Ni som har följt den här krisserien har märkt att jag även försöker ställa upp en typologi. Vi skiljer mellan tre typer av kristeori: borgerlig, tragisk och kritisk. Inom varje avdelning finns sedan utrymme för underavdelningar.
Bredaste kategorin, med de största skillnaderna, är den som vi kallar “borgerlig kristeori”. Vi har diskuterat skillnaden mellan vänsterborgerlig och högerborgerlig kristeori, men även hur dessa båda skiljer sig från en ultraborgerlig. Därutöver har frågat oss om inte även vissa varianter av metafysisk kristeori också bör kategoriseras som borgerlig.
Men varför använda detta ord – “borgerlig”?
Jag inser ju problemet. Ordet bäddar för felaktiga associationer. Här i Sverige har ju “borgerlighet” kommit att förknippas med vissa partier (särskilt de nuvarande regeringspartierna). Alternativt har man, likt tidskriften Neo, använt “borgerlig” som samlingsbeteckning för liberalism och konservatism.
Därtill fortlever i marginalerna ett arv av en förstockad marxism, i vilken “borgerlig” och “proletär” behandlades som givna motpoler på symmetriskt vis.
När jag har talat om “borgerlig kristeori” har jag varit ute efter någonting annat. Mitt begreppsbruk har nog varit både osvenskt och otidsenligt. Jag är snarare ute efter något som kan associeras till det som på i tysk filosofi kallas bürgerliche Gesellschaft, på engelska översätts till civil society men som inte är synonymt med svenskans “civilsamhälle”. En given koppling finns till vad Jürgen Habermas kallade för “borgerlig offentlighet“, i vilken åtskillnaden privat/offentligt är central.
Visst har allt detta att göra med den historiska framväxten av en borgarklass (bourgeoisie) – men det betyder inte att en sociologisk klassanalys kan förklara den fortsatta utvecklingen av den borgerliga offentligheten, eller utkristalliseringen av en “borgerlig kristeori”.
# # #
Till saken. Vad som här har kallats “borgerlig kristeori” utmärker sig genom att “politik” och “ekonomi” antas vara två skilda sfärer. Politiken tänks då som en plats för subjektivitet, ekonomin däremot som objektiv. Detta är borgerligt i en eminent 1800-talsmässig mening.
Olika varianter av borgerlig kristeori har olika uppfattning om hur relationen bör se ut mellan “politik” och “ekonomi”. De är däremot eniga om att en sådan uppdelning, och därmed en sådan relation, alltid måste finnas.
Borgerliga kristeorier är därtill eniga om att tillväxt är ekonomins normaltillstånd. Att lösa krisen är att återställa en stabil tillväxt. Dessa teorier är dock oförmögna att konkretisera vad som växer i denna tillväxt.
Man kan nog säga att alla borgerliga kristeorier ser finansspekulation som orsak till krisen, snarare än som ett symptom. Orsaken till finansspekulation söks i sin tur i en felaktig politik. Ekonomin “i sig”, alltså själva produktionen, hålls utanför förklaringen.
Vi citerar från februari:
Gemensamt för de borgerliga kristeorierna är att de i grunden betraktar krisen som en finanskris, vars verkningar sprider sig till den reala ekonomin. “Tillväxt” är ingen kategori som problematiseras, utan det normaltillstånd som måste återställas.
För att stoppa krisen pekar de borgerliga kristeoretikerna på olika åtgärder som antingen är av inflatorisk eller deflatorisk natur. /…/
I praktiken framställs oftast en kombination av inflatoriska och deflatoriska åtgärder som den enda vägens politik. Att rätt politik kan lösa krisen står utom tvivel, enligt det borgerliga synsättet. /…/
Att det finns en räddning – närmare bestämt: en politisk räddning på ett ekonomiskt problem – är ett grundantagande för all borgerlig kristeori.
Här kan vi tillägga att den ultraborgerliga kristeorin snarast ser den politiska räddningen i politikens avskaffande. Men en sådan “antipolitik” är icke desto mindre borgerlig.
Vi citerar från juni:
historien om ett “syndafall” är en nödvändig del av varje borgerlig kristeori.
Syndafallet ska här begripas som en punkt i det förflutna är det gick snett. Det gick snett eftersom människor handlade fel.?Felet förklarar krisen. Enligt de borgerliga kristeorierna hade människorna kunnat handla rätt, så att krisen hade kunnat undvikas. /…/
Olika varianter av borgerlig kristeori kivas inbördes om när syndafallet inträffade, vari det bestod och vem som syndade. Vänsterborgerliga identifierar ofta syndafallet med nyliberalismen. Högerborgerliga pekar ut välfärdsstaten eller dess excesser. Ultraborgerliga tenderar att göra guldmyntfoten till Eden och centralbankerna till Satan, så att syndafallet blir en process som fullbordades den 15 augusti 1971, då det internationella valutasystemet förlorade sin sista förankring i guldet.
Nu vill jag kasta tillbaka tre frågor till er läsare:
1. Vad tror ni om att sammanföra olika kristeorier, inklusive hela “mainstream”, till en bred kategori, så som här görs?
2. Hur väl funkar karakteriseringen av “borgerliga” kristeorier? Vilka faktorer saknas? Vilka stämmer eventuellt inte in på hela kategorin?
3. Och vad säger ni om begreppet “borgerlig” – finns det något bättre alternativ?
41 kommentarer ↓
Innan detta inlägg trodde jag mig förstå vad du menade med borgerlig, nu är jag inte så säker. Det kändes OK att kalla socialdemokraterna för vänsterborgerliga även om de inte i klassisk mening är liberala eller konservativa. Frågan är om man kan likställa borgerlig med icke-kritisk, i bemärkelsen konventionell. Borgerlig blir ett (fövisso brett) paradigm som förhåller sig okritisk till individualism (dock möjligtvis med inslag av familj och patriotism) och kapitalism + kanske en tendens till värdekonservatism. Jag skulle också vilja exkludera vissa revolutionära ultraliberaler (libertarianer) från paraplybegreppet borgerlig (det bara känns så…).
Frågan är vad du skulle förlora på att kalla kristeorierna du kallat borgerliga – kapitalistiska?
Jag tycker du har en bra indelning och tror mig förstå vad de menar med borgerlig kristeori. Det är en indelning som hjälper dig att framföra poänger. Om den är att föredra i andra sammanhang vet jag inte.
Att folk till vänster (även om riksdagspartierna) inte vill kallas borgliga kan man inte ta hänsyn till om de de facto tror på ständig tillväxt och en politisk-ekonomisk uppdelning. Men det finns visserligen skillnad på vad man menar med tillväxt och vad man tycker ska växa. Kanske ska man precisera det som kapitalistisk eller privat tillväxt? (däremot kan man inte kalla det för kapitalistiska kristeorier, det är ju kapitalismen som krisar, så alla kristeorier är kapitalistiska.)
Jag gillart, och begriper alldeles utmärkt, samt håller med. “Hegemonisk” skulle förstås också fungera, även om det säger mer om dess ställning än dess karaktär. Själv tycker jag naturligtvis att det är alldeles häpnadsväckande att “tillväxt” behandlas som ett fullständigt okomplicerat begrepp och önskvärt tillstånd inom mittfåran, den exponentiella tillväxtrkurvans självklarhet till trots. Än mer bissart är förstås att kritikerna i regel avfärdas som vänsterflummon, till viss del i och med att de tillhör kretsarna kring miljöpartiet, det mest förvirrade partiet i riksdagen, vars praktiska politik skulle kräva en tillväxt på tiotals procent per år.
Blev lite mycket komman där, ursäktar med att jag börjat rosta till under min utdragna nätsemester.
@Dawwe även om all kris skulle begränsas till kapitalismen skulle man väl kunna skilja mellan kapitalistiska kristeorier (i bemärkelsen de som tror att kapitalismen kan tweakas) och icke-kapitalistiska (i bemärkelsen de som anser att problemet är kapitalismen)?
Vidare är jag inte säker på att krisen alltid måste ses som just kapitalistisk. Syndafallet kan ha kommit långt tidigare än kapitalismen. Vad sägs om att människan är problemet snarare än kapitalismen? Det finns säkert religiösa varianter av detta?
Håller med Dawwe om att det blir lite konstigt att tala om “kapitalistisk kristeori” – jag ser inte hur en teori kan vara kapitalistisk (åtminstone inte om kapitalismen är en process).
Som sagt, jag tror att det centrala är att man i dessa teorivarianter tar åtskillnaden politik/ekonomi för given, på så vis att “ekonomin” i sig uppfattas som grundad på vissa givna principer (husha?llning med knappa resurser, individer som go?r rationella val mellan olika alternativ, maximering av en abstrakt nytta, a?tskillnad mellan ma?l och medel). Krisens orsak anses i borgerliga kristeorier inte ha att göra med dessa principer i sig. Snarare handlar det om relationen mellan “ekonomin” och “politiken”.
Jag tänker nu att ett alternativt begrepp skulle kunna vara “nationalekonomisk kristeori”. Gemensamt för de borgerliga kristeorierna är ju att de bygger på nationalekonomiska postulat om ekonomins väsen.
Och jag vill nog hävda att varken de tragiska eller de kritiska kristeorierna är nationalekonomiska, eftersom “ekonomin” i dessa teorier inte begrips som en egen sfär.
Fast som begrepp känns “nationalekonomisk kristeori” inte så slagfärdigt. Vad tycker ni andra?
Jag håller med om det problematiska med “nationalekonomisk kristeori”. Vad sägs om att lägga mer krut på “tillväxten” som centralt konstituerande element i borgerlig ekonomisk teoribildning? Främst därför att det är i politikens misslyckande med tillväxtgenererande policy som krisen antas ta sin manifesta form. Tillväxtekonomisk kristeori?
Det finns väl om inte annat åtminstone en pedagogisk poäng i att sammanföra alla mainstreamperspektiv på krisen under en gemensam term, då det tydliggör hur väldigt lika dessa (i media – i “polite society” och den borgerliga offentligheten, om man så vill – ofta utmålade som diametralt motsatta) perspektiv (t.ex. Merkels högerborgerliga vs. Hollandes vänsterborgerliga syn på den europeiska krisen) på många sätt i själva verket är (krisen som undviklig, tillväxtimperiativet, uppdelningen mellan ekonomi och politik), vilket öppnar för ett medvetandegörande av andra, mer annorlunda perspektiv.
Jag kan också förstå Eriks poäng med att vissa ultraborgerliga, libertarianska, kristeorier kanske inte bör förstås som borgerliga; om borgerligheten här förutsätter en dikotomi mellan privat och offentligt, ekonomi och politik, syftar väl libertariansk teori till att upphäva (så väl den moraliska som den metafysiska, tyvärr ofta genom en förvirrad sammanblandning mellan de två) giltigheten hos den senare termen i bägge motsatspar.
Däremot förblir libertarianismen borgerlig i det att den, likt mer traditionella vänster- och högerborgerliga teorier, förutsätter den (endast i undantagsfall annat än) fria och rationella individen som teorins subjekt.
(ursäkta om detta inlägg blev en smula förvirrat, har inte tid att korrläsa det så noga som jag skulle vilja)
“nationalekonomisk” är ju ett logiskt epitet men bäddar för missförstånd. om man vill betona separationen av ekonomi och politik ligger ju en latoursk “modern kristeori” också nära till hands…
@Anonym För det första gör Marx skillnad på klass-i-sig och klass-för-sig där den senare har blivit medveten om den borgerliga hegemoniska logiken och därmed kan bryta sig ur den, något som von Mises misslyckats med. För det andra ska han inte tolkas deterministiskt annat än i det allmänna fallet, människans tänkande betingas av de materiella förutsättningarna och inte utifrån ras eller andra metafysiska begrepp.
Jag tycker snarare att associationerna till Marx är en tillgång och ingen belastning för att förstå den borgerliga eller borgerligt nationalekonomiska kristeorin.
@Dawwe von Mises skriver faktiskt också om detta i samma bok. von Mises konstaterar att marxister påstår att den proletära logiken inte bara är ännu en form av klasslogik. Det rör sig istället om ett slags ren logik som är ofördärvad av klassursprunget. von Mises konstaterar sedan att
“…Moreover, by virtue of a special privilege, the logic of certain elect bourgeois is not tainted with the original sin of being bourgeois. Karl Marx, the son of a well-to-do lawyer married to the daughter of a Prussian Junker, and his collaborator Frederick Engels, a wealthy textile manufacturer, never doubted that they themselves were above the law and, notwithstanding their bourgeois background, were endowed with the power to discover the absolute truth.”
Med ett kritiskt förhållningssätt till den ovetenskapliga läran om klasslogik gör man vissa konstateranden. Dels kan man konstatera att det är väldigt bekvämt att avfärda vissa teorier som borgerliga, eller för den delen judiska eller utländska, för då slipper man bemöta teorin i sak. Dels är det lätt att konstatera att det inte är så lite självförhärligande att tro sig vara ensam om att se den oförfalskade sanningen (tillsammans, givetvis, med sina åsiktsbröder och systrar).
Vetenskapligt och seriöst? Skulle inte tro det…
@Anonym Jag kan förstå att det är provocerande med Marx’ teorier men man kan inte dra klasslogiken ur dess sammanhang som du och von Mises gör. Att sedan moralisera över den samt det faktum att Marx själv sökte efter sanningen (vad ska en vetenskapsman annars göra?) är varken vetenskapligt eller seriöst.
Men nu finns det ju inget givet “proletärt” alternativ till de borgliga kristeorierna som de bara de “upplysta marxisterna” kan se, så att en klassisk nationalekonom ifrån 1800-talet kände sig kränkt av Marx’ lära om klasslogik, som du kallar det, känns inte relevant i sammanhanget.
Dawwe: På vilket sätt är ras en “metafysisk kategori”? Människans tänkande betingas av ett samspel mellan sitt arv och sin miljö (och dit hör förstås de materiella förutsättningarna). Svårare än så är det inte.
Anonym: Du (och Mises) har som många missat att klassbegreppet inte är menat som ett system för att klassificera individer. Det är en abstraktion som hjälper att förklara vissa fenomen i samhället.
Termen borgerlig kristeori tycker jag är bra eftersom den antyder att ideerna kommer ur tankearvet från franska revolutionen och liberalismen. Ger helt enkelt lite mer kontext. Risken är dock att associationerna inte kan kontrolleras och termen därmed blir oprecis.
Har svårt att förstå varför ultraliberalerna skulle hamna utanför denna kategori. (ang. wall of text ovan är det lustigt hur liberalerna nu är mer bokstavstrogna än Marxisterna)
[…] Krisen, del 45: Varför kalla viss kristeori “borgerlig”? […]
Jag har ett meme (förmodligen inte någon egen idé) om att ekonomi har ungefär samma relation till psykologi som matematik till fysiken.
Blir långt att reda ut alla snurriga trådar men alla ekonomier är sociala konstruktioner alltså är de också möjliga att ändra på med politik. Ett politiskt system är också en social konstruktion som domänmässigt delvis överlappar en eller flera (mikro/makro)ekonomier.
Så mitt förslag är psykologisk kristeori. (Med en liten vink till SF kan man ju kalla det psykohistorisk kristeori)
Olof: Ja, den yttre störning av ekonomin som de borgerliga kristeorierna söker återfinns nog i hög grad i psykologin. Särskilt tydligt är detta hos Keynes. Men jag måste fundera på om det alltid är så, tror inte det.
[…] Krisen, del 45: Varför kalla viss kristeori “borgerlig”? […]
[…] Krisen, del 45: Varför kalla viss kristeori “borgerlig”? […]
[…] Krisen, del 45: Varför kalla viss kristeori “borgerlig”? […]
Kommentera