Krisen, del 56: Förlängd arbetstid som lösning på krisen?

Svenska nyhetsmedier verkar knappt ha noterat att eurotrojkan nu trycker på för att Grekland ska införa sex dagars arbetsvecka. Att så få höjer på ögonbrynen är i sig att betraktas som en av den gångna veckans intressantaste nyheter.

Samma vecka rapporterades det även att arbetslösheten i Grekland har stigit till 24,4 %, i praktiken mer (och dubbelt så höga siffror för den yngsta delen av arbetskraften). Detta samtidigt som opinionsundersökningar visar på ökat stöd för nazistpartiet som nu ser ut som landets tredje största parti – fast för att förstå deras roll i krisen ska man nog inte kolla på siffrorna, utan gatan.

Så finns det någon som på allvar tror att Grekland skulle kunna sänka sin arbetslöshet genom att förmå de redan arbetande att arbeta en till dag varje vecka?

Under 1930-talets depression fanns det, såvitt jag vet, ingen som förordade förlängd arbetstid. Vad som då skedde var att massarbetslösheten blev allmänt erkänd som ett samhällsproblem. Lösningen tenderade att hittas i en minskning av normalarbetstiden: därav ILO:s konvention om 40 timmars arbetsvecka (1935). Det var liksom uppenbart att man måste dela på jobben, även för dem som var ute efter att öka den totala mängden utfört arbete.

Nu går tendensen i motsatt riktning, alltså mot längre arbetstid – må vara i form av höjd pensionsålder, som det oftare talas om här i norr. Har någon på allvar föreslagit att sex dagars arbetsvecka ska införas här i Sverige? Rimligtvis finns det vissa som borde stå upp för den idén, när de drämmer till med sina tyngsta argument för att mer arbete ska lösa vår tids kris.

“Kruxet är att vi under 1900-talet förlängt livets alla faser – utom arbetet.” Så skriver Gunnar Wetterberg i sin senaste bok Kurvans kraft. Citerar ett refererande stycke ur Martin Kraghs recension i senaste Respons:

En genomsnittlig man i 1960-talets Sverige tillbringade cirka 50 år av sina liv i arbete, medan 18 år gick åt till barndom, studier och en kortare pension. I dag uppskattar bedömare att arbetet i genomsnitt inte upptar mer än omkring 40 år av en människas liv, medan tiden åt annat – i synnerhet pension – blivit betydligt längre. Vår tid i livet som producenter har blivit kortare, medan vår tid som konsumenter har ökat.

När man läser detta stycke gäller det att vara observant: livet för en genomsnittlig man på 1960-talet jämförs med hur “vi” lever i dag. Däremellan skedde kvinnornas massiva uttåg på arbetsmarknaden, vilket tillförde enormt mycket mer arbete till systemet, fast som något av en singulär injektion.
Det kan inte förnekas av att det ur ett visst systemperspektiv råder en växande brist på arbetskraft – samtidigt som massarbetslösheten blivit en del av själva systemet. (Här uppvisar ju detta system en våldsamt gnisslande motsägelse. För egen del tror jag det inte att denna motsägelse bara kan begripas utan att man går till botten med frågan om produktivt kontra improduktivt arbete.)

“Hur vi ska finansiera välfärden för en åldrande befolkning är en av vår tids stora utmaningar”, skriver Kragh som refererar Wetterberg. Ja, det demografiska läget är onekligen allvarligt. Åtminstone om man förutsätter att välfärd måste finansieras, det vill säga ett system byggt på pengar. Kapitalrealistiskt betraktat rör sig diskussionen mellan tre tänkbara lösningar:
A) Låna in mer pengar till den offentliga sektorn. Hoppas att allt löser sig framöver på magiskt vis.
B) Hämta in mer arbetskraft utifrån, genom selektiv invandring. Släpp in nyutbildade 25-åringar, men neka gamla och sjuka. Med andra ord: exportera problemet till andra världsdelar.
C) Öka arbetstiden för de som redan arbetar. Höj pensionsåldern till 75 år. Trappa upp antalet timmar i den normala arbetsvecka som stadgas i lag (eller fortsätt att montera ner själva regleringen av normalarbetstid).

Samtidigt: vi har strukturell massarbetslöshet. Något skär sig.

11 kommentarer ↓

#1 victor a on 10 September 2012 at 3:02 am

Tänker nästan dagligen på Tiqquns formulering i DSU:

”Idag är arbete mindre knutet till den ekonomiska nödvändigheten att producera varor än till den politiska nödvändigheten att producera producenter och konsumenter samt att bevara arbetets ordning med vilka medel som helst.”

#2 Gabrielle B on 10 September 2012 at 3:11 am

improduktivt arbete – tex valutaspekulation och annat haj-kex-dribbel?
produktivt arbete – vara snäll mot barn ;) – och gamla och sjuka –
och vi vet vad som kostar mest!
och vi vet att lånade pengar är pest!

#3 e on 10 September 2012 at 9:23 am

““Hur vi ska finansiera välfärden för en åldrande befolkning är en av vår tids stora utmaningar”, skriver Kragh som refererar Wetterberg.”

Det mantrat är troligen falskt. Men det är utan tvekan ett av samtidens mest centrala ideologiska budskap. Dess främsta funktion är att ingå i den här meningen: “Inte har vi råd med ___________ [fyll i med välfärdsstatlig institution] och inte kan vi _____________ [fyll i med valfri påtänkt progressiv reform] nu – tänk på utmaningen med att finansiera den framtida välfärden!”. Med andra ord: en annan värld är möjlig, eller ja, hade varit möjlig, om det inte vore för den allt annat överskuggande utmaningen med att finansiera framtidens välfärd.

Daniel Ankarloos bok Välfärdsmyter går igenom saken förtjänstfullt. Han ger en översikt här http://www.goteborgsfria.nu/artikel/93245

#4 Procrastination Embodied on 10 September 2012 at 9:37 am

Med termen “improduktivt arbete” förs tankarna till de skaror av tjänstemän i arbetets tjänst – man kan tänka sig att byråkratin krymper väsentligt genom den villkorslösa medborgarlönen, till den grad att frågan om hur det ska finansieras ter sig ganska tandlös. Men synen om arbetslöshet som en fråga om individuell vilja ter sig fortfarande ganska stark.

#5 Jonas on 10 September 2012 at 11:19 am

En möjlighet är att trojkan vill att Grekland ska lämna EMU efter att man nu har “plundrat” så mycket som möjligt av landet (säljt ut tillgångar, bekämpat fackföreningarna, minskat arbetsrätten etc). Man börjar därför ställa orimliga krav som man vet att befolkningen kommer att bekämpa. Lagom efter USA-valet kommer krav på Greklands utträde (eftersom Obama inte vill att Grekland går ut innan USA-valet så att Eurokrisen inte blir en valfråga), med hänvisningar till kaoset, instabiliteten, oförmågan att genomföra rätt reformer etc. Under våren/sommaren 2013 lämnar Grekland EMU under turbulenta former, och motsättningarna mellan nationalistiska/fascistiska strömningar och kommunistiska/anarkistiska grupperingar ökar på gatorna. 50% av poliskåren och militären i Grekland röstade på nyfascisterna i senaste valet, så efter diverse maktintriger inom militärledningen genomförs en militärkupp i landet, understödd av de grekiska, tyska och franska kapitalisterna som ser en möjlighet att fullkomligt krossa den grekiska vänstern som redan kraftigt har försvagats. DN fördömer militärkuppen men hyllar de arbetsrättsliga reformer den för med sig, och anser att det är vänsterns oförmåga att acceptera reformerna som tvingade fram militärkuppen.

#6 Davothy on 10 September 2012 at 2:19 pm

Ironiskt att tyskarnas ovilja att hjälpa grekland leder till att nazisterna blir starkare.

Tyskarna har för övrigt redan infört reformer för en kortare arbetsvecka under 2010.

#7 Dawwe on 11 September 2012 at 1:35 am

Uppdelningen produktivt/improduktivt arbete känns väldigt fel. Att skilja på arbete som genererar varor eller genererar arbetskraft är något bättre men inte heller där finns någon tydlig uppdelning.

Jag tycker snarare att den är kapitalets reella underordning som är intressant om man som Wetterberg ska jämföra i hur stor tid av människors liv som upptas idag i jämförelse med förr. Det är med den reella underordningen som kapitalismen har växt enligt mig, symptomen är bl.a. arbetslinjen, tjänstesamhället och nya marknader som ökar antal konsumenter och producenter. Klart är i vart fall att arbetssamhället utbrett sig ner i åldrarna, med professionell förskola och förskoleklass. Hur det är efter pensionsålder tål att diskuteras. I vilket fall är vi nu uppe i 60 år av arbetsliv.

Jag tror inte Wetterberg på riktigt är så dum i huvudet att han räknar bort de studier som krävs av arbetsdelningen som något annat än arbete, men han springer mörka krafters ärenden. Möjligen kan man diskutera hur stor del av studierna som består av den reella underordningen, men eftersom kapitalismen är en process är den väldigt svår (omöjlig?) att kvantifiera.

#8 Martin on 11 September 2012 at 9:44 pm

Det fjärde och mest typiska sättet är att använda existerande resurser mer effektivt. Det måste man göra med eller utan pengar, hur du nu vill definiera det.

#9 Pjotr Henriet on 11 September 2012 at 10:10 pm

Greklands kris behandlas fel både ur mänsklig, poitisk och ekonomisk synpunkt.

Lite märkligt är det svaga stöd som Grekland får från Vänstern i andra EU länder och att exempelvis SP i Holland vill stoppa all “bail out” till EU länder i kris; http://www.guardian.co.uk/world/2012/sep/02/netherlands-elections-socialist-party

I stället får Grekland oväntat stöd från George Soros som har synpunkter på att det bästa vore om Tyskland ledde Euroområdet ur krisen, och om de inte anser sig kunna det borde Tyskland lämna Eurosamarbetet;

http://www.nybooks.com/articles/archives/2012/sep/27/tragedy-european-union-and-how-resolve-it/?page=1

angående punkt C) det kanske inte är orimligt att höja pesnionsåldern för många av oss, efterom vi blir så pass mycket äldre, men först måste den strukturella arbetslösheten försvinna genom omfördelningar av resurser för att betala mellanskillnaden mellan arbetslöhetsens kostnader och lön i offentlig sektor, eller finansieras genom tryckande av nya pengar. Det senare är enklare men något mindre rättvist eftersom de ekonomiskt svagaste drabbas mer av pengarnas urholkade värde.

samtidigt är det inte rimligt att höja pensionsåldern för de grupper som redan nu tvingas läna arbetslivet innan 65 år ;http://www.byggnadsarbetaren.se/2008/04/byggnadsarbetare-slas-ut-i-fortid/?show=tell-a-friend

sammanfattningsvis borde vi producera tillräckligt tillsammans för att det också ska räcka till var och en. Troligen producerar vi för många ting och för lite kultur..

#10 Maggan on 12 September 2012 at 9:32 pm

Att grekiska arbetskrafter ska arbeta en dag längre, antagligen utan löneökning (?) måste ju ha en orsak i ekonomin:
1.
Det är ju företagen, som bestämmer, om de behöver fler arbetskrafter – det ska ju löna sig att öka produk-tionen, och då måste ju kapitalförskottet bli billigare, framför allt kostnaderna för löner. Det vet politikerna mycket väl och därför ändrar de på lagen. Staterna vill ha ett näringsliv, som har framgångar på världs-marknaden , dvs mera vinst. Arbetskrafter måste importeras av samma själ – antingen för att de är billigare än de inhemska, eller för att de är mera kvalificerade och inte kostar lika mycket som här (IT).
Varför menar du att motsägelsen ska vara mellan produktivt och improduktivt arbete?

2.
Med “improduktivt” arbete menar du väl statssektorn, som förvaltar ekonomin som helhet, med alla dess invånare – där konsumeras pengarna, som det kostar för staten att “bedriva” samhället: lärare, motorvägar, pensioner och arbetslösheten och militär och subventioner etc. Staten finansierar sig ju genom att dess ekonomi går med vinst – då kommer skatter in och det är ju ett kriterium för finans-industrin att bedöma en stat som kreditvärdig.

3.
Men så där det är ju inte bara i krisen, utan jämt. Den stora massan av människorna kan bara leva, om de arbetar för de “andras” interessen. Att mer arbete för till mer produkter, som kan konsumeras, är visserligen sant, men det produceras ju bara om det lönar sig för företagen. Produktivt arbete är det väl, men enbart för ägarna till produkterna. Löntagare måste köpa produkt-
erna, och då är det för det mesta så, att pengarna inte räcker… därför tror jag inte, att det finns för mycket varor för konsumenterna – taste the waste betyder ju tvärtom, att massor av produkter slängs bort, för att de inte kunde bli sålda…

Jag menar, att den grekiska regeringen även med denna åtgärd, vill efterkomma EUs press på att åstadkomma kreditvärdighet inför finansmarknaden.
Jag tror inte, att längre arbetstid betyder att konsu-menterna får mer produkter i händerna – det är ju en fråga om hur mycket pengar man har till förfogande, och nu är ju följden av sparpolitiken hittills att folk har ännu mindre pengar i plånboken.

#11 COPYRIOT | Krisen, del 58: Ströläser i tidningar on 3 October 2012 at 1:47 pm

[…] Krisen, del 56: Förlängd arbetstid som lösning på krisen? […]

Kommentera