Jon Wemans recension av ett par böcker mynnar ut i ett större resonemang om vad som skiljer olika synsätt på ekonomi. Han skriver:
Den viktigaste skalan som ekonomer kan placeras in på är naturligtvis höger–vänster, för eller emot jämlikhet och samhällelig planering av produktionen. Det är en positionering som är djupt förbunden med olika samhällsklasser och intressen. Men en annan skiljelinje är den mellan överflöds- och knapphetstänkande. Också den har djupa rötter, men här handlar det snarare om olika psykologiska upplevelser av samhället och den tid vi lever i. Den skär genom den första uppdelningen: till vänster hittar man såväl en aktivistgrupp med det talande namnet Allt åt alla som Peak Oil-teoretikern Richard Heinberg med boktitlar som Festen är över. Till höger finner man den dystre Robert Malthus och hans efterföljare, såväl som George Gilder och andra av “den nya ekonomins” lyriska besjungare
Vi får alltså en fyrfältare, där envar bjuds in att göra två val för att hamna i en av fyra politiska positioner. Medan den ökända “political compass” framhäver dikotomin frihet–auktoritet, väljer Jon Weman att framhäva överflöd–brist. Vissa ser säkert dessa dikotomier som närbesläktade. Andra känner sig kanske manade att tänka politiken tredimensionellt, så att vi får inte fyra utan åtta positioner.
Själv är jag grundmurat skeptisk till sådan tankegeometri. Senaste året har Copyriot filat på en distinktion mellan olika kristeorier: borgerlig, tragisk och kritisk kristeori – med överglidningar och underindelningar.
Att skilja mellan kristeorier är något annat än att särskilja politiska ideologier eller ekonomiska ideal. Politiska och ekonomiska tankesystem tenderar nämligen att utgå från tillväxt som normaltillstånd och krisen som undantag, vilket gör dem mindre användbara i “undantagstider”.
Nu några kommentarer till Jon Wemans resonemang:
Ja, vänster–höger är en relevant distinktion. Och visst handlar det i grunden om “för eller emot jämlikhet”. Höger är att bejaka en naturlig ojämlikhet. Höger är ett tänkande som utgår från omsorgen om den egna individen, den egna familjen, det egna bostadsområdet, den egna nationen – dessa koncentriska cirklar av omsorg är vad som upprätthåller civilisationen, enligt de olika typerna av högertänkande. Vänster är att avvisa dessa cirklars orubblighet med hänvisning till någon form av universalism.
Då blir det mest missledande att, som Jon Weman, blanda in den grumliga frågan om “samhällelig planering av produktionen”. Är det vänster att vara “för” planering, oavsett vad som planeras? Och vilken höger är egentligen “mot” planering av produktionen? Ägnar sig inte privata företag åt “planering”? Vad är ett försäkringsbolag? Och vad är inflationsmål, räntenivåer och stimulanspaket om inte ekonomisk planering i största möjliga skala, utförd av riksbankerna!
Om vi i stället snackar kristeori, är vänster/höger-axeln mest bärande inom det som här kallats för borgerlig kristeori. Kritisk kristeori är väl däremot alltid i någon mening “vänster”, men det betyder inte att den tar den ideologiska “högern” till sin huvudfiende.
För den tragiska kristeorin är vänster/höger-axeln däremot inte alls bärande. Dess inre distinktioner handlar mer om olika skala på de kronologiska cykler som man tänker sig. Snackar vi om Kondratiev-vågor eller om hela civilisationers uppgång och fall?
Vi kommer nog att återvända till dessa distinktioner.
22 kommentarer ↓
“Och vad är inflationsmål, räntenivåer och stimulanspaket om inte ekonomisk planering i största möjliga skala, utförd av riksbankerna!”
Exakt! Hela det ekonomiska systemet idag kan enbart upprätthållas genom centralbankernas möjlighet till skapandet av fiktivt kapital, det vill säga quantitative easings. De massiva QEs som injicerats i ekonomin de senaste åren saknar motstycke. Centralbanken, i förlängningen staten, är vad som gör kapitalismen möjlig genom dessa planerade QEs.
Är detta vänster? Var planekonomin i Sovjet vänster?
Intellektet sitter i tanken, inte i orden. Även när orden ska dölja tanken. Vilket kanske förklarar marxismens akademikertourettes när det kommer till ord..
@Myggdal: “Akademikertourettes”.
Myggdal: Din egen kommentar var inte mindre dunkel. Fast du kanske inte är van vid hur den här bloggen brukar gå till väga. Det här är ingen liberal åsiktskanon. Här postas långa, ordrika inlägg som prövar ut tankebanor och låter dem successivt renodlas. Efter tiden händer det, i bästa fall, att de resulterar i någonting mer koncist. Har f.ö. inte så mycket med s.k. marxism att göra.
“Att skilja mellan kristeorier är något annat än att särskilja politiska ideologier eller ekonomiska ideal. Politiska och ekonomiska tankesystem tenderar nämligen att utgå från tillväxt som normaltillstånd och krisen som undantag, vilket gör dem mindre användbara i “undantagstider”.”
Du sågade en gång utilitarismen med att du hade “svårt att ta den på allvar”. Som jag uppfattade det därför att den inte var politisk (?).
Nu konstaterar du att kristeorier är något annat än politik… Jag anar en dunkelhet/motsägelse här.
“Gloomy utilitarians” ser alltid tillväxten som ett undantag, men har väl kanske mera en krispraxis förstås (välja det minst dåliga, hur dåligt det minst dåliga än är) än en kristeori.
Viktualiebrodern: Där har du nog missförstått något. Kanske för att jag uttryckt mig oklart, vad vet jag. Jag har i vart fall inte sågat utilitarismen för att den “inte är politisk”.
Väl skrivet. Universalismen är en viktig komponent, men jag upplever att den även finns väl integrerad i ett högerliberalt ramverk, såtillvida att de vill att marknadsreligionen helst ska vara allestädes närvarande på moder jord; dock alltid med ett visst mått, eller till och med stora mått, av ekonomisk ojämlikhet.
Ett sätt att se på saken från ett högerperspektiv är att man visserligen önskar att alla ska ha det bra (som är en universell föreställning), men att det inte tillåts ske på bekostnad av individ – familj – nation (som är en partikulär föreställning).
Kommentera