Krisen, del 49: Feministisk kristeori?

Finns det en feministisk kristeori? Underligt nog har ännu ingen väckt frågan i anslutning till den bloggserie som nu har pågått här i tio månader. Därför kastar jag fram den nu, i förhoppning om något slags respons.

En kristeori är en teori som förklarar krisen, sätter den i ett historiskt sammanhang och erbjuder en möjlighet att bedöma dess framtida förlopp. Det kan gälla vilken kris som helst, men nu talar vi i första hand om den systemkris som sedan några år yttrar sig på global nivå, särskilt i form av finansiella kollapser. En kristeori kan kallas feministisk om den erbjuder en förklaring av krisen där genusrelationer spelar en avgörande roll.

“Feministisk kristeori”, i denna bemärkelse, verkar kunna särskiljas från två närbesläktade undersökningsområden:
1. Teorier om hur krisen inverkar på genusrelationerna, eller på kvinnors livsvillkor.
2. Teorier om hur feminismens utveckling hänger samman med historiska cykler av tillväxt och kris.
I båda dessa teorivarianter förblir nämligen “krisen” något av en extern kraft. Vad jag frågar efter här, är alltså vilka teorier som gör anspråk på att ge en feministisk förklaring av själva krisen. (Och dit kvalificerar sig banala teorier av slaget “finansvärlden orsakade krisen och den domineras av män, alltså har främst män orsakat krisen”. Lite mer djupgående måste det vara.)

Intressant vore också en feministisk kritik av kristeorin, där själva tanken på orsak och verkan i krisdynamiken luckras upp. Kanske finns en sådan kritik. Jag vet inte!

Jag vill tillägga att det inte nödvändigtvis är så att feminismen “måste” ha en kristeori. Själva den uppdelning av kristeorier som hittills har gjorts här – borgerlig, tragisk, kritisk – syftar just till att gå bortom ideologiska etiketter som liberalism, konservatism och socialism. Huruvida feminismen är en jämförbar ideologi är omtvistat, men om den är mer än en ideologi så är den kanske även en potentiell kristeori. Eller?

Nu ska jag sluta orda. Förhoppningen är att andra kan fylla i med funderingar och tips.

4 kommentarer ↓

#1 saturday_sun on 31 July 2012 at 9:45 am

Jag läser Stål av Silvia Avallone och tänker mig att krisen för den italienska (stål)industrin är en kris för arbetarmannen – som inte bara förlorar sin värdighet när inkomsten sinar utan också när han av maktlöshet förtrycker och misshandlar sin fru och sin dotter.
Krisen är intressant inte minst ur ett mansforskningsperspektiv.

#2 Jonad on 1 August 2012 at 8:07 am

Katrin Kielos nya bok

#3 anon on 6 August 2012 at 12:37 pm

Wendy Brown har skrivit en hel del om nyliberalism och liberal demokrati. Med tanke på hennes relation till Butler kan tänkas att man kan kalla hennes analyser feministiska…

#4 COPYRIOT | Krisen, del 51: En feministisk kritik av “det ordnar sig” on 6 August 2012 at 11:03 pm

[…] Krisen, del 49: Feministisk kristeori? […]

Kommentera