Krisen, del 36 (f.d. 17): Sjufaldighet

För fem månader sedan postades ett inlägg här i krisserien som tydligen föll bort eftersom bloggen i samma veva flyttade från gammal till ny server. Inlägget bestod (likt del 24) mest av ett citat som Malte lämnat i ett tidigare kommentarsfält. Det förtjänar att finnas kvar i arkivet så här kommer det på nytt.

# # #

Malte skrev en kommentarförra inlägget. Eftersom kommentaren på utomordentligt vis leder rakt tillbaka till krisbegriperiet kör vi en rewind och kryddar med några länkar. Så lyssna nu noga på vad Malte skrev:

Även den ekonomiska krisen är en andlig kris: en religion, som i stigande grad förlorar sin förklaringskraft, en utsprid förlust av ett “kall” till ekonomin (arbetets kall, samhällets kall osv). En växande del av befolkningen har, och jag skämtar inte här, helt enkelt slutat tro på ekonomin.

Vi måste prata om saker som andlighet, den liberala individen, tillvaron när vi pratar om den ekonomiska krisen.

Apropos, handlar inte kretsarna i Det stundande upproret om just sju saker i kris? (identitetskris, samhällskris, arbetets kris, metropolens [även globaliseringens?] kris, ekonomi-religionens kris, miljökrisen, civilisationens kris).

Och, mer grundläggande, men det kanske ska sättas i mer sammanhang, att alla dessa kriser producerar “kristider”. Och att kristider får oss alla att springa runt och reagera, mobilisera, som att vi desperat väntar på något eller desperat handlar på något (vilket är samma sak). På något sätt finns det alltså här även en sorts kris i tidskänsla (‘tidslighed’ på danska) eller kanske “tillvarons kris” eller “närvarons kris“.

Frågan, för mig, är hur det är möjligt att vara närvarande i just kristider. För nog är det bra att ignorera största delen av allt pratet om “krisen”, men det är ingen tvivel om att vi befinner oss i kristider.

För att komma tillbaka igen. Några av de saker jag skulle vilja prata om, i samband med kristider och närvaro, är saker av just ganska religiös karaktär (jämför definitionen ovanför), som t.ex. gemenskap, förpliktande, vad engelskan kallar “awe” (har inget bra skandinaviskt ord), ritual, helbrägdagörelse, sorg och extas, för att bara nämna några teman. Alla dessa saker kan, och i en viss mån också måste, förstås i en sammanhang av kopimi, kopiering. Eller för att säga något liknande på ett annat sätt: “affekt“.

/…/

Kopimi är ju även ett tecken på att den liberala individen är i kris. Det är inte bara upphovsrättens kris som pekar på det, att den slår spricker. Det är också händelser som de arabiska revolterna, Occupy och alla de här andra rörelser som har en uppenbar brist på “starka ledare” och i stor utsträckning förkastar identitetspolitiska krav.

Låt oss fortsätta härifrån i kommentarsfältet! Kanske skrivs det något som i sin tur kan repeteras som ytterligare ett inlägg i den här långa bloggserien.

# # #

Så avslutades inlägget som först postades den 11 januari 2012. De tretton kommentarerna verkar ha gått förlorade, men detta bör också ha varit enda gången som detta skett under de drygt fem år som Copyriot har huserat på egen domän.

Ännu inga kommentarer ↓

Ännu har ingen kommenterat.

Kommentera