Krisen, del 52: Läser ETC

“Därför gick allt och helvete” är den rubrik som, jämte ett euromynt, täcker framsidan av veckans ETC. Det låter ju lovande, så vi bläddrar fram för att kolla den kristeoretiska djupdykningen.
Fast nej, historien som berättas i ETC börjar inte förrän hösten 2008. Varför världens finansmarknader då föll samman är inget som utreds. Artikeln handlar om varför krisen ännu är över oss. Detta kan i sig begripas som ett underförstått antagande om att en snabb återhämtning vore det “naturliga”. Om rätt politik hade förts, hade allt blivit bra.

Enligt ETC beror alltså krisen i Europa på att fel politik har förts. Utan större krusiduller sätts likhetstecken mellan rätt/fel och vänster/höger. Det som är höger och fel är nedskärningar. Artikeln hävdar att “EU och IMF använder krisen som en ursäkt för att införa mer av högerpolitik i Europa”.

Vad är då vänster och rätt? Motsatsen! Alltså: icke-nedskärningar. Av bildvalen att döma ska icke-nedskärningarna vara något som man använder megafoner för att uppnå. Men ärligt talat låter det fortfarande inte så radikalt. Har inte ETC mer att komma med? Jodå: Tobinskatt à la Attac. Om detta skriver ETC:

Idén var att alla som köpte en annan valuta skulle betala en liten, liten procentskatt på köpet. Det skulle både minska farliga valutaspekulationer, och dessutom generera en hel del pengar. /…/
I dagsläget ser det inte ut som att EU kommer att införa någon gemensam skatt (Storbritannien och Sverige har tillhört skeptikerna), men Frankrike har redan på egen hand infört en finansiell transaktionsskatt (en första augusti i år) och både Tyskland, Italien och Spanien väntas följa efter. /…/
Förslag som av Europas mittenpolitiker sågs som allt för “vänsterradikala” för ett decennium sedan börjar nu införas! /…/ Högerpolitiken, som dominerat Europas krisbekämpning i flera år, är kanske på tillbakagång?

Artikelns slutsats är svår att hänga med i. Varför skulle en Tobinskatt stå i motsättning till fortsatta nedskärningar? Så resonerar bara den som är hjälplöst fast i tanken på en politisk dragkamp mellan “vänster” och “höger”.

Än värre är antydningarna om att “farlig spekulation på finansmarknaderna” skulle vara krisens grundproblem. Samma sak upprepas längre fram i tidningen av Johan Ehrenberg. Han vill komma åt “själva motorn i krisekonomin, det fria spekulerande finanskapitalet”. Han skriver:

Det vi ser i världen är en maktkamp mellan olika kapital, där finanskapitalet faktiskt hittills gått segrande ur varje kris.

Vad har han fått detta ifrån? Och har han funderat över de ideologiska konsekvenserna av en sådan grund analys?

Johan Ehrenberg menar alltså att den rätta politiken, den som är “vänster”, ska ta ställning för en typ av kapital mot en annan typ av kapital. Politiken ska “utmana det privata finanskapitalet” – men det privata industrikapitalet ska inte utmanas, utan på sin höjd “regleras”.

All kristeori man hittar i ETC är som gjord för att leda bort tankarna från att arbetssamhället i sig skulle kunna ha med krisen att göra. Vad vi får i stället är ideologiska polariseringar: politiken ställs mot ekonomin, vänstern ställs mot högern.

Sammanfattningsvis: vänsterborgerlig kristeori.

8 kommentarer ↓

#1 Pjotr Henriet on 10 August 2012 at 11:45 pm

En avreglerad Finnskapitalismen har skapat större vinstmöjligheter i den spekulativa än i den reella ekonomin, och dessa avregleringar har lett och leder till överproduktionskriser i Finanssektorn som skadar den reella ekonomin genom att minska den möjliga efterfrågan från både privat och statligt håll, när konkurserna faller ut éller till varje pris undviks.

Kanske är någon form av vänsterborgerlig politik den enda som förmår hindra ett samanbrott, och förändringen av det kapitalistiska samhället till något annat sker nog bäst genom regleringar och långsam förändring än genom revolution.

Finanskapitalismen måste regleras, det inser nog även Högerborgerliga, men det hindrar förstås inte att vi utvecklar samhället snabbare i positiv riktning genom att utmana och förändra absurditeter i Arbetssamhället som exempelvis immatriell äganderätt, eller för den delen materiell sådan som ägandet av land och vatten samt annat överdrivet privatägande

Pengar är uppskjuten konsumtion, och det är absurt att framtida konsumtion är den i särklass populäraste varan på marknaden. Om vi i stället direkt värdesätter det vi söker i livet är det bästa gratis, och en konsekvent sådan inställning hos flertalet kanske leder oss till ett samhälle som drivs av principen “av var och en efter förmåga, till var och en efter behov”.

#2 Erik Larsson on 11 August 2012 at 1:24 am

Pjotr: Dock skulle bara profitnivåerna för kapitalet försämras ytterligare i den reella ekonomin om vi förde en vänsterborgerlig politik. Vi skulle kunna få en snabb dipp uppåt med en massiv “new deal” i både USA och EU. Dock skulle detta enbart resultera i att bubblan byggs upp ännu mer inför framtiden.

Kapitalismen ser allt mer ut att vara i en återvändsgränd där det enda rationella är att börja bygga för revolution, att kunna lyckas reformera kapitalismen utan stora sociala oroligheter och krig är nog ett omöjligt projekt.

Står arbetarklassen redo, nej.

#3 manen on 11 August 2012 at 8:08 am

ja herremindjefvul, vad säges.. skämskudde på ETC?!?

#4 Josef on 11 August 2012 at 9:44 am

Vad tycker du man ska göra för att få ordning på världen? På många ställen (bloggar) klagas på allt som är fel men få skriver vad man borde göra. Finns det överhuvudtaget hopp?

#5 Fufluns on 11 August 2012 at 1:50 pm

Det finns väldigt mycket vänsterinfluenser och regleringsiver inom EU. Undrar hur ETC ställer sig till detta? Eller varför de väljer att inte se det?

Dessutom har allt inte gått åt helvete ännu. Det finns fortfarande några scenarion kvar där bryssel-politrukerna skulle kunna rädda euron. Men vi är inte där än, och kommer kanske inte dit heller.

ETC är som kartbok, skriven av folk som gissar hur länder och världsdelar ser ut. Och med det menar jag inte att det bara finns en given väg/sanning. Men det är ju bra om man vet huruvida man befinner sig i Afrika eller Asien…

#6 Jan Wiklund on 13 August 2012 at 11:56 am

Fast det hävdade ju Keynes också, och han fick rätt… Det är visserligen sant att det är samma kapitalister som håller på med både produktion och spekulation samtidigt – men Ehrenberg och Keynes menar att det är bättre att dom håller på med bara produktion, det gagnar oss andra bättre.

Inte särskilt radikalt kanske, men som sagt, det har gått förr och det finns inget särskilt skäl till varför det inte skulle kunna funka nu också.

Fast det är klart, förra gången fanns en militant arbetarrörelse som tvingade fram nån sorts ansvar, och det ser vi väldigt lite av idag.

#7 rasmus on 13 August 2012 at 2:09 pm

Jan Wiklund skriver: “det har gått förr och det finns inget särskilt skäl till varför det inte skulle kunna funka nu också”.

Där har vi den brännande frågan. Är de historiska förutsättningarna annorlunda? På rak hand skulle jag säga två saker som, enligt mitt synsätt, gör det svårt att tänka sig keynesiansk “New Deal” som väg ur den här krisen:
1. Nivåerna av befintlig statsskuld, som är så ofantligt mycket högre idag än vad de var på 1930-talet.
2. Det som Marx kallade “kapitalets organiska sammansättning”, som till följd av en ständigt ökande produktivitet förändrar villkoren för mervärdesproduktion. Se vidare i inläggen om värdekritikernas kristeori.

#8 Pjotr Henriet on 14 August 2012 at 4:16 pm

1. Ändrar nivåerna på statsskuld förutsättningarna? I USA och England är nu de egna Centralbankerna de största långivarna, vilket i sig håller nere deras inlåningsräntor också från andra investerare. Förmodligen måste också ECB göra detsamma för att hålla värdet på EUR uppe, och förhindra Statskonkurser i Grekland, Spanien och Italien. Om Skulderna verkligen skulle vara ett problem, exempelvis på grund av inflationstrycket och en fötroendekollaps för samtliga världsvalutor, kan de nödvändiga medlen tillföras statskassan genom förmögenhetsbeskattningar
2. Om de fallande Profitkvoterna minskar kapitalets vilja till investeringar i den reella ekonomin till noll tvingas samhället ta över kapitalet och organisera produktionen i motsvarande grad.

På 70 talet fördes diskusioner i vänstern om huvudmotsättningen i Sverige var den traditionella; “Arbetarklass mot Borgarklass” eller “Folket mot Monopolkapitalet”. Jag tycker att mycket tyder på att det senare är riktigt och att Industrialister och Arbetare i Europa har gemensamma intressen gentemot Monopolkapitalet, i exempelvis Kina. Båda klasserna skulle gynnas av att kräva fri organisations och förhandlingssrätt i GATT förhandlingar utan att för den saken skull ha samma intressen i övrigt.

Wal Mart, som är känt för att motarbeta facklig aktivitet, är så pass stort att det ensamt är att betrakta som Kinas 6:e största Exportnation, vilket säger en del om hur pass stora krafter Monopolkapitalet utgör.

Kommentera