Krisen, del 38: Om kredit, knark och guld i recension av två böcker

June 17th, 2012 | krisen, Uncategorized

I dag skriver jag på Expressens kultursida. Det är en recension av två böcker: Vad är pengar? av Andreas Cervenka samt Papperspengarnas kollaps av Detlev Schlichter.
Jag tänkte i kommande inlägg gå in närmare på de varianter av borgerlig kristeori som företräds av författarna (den senare företräder en skolbildning som jag rentav vill beteckna som ultraborgerlig).

Recensionen tar avstamp i den slagkraftiga liknelse mellan kredit och knark som Andreas Cervenka gärna opererar med.

Ordet injektion används ofta för att beskriva de stimulanspaket som blivit vardagsmat efter 2008. Varje gång som finanssystemet känner sig skakigt krävs en allt större dos för att generera en kick. /…/
Marknaden är alltså sönderknarkad. “Bara sedan 1999 har vi upplevt tre större hausseperioder; dotcomfesten (1999-2000), kredityran (2003-2007) och stimulanspartyt (2009-2010). Det går att argumentera för att vi befunnit oss i något slags sinnesförändrat tillstånd under nio av de senaste tolv åren”, skriver Cervenka.

En hård diagnos, som även är intressant att vända på: endast under tre av dessa tolv år var vi – vad man än menar med “vi” – vid våra sinnens fulla bruk. Dessa tre år var alltså 2001, 2002 och 2008. Möjligtvis skulle då eurokrisen kunna leda till att vi åter nyktrar till, fast det är tveksamt.

Vi lever i ett permanent undantagstillstånd, skriver Anderas Cervenka i en formulering som för tankarna till Giorgio Agamben. Undantagstillståndet kännetecknas av negativ realränta (ränta minus inflation). Och de extremlåga räntorna beskriver Cervenka i linje med knarkmetaforen som “ett förföriskt gift”. Citerar vidare ur min recension:

Pengarna på ett vanligt bankkonto krymper i stället för att växa. Världens största låntagare, USA, får betalt för att låna. Pensionskapitalet hetsas att ta större risker på aktiemarknaden genom att räntepapper knappt ger någon utdelning. Allt detta är ett resultat av stimulanspaketens penningtsunami, som nu är i full färd att blåsa upp ännu större finansbubblor än de som senast sprack.
Andreas Cervenka återkommer till hur de extremlåga räntorna drabbar framtida pensionärer. Som läsare stärks jag i mina tvivel på att alls få se skymten av en pensionsutbetalning och antecknar snabbt de återstående alternativen: 1) bli stormrik och bunkra guld; 2) lev snabbt och dö ung; 3) sätt en redig barnaskara till världen, i förhoppning om att de kommer att sörja för din ålderdom.

Tyvärr avhåller sig Vad är pengar? från att alls beröra krisens affektiva konsekvenser. Den undviker mestadels även det politiska, liksom den del av ekonomi som vi kan kalla produktionen. Andreas Cervenka bjuder på en analys som stannar i cirkulationssfären. Om man bara håller det i minnet är det utmärkt läsning. (Jag föreslår läsaren att hoppa över kapitel två, som dundrar på med indignation över bankbonusar och direktörslöner på ett sätt som knappast bidrar till kritik av penningsystemet som boken i övrigt skisserar.)

Som många andra pekar han ut den 15 augusti 1971 som något av ett syndafall. Att förstå vår tids kris som en fortsättning på 1970-talets kris är klargörande, särskilt om man vidgar perspektivet bortom det strikt finansiella (så att man exempelvis kan förstå s.k. postmodernism som ett krisfenomen).
Fast då gäller det att förstå varför världens penningsystem släppte sin koppling till guldet. Inom den högerborgerliga och ultraborgerliga kristeorin, som håller sig till cirkulationssfären och vill undvika att befläcka produktionssfären, tenderar detta att framställas som ett politiskt misstag, alternativt som en konspiration. Fast vad var alternativet? Vore det möjligt att i dag återgå till guldmyntfot? Till vilket pris? Sådana frågor förtjänar att diskuteras seriöst. Dit återkommer vi.

Nå, detta var alltså bara några sidonoteringar till dagens artikel i Expressen – läs den och fortsätt att hålla kommentarsfältet kokande med tankar!

33 kommentarer ↓

#1 yhvd on 17 June 2012 at 6:43 pm

Frågan jag ställer mig är – hur kommer det sig att den beskrivningen av krisen blivit såpass dominerande i den svenska debatten? Var tusan har alternativen tagit vägen?

Då avser jag inte nödvändigtvis ekonomer i mittfåran (Krugman etc) – även om Wolodarski har gjort ett tappert försök att injicera lite vett och sans i debatten genom sina tre senaste söndagskrönikor. De jag avser är de två andra strömmningarna som internationellt sett har en stor mängd följare i bloggosfären – marknadsmonetaristerna som anser att det bästa inte är att sikta på ett inflationsmål utan att sikta på en viss tillväxt av *nominell* BNP; och de som har en radikalt annan syn på hur pengar funkar som förkortar sig antingen MMR eller MMT beroende på hur de ser på vad staten bör agera.

Se http://www.themoneyillusion.com för de förstnämnda, och exempelvis http://monetaryrealism.com/ för den andra.

()

#2 Jonas on 18 June 2012 at 8:47 am

Skulle man kunna leka med tanken på att nutidens missnöje – det vill säga under låneknarkandets tidevarv – enbart stannar på det potentiella/virtuella planet?

1900-talets medborgerliga ressentiment var högst konkret, när hyperinflation samt ekonomisk depression urholkade löntagarnas realekonomi. Det som under låneknarkandets tidevarv urholkas är något som befinner sig i framtiden, på det immanenta planet. Det handlar om probabiliteter, och eftersom så många människor trots allt förblir optimister (och, skulle jag hävda, därtill har det materiellt sett mycket bättre än dåtidens lumpenproletariat, dock enbart så länge vi talar om Europa och Nordamerika) manifesteras oron sällan i verkligt folkligt missnöje. När “skiten” slutligen “träffar fläkten”, såsom i Grekland det senaste året – då ser vi dock framväxten av ressentimentets ideologier återigen.

En spännande tanke är den att olika länders medianålder tenderar att vara korrelerad med aktivism och revolutionär förmåga. Vi bör ju hålla i minnet att Italiens och Greklands befolkningar har en extremt hög medelålder; detta kan på sätt och vis ses som en bidragande orsak till att ressentimentet hos så många förblir yttrat som en klagosång snarare än som fäktande på barrikaderna.

Dock kan man iofs problematisera denna åldersdeterminism genom att se befolkningen som bestående av personer med olika grader av inflytande (Duncan Watts har bl.a. forskat på opinionsbildare och diffusion av idéer). En kritisk massa av arbetslösa men samtidigt välutbildade unga människor borde i praktiken kunna innebära rejäl mobilisering. Ett sådant upprop bubblar ju, världen över, dels i fråga om potentiellt utebliven framtida pension, dels i fråga om massiv snedfördelning av kapital (the 1 %). Frågan är bara om sådan mobilisering får något genomslag i termer av valutslag då sådana ju utjämnar synbara skillnader i inflytande genom att låta varje medborgare ha en röst. (Tänker här främst på dagens valutslag i Grekland.)

#3 Lars Aronsson on 18 June 2012 at 4:01 pm

Ränta (interest *rate*) är en hastighet, svaret på frågan hur lång tid det tar för 100 kronor på banken att växa till 110 kronor. Om räntan är 4,8% tar det 2 år. Om den är 10% tar det 1 år. Om den är 21% tar det ett halvår. Med nutidens låga ränta, har ekonomin en väldigt låg hastighet. Det var mer bråttom på 1900-talet, och det av goda skäl: Det fanns nya saker att köpa, som radio, tv, tvättmaskin, bil och hus med moderna bekvämligheter. Det fanns ny infrastruktur att bygga som järnväg, motorväg, vatten- och avloppsverk, elkraft. Det fanns ett militärt hot att rusta sig emot under världskrigen och kalla kriget. Alla sådana investeringar tävlade om att snabbast ge avkastning på satsat kapital. Livet var kort, så man satsade hårt på att tjäna ihop till pensionen. Indien och Kina befinner sig där nu, med 10% årlig ekonomisk tillväxt. Med Sovjets fall och den tilltagande globaliseringen, har den ekonomiska brådskan avtagit i väst. Vi får bättre liv genom att lyxrusta kök och badrum och köpa billiga prylar från Kina, men vi lägger mindre pengar på böcker, tidningar, grammofonskivor och fotoframkallning, eftersom digitala format ersätter fysiska. Ihopsparade förmögenheter letar desperat efter investeringsobjekt.

Det blir bostadspriserna som rakar i höjden när folk kan låna billigt och handpenningen inte har någon konkurrens från andra köpobjekt. Ingen håller igen på handpenningen för att ha råd att köpa TV också, eftersom TV är så enormt billigt idag. En 46-tums TV kostar idag 6000 kr. En “stor” 24-tums TV kostade kanske 6000 kr (?) på 70-talet i dåtidens penningvärde. Om vi idag hade någon hemelektronikpryl som kostade 40-80 tusen kronor och som alla ville ha, skulle nog bostadspriserna sjunka. Men vad skulle det vara?

#4 Olof on 18 June 2012 at 9:16 pm

Här är fösta länken till en serie på åtta videoklipp från en föreläsning på ämnet Aritmetik, population och tillväxt.

http://www.youtube.com/watch?v=F-QA2rkpBSY

Det är en föreläsning som för min egen del ställde drömen om reell tillväxt i ett nytt ljus.

#5 Lars Aronsson on 19 June 2012 at 3:07 am

Videons första 2-3 avsnitt, om aritmetiken, är mycket sevärda. Sedan kommer den gamle professorn in på överbefolkning och energi, och låter då mer som Georg Borgström från 1960-talet än som den framtidsoptimistiske Hans Rosling. Att framtidens Boulder måste se ut som dagens Los Angeles är inte sant. Att mängden utvunnen olja eller kol varken kan öka eller fortsätta för evigt, är självklart. Men ekonomisk tillväxt består även av nya sätt att utvinna solenergi, och rymdkolonier på Mars och månen som lyckas använda solenergin bättre.

#6 Procrastination Embodied on 19 June 2012 at 7:24 pm

@Lars Aronsson: Det är bättre att tala om det här århundradet. Det vore till och med bättre om man kunde tala om det här årtiondet, men det är kanske för svårt för framtidsoptimister. I alla fall är käpphästar som rymdkolonier inte av stor hjälp i vårt nuvarande läge:

http://physics.ucsd.edu/do-the-math/2011/10/why-not-space/

#7 COPYRIOT | Krisen, del 39: Värdekritikerna om eurokrisen on 19 June 2012 at 10:43 pm