Under sommaren 2012 postas här lösryckta avsnitt ur min doktorsavhandling, Musikens politiska ekonomi, som utges i augusti. Avsnitten är godtyckligt plockade, som russin ur en kaka, utan särskild ordning och utan de kommentarer som ligger textens notapparat. Frågor och kommentarer välkomnas!
Följande utdrag utgör den mittersta delen av avsnitt 1.2.3, vars rubrik i avhandlingen är “Kapitalismen som historisk process”.
# # #
Karl Marx försökte analysera kapitalets rörelser i dess “ideala genomsnitt”, med andra ord på en hög abstraktionsnivå. Han kom fram till att kapitalet är en process, i vilken tillväxt blir till ett självändamål. Det växande betecknade han som värde.
Värde fungerar enligt Marx som abstrakt mått på samhälleligt nödvändig arbetstid. Detta får inte ska missförstås som att en arbetsinsats kan “skapa värde”, eftersom värde är en samhällelig relation, förmedlad via pengar. Marx’ arbetsvärdeteori är följaktligen inte en teori om arbete, utan en teori om det moderna församhälleligandet av nödvändighet.
Kapitalets värdetillväxt forskrider genom produktion av varor. Ett samhälle som kretsar kring varuproduktion är ett kapitalistiskt samhälle, alldeles oavsett vilken roll som spelas av staten och i vilken mån som samhällets invånare kan grupperas i olika klasser. Inte heller spelar det någon roll, för kapitalets del, om en vara är ett materiellt ting, en tjänst eller rätten att nyttja en resurs. Allt som räknas är att varorna som produceras måste ha högre värde än vad som förbrukas i produktionen.
Värde är ingen egenskap som kan finnas “i” en vara, utan existerar bara som relation mellan varor på en varumarknad. Relationen innebär utbytbarhet i en dubbel bemärkelse: som värde är varje bara via pengar utbytbar mot alla andra varor. Samtidigt är varje vara även ett bruksvärde, vilket i princip även kan erbjudas av en annan vara som erbjuds av en konkurrerande aktör på varumarknaden. Kännetecknande för den kapitalistiska moderniteten är att den samhälleliga arbetsdelningen organiseras via varumarknadens förmedling.
Kapitalismen erbjuder inget utrymme för självförsörjning. Livets förnödenheter är endast tillgängliga via varumarknaden vilket betyder att människor måste sälja varor för att överleva. Det betyder att människor i allmänhet måste lönearbeta. Eftersom flertalet inte har tillgång till alla de resurser som krävs för att först framställa varor och sedan sälja dem, måste de sälja sin egen arbetskraft som en vara. Lönearbete kännetecknas av att arbetskraftens köpare råder över arbetets konkreta innehåll och att arbetskraftens säljare inte kan göra anspråk på arbetets resultat. För att värdetillväxten ska fortsätta måste tvånget till lönearbete vara så starkt att den samlade arbetstid som människorna nedlägger på varuproduktion är större än den tid som vore samhälleligt nödvändig för att reproducera deras egna livsbetingelser. Mellanskillnaden är vad som resulterar i mervärde, enligt Marx.
Varje enskilt kapital konkurrerar med de övriga kapitalen om att realisera det mervärde som genereras av den samlade varuproduktionen. För att inte elimineras i konkurrensen tvingas varje kapital att verka för ökad produktivitet: de måste tillverka en större mängd varor med en mindre insats av arbetskraft. Detta blir möjligt genom en fortlöpande utveckling av arbetsbesparande teknik och nya former för arbetsdelning. Marx kallar detta för “produktivkrafternas utveckling”, ett begrepp som i stort sett är liktydigt med “industrialisering”.
# # #
Texten ovan vecklas även ut i en rad längre fotnoter som inte finns med här. En av dem citerades dock på bloggen för en dryg månad sedan: Frågan om kapitalismen och “kapitalisten”.
37 kommentarer ↓
“För att värdetillväxten ska fortsätta måste tvånget till lönearbete vara så starkt att den samlade arbetstid som människorna nedlägger på varuproduktion är större än den tid som vore samhälleligt nödvändig för att reproducera deras egna livsbetingelser.”
Att vara helt självförsörjande och göra allt själv; producera mat, bygga bostad o s v skulle väl resultera i LÄNGRE arbetstider? Lägre värdetillväxt för mer arbete.
Konstantin: “Att vara helt självförsörjande och göra allt själv”… oj, nu blir det fruktansvärt hypotetiskt! Saken är ju att mänskligen inte kan “återgå” till något sådant tillstånd – åtminstone inte på något planerat och icke-katastrofiskt vis.
Detta konstaterande, i fråga om kapitalismens väsen, innebär ingalunda ett förordande av något föregivet ursprungsstadium. Men det är likväl nödvändigt för att förstå kapitalismens historiska genombrott och expansion, som i hög grad sammanfaller med det vi kallar urbanisering. Det är också viktigt att komma ihåg att expansionen ingalunda är total: människor knyter sina egna midsommarkransar, tar hand om sina egna barn, rakar sitt eget skägg, etc. Självförsörjning!
Något “helt självförsörjande” samhälle vill jag inte spekulera i, men om vi tänker oss en högre grad av självförsörjning – vilket t.ex. kan ske till följd av en djup ekonomisk kris, som i Grekland – är det inte självklart att detta betyder “längre arbetstider”. Är det arbetstid när du och din granne klipper varandras hår? Eller umgås ni med varandra? Det är inte självklart. Själva idén om att arbetstid är mätbar, och därmed även själva motsatsställningen arbetstid/fritid, är en del av kapitalismen. (Och ännu en gång: detta konstaterande innebär ingalunda att jag förordar något givet alternativ.)
Urbaniseringen i sig själv betyder väl bland annat att någon högre grad av självförsörjning knappast längre är möjlig. Det som snarast sker som effekt av allvarliga kriser är väl ett ökat inslag av småskalig produktion. Då kan en del av varuutbytet ske som byteshandel istället för på marknaden (med pengar som transaktionsmedel).
vi klipper varandras hår
vi lagar varandras cyklar
vi konfigurerar varandras routers
vi passar varandras barn
vi kommenterar på varandras bloggar
(allt utan betalning)
Är detta då självförsörjning? Är det byteshandel? Är det småskalig produktion?
Jag vet inte, och jag vet inte om det är så viktigt att dra gränsen. Men jag tror att det ur kapitalismens synvinkel finns en skarp gräns som är viktig att begripa. Den gränsen går mellan varuproduktion och alla andra mänskliga aktiviteter.
Tillväxt – i kapitalistisk mening – förutsätter att människor ägnar sig åt varuproduktion och att de i detta säljer sin arbetskraft. Om försäljningen av arbetskraft börjar få mindre omfattning, då är det ingen tvekan om att kapitalismen befinner sig i kris.
Rasmus, du skriver ju själv “För att värdetillväxten ska fortsätta måste tvånget till lönearbete vara så starkt att den samlade arbetstid som människorna nedlägger på varuproduktion är större än den tid som vore samhälleligt nödvändig för att reproducera deras egna livsbetingelser”. Observera alltså att arbetstiden bara behöver vara större än den nödvändiga tiden för reproduktion, vilket innebär att effektivisering av produktion visst kan “tas ut” i form av minskad sammanlagd arbetstid. Reproducera egna livsbetingelser är ingen konstant.
Peter Karlberg: Absolut, min förra kommentar var inte syftat som ett argument mot det du skrivit. Ville mest ställa några frågor kring begreppet arbetstid.
Det lilla kruxet kring kapitalismens framtid, alltså dess fortsatta tillväxt, är att det ju inte räcker att varje enskild människa arbetar mer än vad som hade krävts för att reproducera dess livsbetingelser. Människor måste dessutom jobba så mycket så att man genererar tillräckligt med mervärde för att finansiera allt det arbete som inte är varuproducerande (tänk: offentlig sektor).
Fast då kommer vi in på den oerhört spännande frågan om att skilja mellan produktivt och improduktivt arbete. Det kanske inte ryms just här.
Välskriven text som man kan referera till ganska okommenterat. Det ända som jag vill kommentera är “produktivskrafternas utveckling” som inte bör förenklas till enbart industrialiseringen. Jag har även tolkat in klasskampen däri, i vart fall måste man vara medveten om att produktivkrafterna inte är underordnat produktionssättet (kapitalismen) utan att de står i en relation till varandra som ofta leder till motsättningar (fildelning är ett bra exempel).
Mycket läsvärd text! En mening bör dock formuleras om:
“Detta får inte ska missförstås som att en arbetsinsats kan “skapa värde”, […] “
Det är oklart om Rasmus i det här avsnittet försöker sammanfatta Marx för dem som inte läst Marx, eller försöker gräva fram något nytt ur Marx texter, som den traditionella Marxforskningen har missat. Den språkliga stilen utgörs av påståenden (“Kapitalismen erbjuder inget utrymme…”), som inte anger om detta är Rasmus eller Marx syn på saken. Kanske framgår allt detta av de utelämnade fotnoterna.
Ja, det framgår av de utelämnade fotnoterna.
Kommentera