Krisen, del 34: Bubbligt

Bubblan är en av de vanligaste metaforerna när man talar om kriser. Lustigt nog används samma metafor även flitigt för att tala om kärlek (vi gick runt i vår egen lilla bubbla) och isolering (jag gick runt som i en bubbla). Därtill är bubbel, bubblor och bubblighet förknippat med fest.
Alltför stora växlar ska inte dras på dessa metaforer, men det är likväl intressant hur de öppnar för associativa glidningar. Just detta inlägg ska dock handla om vad man kan lägga i talet om ekonomiska bubblor. Anledningen är att nästa inlägg i serien är tänkt att ta upp en text där bubbelbegreppet spelar en viss roll.

Söderhavsbubblan (1720) anses inte bara som ursprunget till vårt tal om ekonomiska bubblor. Den ledde även till att brittiska parlamentet stiftade en lag, Bubble Act, med innebörden att man måste ha kungligt tillstånd för att få bilda aktiebolag. Lagen var i kraft under ett drygt sekel.

Bubbla – ordets ursprung tros vara onomatopoetiskt. Sedan flera hundra år har det använts som metafor för allt förgängligt.

(större) luft- l. gasblåsa; särsk. i fråga om sådana luftblåsor som i rask följd efter hvarandra bildas på strömmande l. kokande vatten l. dyl. o. nästan omedelbart brista; ofta i jämförelser för att beteckna ngt lättförgängligt l. värdelöst l. dyl.

I rummet är bubblan symmetrisk: ett klot eller en globul.

I tiden är bubblan asymmetrisk: den byggs upp under en längre tid än det tar för den att spricka.

I mängder bildar bubblorna ett skum – ett begrepp som av någon anledning inte slagit igenom som ekonomisk metafor.

Inte heller brukar vi tala metaforiskt om antibubblor, vad det nu skulle åsyfta. (Sådana finns dock: gas som omsluter vätska, i en vätska!)

Nu till saken: finansbubblor i vidaste mening. Allt som kraschar kan i efterhand betecknas som en bubbla. Det betyder att man i efterhand kan tänka sig en strikt skillnad mellan insida och utsida, men medan bubblan existerar är tenderar den snarare att framstå som en diffus dynamik. Det är även i efterhand som det blir möjligt att någorlunda säkert fastslå en tidpunkt där bubblan brast (notera för övrigt att brista är ett ord som tycks härstamma från brist).

Det finns alltid någonting retrospektivt i att tala om ekonomiska bubblor. När man spekulerar i vilka bubblor som vi just nu lever i har man redan placerat sig i en tänkt framtid, efter att bubblan har brustit. Det retrospektiva kan begripas som en spegelbild av det prospektiva – skådandet mot framtida vinster – som är vad som blåser upp varje bubbla.

Bortom den prospektiva och den retrospektiva blicken kanske vi kan tänka oss en omnispektiv blick som höjer sig bortom de enskilda bubblorna. Kort sagt ett skumskådande, om nu detta låter sig överföras till de ekonomiska bubblornas logik.