Krisen, del 55: Ozonist om migration

MarcusOzonistNilsson mikrobloggade just en kort krisanalys, som här sammanställts i mer läsbar form:

Om migration och en djupt pessimistisk kristeori
Migrationsströmmar innebär omfördelning av tillgänglig arbetskraft och potentiella inre marknader. Tillväxtparadigmets tärande på resurser och påverkan på klimat och ekologier ökar i sig tillflödet av proletärer! Den globala kapitalismens klassgörande bidrar också till migrationsströmmars (föränderliga) intensitet och riktning.
Detta är positivt för kapitalismen så länge som förfallodatum för lånen från naturens förnyelsebank är i framtiden. Men vi ska också minnas att välfärden finansieras genom att framför allt arbetarrörelser kan tilltvinga sig en del av profiten och omfördela den.
När profitkvoten faller under en viss nivå tillkommer behovet av reformer i finansieringen av välfärden: Finansmarknadsreformer, pensionssystemsreformen, “valfrihets”-reformer, utförsäljningar… Även politiskt initierad arbetskraftsinvandring.
Försämring av villkoren för klasslösa är ett annat sätt att minska kostnaderna – och beskattningen av en krympande profit. Sammantaget skärps konflikterna om välfärden mellan samhällsklasserna. Vi har redan diskuterat hur detta hänger ihop med etniska konflikter i välfärdssamhället.
Än så länge verkar migrationsströmmarnas riktning bidra till att upprätthålla välfärden i västerländska välfärdsstater. Men liksom allt är detta något historiskt situerat, ett nuläge konstituerat av kontingenta faktorer som är i ständig förändring.
Kapitalet krisar, migrationsströmmarna tilltar, välfärden blir allt svårare att finansiera. Det är den kris vi lever just nu. Jag är djupt pessimistisk vad det gäller den.

“Några hastigt tillyxade tankar” kallar Marcus det hela, men ibland är det just de hastigt svingande yxorna som bildar en utgångspunkt för vidare reflektion. Kommentarsfältet står således öppet!

11 kommentarer ↓

#1 Kalle P on 6 September 2012 at 3:57 pm

Känner att jag behöver orientera mig lite i samtida debatten: Hur ser det ut med Lagen om profitkvotens fallande tendens nuförtiden? Har någon ekonom bevisat att hypotesen är sann? Eller att den är sannare nu än för säg hundra år sedan?

#2 Johan on 6 September 2012 at 4:43 pm

Till exempel Andrew Kliman hävdar att hypotesen är riktig, om man anlägger “rätt” perspektiv, eller rättare sagt, om man mäter på “rätt” sätt. Det har att göra med att jämföra vinster och kostnader vid rätt tidpunkt, i princip. Hans bok “The failure of capitalist production” tar bland annat upp detta.

#3 Arvid on 6 September 2012 at 8:00 pm

Rätta mig om jag har fel, men handlar inte de främsta problemen med fiansieringen av välfärdsstaten om att den andel av befolkningen som är arbetsför och vars arbete finansierar välfärden minskar i förhållande till andra delar av befolkningen, exempelvis pensionärer med flera? Alltså att det i första hand rör sig om ett demografiskt problem.

#4 rasmus on 6 September 2012 at 8:03 pm

För egen del är jag tveksam till att basera resonemanget på profitkvotens fall, utan tänker hellre i termer av en minskande mervärdesmassa (som förvisso kan kompenseras genom en ökning av varuproduktionens omfattning, vilket dock bara kan ske inom vissa rent fysiska ramar).

Pris (profit) och värde (mervärde) bör förstås som två olika abstraktionsnivåer, i en samhällelig abstraktionsprocess som är reell, inte blandas samman som Kliman tenderar att göra.

#5 Swedish Dissident on 6 September 2012 at 8:45 pm

Det fiskala slöseriet på sydlänningar väckar onekligen både latent irritation och reell ilska hos de privilegierade nordlänningarna. För de miljoner av mer eller mindre fattiga själar som årligen rör sig norrut – till Nordamerika och Europa – så föds drygt 50 miljoner fattiga människor i syd. Det går tyvärr inte att migrera bort fattigdom och jag är över huvud taget skeptisk till att det går att göra någonting bärkraftigt åt det över huvud taget.

Idéer om utbrytarstater, likt Lega Nord, kan bli mer aktuella inom kommande decennier – i stället för en nattväktarstat så kan man tala om en näthatarstat=)

#6 Kalle P on 7 September 2012 at 9:05 am

Ah, tack för detta!

#7 Marcus on 7 September 2012 at 7:45 pm

Säkert går det att bättre förankra resonemanget i något annat än fallande profitkvoter. Det jag tycker är intressant är dock att den hypotesen så tydligt är kopplad till frågan om arbete, inte bara i abstrakt bemärkelse utan även i konkret, “jobben”, genom kopplingen till den så kallade organiska sammansättningen.

Finansieringen av välfärden, för att kommentera Arvids kommentar, är nämligen i princip en fråga om hur många lönearbetare per pensionär/bidragstagare/etc vi har. Visst kan vi tala om en demografisk bomb som “orsaken” (i sig orsakad av ökat välstånd och investeringar i välfärd: Den kapitalistsiska välfärdsstaten), men frågan är hur jobb ska kunna “skapas” – kontinuerligt! – för att fortsatt parera utvecklingen.

Finns det överhuvudtaget någon idé, i något läger, om hur vi inom ett par decennier kan ha tillräckligt många avlönade arbetare igång, villiga att avstå en del av löneutrymmet för att finansiera en allmän välfärd åt en växande skara klasslösa? Invandring ger säkert nettovinst ett tag till, men det finns en bortre gräns för det också. Den goda tillgången på proletärer och den knapra tillgången på jobb sätter ju dessutom press på det där löneutrymmet som arbetarna är tänkta att avsätta ifrån…

Jobben måste skapas här, eftersom det är arbete, inte vinst eller mervärde, som finansierar välfärdsstaten. Kapitalet stannar ju inte kvar av sig själv för att finansiera den. Och lönenivåerna måste upprätthållas därpå.

Jag är som sagt djupt pessimistisk.

#8 Pjotr Henriet on 8 September 2012 at 4:36 pm

Förutom att det är sant som Ozonist skriver;

“Men vi ska också minnas att välfärden finansieras genom att framför allt arbetarrörelser kan tilltvinga sig en del av profiten och omfördela den.”

så är det paradoxalt också nödvändigt för flertalet kapitalister att välståndet omfördelas, eftersom avsättningen för de producerade varorna eller tjänsterna annars uteblir

99% mår bättre av omfördelningar…

#9 COPYRIOT | Krisen, del 56: Förlängd arbetstid som lösning på krisen? on 9 September 2012 at 11:23 pm

[…] Krisen, del 55: Ozonist om migration […]

#10 daniel håkansson on 10 October 2012 at 12:01 am

Man kan ju inte diskutera välfärdens finansieringar utan att gräva i lite realpolitiska siffror . T e x offentlig sektors andel av BNP. Eller hur stora överskott socialförsäkringssystemen genererar åt statskassan. Eller hur mycket RUT-avdragen kostar.

Då ser man snabbt att det tagits en mängd politiska beslut som påverkar hela ramen. Och där man då kan ta enkla politiska beslut som påverkar ramen åt andra hållet.

#11 daniel håkansson on 10 October 2012 at 12:06 am

Vill man försöka lite mer framtidsinriktat så är väl en rimlig utgångspunkt:
FÖr att kunna sänka konsumtionsnivåer till ekologiskt acceptabla nivåer måste det vara acceptabelt för “väljarna”. Alltså måste man börja uppifrån. 50 tals standard . Gröt till frukost. Bilutflykt på söndagar, annars cyklar man . 6 timmars arbetsdag. Immateriella värden som går förlorade i löne-konsumtionsträsket uppgraderas till samhällelig nyttighet ( lek,sport,kultur allt som folk betalar dyrt för att “slappna av” etc).

Och till och med tänka i termer av avmekanisering och att ekonomi betyder hushållning. Det är bra att sopa gator med kvastar. Om man inte jobbar för hårt och för fort och för länge.

Kommentera