En italiensk tidning bad Geert Lovink att skriva 96 ord om internets framtid. Hans budskap är varken nytt eller omvälvande, men det är kort.
Kanske är detta textuella kortformat – “96 ord” påminner om “140 tecken” – en del av själva problemet. Men just nu kan nog de 96 orden funka som en tydlig utgångspunkt för en rak diskussion om hur vi i dagsläget bör formulera syftet med ett nätpolitiskt engagemang.
Instead of further going down the corporate lane of Microsoft, Apple, Amazon, Google and Facebook, I propose to go back to the original architecture of Internet as public infrastructure with decentralized nodes. It may be romantic to insist on the distributed nature of networks but it is a necessary political demand. Net criticism is a toothless project without a utopian dimension. Even if internet itself had a military origin in the Cold War, and is now dominated by equally destructive force of greedy venture capitalists, backed up by libertarian gurus. Let’s rethink the public sphere: another internet is possible!
Jag avstår tills vidare från egna synpunkter men hoppas på en diskussion i kommentarsfältet där jag så småningom kan hoppa in.
68 kommentarer ↓
Har för mig att jag läst något liknande resonemang någonstans.
Det där argumentet är ju samma som i Det nätpolitiska manifestet.
Som jag ser det innehåller detta kärnfulla argument en mycket komplicerad teknikfilosofisk manöver. Å ena sidan en liten dos teknikdeterminism (distribuerade nätverk som kraft), en dos social kritik (mot storföretag, centralisering av makt) och en dos cyber-utopism (det ordnar sig, vi har tekniken på vår sida).
Denna trialektik är ej logiskt koherent. Men jag säger som Ingvar Kullberg “Detta är inte matematik, detta är en omöjlig figur”.
Tack!
(Man kan också fundera över vad som inte finns med i en sammanfattning av sådant slag, för att sedan ta ställning till om det borde vara med eller om det tvärtom är helt rätt att lägga det åt sidan. En sådan sak är det “nätekologiska” perspektivet, som överlappar med ett systemteoretiskt. En annan frånvaro utgörs av det svarta, monstruösa och tunnlande. En tredje frånvaro utgörs av de ljusa och glädjefyllda tankarna om distribuerad intelligens, som är karakteristiska för vissa varianter av kopimi. Det senare antar jag att Geert Lovink skulle avfärda som en lömsk “libertarianism”.)
Kanske bra att läsa det här en gång till, som en liten tankehjälp:
http://shirky.com/writings/powerlaw_weblog.html
Rasmus: nätekologi -> systemteori -> cybernetik ser jag som kontrarevolutionärt. Att studera ekologier och system, som dessa traditioner gjort historiskt, leder till Statsapparat.
Däremot svarttunnel (som jag för övrigt tar upp i kapitlet “cipherspace”) och kopimismen kan med enkelhet läggas till trialektiken och vi får då en pentalektik:
1. Prometheus (teknikdeterminism)
2. Eris (kopimi)
3. “Cybermarx” (social kritik)
4. Hades (svarttunnel)
5. Dionysos (cyber-utopism)
(ursäkta grekiskan, jag såg amerikansk hollywoodfilm igår)
Prometheus bringar ljus, Hades bringar svärta. Eris skapar kaos medan Dionysos ställer till med gille. Detta undergrävs av Kritiken, som slaktar får som återuppstår varje morgon.
Ungefär så borde man kunna jobba.
Grekiska gudaväsen och pentalektik – SÅ ska vi jobba!
Kasta Charon i Nilen! Synthesis föregår Kybernesis.
Det känns som att Geert fortfarande ser internet som en virtuell värld där nätpolitiska fighter mellan centralisering och decentralisering sker ovanpå en stabil eller icke-existerande materiell infrastruktur (med tanke på de företag han nämner).
Även t.ex. Piratbyrån höll sig i en sån sfär på sin tid och det tycker jag att man kan ursäkta, för då (i accelerationismens högkonjunktur) var det ingen som tänkte sig att nätets hårdvara skulle kunna attackeras, men frågan är om det idag går att upprätta en utopisk idé om nätet som inte också innefattar strukturen hos nätets infrastruktur. Frågan är kanske till och med om det går att upprätta en utopisk idé om nätet som inte också inkluderar utopiska idéer om t.ex. arbete, välfärd, urban militarisering osv.
Den tradition som Geert kommer från – nätkritiken – tycker jag har en tendens att hålla sig till fenomen som sker *på* nätet (även när det gäller kutlurella fenomen som t.ex. musik), vilket allt färre fenomen idag kan reduceras till.
Rasmus: Vad menar du med ett nätekologiskt perspektiv förresten?
Självklart går jag igång på ChrisK:s pentalektik här, inte minst då den kittlar den mysticism och genuina ambivalens som även min tillvaro kännetecknas av.
Men empirikern i mig tilltalas av Rikards påminnelse om den långa svansens mekanismer och den ekonomiska ojämlikhet som finns inbyggd i alla Pareto-distribuerade system.
Rikard länkar till Clay Shirky; här är ett citat:
“To see how freedom of choice could create such unequal distributions, consider a hypothetical population of a thousand people, each picking their 10 favorite blogs. One way to model such a system is simply to assume that each person has an equal chance of liking each blog. This distribution would be basically flat – most blogs will have the same number of people listing it as a favorite. A few blogs will be more popular than average and a few less, of course, but that will be statistical noise. The bulk of the blogs will be of average popularity, and the highs and lows will not be too far different from this average. In this model, neither the quality of the writing nor other people’s choices have any effect; there are no shared tastes, no preferred genres, no effects from marketing or recommendations from friends.
But people’s choices do affect one another. If we assume that any blog chosen by one user is more likely, by even a fractional amount, to be chosen by another user, the system changes dramatically. Alice, the first user, chooses her blogs unaffected by anyone else, but Bob has a slightly higher chance of liking Alice’s blogs than the others. When Bob is done, any blog that both he and Alice like has a higher chance of being picked by Carmen, and so on, with a small number of blogs becoming increasingly likely to be chosen in the future because they were chosen in the past.
Think of this positive feedback as a preference premium. The system assumes that later users come into an environment shaped by earlier users; the thousand-and-first user will not be selecting blogs at random, but will rather be affected, even if unconsciously, by the preference premiums built up in the system previously.”
Positiv feedback, för att återknyta till Rasmus förra blogginlägg. Många bäckar små. Utmaning inför 2010-talet: Att bli bättre på att förstå dynamiska, komplexa system. Att bli bättre på att förstå aggregerade effekter.
Jättemånga fria val tenderar ofta att ackumuleras till bubblor, såväl som gravt tendentiösa system. Kanske bubblor och accelererande bias är del av samma mekanik?
I relation till detta kan man säga att Prometheus, Eris och Dionysos utgör affirmationer, dvs. postiva feedbackloopar som ger upphov till sammanhängade Julia-mängder av aggregerade effekter, samt bubblor i icke-Euklidiska rum. Den starka tolkningen av Prometheus är den om den teknologiska singulariteten (när maskiner blir mera intelligenta än människor), stark Eris utgörs av minoritetsfraktalen (kopian som innehåller ALL monistisk helhet) och den Dionysiska cyberutopismen är i stark tolkning den om att “vi håller på att få en ny form av demokrati med internet”.
De andra två benen är negationer. Kritiken påvisar hur de positiva fenomenen ovan ofta släpar med sig sin egen motsats (tekniken tämjs av Kapitalet, kopian blir viral marknadsföring, cyberutopin approprieras av Staten). På samma sätt utgör Hades motsatsen till cybernetiken, något vi har kallat för “chiffernetik” (ciphernetics). Negationen består här av att rendera information icke-förnimbar, oläslig, olänkbar. I Hades Rike finns inga hyperlänkar, inga kärleksfulla kopior, inga utopier. Här härskar misstro, fast inte i Luhmanns cybernetiska mening, utan i apokalyptisk betydelse. Systemen byggs för att inte hänga samman, för att inte bero på någon central punkt, ingen rorsman längs floderna av halt chiffer.
Om kritiken är öppen och utåtriktad (rationell) är chiffernetiken främst traderad genom hemliga sällskap, sk. “Hierofanter”. Detta är politiskt problematiskt, men kanske nödvändigt som ett komplement till den kritiska metoden.
Spännande! En frågeställning som följer på detta: Vad händer om/när chiffernetiken accelereras? Om/när krypteringen omsätts i massupplaga? Är en ojämlikt distribuerad krypteringspraktik problematisk, och isf hur?
Jag tycker det är roligast att tänka tråkigt och realistiskt kring detta. Följande är förhoppningsvis är en självklarhet för fler än mig:
Man måste ju inte förstå Lovinks föreslagna “public infrastructure”-inriktning som en fråga om “innehåll” eller vad som sker på nätet. Att hoppas att “innehållsleverantörer” som Facebook, Amazon & co. ska sluta att försöka låsa in oss hela tiden vore detsamma som att hoppas att stora företag ska sluta försöka tjäna pengar på nätet. (Nu vet jag att Lovink faktiskt är väldigt fokuserad på “innehåll”, som monki påpekar, men jag struntar i det ett ögonblick.)
För det akuta är väl ändå att säkra själva möjligheten att använda internet på andra sätt än bara konsumtion av innehåll (kabel-3D-tv). Detta må låta liberalt, men jag tror att vi måste eliminera risken för att det genom nya abonnemangstyper och normaliserad blockering faktiskt ska bli omöjligt att ansluta till vilken dator du vill för att arrangera egna kommunikationslösningar (t.ex. för att driva en egen XMPP-server för chat, VoIP eller videosamtal, eller kanske en diaspora-nod). Det är ju när vi når den punkten som vi har riktigt stora problem – betydligt större än att många i dag väljer att röra sig helt och hållet i en Facebook- eller Google-inhägnad, medan andra sätt att kommunicera fortfarande är möjliga. (Det senare förhållandet ökar dock naturligtvis sannolikheten för att det förra ska kunna förverkligas.)
Jag tror att det som behöver säkras och värnas om är möjligheterna att rigga upp egna lösningar, därför att samtidigt som bubblifieringen och inhägnaderna på jättedomänerna frustrerar allt fler av oss, blir det också hela tiden lättare och lättare att starta en egen liten server och kommunicera direkt med varandra, utan opålitliga mellanhänder. Det är när våra ISPs t.ex. börjar blockera trafik utanför de vanligaste portarna som vi är riktigt körda, när de alternativa vägarna helt har städats undan.
Detta är ett starkt skäl till att fokusera på det materiella och grundläggande, t.ex. vem som äger den fysiska infrastrukturen och hårda lagar för nätneutralitet. En åtgärd som jag tror är absolut nödvändig är att ta över all kabel/fiber så att den tillhör det allmänna (t.ex. stat, kommun eller ideella föreningar). Det finns inga humana sätt att ackumulera kapital genom att äga fiber, och därför måste vi äga internets materiella grund tillsammans. Så länge vi inte gör det kan vi aldrig säkra möjligheten att ansluta till vilken dator vi vill. Då kan vi tycka allt möjligt om hur nätet borde se ut, men det blir i min mening mest åsiktsslag i samtalsluften… ;)
Jag blir så irriterad på vurmen för internets ursprung som “distribuerat”. Nätet har aldrig varit distribuerat och vi behöver kanske ett bättre ord för det som faktiskt _var_. Bittorrent är distribuerat, Diaspora med. Statusnet närmar sig men är ändå inte riktigt där.
Att vem som helst (med resurser och teknisk kunskap, redan där skevt distribuerat) kan sätta upp en mailinglista, IRC-server eller BBS är inte distribuering. Möjligtvis multi-homing, möjligtvis någon snygg formulering om jämlika noder.
Om vi ska kunna snacka cyberutopism — eller snarare framtiden för ett fritt internet — måste vi se distribueringen inte som ett återvändande till ett urtillstånd utan en väg framåt, bort från koaguleringen runt vissa tjänster som vuxit ur en klustring som fanns där i nätets barndom.
Distribuering ser jag som en parallell rörelse till svärtandet. Jag får återkomma till det spåret senare.
Mlowdi: när du säger inte varit distribuerat, vilken nivå syftar du på då? Att bbser t.ex. var centraliserade i och med att de var informations-silos eller också att bbser använde ett centralt styrt telefon-nät?
Jag tycker akltid det blir jobbigt att tänka på distribuering när jag tänker på hur få fabriker som faktiskt har möjlighet att tillverka modern datorhårdvara.
Håller med i mycket ovan.
För politiska partier som bryr som nätet borde allmänt ägande av den fysiska infrastrukturen och hårda lagar om nätverksneutralitet vara grundläggande politik. Varför inte även konkurrenslagstiftning riktad mot nätjättarna? T ex tvinga Facebook fixa stöd för decentraliserade kommunikationsprotokoll (ostatus, diaspora). Statliga pengar bör även ösas över p2p-video-streaming-utveckling.
Utöver detta bör aktivister experimentera med nya sätt att använda nätet. Öppen källkodsprojekt är för tillfället allt för inriktade på att klona kommersiella “tjänster” (härmed otjänster). Men otjänsterna är inte konstruerade med användarna i åtanke och bör inte klonas. Facebook är t ex konstruerat som en tidsfälla, de vill att vi ska spendera så många minuter som möjligt där. Men det vill ju inte vi.
Vi behöver, väldigt konkret (ut och bygg!), experimentera med radikalt annorlunda sätt att “kommunicera” (eller rent av minska kommunikationen och göra den mer ändamålsenlig), som inte följer otjänsternas affärsmässig logik. Två exempel på normer/beteenden/protokoll som är svåra att kommersialisera: Bloggar, epost. Dessa är inte bara ickekommersiella i sin grundidé, utan antikommersiella. Så till den milda grad att smutskastningskampanjer pågår (vissa tyckare framställer “näthat” och “spam” helt oöverstigliga problem). Mer sådana grejer! Jag väntar spänt på den som bygger något som på allvar utmanar böcker, något för längre texter, men som pga sin konstruktion är svårt att spotifiera och kommersialisera (som epost och bloggar).
Ludens: intressant om man utgår från vad som möjlighör fritt (eller vad vi vill kalla det) användande. Då blir sociala strukturer som tillgänglig tid och kunskap en del av visionen. Och den tekniska fixen räcker bara så långt på egen hand.
Hannes: Ja! Håller verkligen med om att inte bara klona ojänsterna. Jag tror inte att alternativen står mellan att “ge folk vad de vill ha”, dvs är vana vid från kommersiella tjänster, och att utveckla mjukvara bara för en hackerelit. Borde inte finnas en motsättningen mellan att göra användarvänlig mjukvara och utnana de grå tidstjuvarna.
monki: Det jag menar med att BBSer var (är) centralisera(n)de är att det fortfarande handlar om en central maskin som användare kopplar upp sig mot. Som en IRC-server, som enligt vissa protokoll kan kommunicera med andra IRC-servrar och på så sätt bygga ett nätverk, men som fortfarande centraliserar nätverket till ett fåtal noder.
Jämför med Bittorrent där själva protokollet tilltvingar sig deltagande genom att alla som vill vara med också delar vidare (både DHT och datan man svärmar kring). Klart att du kan “opt out” från det delandet, men få väljer att göra det. Där är en möjlig typ av väg att gå. Kanske.
Min poäng är lite att centralisering alltid har funnits, men att det vaga klustrandet kring vissa IRC-nät, vissa BBS-sfärer, vissa communities har utvecklats i en oönskad riktning mot jobbig koagulering kring Facebook/Twitter/Google-axeln.
Jag ser hellre att framtiden bär med sig en uppbrytning av denna koagulering, som till exempel de hyfsat bra intressecommunities som börjar finnas (Ravelry för stickning/virkning, Goodreads för böcker osv). Hellre det än en acentralisering som antingen riskerar att tvingas påtvinga många datorovana ett för stort mått av ansvar för sin egen kommunikation, eller att leda all aktivism i den riktningen till ett evigt grupprunk av teoretiskt perfekta distribuerade communities som aldrig lyfter på grund av att de bara attraherer de som fattar “./configure; make all; sudo make install”.
Ni kan kalla mig dist
monki: Det jag menar med att BBSer var (är) centralisera(n)de är att det fortfarande handlar om en central maskin som användare kopplar upp sig mot. Som en IRC-server, som enligt vissa protokoll kan kommunicera med andra IRC-servrar och på så sätt bygga ett nätverk, men som fortfarande centraliserar nätverket till ett fåtal noder.
Jämför med Bittorrent där själva protokollet tilltvingar sig deltagande genom att alla som vill vara med också delar vidare (både DHT och datan man svärmar kring). Klart att du kan “opt out” från det delandet, men få väljer att göra det. Där är en möjlig typ av väg att gå. Kanske.
Min poäng är lite att centralisering alltid har funnits, men att det vaga klustrandet kring vissa IRC-nät, vissa BBS-sfärer, vissa communities har utvecklats i en oönskad riktning mot jobbig koagulering kring Facebook/Twitter/Google-axeln.
Jag ser hellre att framtiden bär med sig en uppbrytning av denna koagulering, som till exempel de hyfsat bra intressecommunities som börjar finnas (Ravelry för stickning/virkning, Goodreads för böcker osv). Hellre det än en acentralisering som antingen riskerar att tvingas påtvinga många datorovana ett för stort mått av ansvar för sin egen kommunikation, eller att leda all aktivism i den riktningen till ett evigt grupprunk av teoretiskt perfekta distribuerade communities som aldrig lyfter på grund av att de bara attraherer de som fattar “./configure; make all; sudo make install”.
Ni kan kalla mig distribueringsskeptisk.
monki: Ja, jag tror att en väldigt framkomlig väg till ett verkligt användbart internet (för människor snarare än för företag) skulle vara att hjälpa skolor att realisera den potential som finns i nätet som verktyg för kunskapsutbyte och lärande. Minns hur amerikanska skolor var en avgörande kraft som fick Google att publicera koden till EtherPad, efter att de just hade köpt upp och lagt ner hela verksamheten. Tack vare att många lärare hade upptäckt vilket fantastiskt verktyg EtherPad var, kunde Google inte bara ta det ifrån skolbarnen. Jag tänker mig att skolor skulle kunna spela den rollen i många situationer, om de bara kom igång med att verkligen bygga kunskap med hjälp av nätet (i stället för att göra reklam för sig själva på Facebook).
hannes: Ja, många bra poänger! Men hur menar du att bloggar inte låter sig kommersialiseras? Menar du att de är svåra att låsa in? Det finns ju massvis av bloggar som har exakt samma affärsmodell som t.ex. dn.se, dvs. gratis “innehåll” och annonser överallt?
Ja, jag tänker mig att bloggen är svårkommersialiserad. Massvis av bloggar har en affärsidé, men få av dessa tjänar pengar. Framförallt verkar det vara svårt för företag att centralisera och spotifiera dem. Till skillnad från mikrobloggen och “det sociala nätverket”, två idébyggen som skräddarsyddes att passa kommersiella företag från första början.
Victor: Tyvärr är det som alla skolor fattar just nu att iPad är fantastiskt för att få studenter att *ta in* kunskap (sämre på att skapa kunskap dock…) :)
Ang. centralisering och öppet nät så har väl internet alltid vilat på välvilliga diktatorer som *låtit* det vara öppet. Om det så är BBS-operatörer eller ISPer. Det har varit ett kulturellt fenomen snarare än ett rent tekniskt.
Bra poäng av Martin också som följer lite på detta. Meningsfulla och öppna communities (vilket väl skulle kunna vara det som är målet med internet) uppstår ofta lite ad-hoc på forum, bloggar, web2.0-tjänster och sociala nätverk. Jag har haft väldigt bra communities på t.ex. Skunk och Last.fm och det var inte för att de var mer decentraliserade än facebook (även om skunk var kaotiskt där man kunde köra javascript i inlägg).
Jag tänker att det borde finnas en möjlighet att få rektorer och lärare att inse den politiska dimensionen av hur de använder IT, och göra bruket av (och lärandet om) icke-kommersiella verktyg till en lika självklar princip som att undervisningen ska vara fri från reklam. (Jag vet dock inte hur allvarligt man tar på den principen i klassrummen idag…)
Victor: I Mexico har en av kandidaterna som vallöfte:
“En iPad till varje elev!”
Det som verkar gå hem nu är att “fatta det digitala”, “hänga med i utvecklingen” och andra saker som inte direkt sätter utbildningen i centrum.
monki: Ja men det är därför som vi måste smida medan järnet är varmt och dra i gång en massiv utbildningskampanj som riktar sig till lärare, rektorer och [de som utformar läroplaner], och som tydligt illustrerar varför det är extremt politiskt laddat att t.ex. använda iPads som läromedel. Och framför allt: som förklarar att detta att “fatta det digitala” har allt att göra med att se skillnaderna mellan IT som demokratiserar och öppnar nya världar, och IT som gynnar fascism…
istället för ipad som läromedel, varför inte raspberry pi?
tjugofem dollars dator, som skulle kunna användas till det mesta, bla fysiska p2p nätverk, sk frihetsboxar
Nog hade jag hoppats på att få synpunkter i retur, men den här diskussionen är helt fantastisk. Tack, alla! Jag känner att mitt bidrag till den kanske får bli i form av ett nytt inlägg där olika trådar summeras och dras ut. Fortsätt skriva här så länge!
Instämmer med erik. Tänk om barn fick en Raspberry istället för en iPad. Då skulle vi se sjuka datornätverk växa fram, som ogräs i AT&Tlantis. Rubus Arcticus.
barn skulle kunna få 16 raspberry pi till priset av en ipad, bara en sån sak.
Det är nog en annan sak som lockar med iPad. Du är ensam lärare med 50 elever – skicka dem till MIT Open courseware eller liknande. Appar som har föreläsningar, uppgifter och betygsättning inbyggt.
Det är dock här det lokala hackerspacet kliver in med sina raspberries…
Vi behöver inte återuppfinna nätet som Geert Lovink skriver (det är så jag tolkar “Let’s rethink the public sphere: another internet is possible”), det finns där fortfarande oförändrat. Problemet grundas i oinitierat flockbeteende i kombination med den sortens användarvänlighet som håller folk okunniga. Eben Moglen höll ett tal om precis detta 2010 för ISOC-NY (Trancript – Video). Nätet håller på att tas över av några få enskilda företag, som lurar in folk genom att erbjuda, kort sagt bekvämlighet. Allt mer innehåll blir inlåst bakom dessa murar där man måste gå med på allt mer drakoniska avtal för att kunna ta del av det innehåll som folk publicerar och tom. aktivt vill att vi skall kunna ta del av. Påpekar man detta för folk så kommer det varje gång att koka ned till något i stil med “Men alla använder ju ändå Facebook” eller ännu värre (underförstått att de faktiskt förstår det destruktiva) något i stil med att “Vi måste ju finnas där folk finns” och på det viset drivs den onda spiralen vidare, som med tiden kommer att döda det öppna och fria nätet.
Någon som kommer ihåg 90-talet och Microsoft Network? Redan då när Internet bara var barnet kom de första försöken att kidnappa det, lyckligtvis var Microsoft lite försent ute. Det öppna och fria nätet var så mycket mer spännande och innehållsrikt att i stort sett alla ratade den tidens MSN, som Windows installationsprogram ständigt försökte pracka på användarna, det betraktades mest som ett irritationsmoment. Så vi fick några goda år av enormt positiv utveckling, vi såg Wikipedia födas, vi såg hur fildelningen utvecklades från att folk skickade saker i mail. IRC, news/usenet, forum, bloggar osv.. Idag har Facebook i stora drag lyckats med med den inlåsning och kidnappning av nätet Microsoft misslyckades med, “I will give you free web hosting and some PHP doodads and you get spying for free all the time. And it works.” – Vad fjantig du är, alla är ju på Facebook – Det är så satans sorgligt.
Går denna destruktiva trend att stoppa? Jag kan faktiskt inte se hur, trots att inget av det grundläggande har förändrats och fortfarande finns där. Jag misstänker att vi som var med får vara glada över den tiden vi ändå fick. Jag köper inte Ebens “freedombox” på rent socialpsykologiska grunder, flockbeteende. Folk, alla lallande får, funkar inte så. De tycker att de har frihet och alla socialt mentala mekanismer uppmuntrar dem att göra som “alla andra” redan gör, att följa flocken är bekvämt. En “freedombox” är ännu en grunka, ett motstånd, något “onödigt” eftersom de ändå inte ser problemet. De tycker ju att Facebook är fantastiskt – det gör ju “alla” – så varför besvära sig?
Douglas Rushkoffs ContactCon-initiativ är väl relevant för den här diskussionen?
http://contactcon.com/
Se vidare om det, t ex:
http://rhizome.org/editorial/2011/oct/27/connecting-contactcon/
http://chronicle.com/article/article-content/129049/
steelneck, även om jag inte själv är speciellt förtjust i FB tycker jag ditt fördömande är rätt så platt. jaha, folk är lallande får, sen då?
istället för att bete sig som en dogmatisk tjurskalle tror jag snarare att man skulle kunna lär sig ett och annat av hur FB är utformat.
jag menar, om vi ska hålla på o gorma om hur mycket enskilda företag som facebook, google o spotify suger och dissa alla som använder dom som hjärndöda nollor kommer nätkritiken förvandlas till en analysfattig shell-is-hell-mc-murder-kampanj.
Jag vidhåller att FB är en tidsfälla. Det är inte att “dissa” folk att säga att de har gått i en fälla, det är att bry sig om folk.
Jag är dock lite trött på den utspridda tanken på att vi att vi på något sätt byter reklamtittande och personuppgifter mot “bekvämlighet” (enl steelneck) eller “tjänster”. Att Facebook var en transaktion, där vi ev är underbetalda.
Facebook har gjort mycket liten nytta. Vad kan vi göra på Facebook som vi inte kunde göra innan, på friare plattformar? Eller en ännu relevantare fråga: Vad kan vi göra på Facebook som vi inte hade kunnat göra på friare plattformar/protokoll om de hade fått användarna istället för Facebook? Här blir det uppenbart att Facebook bara kolonialiserat och stängslat in något som redan fanns (eller vad som ofrånkomligen skulle kommit att bli till), och börjat ta betalt för det. Spotifiering. Hur gick det till? Hur blev vi lurade? Pengar, marknadsföring. Gudinnan vet, vi behöver kanske inte veta. Det hände.
De enda som har något att lära av Facebook är de som vill tjäna pengar på folks förehavanden på nätet. De som vill bygga ett bättre nät bör istället försöka konstruera nya saker som bryter mot affärslogiken, som är svårare att stängsla in. Här har Diaspora och Statusnet ett problem, då de är kloner av Facebook. Ickekommersiella kloner av affärsidéer, hårddraget.
I en mening är Facebook såklart en tidsfälla, eftersom man ägnar en viss tid per dygn åt Facebook som man tidigare gjorde annat på. Fast för att värdera om detta är bra eller dåligt så måste man väl se på den alternativa tidsanvändningen. Vad hade man annars gjort? Om svaret är att man hade pratat i telefon med sina kompisar lika länge så tycker jag att Facebook innebär en fördel, eftersom man kan få ut mer sociala kontakter på samma tid. Och om man tidigare tittat på tevesåpor så är också Facebook en fördel. Osv.
Frågan om vad vi kunnat göra eller inte göra på andra plattformar om de hade fått användarna istället för Facebook är en poänglös fråga eftersom Facebook nu fick användarna, trots att de andra plattformarna funnits länge länge. Jag tror att det finns en ganska specifik faktor som gjorde att Facebook stort, och det är att det var det första nätforumet som inte var nischat mot en speciell målgrupp. Istället för ett forum för varje specialintresse så har man här ett forum där verkligen alla kan vara.
visst, en tidsfälla, som i princip allt annat som innehåller hyperlänkar – ett klick så är man körd. http är en tidsfälla i sig.
om jag nu (mot min vilja) måste försvara FB så tycker jag de har lyckats erbjuda åtminstone en genuint användbar funktion: “facebook eventet”. kan inte minnas att internet med framgång kunde användas för att mobilisera i köttrymden på samma sätt innan. kanske kan vi lära något från detta?
tycker oftast fejjan e skit, men att vi e utsatta för en komplott, det köper jag ej.
The ‘Net is a waste of time, and that’s exactly what’s right about it.
Nej! Styrkan med internet är INTE att det är ett lite roligare tidsfördriv än TV. Kom igen! Hannes berörde ett intressant spår tidigare när han efterlyste lösningar/sajter som kunde “minimera kommunikationen och göra den mer ändamålsenlig”. Jag tror också att det är viktigt att identifiera att ett centralt problem med de profitdrivna “otjänsternas” utformning är att de gör ALLT för att vi ska fastna i och tillbringa tid med dem, utan att någonting förändras/händer. Med andra ord arbetar de oavbrutet för att uppnå exakt samma sak som ett TV-bolag. En verklig tjänst är en som gör kommunikation med mina vänner praktiskt, smidigt och säkert, inte en sajt som lurar mig att som en besatt klicka omkring på triviala semi-dramer som sker JUST NU OMG!
Kommunikationskanaler som utvecklas i profitsyfte är tidstjuvar, punkt slut. Att väga det mot exempelvis telefonsamtal är att bortse helt ifrån hur noggrant utformade dessa otjänster är för att ständigt distrahera oss, att hindra oss från att föra ett långvarigt samtal, och framför allt från att bli uttråkade. Mark Fisher hade många bra observationer om detta i sitt samtal med Prekariatet förra året (fr o m cirka 10:45).
Jag förstår däremot inte varför frasen “alla använder Facebook” skulle vara ett utslag av fåraktighet. Snarare är det ju det som är den faktiska styrkan med sajten. Det som Facebook har lyckats med är att låta mig nå maximalt många av de jag känner med exempelvis “samhällsinformation” eller något budskap som känns viktigt. Detta är en enorm fördel som definitivt bör tas på allvar och inte avfärdas, särskilt om man vill få bort sina vänner från Facebook till andra kommunikationskanaler. Självklart är bekvämlighet en faktor, men man måste inte vara ett sinnesslött får för att finna en lösning praktisk. Steelneck tycks rentav förespråka mer opraktiska kommunikationsmedia, och det har åtminstone inte jag behov av.
Facebooks (och många andra sociala medias) episka bedrift är ju att ha möjliggjort en obegränsad kommunikation mellan medborgare som är fullständigt ofarlig och aldrig ger några återverkningar i det fysiska rummet. Utan att vi inser det har fri kommunikation harmoniserats och getts ett “light-format” som låter oss tala med varandra/debattera hur mycket som helst, men samtidigt hindrar oss från att fokusera på något problem tillräckligt länge för att faktiskt bygga fysiska gemenskaper och störa ordningar.
Victor A: Styrkan med internet är mycket riktigt inte att det är ett lite roligare tidsfördriv än TV. Det jag sa var snarare att den som på 90-talet lade två timmar om dagen på att kolla tevesåpor, och som idag lägger två timmar om dagen på att småprata med sina kompisar via Facebook inte självklart kan sägas sitta fast i en värre tidsfälla nu än då. Jag tycker inte att man kan bygga en rimlig kritik mot Facebook på att det “stjäl tid” för då frågar jag “stjäl tid från vadå?”
Victor A: Jag tycker att Facebook i väldigt hög grad har gjort kommunikationen mellan vänner praktisk och smidig, samt även säker i meningen att meddelandena kommer fram, vilket jag inte kan lita på i lika hög grad med traditionell mail. Däremot är det tämligen osäkert ur en del andra aspekter (integritet, m.m.).
Ifall något förändras/händer eller ej beror väl mer på vännerna än på kommunikationsmediet, eller? Om man har vänner som är mest lagda åt att “klicka omkring på triviala semi-dramer som sker JUST NU OMG!” så blir det så samtalet förs. Jag kan inte riktigt se att mediet i sig uppmuntrar det beteendet. Hur menar du där?
Jag kan hålla med om att Facebook har en del inbyggda hinder mot att föra ett långvarigt samtal, men de är trots allt ganska svaga och går att komma över om man vill.