När nationalekonomer diskuterar kristeori återkommer ständigt referenserna till Japans “förlorade årtionde”, som väl nu har blivit två förlorade årtionden, snart ett förlorat kvartssekel. Man syftar då tiden efter 1991, då den japanska fastighetsbubblan sprack.
Efter 1991 har Japan lidit av en segdragen deflation. Tillväxten har stagnerat och statsskulden har skenat i väg. Efter att Japan våren 2010 antog en budget på en biljon dollar – ett desperat till “stimulans” ligger statsskulden nu en bra bit över 200 % av BNP. Det är en extraordinär siffra, även i vår extraordinära epok.
Att USA:s centralbank på nollnolltalet började tillämpa negativ realränta – vilket blåste upp den enorma fastighetsbubblan – motiverades just av en rädsla för att hamna i samma slags deflation som Japan. Vem bävar inte inför tanken på ett “förlorat årtionde”? Frågan är bara vad det är som Japan har förlorat – hittills.
Själv vet jag inte mycket om livet i Japan. Men det verkar inte ha blivit så miserabelt. Wikipedia skriver att det är svårt för japaner att få låna pengar, vilket fått många att söka sig till skumma lånehajar, sarakin. Men i allmänhet har det japanska vardagslivet, enligt Wikipedia, fortsatt ungefär som tidigare.
The Economist menar att talet om förlorade årtionden är aningen överdrivet. Arbetslösheten är lägre än i USA och Europa. Fast de skriver också att situationen är värre för unga än för medelålders. Om jag inte minns fel har många unga japaner extremt svårt att finna en bostad.
Men som sagt – jag är ytterst okunnig om livet i Japan. Däremot är jag säker på att det finns kunniga läsare av denna blogg. Kommentera jättegärna!
Ämnet är, som sagt, intressant eftersom Japans “förlorade årtionden” används som en skräckhistoria av ekonomer. Allra främst av superkeynesianen Paul Krugman, som aldrig tröttnar på att varna för hur hemskt det kan bli om USA går i Japans fotspår. Därför vill jag veta exakt hur hemskt det är i Japan.
Keynesianer som Paul Krugman verkar mena att lite deflation och taskig tillväxt är helvetet på jorden, medan däremot en skenande statsskuld inte är något att oroa sig för. Tvärtemot detta synsätt undrar jag om inte Japan ännu har sina förlorade år. Den där statsskulden bådar sannerligen inte gott. Redan innan biljondollarbudgeten uppslukades 20 % av Japans stadsbudget av räntebetalningar. Hur kommer det att bli i framtiden?
Här kommer vi till en annan fråga som jag har svårt att bli klok på: varför hör man relativt sällan folk spekulera i vad som kommer att ske med Japan i framtiden och vad detta kan få för konsekvenser för världsekonomin i övrigt?
26 kommentarer ↓
Det är bara ekonomer som kan vara så korkade att de kan få det till nåt negativt att priser sjunker.
Det har ingen koppling till den fysiska verkligheten. Eller hade det varit en fördel om alla Platt-TV:s o mobiltelefoner gått upp i pris för varje år också??
Enda problemet med deflation ligger bara i själva systemet o har inget med den “egentliga” vekrligheten o göra. O tror man inte att jorden har eviga resurser så behöver vi ett nytt system som fungerar även utan konstant kreditexpansion.
Såg en SVT-dokumentär om unga undersysselsatta/arbetslösa i Japan för några månader sedan. Hur de hoppar från tillfälliga påhugg och stor osäkerhet (uppskjuten familjebildning, dåligt eller obefintligt eget boende). Samtidigt som detta tillstånd (av historiska skäl) framhålls (“marknadsförs”) som en tillfällig ungdomstid av sökande och frihet. En sådan bild börjar dock krackelera när man närmar sig 30-strecket. Samtidigt råder det förnekelse i Japan. Att protestera upplever många som en nesa.
Mest intressant var dock de sätt som dessa unga arbetade med att skapa en egen kultur kring att vara fattig. En del hade kommit så långt att de inte längre ville ha jobb. De föredrog att vara arbetslösa och leva på en (mycket) låg ekonomisk standard än motsatsen.
Jag håller med om det är mycket det inte rapporteras om tillräckligt. Om nu >50% av alla unga (<26 år) är arbetslösa i Spanien och Grekland (och annorstädes?) så utgör detta en förlorad generation. Vad betyder det? Hur lever de? Hur upplever de nutiden och hur tänker de på framtiden?
I dagens SvD stod det om kris i bilbranschen på grund av minskad bilförsäljning i södra Europa. Men perspektivet var endast bilfabrikörernas (outnyttjade resurser i fabrikerna).
Jag vill läsa mer utifrån de presumtiva bilköparnas perspektiv – de som Orlov träffande har kallat the permanently underemployed consumer. Han pekar ut dessa som en “växande marknad” som få har uppmärksammat v.b. produkter och tjänster.
Vill inte påstå att jag är någon Japanexpert, men jag har varit i landet en hel del och har en del bekanta där.
Tycker din fråga är befogad: vad är det som är så hemskt? Har man en gång varit i Japan känns alla andra länder som u-länder, eller som en kompis uttryckte det: att åka till Japan är som att resa in i framtiden (i futuristisk mening). (Till och med offentliga toaletter är ibland som att stiga in i ett rymdskepp…)
Så vad ÄR det som är så hemskt då? Tja, på minussidan finns så klart att de jobbar så otroligt mycket, men det har väl knappast förändrats jämfört med före krisen började. Bostadssituationen gör att många, i alla fall i Tokyo, har väldigt lång restid till och från jobbet – upp till tre timmar är ingen ovanlighet. Att hemlöshet existerar ser man i vissa parker och grönområden där hemlösa bildat mindre tältläger.
Sedan står ju Japan inför en enorm demografisk utmaning på grund av en lång tid av för få födda barn. Kan inte uttala mig om hur pass mycket detta är relaterat till krisen.
Men jag gissar att det nationalekonomer tycker är allra hemskast är att dagens börsindex bara är en fjärdedel jämfört med toppen i slutet av 1989. Fast då jämför man med toppen på en bubbla och frågan är väl hur relevant det är.
Jag tyckte den här artikeln gav en ganska intressant annan syn på saken: http://www.nytimes.com/2012/01/08/opinion/sunday/the-true-story-of-japans-economic-success.html?pagewanted=all
Krugman är inte direkt superkeynesian, han är “nykeynesian” dvs tillhör de som uppskattar “syntesen” mellan keynesianism och neoklassisk nationalekonomi. Vill man ha lite mer “real deal” får man kolla typ Lars P Syll.
Tack för de upplysande kommentarerna om livet i Japan!
Axel: Visst är han nykeynesian i teoretisk mening. Begreppet “superkeynesian” var inte tänkt som formell etikett utan bara något jag drog till med för att beskriva hans generella position i debatter om krishantering, där han ständigt ropar på MER “STIMULANS”. (Personligen uppfattar jag Krugman som en magnifik fåntratt.)
m96: Det farliga med deflation är att ekonomin riskerar att stanna upp då alla väntar med att köpa saker, eftersom de vet att det blir billigare nästa vecka. Och nästa…
Att priser sjunker på vissa varor är inte riktigt samma sak, men fenomenet kan observeras då också.
anders bananders:
Jo men det är ju ett helt påhittat problem. Om folk uppenbarligen inte behöver grejerna tillräcklig mkt för o köpa dem så är det rimligen bara bra att de inte gör det heller..
Är det ett självändamål o förbruka/köpa så mkt grejer som möjligt?
Man kommer köpa de grejer man verkligen behöver isåfall. Fast jag har då inte märkt att köp av teknikprylar överhuvudtaget minskar.. trots att grejerna blir billigare för varje år. Tror inte ett skit på det där resonemanget.
Det är bara i ett helt felaktigt uppbyggt system, o bara sett inom själva systemet i sig, som det kan vara en nackdel att grejer blir billigare.
Man ser rätt ofta påståendet att boprisbubblan blåstes upp av låga räntor. Men sällan några belägg för det.
Faktum är att de reella boräntorna var på väg upp när bopriserna började ta fart på slutet på 90-talet. I IT-kraschens kölvatten så låg de något lägre än de gjorde under 90-talet, men vi pratar om en stabilisering på en nivå runt 4%, där de tidigare pendlat mellan 4-6%.
Knappast något som kan förklara en fördubbling av priserna.
Det är förståeligt att högerdebattörer gärna vill använda den här förklaringen, då de gärna vill skylla kraschen på staten. Men jag är inte säker på varför Copyriot vill göra det.
anders bananders: Aha, du menar som med datorer, mobiltelefoner och TV-apparater alltså. De är garanterat mycket billigare nästa månad och trenden har snarare förstärkts det senaste decenniet. Du ser inga tänkbara problem med teorin du förspråkar?
“Personligen uppfattar jag Krugman som en magnifik fåntratt” Vilken tur att inga europeiska politiker lyssnar på honom då. Fantastiskt bra verkar det ju gå att spara sig till välstånd. Oj oj oj vad Krugman kommer att ångra sig om några år när den hellenesiska tigern slår alla med häpnad.
Fredrik:
Hade väl mer med bankernas avreglering o göra.. att bankerna i princip fick möjlighet o skapa hur mkt pengar/krediter som helst o låna ut till folk.. o därmed skapade kraftig inflation i bostadspriser, råvaror, aktier o annat man kunde spekulera i.
Thomas E: Att jag betraktar Paul Krugman som ett fån betyder inte att jag betraktar austerity-fanatikerna som bättre. Om något så är de två sidor av samma inskränkta mynt. Jag vill inte välja.
Kultur och brist på jobb för ungdomar har lett till att ungefär 1% av Japans befolkning lider av social fobi: http://en.wikipedia.org/wiki/Hikikomori
Kan man kalla det för miserabelt?
Om folk slutar köpa varor, och framför allt tjänster, så blir de som producerar dessa utan jobb. Arbetslösheten ökar, folk får mindre pengar, kan köpa ännu mindre… Att deflation är mycket skadligt är nästan alla ekonomer överens om, utan några nyliberaler, så detta är inte något jag har hittat på.
Att priserna på datorer, mobiltelefoner och TV-apparater sjunker år för år är inte riktigt samma sak.
Jag är bosatt i Japan sedan några år och kan instämma i det mesta PN skriver ovan.
En av de största sociala förändringarna under de sista 10-20 åren verkar vara att fenomenet livstidsanställning urholkats betydligt. Fram tills kanske någon gång på 90-talet kunde unga Japaner vara ganska säkra på att få en trygg anställning efter att de blivit klara med universitetet. Praxis var att stanna på samma företag i princip hela livet, och ännu längre tillbaka i tiden brukade stora företag ta stort ansvar för de anställdas liv, t ex driva egna sjukhus.
idag är det färre som kan få den här typen av trygg anställning på ett stort företag. Arbetsmarknaden har fått två filer där det tidigare fanns i princip en förväntad fil. Fler och fler har osäkra så kallade “baito”, deltidsjobb med betydligt färre förmåner, osäker pension osv. Samhället har långsamt anpassat sig till detta faktum, men de som hoppar runt mellan olika baito lever alltså mycket mindre säkert än de som klarar det första språnget.
Detta kanske verkar oroväckande, men det ska ses mot bakgrunden av en väldigt hög grundläggande standard. Det kan också ses som en övergång till ett Japan som växte så det knakade under efterkrigstiden till nu ett färdigväxt, “moget” modernt Japan. Stabiliteten som livstidsjobben kunde ge kan ha varit beroende av en tillväxttakt som inte längre är möjlig.
anders bananders:
Att ekonomer är överens om det säger inget utanför själva systemet. Det är skadligt för själva systemet, inget annat. Systemet har tappat det mesta av kopplingen till verkligheten. Det är därför inget fungerar heller av alla förslag som kommer från ekonomer.
Att saker blir billigare är positivt ur alla synvinklar som har med verkligheten att göra. Sen att systmet som sagt kanske brakar samman i det läget är bara pga brister i själva systmet.
Att datorer blir billigare är inte nödvändigtvis samma sak som deflation som du menar, nej.. men de är ett bevis på att folk inte slutar köpa saker bara för att de kommer vara billigare framöver. Det har andra positiva effekter också som att folk slutar köpa dessa grejer som spekulation o andra meningslösheter som kan driva upp priser för vanligt folk helt i onödan.
Är ej heller någon Japan-expert i något avseende, men är en bra bit mer insatt än genomsnittet i rätt många avseenden som rör landets beskaffenhet, och har tillbringat en del tid i landet, bland annat med och hos diverse kvinnor då det tillhör livets goda och givetvis är intressant ur något slags sociologiska och nutidshistoriska perspektiv: anekdotisk bevisföring som komplement till artiklar och böcker.
Efter en utekväll i t.ex. Shibuya så tar kvinnsen, som kan vara typ 27, antingen tricken hem till sina föräldrar i Yokohama eller – förutsatt att de hittar någon, företrädesvis, mansperson – så tar de in på Love Hotel. De medelklasskvinnor som har råd med egen bostad lever i regel i små kyffen i städernas periferier.
Håller för övrigt med en kommentator om att landet är ganska högteknologiskt utvecklat, men inte i alla avseenden och på alla platser. Exempelvis är det ofta kontantbetalning som gäller, vilket i alla fall känns lite efter, även om det inte är en särskilt viktig sak i ett större sammanhang.
Ps. Länkade till min Japan-bloggetikett som kanske kan innehålla något intressant för läsare här. Dock inte så mycket om ekonomi.
Japanen i allmänhet upplever nog en “förlorad oskuld” av ungefär samma slag som svensken gjort sedan kronan började flyta i början av 90-talet. Hemlösa började ses i städerna i båda länderna vid samma tidpunkt och de invanda strukturerna i arbetslivet upplöstes. Livstidsanställningar, som tidigare var normen, upphörde. I slutet av 80-talet kunde den som gått ut treårigt universitet ofta välja och vraka bland arbetsgivare, vars rekryterare bjöd på lunch på restaurang och lockade med diverse förmåner. Idag tvingas studenter istället ägna stor tid av tredje läsåret åt att knacka dörr hos företag med anställningsstopp. Medelklassens barn går nästan alltid vidare till högskolan, inte så mycket för att meritera sig som för att få tre år att leva livet efter att ha ägnat gymnasiet åt att plugga till högskoleproven. Kommer man in på rätt universitet väger det minst lika tungt på cv:t som vad man studerat. Idag är högskoleexamen dock ingen garanti för ett tryggt manschettyrke, utan många hankar sig fram på extraknäck och blir så kallade “furiita” (frilansare, typ) som hoppar mellan olika påhugg. Det gäller väl svenska 80-talister också, men ungdomsgenerationen blir lidande när samhällsstrukturerna fortfarande är byggda kring livstidsanställningar och ett färdiglagt livspussel med villa, vovve och Toyota.
Till skillnad från Sverige i början av 90-talet, som gick från en skakig ekonomi till en djup lågkonjunktur, var Japans fall desto större. 80-talet kallas för “bubbelåren” eftersom ekonomin bara växte för att sedan plötsligt spricka. Övergången var på så vis mer traumatisk, då den kom när Japan var framtidslandet som skrämde slag på både General Motors och George Bush d ä. Något framtidsland är Japan däremot inte idag. De har jättesnabbt bredband – och luftledningar för el och telefoni mitt inne i Tokyo. Offentliga toaletter är visserligen rena, men liknar mer ett hål i marken än de elektroniska apparater som Japan är känt för. Bostäderna håller låg standard och gatumiljön är ofta osäker för barn och omöjlig för handikappade. Om Japan inte haft de två förlorade årtiondena hade det kanske varit det där framtidslandet.
Den ekonomiska nedgången märks också i att butikerna höjer servicenivån, från öppettider till hur högt personalen skriker “välkommen” när man går in i affären.
Japan är väl ett utmärkt exempel på hur keynesiansk och monetaristisk “bekämpning” av deflation inte funkar. Såväl regeringen som BOJ har spenderat och QE:at in absurdum för att kicka igång tillväxt. Som resultat står Japan och tickar som en tidsinställd ekonomisk bomb. Räcker med små rörelser uppåt för räntorna så är det godnatt.
Tycker även att sign. m96 säger det väldigt bra ovan. Deflation (som är krympande penning+kreditmängd) uttryckt i form av fallande priser är såklart inte dåligt per se, det bara rapas upp av ekonomer jämt och ständigt. Om min spis/mitt kylskåp går sönder så skjuter jag väl inte upp köpet för att priserna faller? Om fallande priser i Japan, från Bloomberg: http://www.businessweek.com/magazine/content/11_06/b4214014587950.htm
Skribentens egna slutsats ligger i linje med just den ekonomiska “sanningen”, att det ändå skulle vara farligt med deflation. Det är bara farligt om man har byggt upp ett skuldberg i kampen mot just deflation. För den skuldfrie är fallande priser ganska angenämt.
Lustigt nog hade Japan 1993 en av världens jämnaste inkomstfördelningar (med reservation för statistikmetoderna).
http://de.wikipedia.org/wiki/Liste_der_Länder_nach_Einkommensverteilung
[…] Krisen, del 47: Frågetecken kring Japan […]
[…] Kanske liknande Krisen, del 47: Frågetecken kring Japan […]
[…] Krisen, del 47: Frågetecken kring Japan […]
[…] Krisen, del 47: Frågetecken kring Japan […]
Kommentera