Krisen, del 46: Läser Neo

Framför mig har jag årets fyra nummer av tidskriften Neo, som just förkunnat att den byter etikett från “liberal” till “borgerlig”. Jag tar mig an innehållet som en fallstudie i kristeori, genom att notera allt som på något vis kan begripas som en analys av ett kristillstånd. Alltså inte bara diskussioner om sådant som euron. Utan varje fundering kring något som tidigare funkade men inte längre funkar som det ska.

Neo är, milt uttryckt, inte en tidskrift som profilerar sig på kristeori. Första numret, som utkom i årsskiftet 2005–2006 utbasunerade stolt: “Det finns all anledning att vara optimistisk inför framtiden”. Denna optimism – eller snarare antipessimism – har fortsatt att vara tidskriftens signum, trots det ekonomiska sammanbrott som har satts i rullning.

# # #

“Framtidspessimism” lyder underrubriken till en osignerad text i Neo 1/2012, där det rabuleras över sekter som trott att jorden ska gå under. Davidianerna i Waco, Mayakalendern, Heaven’s Gate, … gäsp. Artikeln har redan skrivits hundra gånger och tillför inget nytt. Det enda anmärkningsvärda är hur Neo vill etikettera dessa apokalyptiker som pessimister. Om något var de ju optimister, som levt i tron på att en omvälvande händelse ska bana väg för en lycklig framtid. Rubriksättningen är ett ganska misslyckat försök att håna alla som inte skriver under på tidningens dogmatiska optimism.

Och så här låter det i en redaktionell notis (3/2012):

Glufs glufs
Köttkonsumtion är en bra värdemätare på välstånd. Och sedan 1961 har det globala köttätandet nästan fyrfaldigats. Numera konsumerar kineserna lika mycket kött som hela världen gjorde 1961.

Jag trodde i min enfald att Neo-liberalerna förordade en metodologisk individualism. Men då skulle ju en individs köttkonsumtion vara ett mått på individens välstånd. Så kan de väl ändå inte mena?
Nåväl, de vill alltså resonera på en aggregerad nivå. Samhällets köttkonsumtion är, enligt redaktionen för Neo, en mätare på samhällets välstånd. Gäller detta för alla historiska epoker? Kan vi tillämpa den när vi diskuterar människors livskvalitet för 3000 år sedan? Eller när vi resonerar kring vad människor kommer att äta om 300 år? Om indikatorn inte äger överhistorisk giltighet, vad är då neoiternas syfte med att använda den som hurtfriskt utrop?

# # #

Även om notisen ovan hörde till de lättsammare sidorna, pekar frågorna mot någonting mer djupgående. Vi bläddrar vidare till bokrecensionerna, där kristeoretiska ansatser förekommer i något större mängd än annars. Av särskilt intresse är ett par texter skrivna av Patrik Strömer, som är moderat politiker, PR-konsult samt bokredaktör på Neo.

Han recenserar Tony Judt och konstaterar att denne “drömmer sig tillbaka till en keynesiansk paradisisk tillvaro före det syndafall som stavas privatiseringar.” Själv kan jag bara instämma när Strömer skriver att “de som önskar sig en klassisk keynesianism från efterkrigstiden är synnerligen reaktionära till sinnet”. Fast när han går till motattack mot Keynes är det på strikt postpolitiskt manér. Patrik Strömer skriver:

På 1970-talet visade stagflationen (hög arbetslöshet och hög inflation) att keynesianerna hade fel rent vetenskapligt.

Javisst – om keynesianerna resten en teori med anspråk på ahistorisk giltighet så var det onekligen en felaktig teori. Fast gäller detta inte för alla nationalekonomiska teorier? De är endast giltiga, i bemärkelsen tillämpbara, under vissa historiskt specifika premisser. Patrik Strömer undviker dock sådant historicerande. I stället antyder han att det faktiskt skulle finnas en vetenskapligt korrekt teori om hur den monetära politiken bör utformas, vars giltighet är oberoende av historisk förändring.
I samma veva recenserar han en bok av Dambisa Moyo, som uppges vara “djupt kritisk till skuldsättningsekonomin”. Strömer tycks hålla med Moyo om att obalansen i handeln mellan USA och Kina är ohållbar. Han pekar på att räntorna under lång tid ha varit katastrofalt låga. Han tar sedan avstånd från Moyos lösning, som är att USA:s ekonomi i högre grad borde “sluta sig”. Så långt är allt väl. Vad är då alternativet? Detta lämnar Strömer hängande i luften med några ord om att värdsekonomin går mot en oviss framtid.
Mer konkret än så blir liksom aldrig kristeorierna i Neo. Att motbevisa dumma antiliberaler är alltid viktigare än att ställa frågor om framtiden. Patrik Strömer rundar av sin text med att konstatera “att Sverige klarat sig bra de senaste 20 åren, tack vare att vi fört en ganska klok liberal politik med stabilt penningvärde och mer marknad.”
Betyder detta att vi kommer att fortsätta klara oss bra? Eller att varje land kan upprepa samma recept och få samma goda resultat?

Okej, låt oss identifiera blinda punkter i borgerlig kristeori:

1. Historiskt tänkande. (Borgerlig kristeori utgår från att det som “fungerade” i en viss historisk situation även kan fungera i en annan. Att historiska förutsättningar kan förändras är en otänkbar tanke, inom dess ramar.)
2. Nollsummespel. (Borgerlig kristeori utgår från att det som gynnar en aktör i konkurrensen även är gynnsamt för alla aktörer.)

Låt mig förtydliga att detta inte bara gäller för högerborgerliga tänkare, som den nyss nämnde Patrik Strömer. Det gäller i minst lika hög grad för de vänsterborgerliga (som bland annat har för vana att förorda devalvering som universalmedel för att stärka exportindustrin och rädda t.ex. Grekland).

# # #

Harald Sandberg recenserar Francis Fukuyama, känd för sin vältamjade återlansering (1989) av Hegels tanke på historiens slut. För ett halvår sedan publicerade Fukuyama den artikeln “The future of history” i Foreign Affairs, med ett tämligen pessimistiskt budskap. “Den teknologiska utvecklingen underminerar ekonomins jobbskapande effekter”, menar Fukuyama (refererad av Sandberg).

Den amerikanska utvecklingen doldes länge under en fastighetsbubbla som skapats av subsidier på huslånen. I Europa har en visionslös vänster försökt upprätthålla så mycket som möjligt av statliga transfereringar genom pensioner, vård, skola och omsorg. Båda modellerna står enligt Fuykuyama vid vägs ände. /…/
Fukuyama söker svar på demokratins utmaningar utanför den traditionella vänster-högerskalan, men han kommer inte längre än till lite planekonomi och protektionism. Han saknar det tillväxtperspektiv som utplånat så mycket fattigdom under det senaste halvseklet.

Här har vi åter det ahistoriska resonemanget. Tillväxten – vad vi än menar med detta ord – har utplånat fattigdom under det senaste halvseklet. Okej, vi säger så. Men betyder detta att “tillväxten” även under nästa halvsekel har förmåga att utplåna fattigdom? Det vore ett logisk-historiskt misstag att bara svara “ja”. För att ta ställning till tillväxtens potential måste vi nog först reda ut vad det här med “tillväxt” egentligen är. (En sak är säker: att tillväxt skulle vara ett “perspektiv”, som Sandberg hävdar, är en alldeles för flummig analys.)

# # #

Under året har Neo skaffat sig en ny krönikör: Nils Lundgren, känd från Junilistan. Hans texter bjuder på klart högerborgerlig kristeori. Vi måste arbeta mer, skriver han i Neo 2/2012.

Om vi börjar arbeta vid 30, år i pension vid 60 och lever till 90, arbetar vi ju bara en tredjedel av livet. /…/
Nej, det går inte riktigt ihop, men problemet är lätt att lösa. /…/
Sanningen är att det räcker att ungdomarna börjar jobba ett par år tidigare, att vi i genomsnitt går i pension vid 66 i stället för vid 63 och att ett par hundra tusen i utanförskap får jobb.

Ingenstans i krönikan använder Nils Lundgren ordet “arbetslöshet“. Skulden riktas i stället mot ett diffust “utanförskap” – vilket tydligen är “lätt” att upphäva, även om krönikören inte vill säga hur. Det hela är ganska skumt, särskilt som Nils Lundgren avslutar sin nästa krönika med följande ord:

Och nu väntar många år av massarbetslöshet och stagnation i Europa.
Hur utkräver vi politiskt ansvar för denna europeiska katastrof.

Däremot har ju Nils Lundgren helt rätt i sin polemik mot de ledarskribenter som vill se en enkel lösning i ökad invandring. Deras ekvation funkar bara om vi utsätter valda länder för brain drain genom att selektivt handplocka färdigutbildade 25-åringar, men neka invandring för småbarn, gamla, sjuka och lågutbildade.
Lika fel har de som ser en enkel lösning i att skaffa fler barn. “Haken är att den lösningen kräver ännu fler barn i nästa generation för att upprepa tricket.”

# # #

Jens Liljestrand drar intressanta paralleller mellan uppväxtskildringar i nyare svensk litteratur (“Vilse i folkhemmet”, Neo 3/2012). Han kommer bland annat fram till att det skildrade 1970-talet präglas av hopplöshet, “trots att inkomstklyftorna är på väg mot en världsunik jämlikhet”. Detta kontrasterar han mot Per Anders Fogelströms optimistiska Staden-serie, bestående av fem romaner som gavs ut på 1960-talet med en berättelse som täcker perioden 1860–1968.
Skulle detta vara så konstigt? Medan 1960-talet ännu präglades av hejdundrande tillväxt, var 1970-talet ett krisdecennium. Om författarna inte skulle känna av detta, skulle det väl vara mer anmärkningsvärt.

# # #

Mer skönlitteratur. Mario Vargas Llosa intervjuas i ett nummer av Neo. Det talas vagt om “kapitalismens moraliska kris”. Nobelpristagaren varnar:

en legitim strävan efter framgång förvandlas till girighet /…/ till skada för andra och för hela systemet” /…/
Dagens kris för kapitalismen handlar mer om moral än om ekonomi och politik

Intervjuaren Håkan Tribell invänder genast att vi inte främst genomlever en kris för kapitalismen utan en “kris för välfärdsstaten”. Han får visst medhåll av nobelpristagaren: “utopier skapar alltid kriser”.
Det nämns i intervjun att Mario Vargas Llosa beundrar Ludwig von Mises.
Detta är tyvärr enda tillfället i årets Neo-skörd som jag hittar en hänvisning till den österrikiska skolan. Ingenstans diskuteras dess radikala kristeori, grundad i en ultraborgerlig kritik av papperspengarna. Är det inte ett svaghetstecken när en borgerlig tidskrift inte vågar röra vid sådant sprängstoff?

# # #

Aktiesparnas vd Günther Mårder intervjuas i Neo. Mycket snack om att “spara i aktier”. Spara? Jag trodde aktier var en investering. “Kris” är inget ord som förekommer i intervjun. På sin höjd kan det vara “turbulenta tider på finansmarknaden”.

# # #

Ur kristeoretiskt perspektiv är det synnerligen intressant att den hårdliberale Johan Norberg fått recensera den hårdkonservative Johan Wennström. Vi citerar ur recensionen i Neo 3/2012:

Fyra sidor in i Johan Wennströms debutbok Dygdens glädje finner jag författarens motivation. Det är en känsla – känslan att “mycket har blivit sämre, fulare och mindre värdefullt, att det vid någon punkt på färden gick fullständigt fel”. /…/
Och författaren tycks vara mer förtjust i problem än i lösningarna – “saker och ting har spårat ur”, som han själv sammanfattar. /…/
Glädjen och dygden spelar biroller. Boken är en diger anklagelseakt mot ett samhälle av “tom individualism” och “ett marknadsdrivet glorifierande av valfrihet” och Wennström dokumenterar felen med tv, reklam, popmusik, dataspel och Facebook. För att inte tala om modern konst, piercing och iögonfallande klädsel. /…/
Den ökade förekomsten av depression utgör Wennströms främsta argument för att vi i västerlandet upplever en psykisk “hälsokatastrof” som traditionella samhällen undgår. /…/
När misstankarna inte kan bevisas bortom rimligt tvivel faller boken till slut tillbaka på Wennströms vantrivsel i kulturen, på hans känsla att “lite finns kvar som inte redan har urartat och att man längtar tillbaka till dit där allting började”. Men det gör han ju inte. Som andra konservativa längtar han tillbaka till hur han tror att allting började. Det är inte samma sak.

Nämnas skall att Johan Wennström under våren tillträtt en tjänst som redaktör på Neo. Är det en slump att tidskriften samtidigt byter etikett från “liberal” till “borgerlig”, i det uttalade syftet att rymma mer av konservativa perspektiv? Vet inte. Men den som hoppats på mer av pessimistiska klagosånger i Neo har hittills fått hoppas förgäves. Johan Wennström har i huvudsak ägnat sig åt att i olika former hylla Isabella “Blondinbella” Löwengrip.

# # #

Mattias Svensson recenserar boken Kollaps av David Jonstad. Tyvärr hittar jag knappt något av kristeoretisk substans i recensionen,
förutom en rad antydningar om att allt nog ska lösa sig: människan är påhittig och lär hitta alternativa energikällor som kan ersätta fossilerna.
David Jonstad får en replik i påföljande nummer. Han vänder sig mot Svenssons påstående att han skulle vilja “uppfostra allmänheten”. Jonstad förnekar detta – hans instället är, skriver han, “att konsumtionssamhället som bäst håller på att ta kål på sig självt och att vi därför gör klokt i att anpassa oss till en ny verklighet”. (En formulering som jag utan tvivel kan sortera i lådan för tragisk kristeori.)

# # #

Det här må ha blivit en lång och ostrukturerad bloggpost. Men generellt måste jag ändå säga att skörden blev klen. Överlag är det svårt att i Neo hitta resonemang om kris. När de förekommer är de nästan alltid ytterst vaga. Detta hindrar inte att tidskriften rymmer en hel del annat, inklusive en hel del läsvärt. Men det hör inte hemma här.

Just ja, där fanns även en artikel av Svante Nordin. Hans eventuella förtjänster som kristeoretiker får vi återvända till vid annat tillfället. Kanske efter att ha läst den kulturkonservativa tidskriften Axess på samma sätt som vi just har läst Neo.

8 kommentarer ↓

#1 Erik on 17 July 2012 at 1:04 am

Rasmus som alltid uppskattar jag dina bloggposter. I denna bloggpost känns det dock som om du slåss mot halmdockor i vissa avseenden. I synnerhet finner jag din kategorisering av blinda punkter i Borgerlig kristeori som grova förenklingar. I mina ögon är det främst liberaler och socialister som lider av historielöshet, inte de konservativa. Liberaler och socialister har en tendens (kanske inte genomgående men bland dem jag diskuterar med) att ha EN lösning – ett samhälle som lever upp till ställda rättviseideal (förenklat frihet eller jämlikhet). Konservativa brukar ofta referera till mänsklig natur, historia, kultur och andra kontextuella faktorer (path dependence).

Den andra punkten – nollsummespel. Borgare (liberala och konservativa) är ju experter på att tala om tillväxt (vi ska inte fördela kakan vi ska få den att växa). Liberaler erkänner ofta att deras vision leder till ett samhälle där vissa får det bra, andra mindre bra men att det är resultatet av den överordnade friheten. Att de sedan för att sälja budskapet hävdar att vi egentligen alla tjänar på den liberala lösningen är antingen ohederligt eller naivt. I grund och botten tycker jag att socialister är de som har den blinda fläcken när det gäller nollsummespel – kanske inte teoretiskt men i praktisk retorik handlar det ofta om att omfördela en existerande och konstant kaka.

#2 JN on 17 July 2012 at 8:09 am

Du kanske skulle läsa bloggposten ovan en gång till, Erik? Den blinda fläcken kring nollsummespel handlar ju EXAKT om ditt hurtfriska avslut – att retoriskt ställa den “fördelade” kakan mot en “växande”, vilket blir en blind fläck i fall där det faktiskt pågår ett nollsummespel – fossila bränslen, exportdrivande devalvering.

Ser fram emot Axess-recensionen, och föreslår Arena.

#3 rasmus on 17 July 2012 at 10:25 am

Texten ovan är inte tänkt som en recension, snarare som en logg över en snävt inriktad läsning. När jag mitt i denna logg gör en anteckning om blinda fläckar i borgerlig kristeori, är det inte tänkt som att “slåss”, vare sig mot halmdockor eller mot någonting annat.

Jag vill också påpeka att borgerlig kristeori är ett brett begrepp som täcker tankar som omfattas av både liberaler, konservativa och socialister. Inte minst socialister! Till skillnad från Neo använder jag alltså inte “borgerlig” som samlingsbeteckning på liberalism och konservatism.

(Ett syfte med att spalta upp skillnader mellan kristeorier är just att se om de kan leda bortom de delvis krystade skillnaderna mellan 1800-talets politiska ideologier.)

Och tack för klargörandet, JN: fossila bränslen och exportdrivande devalvering är nog de två främsta exemplen på nollsummespel. Det betyder inte att alla idéer om nollsummespel är korrekta – långt ifrån.

#4 rasmus on 17 July 2012 at 10:33 am

(Korrigerade f.ö. just en miss i inlägget. Det var Harald Strandberg, inte Patrik Strömer, som recenserade Fukuyama. Tack till Neo-redaktören Mattias Svensson som påpekade detta via Twitter!)

#5 Erik on 17 July 2012 at 1:19 pm

OK – då är jag med på nollsumme-fläcken. Men historielösheten bör väl fortfarande inte tillskrivas alla borgerliga kristeorier?

Och att socialdemokrater ofta har borgeliga teorier är jag med på, men det beror väl på att de inte är socialister snarare än att socialister i allmänhet är borgerliga?

#6 rasmus on 17 July 2012 at 1:39 pm

Erik: Angående mitt bruk av begreppet “borgerlig”, se tidigare inlägg (med efterföljande diskussion). För egen del vidhåller jag faktiskt att socialister i allmänhet är “borgerliga” i sin syn på ekonomi och politik som skilda sfärer.

#7 Erik on 17 July 2012 at 2:03 pm

Rasmus: Jag har följt den diskussionen någorlunda. Min poäng här är att borgerliga teorier inkluderar så väldigt mycket. Detta i kombination med att tillskriva borgerliga teorier historielöshet och en brist på insikt om nollsummespel (i allmänhet) är väl summariskt.

#8 rasmus on 17 July 2012 at 3:28 pm

Japp, borgerlig kristeori är ett synnerligen vidsträckt begrepp.
Därför tänker jag mig att det i sin tur behöver delas upp i underavdelningar.

En fråga att ställa är absolut om de två kännetecken som jag noterade ovan verkligen stämmer in på alla. Jag är inte säker, och i vilken fall kan de säkert formuleras bättre. (Jag vill också understryka att det ingalunda handlar om att alla företrädare för borgerlig kristeori överlag skulle sakna insikter i historia, eller i nollsummespel. Bara om att dessa insikter inte integreras just i förståelsen av krisfenomen.)

Kommentera