver

Antagligen är även obalanser i räntenivåer inom EURO området ohållbara och även här måste Tyskland, och andra, dela med sig av sin låga ränta för att inte själva förlora på längre sikt.

I botten ligger kanske en för den rika världen strukturell överkapacitetskris, med en kapacitet för alltför många produkter vi inte vill ha. En rättvisare värld skulle temporärt lösa det problemet.

Kanske har den av Marx för kapitalismen förutspådda slutliga överproduktionskrisen drabbat finansindustrin i stället för varuproduktionen, och kanske är de olika valutaområdenas devalveringstävlan en del av denna kris

#10 COPYRIOT | Krisen, del 60: Göran Greider on 7 October 2012 at 11:47 pm

[…] Krisen, del 59: Handelsbalans är ett nollsummespel […]

#11 COPYRIOT | K196: Om den skiftade obalansen i världshandeln och Tysklands neo-merkantilism on 27 May 2015 at 12:12 pm

[…] Krisen, del 59: Handelsbalans är ett nollsummespel […]

Kommentera