Hur vurmen för “den svenska musikexporten” började blåsas upp (MusPolEk 9.6–9.7)

Under sommaren 2012 postas här lösryckta avsnitt ur min doktorsavhandling, Musikens politiska ekonomi, som utges i augusti. Avsnitten är godtyckligt plockade, som russin ur en kaka, utan särskild ordning och utan de kommentarer som ligger textens notapparat. Frågor och kommentarer välkomnas!

# # #

Under 1994 började ”den svenska musikexporten” att bli allt mer omskriven i pressen. Musikexporten framstod som ett ljus i krisens tunnel. I den framväxande berättelsen om “den nya ekonomin” spelades en viktig roll inte bara av internet utan även av popmusik. I framtiden kommer det att snurra fler svenska cd- skivor än svenska kullager, skrevs det på ledarplats i tidskriften Resumé.

Samma höst höll Industriförbundet kongress. En av talarna ställde en retorisk fråga: “Varför ska vi envisas med att exportera kullager där vinstmarginalen är 1 procent, när vi kan exportera popmusik med 70 procents vinst?” SAF-tidningen stämde in i samma retorik: “Det är bara en tidsfråga innan företaget Ace of Base drar in mer exportintäkter än företaget Volvo. Har politikerna insett det?” Affärspressen i Sverige fortsatte i flera år att framhäva just Ace of Base som paradexemplet på framgångsrik musikexport.

Första halvåret 1996 blev en formidabel PR-succé för Export Music Sweden. Verksamhetsåret inleddes som vanligt på branschmässan i Cannes, där organisationen firade de svenska framgångarna genom att dela ut gratis snaps i sin monter. Omedelbart efteråt åkte verksamhetsledaren Stuart Ward till Stockholm, där arbetsmarknadsministern hade bjudit in till ett symposium om framtidens arbetstillfällen. Flera nyhetstidningar gav sedan spridning åt Stuart Wards budskap: om en enda svensk musikartist slår igenom globalt så skapas 100 nya jobb i Sverige, framför allt i de fabriker som pressar cd-skivor. Just därför borde staten börja ge understöd till skivbolagen, menade Export Music Sweden.

– Jag vill inte vara en kravmaskin, men det vore en investering och inte en kostnad om exempelvis Exportrådet stödde lanseringen av svensk musik i andra länder, konstaterade Ward. Sverige har ett oerhört gott rykte utomlands och det gäller att utnyttja den potential som finns. Annars tar andra länder över.

Arbetsmarknadsminister Anders Sundström svarade med ett löfte om att omfördela de statliga branschstöden från gamla branscher till nya och moderna. Skivindustrin framstod här som ett paradexempel på en ”ny” bransch.

Exportrådet gav samtidigt i uppdrag åt regissören Staffan Hildebrand att spela in en film om Export Music Sweden på mässan Midem Asia som hölls i Hongkong i maj 1996. Staffan Hildebrand förklarade i Topp 40 att filmens själva syfte var att förmå regeringen att ta ställning för nya stödåtgärder.

Ännu fanns inga hårda siffror på hur mycket pengar musikexporten drog in. Spekulationerna frodades på dagstidningarnas ekonomisidor under 1996–97. Upprepade gånger hänvisades till att “vissa” kommit fram till att Sveriges musikexport rentav var högre än Volvos export, som inbringade 43 miljarder kronor per år. Källan till detta bisarra påstående är svår att hitta. Alla som hänvisade till de 43 miljarderna tycks ha varit överens om att siffran var en grov överdrift. Men den blotta hänvisningen fick andra överdrifter att framstå som måttfulla. Kjell A Nordström, en ekonom som profilerade sig som uttolkare av “den nya ekonomin”, påstod exempelvis att den svenska musikexporten var värd 13 miljarder kronor per år. Export Music Sweden tog del i att sprida glädjekalkylerna genom sina uttalanden i pressen. Ekonomijournalister presenterade ofta siffrorna som om de vore vetenskapliga fakta.

Endast en kommentar ↓

#1 suitsmeveryfine on 10 July 2012 at 11:57 pm

Ja, med lite nationalism behöver man inte hålla sig så noga till fakta. Sverige är demokratins och frihetens röst i världen; Sverige är den enda och bästa välfärdsstaten; Sverige är bäst i världen på IT; Sverige är världens största musikexportör; Sverige är världens modernaste land.

Kommentera