Som uttalad antiolympiker följer jag inte spektaklet i London, även om det i vissa aspekter nog är högintressant. Till dessa aspekter hör de polisiära, militära, kulturindustriella och biokemiska. Här vill jag trots allt kasta fram en spekulation kring den sistnämnda aspekten – alltså frågan om olympisk dopning.
Såvitt jag förstår, är allt som vanligt. Det vill säga: lagom många idrottare kommer att fastna i kontrollerna. Tillräckligt få för att inte ifrågasätta elitidrottens grundvalar, men tillräckligt många för att upprätthålla bilden av en fungerande dopningskontroll.
Nu har jag inte studerat statistiken närmare, men det verkar vara ganska lätt att förutsäga ungefär hur många tävlande som ska trilla dit (om än inte vilka). För en tänkande människa borde detta i sig te sig djupt suspekt. Samtidigt rasar ju utvecklingen av nya dopningspreparat, liksom av nya metoder för dopningskontroll, framåt i rask takt. Rimligtvis borde detta få till följd att det någon gång inträffade ett olympiskt spel där extremt många (eller extremt få) av de tävlande fälldes för dopning. Ändå verkar detta inte ske.
– I Aten var det 10-15 fall och i Peking ungefär samma siffra. Det är någonstans där det brukar sluta, säger Arne Ljungqvist [ordförande i IOK:s medicinska kommitté]
Dopningen är i någon mening elitidrottens kris. Bara detta är ett skäl att pröva att skriva dopningshistorien i relation till en allmän krishistoria.
Först år 1967 fattade IOC beslutet att förbjuda bruket av prestationshöjande droger vid olympiska spel. Första att fällas blev den svenske femkamparen Hans-Gunnar Liljenwall som hade druckit alkohol inför skyttetävlingen vid sommar-OS år 1968. Åtminstone sedan sekelskiftet 2000 har fallen av olympisk dopning – bortsett från den majoritet av idrottare som åker dit innan OS börjar – blivit fler, spridda över fler idrottsgrenar. Och det blir allt mer av en offentlig hemlighet att de verkligt ambitiösa fuskarna vet hur man kommer undan.
Det är också sedan senaste sekelskiftet som “gendopning” – ett fenomen som inte är helt lätt att avgränsa – har blivit en realitet. Citerar en bit ur Ny Teknik:
Gendopning har utgjort ett hot mot idrotten under tio års tid. Men till följd av intensiv forskning inom genterapi som bedrivits de senaste åren kan idrottare nu med större framgång än tidigare injicera in främmande gener i kroppen för att öka prestationsförmågan, rapporterar Ekot.
Preparaten som används har tagits fram av bland annat forskare som studerar svåra ärftliga muskelsjukdomar. Den forskningen kan osportsliga idrottsmän dra nytta av.
Gendopningsexperter, som Theodor Friedmann, på San Diego University, räknar dock inte med att osportsliga idrottsmän ska byta ut sitt DNA på sådant vis som den mer avancerade genforskningen tillåter. I stället tror bedömare att mediciner används som får kroppens egna DNA att orsaka förändringar i kroppen kommer missbrukas under OS.
Utifrån en kritisk kristeori är det inte orimligt att se dopningsfenomenet som en del av den tredje industriella revolutionen. Vi kan rentav se det som ett exempel på “produktionens förvetenskapligande” (Marx) – en höjning av idrottens “produktivitet” som skulle ha hyllats från alla håll om det inte vore för att idrottens officiella uppgift är en annan.
Tyngdlyftningens mål är inte att lyfta tyngder och löpningens mål är inte att förflytta människokroppar. Idrottsligt betraktat är målet att människor ska lyfta tyngder och förflytta kroppar på egen hand – en eminent humanistisk målsättning. Dopningskrisen är en kris för denna humanism och för själva möjligheten att tala om isolerade kroppar. Men inga cyborgteoretiker kan ta på sig äran för att denna kris har uppstått. Skälet är snarare att idrottsindustrin har andra mål än vad vi vill tänka att idrotten har.
Även här kan vi pröva att skilja mellan de två hållningar som i denna krisserie har benämnts som “borgerlig” respektive “kritisk” kristeori.
En borgerlig kristeori ser den olympiska dopningen som ett problem som kan och kommer att lösas, bara man fattar de rätta besluten. En kritisk kristeori, å andra sidan, ser i dopningen en aning om den moderna elitidrottens historiska gränser. Utifrån det senare perspektivet är de olympiska spelen, med dessa tävlingskult kring den naturliga individen, någonting som hörde samman med en viss historisk epok, vars kulmen nog nåddes på 1900-talet.
34 kommentarer ↓
Sökandet efter borgerligheten…
Borgerlig = en (naiv?) tro på att nuvarande ideal kan försvaras och/eller återupprättas.
Erik: Lite så, men jag vill nog ha en aningen mer uttömmande karakteristik.
Det du definierar som en “eminent humanistisk målsättning” tycker jag fångar ett idrottsligt ideal eller snarare det som bör vara idrottens ideal bättre än något annat jag läst om den saken. Dessutom är det kanske det bästa argumentet mot dopning. Det rymmer också självklart ett ideal om hur människan ska vara.
Nu till min undran. Kan ett sådant ideal om än framväxt under samma tidsperiod som det borgerliga samhället rymma en mera frigörande potensial för individen och radikal mening än vad det vid en slentrianmässig läsning först gör?
Osäker på vad för kunskap och deltagande du har i den svenska idrottsrörelsen men den demokratiska potensialen där är stor, finns naturligtvis mindre trevliga sidor. Kul att läsa ialla fall, vi har ju idrottsfilosofer i Sverige men dom producerar ju, men undan tag för vissa genusanalyser, mestadels debattartiklar om att dopning bör vara tillåtet för att vi ska få, tjaa, välja själva.
Jag har ju försökt antyda att krisen kan tillskrivas människan snarare är kapitalismen i sig. Jag tolkar inlägget som att tävlingen ger dopingen – anlogin till kapitalismen är uppenbar.
De som hyllar Ayan Rand skulle då säga att riktiga kapitalister vill tävla sportsligt. Problemet är de som inte gör det. Å andra sidan, de som vill bygga ett samhälle helt utan tävlan har att brottas med att skapa drivkrafter och kanske till och med mening för Ayan Rands hjältar (och kanske också skurkar…)
Jag skulle snarare koppla frågan till det transhumanistiska genombrottet
http://waldemaringdahl.blogspot.se/2012/07/ar-os-idrottare-verkligen-manniskor.html
@Erik: “Jag har ju försökt antyda att krisen kan tillskrivas människan snarare är kapitalismen i sig.”
Å andra sidan så förutsätter en tillskrivelse till människan en insikt om människans väsen…vilket per definition borde utesluta en (till)tro på den rådande globala kapitalismen (och den som Rand i mångt och mycket vurmade för med prefix som “fri” *stort fniss*).
“Jag tolkar inlägget som att tävlingen ger dopingen – anlogin till kapitalismen är uppenbar.”
Instämmer. Eller åtminstone med förbehållet att tävlingen med maximalt prio på “vinsten” tenderar korrumpera tävlingens inneboende grundläggande förutsättningar. De idealistiska värden som tidigare fanns inom idrotten värderas dock alltjämt som en ytlig “unique sales point”. Uttryckt annorlunda så anammar vi besvärande ofta dubbeltänk när vi å ena sidan är fullt medvetna om att det inte är växelpengar som kontrakteras sporteliten och å andra sidan förväxlar och absorberar de känslospel och sagoskrivningar kring stjärnorna med en idealistisk/ädel klangbotten.
“De som hyllar Ayan Rand skulle då säga att riktiga kapitalister vill tävla sportsligt.”
Nja, eftersom Rands teologi i praktiken är ett intellektuellt (nåja) och romantiserat försvar av djurens/djungelns lag och kort och gott det genomkorrumperade maktparadigmet som brukar sammanfattas “might makes right” så känns det inte så troligt. Sportslighet ur det krassa perspektivet som frimarknadsfundamentalismen förutsätter är knappast matchande en allmängiltig definition av ordet.
“Å andra sidan, de som vill bygga ett samhälle helt utan tävlan har att brottas med att skapa drivkrafter och kanske till och med mening för Ayan Rands hjältar (och kanske också skurkar…)”
På sätt och vis ja. Å andra sidan hävdar jag att problemet snarare är att kanalisera redan befintliga drivkrafter och förminska de (rådande) drivkrafter som vår värld varken mår så bra av eller kan hantera så länge till i oförändrad omfattning.
Det riktigt stora problemet torde vara att lyckas med en omsvängning dithän utan de typiska katastroftillstånd som tenderar uppstå systemiskt “organiskt” och/eller “oorganiskt” vi den typen av stora maktförändringar.
Det förefaller otroligt att omsvängningen uteblir alldeles oavsett hur mycket vi lyckas tillrättalägga den så därför vore det senare att föredra.
“Rimligtvis borde detta få till följd att det någon gång inträffade ett olympiskt spel där extremt många (eller extremt få) av de tävlande fälldes för dopning. Ändå verkar detta inte ske.”
Detta var väldigt tänkvärt när det skrevs, och nu under pågående avslöjande av rysk statsdopning än mer intressant. Lagomheten i antalet fällda gäller inte längre.
Kommentera